Kategori: Djur

Nu har den dagen kommit som jag var helt säker på att aldrig skulle infinna sig. Vi håller på att testa homeopatisk ”medicin” på min gamla tant Rina.

Häromdagen då jag var ner och skrapa om dem lite märkte jag att hon var hängi och pratade om det med Antte som också hade lagt märke till det. Det var på veckoslutet och då hon nu ändå åt och inte hade några andra synliga tecken beslöt vi oss för att vänta med veterinären till måndagen. Under veckoslutet fick hon bl.a. kalk, magnesium, pötsipotku.

Då jag ringde och fick efter många om och men tag i en veterinär på måndagen misstänkte han problem i löpmagen. Han var inte vår egen veterinär utan från ett annat distrikt och tyvärr hann han inte komma ut. På tisdagen då jag ringde upp honom och berättade hur Rina mådde, kom vi fram till att han ingenting kan göra. Hon har sår, antingen i löpmagen eller i tarmen. Det ända man kan göra är att ge linfrö. Linfrö blir till en sorts gelé då man blandar det med hett vatten och det bildar en skyddande hinna i magen på kon.

Nå, jag lade en fråga på en FB-grupp om någon hade några andra tips och fick till svar homeopati. Jag är väldigt, väldigt skeptisk inställd till deras ”kraft”, men tänkte att vi måste prova för sämre kan hon inte bli av dem.

Efter ytterligare par stycken frågor om vad, hur mycket och hur man ska använda medlen begärde jag vår avbytare åka och köpa dem då hon var på väg ut till oss igår och på kvällen fick Rina sin första homeopatdos.

Nu har hon fått linfrö och höpöpiller och lite höpödroppar i ett dygn och tro det eller inte, men piggare är hon. Inte är hon i skick ännu, men ögorna är piggare och hennes avföring ser nästan ut som den ska göra.

Ännu är det för tidigt att ropa hej, för vi är inte ens halvvägs över bäcken. Men om hon ”karpar” sig och blir i skick får jag nog minsann lov att revidera min åsikt om dessa höpöhöpö mediciner 🙂

När något börjar gå åt skogen så far allt! Senaste månaden hade vi nog minsann klarat oss utan, i alla fall i ladugården.

Man kan ju inte säga vad som harmar mest, för alla liv är värdefulla. Ekonomiskt sett var den största smällen det att Emington dog i komplikationer efter en förlamning. Hon kalvade i början av månaden och kom snabbt upp till 40kg mjölk per dag. Ingenting man direkt strävar efter, men inte kan man ju hindra dom från att mjölka heller. Hon kalvade bara för tredje gången, så risken för förlamning bedömdes som nästintill obefintlig då hon var på allt sätt i gott skick. Men där låg hon en morgon då avbytaren for till ladugården. Som första hjälp fick hon kalk under skinnet. Veterinären kom så fort som möjligt, allt som allt hade vi tre gånger veterinär hos henne. Vi lånade också en lyftställning så hon kunde stå på egna ben, vilket hon också gjorde men troligen blev ansträngningen på hjärtat för stor och hon dog ett par dagar efter förlamningen 🙁

Sen hade vi Lopeka. En litenliten jersey tjur som kom till världen lite för tidigt, men ändå väldigt pigg och kry. Han fick vara med sin mamma över natten i kalvningsboxen, eftersom hon verkade riktigt lugn och duktig. Men på morgonen då Antte gick ner till ladugården märkte han att Lopeka låg livlös i boxen. Mamman hade legat på honom 🙁 Nu är det ju inte frågan om en för liten box så att hon skulle på grund av utrymmesbrist ha måsta ligga på honom, utan det har nog bara slagit ”slint” i huvudet på henne fastän hon annars är lugn. Lopeka intresserade också avelsföretaget VG och han sku ha blivit testad för eventuellt seminbruk…

Följande: Lasse. Även han en tjur som föddes för ett par veckor sedan som VG sku ha velat testa för seminbruk. Hans mamma flyttade till oss från Anttes kusins besättning då de slutade med mjölkkorna ifjol. Lasses pappa i sin tur är pojke till Heisala Ponnistus, en avelstjur efter Luppa. Så det sku ju ha varit jätte roligt om det sku ha gott så bra att Lasse sku ha blivit godkänd till semintjur, men tyvärr dog också han. Orsaken den här gången var trumsjuka, han blev alltså uppblåst 🙁

Det tar inte slut ännu. Komea. En limousinkalv som föddes i början av året. Han hade nog oddsen emot sig redan vid födseln. Han hade förmodligen haft för trångt inne i magen då hans huvud var böjt bakåt och benena styva flera dagar efter födseln. Eller så hade han någon form av utvecklingsstörning för han blev aldrig riktigt bra. Då han dessutom fick inflammation i ”knäet” som inte blev bra trots medicin och hans ben inte överlag fungerade riktigt som de skulle, så tog Antte beslutet att avliva honom.

Sedan pricken på i;et. Nå, det är inte så allvarligt och sorglit som ovanstående men nog harmar det. Nämligen det att Antte inte duger för seminbruk. Alltså tjuren Antte, som testades men inte godkändes. Den andra Anttes avkommor pratar väl sitt klara språk om hans duglighet 😉

Julen är ju som känt födelsens och lugnets fest. I vår version brukar det ingå kalvningar och mera jobb 😛 Nå skämt osidå, korna kalvar då när det är dags, i år fick vi tre jultidskalvar;
Fräckna kalvade sin sjätte kalv den 22 december, Hursula sin tredje kalv den 23 december och Öppa fick sin sjätte kalv den 27 december.

Fräckna och Hursula klarade kalvningen galant, men Öppa blev förlamad. Tack vare snabb förstahjälp, dvs. kalk under skinnet och ett veterinär besök då hon fick kalk i blodet steg hon upp och nu verkar allt igen bra. Fräckna och Hursula fick båda kokalvar medan Öppas kalv är en tjur.

Ännu är det inte slut för i år, Öris har beräknad kalvning den 31 december. Kanske även den traditionen fortsätter? 🙂