Förra årets arbeten sköt över alldeles förskräckligt. Belarus borde ha varit klar redan i november men nu gick det ända fram till februari innan jag kom ut i skogen. Visserligen var en stor del av januari riktigt äckligt varmt vilket litet satte plåster på såren då jag måste stå i verkstaden i stället för i skogen men nu är det alldeles för litet tid kvar att få ut massor med granar som hotas av barkborrarna.
Belarus med Farma 8 ute i skogen – utan att läcka olja
Det var inte dyra reservdelar precis. Bakaxelns packningar mot bakaxelhuset kostade omkring 10 euro per styck och en sats O-ringar för hydraulregulatorn gick på 2:87 euro. Men det tog en och en halv månad att skruva traktorn isär och ihop …
Jag skulle inte alls ha börjat skruva om inte bakaxelns packningar (som läckt i många år) börjat tömma omkring 20 liter olja per dygn. Det gick helt enkelt inte mer att bara köra och fylla på. Visst blev jag försenad med vinterns skogsarbete och konditionen hann gå ner nära till noll men det var nog tvunget.
Det som är riktigt illa är att de heta somrarna har fått till stånd en explosion av barkborrar. Nu är det tävlan: Ska vi eller barkborrarna hinna före ? Visserligen har priset på energived stigit över 40 euro per kubik men det är ändå bara hälften av stockpriset för gran. Och värre lär det bara bli. Måste vi börja plantera ekar och bokar i skogarna. Åtminstone måste alla björkar sparas så det finns nånting som växer då barkborrarna drar fram.
Ännu finns en och annan frisk gran kvar – men hur länge ?
Man måste plocka bort de friska träden kvickt – de torra blir inte sämre på ett år utan duger lika bra till ved nästa år. Egentligen blir det ganska hyfsat sågvirke av barkborrsträden om de inte hunnit ruttna men ingen betalar för dem och vi hinner inte själva såga allting. Kanske det skulle löna sej att skaffa ett riktigt effektivt storsågverk ?
Det är många frågor som man borde fundera på grundligt både inom skogsbruk och jordbruk. Inget är som förut. Med Anders Fugelstads ord i sången:
Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut
Och så kan man litet modernisera Tomas Ledins visa (Sommaren är kort):
Vintern den är kort Det mesta regnar bort
(Jag hör på P4plus från Sveriges Radio i hörlurarna – det fungerar förvånansvärt bra via mobiltelefonen och Blåtand. För den som inte vet så spelar P4plus gamla bitar från 50-talet framåt)
Eftersom Ni alla först tittar på bilderna och sen läser texten är det ingen ide att hålla nån på halster eftersom ju alla redan har räknat ut hur det gick – det blev en Ford. Nu har jag inte haft några New Hollanddrömmar överhuvudtaget så det är inte det rubriken syftar på utan det faktum att jag skulle ha velat ha en blå Valtra redan 2002, men eftersom jag då köpte en demotraktor var den och förblev röd. Som parentes kan nämnas att om jag tagit en Valtra denna gång hade den blivit mörkmetallicgrön. Men så skedde alltså inte.
Kanske vi ändå tar det från början. Ny traktor just nu, vissa kanske nog tycker att gubben slinter lite i tankegången men såhär är det. Jag har ända sedan starten 1990 haft en 10-årsplan framåt med lån och investeringar. Detta betyder att inget lån får vara längre än 10 år och ingen maskin skall vara äldre än 10 år – här finns förstås undantag, vagnar tex och lite annat.
Sen har jag också haft en 8-hektarsregel, det vill säga jag skall vid sämsta tänkbara utfall klara mig med att sälja 8 ha odlingsjord och således efter det ha tillräckligt mycket jord kvar för att kunna driva ett vettigt jordbruk.
Men en ny traktor…..?
Begagnade maskiner har aldrig intresserat mig dels för att jag är skeptisk till deras tidigare liv, men kanske främst för att jag tycker prissättningen över hela linjen är helt vansinnig. Man skall nästan upp till 10.000 timmar för att maskinen skall vara kännbart billigare än en ny och det känns inte meningsfullt överhuvudtaget.
Nåja, hur bra har mina planer hållit då? Jo, riktigt bra fram till 2013 då jag borde ha bytt Valtran till en ny traktor enligt plan. Tyvärr var ju också 2013 det år då den dåliga jordbrukslönsamheten blev sämre så det blev inget av då. Jag nosade nog då också på begagnatmarkanden men utan något riktigt resultat. Över tid har nog några andra maskiner överåldrats av samma orsak, främst växtskyddssprutan som idag är 17 år. Nämnas kan också att tröskan har halkat efter rejält, den är 33 år och har varit i huset sen 2007. Nånstans måste man ändå hålla sig uppdaterad och om det skall bli en generationsväxling här i huset så kan inte heller maskinparken vara hur gammal som helst.
Men varför en New Holland?
Ja, det var nog inte meningen. Hit skulle inte komma något annat än Valtra, det har jag vetat i många år, jag har egentligen inte ens bemödat mig om att läsa om andra märken. Nu var det dock så att två saker hände, dels tycker jag Valtran, åtminstone dom mindre börja bli lite väl oinhemska, Acco har satt lite väl djupa spår där, men kanske främsta orsaken är att sättet som Valtran säljs på idag passar inte riktigt mig. Som alla vet så tillverkas varje Valtra individuellt och det är förbaskat attraktivt, men det gör också att det är bökigt att få fram priserna, man borde adoptera försäljaren så att han finns till hands hela tiden och räknar om, och räknar om och räknar om. Dessutom nämnde jag ju i förra inlägget att Valtras försäljningsaktivitet på mässan var lika med noll. Antar att dom helt enkelt gjorde en felbedömning på mig, jag blev väl klassad som däcksparkare och inte tänkbar kund.
Helt annat var det i NH montern. Där blev jag omdelbart påhoppad av en finskspråkig försäljare som inte överhuvudtaget tog notis om att jag var ointresserad. Han ville bara ha mitt telefonnummer lösttjatat för vidare kontakt. Han fick det och jag hoppades att ingen skulle ringa och om nån gjorde det skulle det vara snabbt avklarat – hade jag för mig.
Det gick väl två veckor så ringde Rasmus från Inter-Tractor i Kokkola och på klingande coccoladialekt berättade att han hade för avsikt att sälja en traktor till mig. Han nämnde priset på T6.180, so far so good, men sen råkade han nämna att den var sexcylindrig.
Duns
Där smällde gubben som alltid drömt om en 6 cylindrig dragare i backen så det sjöng om det. Från den stunden var inget sig likt. Lägg sen till ett överraskande bra erbjudande på bytestraktorn och sen gick det som det gick.
Sen kan man ju till tidens ände fråga sig om man överhuvudtaget borde få fortsätta att vara myndig när man ger bort en felfri Case 845 och tar en elektonikspektakel med AdBlue motor istället. Det får framtiden utvisa, men nu är inte “Forden” riktigt elektronikvansinnig, skulle nästan säga att exklusive avgasreningen och en del säkerhets- och övervakningssystem så finns det nästan mindre finesser på denna än på Valtran från 2002 – och den har ju fungerat felfritt.
Eftersom ju detta var en lagertraktor i Kokkola så kunde jag ju känna på den och provköra just rätt exemplar innan köpet – detta att jämföra med Valtran som vid köpet ännu ligger som obruten metall i nån gruva. Jag provkörde också nästa modell uppåt utrustningsmässigt, med CanBus och en massa annat märkligt, men den var för dyr och inte ens intressant för mitt behov. 2×8 växlar med kopplingsfri snabbväxel täcker nog mitt behov – men jag saknar Valtrans knappkoppling, den hade jag velat ha. Sen skulle jag också ha velat ha kördator men det blev inte så. En annan sak som irriterar med Forden är en rad strömbrytare som är så enfaldigt placerade att dom lika gärna kunde ha varit utanför hytten. Men det finns såklart mycket jag gillar också, designen, sikten från hytten, insteget, den utskjutbara dragkroken och en relativt enkel elektronik, den totala avsaknaden av multiskärmar och touchkontakter passar mig bra. En enkel dragare med 150 hk var vad jag ville ha – och det fick jag.
Helt säkert kommer jag att återkomma med mera plus och minus under vårens gång – hoppas det blir mest plus.
Kompisen 20 år framåt – hoppas jagStorleksmässigt skiljer det förvånansvärt lite – fast det skiljer nästan 100 hk
Det hör ju nästan till rutinen – åtminstone för mig att man alltid skall ångra sig efter en större affär. Minns tex när tröskan MF440 med hytten till vänster byttes till Claas 48 med hytten på mitten. Hela första säsongen svor jag över den vansinniga hyttplaceringen, men ändå rätt snabbt insåg jag nog var en tröskhytt skall vara placerad – dvs på mitten. Samma var det när vältkombin kom till gården och riktigt upp i ljuset kom det med Amazonesprutan 2005. Hela första säsongen sprutade jag mekaniskt och lät datorn ligga i sin låda. Just den datorn som jag idag överhuvudtaget inte skulle klara mig utan.
Ännu har jag några aktiva år kvar – få se om jag kommer att hinna pröva precisionsodling. Det kliar i fingrarna nog. Kommer antagligen att avsky det också – fast bara första året.
Jodå, det betyder “dyngpriser”. Jag såg i tidningen Agrarheute att gödselpriserna är i fritt fall just nu. De steg från 200 till 1200 euro förra året men är nu nere under 600 euro per ton igen – och fortsätter nedåt. Det handlar närmast om Urea (Harnstoff). Yaras priser i Finland är en annan sak men de kan väl inte hålla emot hur mycket som helst.
Orsaken till prisfallet är att jordgasen gått ned i pris ordentligt. Dessutom finns det ett överutbud på världsmarknaden samtidigt som bönderna inte köper gödsel. Transporterna är det inte heller problem med mera.
Jag hade funderat på att inte köpa bigödsel alls men om priserna faller ännu mer så kan man börja tänka om. Och om de går ned till 200 euro så är det bra att lägga upp lager för framtiden så osäkert som läget är numera. Tiden med fasta pristrappor tycks vara förbi. Man måste passa på hela tiden och inte köpa då det är som dyrast. Det kan vara överoptimistiskt med 200 euro/ton men 400 kan man kanske komma ned till ännu i år.
Största risken i odling av höstgrödor är antagligen utvintring på grund av att växtligheten kvävs under is och vatten under vintern eller att snömögel angriper. Hittills har jag besparats från dylika problem kanske tack vare att ytvattnet har sluppit bort eller att det stått vatten blott några dagar medan växten ännu varit i vila. Snömöglet har jag försökt mota med svampmedel innan snön lagt sig. Ett år hade jag rejält med vatten på delar av höstvetet i samband med snösmältningen på våren men marken var ännu frusen och växten i vila så undkom med blotta förskräckelsen den gången.
I år såg det lovande ut med tjäle innan snön lade sig och snön skyddade de allra kallaste dagarna. Men nu efter trettondagen har vädret växlat mera med ömsom regn, snö och töväder. Under södernvistelsen bildades is och vattenpölar och flickorna försökte med hjälp av pump och hävert få bort vattnet. Det lyckades med varierande framgång så efter hemkomsten gjorde jag försök med att borra 1,5 meter djupa hål där vattnet stod som djupast.
Jag köpte lite nytt utsäde, som var dyrt då det inte fanns inhemskt utan kom direkt från förädlaren i Österrike, vilket jag förstås råkade så på den åker som var flackast så jag hoppas att det övervintrar så att jag kan förnya höstvetet som blivit lite förorenat med råg. Vi får nu se hur det lyckas.
Ingen trevlig syn så här pass tidigt på vintern.Med hjälp av spett och borr så tog jag mig igenom is och tjäle.
Det verkar dra undan lite i alla fall.Gjorde flera hål trots att det inte var det lättaste att ta sig igenom närmare 30 cm tjäle.
Medan Charlotta gjorde virtuella resor på mässan så gjorde jag min första södernresa, för även i den här åldern finns det utrymme för nya upplevelser. Man bör väl få pröva det mesta åtminstone en gång?
Resor har jag förvisso gjort tidigare också men de har oftast gjorts i form av skidresor till snörika trakter i jakt på långlopp och stämplar i Worldloppetpasset. Nu blev det i stället en resa till Amadores på Kanarieöarna och söderns sol. Så här långt söderut har jag inte varit tidigare och jag var lite främmande för hur man beter och utrustar sig. Skidvallor var inte aktuella men däremot blev man uppmanad att hålla sig med diverse skyddsfaktorer och bekanta berättade hur illa det kan gå om man inte ser upp. Som tur var hade jag sällskap med erfarenhet av flera södernresor så jag överlät det mesta av rustandet åt henne.
Jag har ju sett bilder från stränderna där man likt strömmingar i stekpannan ligger och steker sig från alla håll och kanter och funderade nog hur man klarar av en hel vecka på det viset. Men så här efteråt får jag erkänna att det gick bättre än väntat då vi också gjorde annat en solade och badade. Ett par mulna dagar, då det faktiskt kom lite duggregn på norra delen av ön, vikte vi åt guidade bussturer till olika sevärdheter och naturupplevelser. Som jordbrukare noterade man förstås den karga jordmånen, nedlagda bevattningskanaler och små terrasseringar i ofantliga mängder, och fick mig berättad att det var här på sluttningarna som man tidigare odlade Kanarietomaterna som flögs till Norden om vintrarna. Nu var största delen av odlingarna övergivna och odlarna hade i stället sökt sig till lättare och lukrativare göromål inom turistbranschen som enligt uppgift numera stod för en 3/4-del av BNP. Turistbranschen som hade haft ett par kärva år under pandemin höll nu på att resa sig igen även om man fortfarande låg 25-30% under nivån före coronan. För min del räckte det nog riktigt bra till med turister varav många av språken att döma kom härifrån Norden, Storbritannien, Tyskland och Frankrike.
Solbadande bonde som inte helt kan slita sig från näringen. Passade på att läsa en bok, om kända aktörer inom skogsbranschen, som länge legat på nattduksbordet då man nu för en gångs skull hade tid.
Första gången jag simmat i januari.Hotellet uppe på sluttningen. Det blev lite höjdmetrar även på denna resa 🙂7 kilometer promenad i sandstorm på dynerna i Maspalomas. Sand i ögonen och knaster mellan tänderna. I sandfattiga Österbotten hade det inte varit illa med lite av den här varan.Rejäla suckulenter i botaniska trädgården i Las Palmas.Nypotatis på gång, 3 skördar per år……. Lite mer kuperat än man är van vid och vägarna är inte riktigt likt riksåttan.Här tar vi del av Aloe Vera odlingens hemligheter.Christofer Columbus museet i Las Palmas var intressant, kunde gott ha tillbringat hela dagen här.Man behöver ju inte direkt vara rädd för att kommunaltekniken fryser här och det är ju lättare att lokalisera läckor på detta vis.Playa Amadores.Samma sol som hemma men snabbt föll den i havet och skymningen var kort, pannlampan hade jag förstås med. Tack för denna gång, vi får se om det blir nåt återseende i framtiden.
Kalle sparkade däck när han va på mässa. Idag va jag på mässa, och drack väl nästan mest kaffe… och samlade broschyrer. Resemässa i Helsingfors. Steg upp kl 06 och steg på bussen, (välorganiserad bussresa,) på kyrkbacken i Nagu city 07.40. Tillbaka hemma, innanför dörren va jag ca 20.30.
Vilken dag… Eller dagar, det började ju redan när jag konstaterade att de sku vara behändigt att ha en handväska… Handväska… Jag är inte direkt berömd för att vara en handväskbärande person… Jag använder handväska typ 5ggr/året, somliga år. Fick gräva djupt i garderoben innan jag hittade en handväska, och, vettni, de va riktigt behändigt! Sen va de val av kläder. Och för att smidigt komma in på mässan, så sku man registrera sej på nätet via en länk, och där fylla i… diverse. Sen skor, och .. Ja, de är ju inte så ofta man är på sånahär resor kunde jag konstatera. Nå, iväg kom jag och jag kände mej lite som elefanten i rummet. I synnerhet i “flygplans-halvan”. Nä. Ska jag resa, får de gärna fara längs marken. Jag har flugit, och nåjo, nåvisst… Men. Nä. Jag har fullt sjå att hinna se sånt jag vill se i norden, så hela flygplanshalvan fick vara ifred för mej. Men i den andra delen, där fanns det att se. Sakta smög jag mej runt, hit och dit och bekantade mej med allt från norraste lappland till södraste skatan av vårt avlånga land. Och redigt med broschyrer samlade jag på mej…
Men jag va ju inte där för att hitta resor åt mej själv. Inspirationsresa. Jag som håller på och ger mej ut på lite djupare vatten, tyckte de va otroligt intressant och lärorikt med resemässa. Jag har de mesta på de klara hur jag vill ha min glamping, men, de skadar aldrig att söka ideer, tips och inspiration. Och kontakter.
När vi körde in till Helsingfors slaskade det, på hemvägen kikade solen fram
Back to basic.
På vägen hem går jag igenom i huvudet vad jag har att göra när jag kommer hem. Mata fåren, kaninerna.. och hönsen… Jag har haft påhälsning av nåt otyg som snor höns för mej, 2 nu på en vecka, och jag svär och morrar lite för mej själv vad jag ska ta mej till med hönstjuven… Jag har betat och viltkameran är på plats… måtte jag få den rackaren på bild, så sku få veta vilka åtgärder jag ska ta till… Nå, de får bli en senare fråga, nu måste jag bara få ihop denhär dagen…
Mathias som har varit “heimvarar”, alltså den som varit hemma idag (efter skolan alltså) och hållit koll på hus och hem, har minsann tagit hand om de som behöver göras. När jag kommer hem är alla djuren matade. Från köksspisen strålar en snäll, mjuk, varm värme. På köksbordet finns en lapp “kan du hänga upp mina kläder i bykmaskinen, jag orkar inte vänta på den, jag går och lägger mej”. Som guld och bomull för en rätt så mör mamma.
