Kategori: Djur

Efter att höstens kalvar avvandes och flyttade bort från sina mammor är det dags att dra ner på utfodringen. Kor som ger mjölk behöver mycket näring, men nu när mjölkproduktionen upphör klarar de sig med mindre. Faktum är att alltför kraftig utfodring när kon är i sin (alltså inte ger mjölk) bara resulterar i att djuren blir för feta vilket kan leda till svårare kalvningar och andra problem. Feta kor är faktiskt inget som gör bonden glad, de skall vara lagom runda om magen.

För digivande kor är ensilage det självklara fodret, för kor som är i sin räcker det med halm eller hö. Höet består precis som ensilaget av gräs och klöver, men eftersom det skördas senare på sommaren är näringsinnehållet lägre. Halmen innehåller nästan ingen näring alls, den är mest bukfyllnad. Eftersom jag har rätt gott om hö från i somras kommer det att utgöra huvuddelen av utfodringen den närmaste tiden.  Eventuellt kompletterar jag med lite rybshalm men å andra sidan är det lite onödigt att servera den på foderbordet eftersom de ändå äter rybshalm när jag ströar med den i båsen.

Det perfekta vore att ha en fullfodervagn, vilket är en traktordriven “matberedare” som rymmer minst 2-3 rundbalar. Där kan man kasta i en lämplig blandning av de foder man önskar använda och mixa alltsammans till en enhetlig sallad som man sedan serverar korna. Det blir ofta ganska rejäla recept: “3 balar halm, 1 bal ensilage, 100 kg mald spannmål och 2 kg mineraler. Blandas väl och serveras direkt.” Tyvärr är utrustningen rätt dyr och inget man skaffar för en trettiokorsbesättning så den vägen lär jag inte gå.

Min utfodring är en kompromiss även i det hänseendet att jag inte kan dela in korna i grupper. Idealet är att t.ex. ha sinkor i en grupp och digivande i en annan och på så sätt kunna utfodra varje grupp exakt enligt deras behov, men i en liten besättning som min är det här ofta svårt att får till. Jag har en handfull kor som kalvar nu i vår och för dem kommer den här utfodringen att bli i knappare laget, de skulle behöva ensilage men kommer att få hö. Å andra sidan har de hela vintern käkat ensilage och är vid rätt gott hull, så de kommer att kunna mjölka en del på sina fettreserver. Det får bli LHCF-diet, “bovine style”.

I måndags ringde jag en djurtransportör för att boka skjuts åt avelstjuren Znork. De trafikanter som kör slakttransporter brukar som bisyssla också transportera livdjur när det behövs och när det finns utrymme i tidsschemat. Till min förvåning meddelade trafikanten att han kan köra hem Znork redan samma dag! Normalt  brukar det dröja en vecka eller två innan det finns ledig tid, men den här gången hade jag alltså tur. Efter lite ringande visade det sig dock att säljaren (som inte heller väntat sig så här snabb leverans) inte hunnit ta nåt salmonellaprov av gödseln och det sänkte faktiskt hela arrangemanget.

Salmonella är en sjukdom man verkligen inte vill ha in i sin besättning, dels är den ju inte direkt hälsosam som sådan och dels är kostnaderna för att sanera en gård som drabbats rätt stora. P.g.a. det sistnämnda har de flesta djurägare en salmonellaförsäkring och det var delvis den som satte p för våra planer. För att salmonellaförsäkringen skall vara i kraft när man handlar med livdjur skall säljaren kunna visa upp ett salmonellaprov som är taget för högst två månader sedan och i det här fallet var salmonellaprovet från i höstas. Risken att Znork skulle föra med sig salmonellasmitta till min besättning är minimal, eftersom den säljande besättningen har noggrann koll på den sidan, men däremot skulle han definitivt torpedera min försäkring. Om jag nån gång i framtiden får salmonella via andra vägar kan försäkringsbolaget svära sig fri från ansvar genom att hänvisa till att jag köpt in djur utan giltigt salmonellaintyg.

Vi avblåste transporten, säljaren tar prov och för in för analys och sedan tar vi nya tag när vi fått fram “rena papper. Det blir bäst både ur praktiskt hälsoperspektiv och rent ekonomiskt. Salmonella är en så pass besvärlig bekantskap att det är värt lite väntan att hålla säkerhetssystemen i skick.

Jag forsätter lite på Kalles fundering om att skjuta upp saker till morgondagen, som är något av en favorithobby för mej.

Båsen i min ladugård är placerade i två rader, mellan varje bås finns en båsavskiljare av metallrör och i ändan finns en gavel som består av stora fanerskivor. För ett tag sedan hade korna stångat loss ena skivan och jag kunde konstatera att fästena delvis var förstörda. Egentligen har jag länge tänkt byta ut skivorna mot vanliga båsavskiljare men just då problemet upptäcktes var det lite väl mycket på agendan för att ta itu med det, så jag reparerade skadan provisoriskt och lovade mej själv att fixa det ordentligt vid ett lämpligare tillfälle.

Förra veckan hade de igen stångat loss skivan, igen var det lite för mycket på gång varför jag igen reparerade provisoriskt och igen lovade mej själv att reparera det vid ett lämpligare tillfälle. När jag gick kvällsrond på fredagskvällen hade korna riktigt gjort slag i saken och stångat loss skivan helt, den var helt lös från alla fästen och låg ute på golvet. Då var klockan kvart före ett på natten vilket väl inte riktigt vad jag hade av avsett med “att ta itu med det vid ett lämpligare tillfälle”.

Det blir dock aldrig för sent för en fuskreparation. Jag lyckades böka upp skivan i ett lite annat läge och klämma fast den med en kombination av fusk, rörklämmare och bristande hantverkarskicklighet så att den hölls på plats över natten. Förvånande nog ingick varken balband, järntråd eller armeringsjärn i reparationen, de brukar annars vara standardelement i alla fuskbyggen.

På lördag morgon letade jag fram en överbliven båsavskiljare och annan utrustning och monterade den nya båsavskiljaren på en trekvart. Varför, varför, varför skjuter man upp så små åtgärder? De flesta gånger är omaket med att göra saken rätt direkt betydligt mindre än omaket med att göra om den flera gånger därför att man därför att man försöker ta genvägar.

Korna tyckte dock det var spännande, speciellt när jag drog fram vinkelslipen för att kapa ett rör som blev lite för långt. Visst backade de lite p.g.a. oljudet, men inte mer än några steg. De är sist och slutligen väldigt nyfikna djur.

Rubriken är väl inte helt sanningsenlig, men stängslandet av hage brukar bli lite av ett stressmoment och göras med andan i halsen, så det känns rasande skönt att få hävda att arbete är påbörjat. Och strängt taget är det inte en fullkomlig lögn heller, om man bara ser saken på rätt sätt. Jag hämtade nämligen ut fyra hektar kohage från Matkahuolto igår.

Sommaren 2012 kommer jag att hägna in en betydligt större kohage än jag haft tidigare år. Hagen skall sträcka sig från ladugården ända till strandbetet som finns nedanför vårt hus, alltså det område som avverkades häromveckan. Tanken är att korna skall hålla naturbetet fritt från sly och buskar. Det innebär att korna får motion, jag får relativt billigt foder och vilda växter och fåglar en bibehållen livsmiljö som många av dem behöver. Enda nackdelen är att jag får montera upp 1,2 km stängsel, vilket innebär att jag får motion och det var ju inte riktigt det som var tanken. En potentiell nackdel är förstås också risken att djuren rymmer, men förhoppningsvis skall det inte bli så mycket av den varan.

Sändningen som kom igår består av stolpar och lite nylonband med strömförande tråd. Nylonbanden är närmast värdelösa och brukar vara mogna för sophögen redan efter några somrar. Jag kommer att använda galvantråd istället, men bandet ingick i paketet så det får hänga med så länge det leder ström.  Själva bete och stängslet återkommer vi till i ett senare inlägg.

Själva stolparna är faktiskt utsorterade skidstavar, så de borde ju i rimlighetens namn klara av att vara ute året om. 🙂

I måndags gjorde jag ju vissa ommöbleringar i ladugården. Kalvarna avskiljdes från korna och kalvarna och de yngre kvigorna fick flytta ihop. Det sistnämnda gjordes hel enkelt genom att jag öppnade en passage mellan kvigornas ungdjursavdelning och kalvarnas kalvfålla och räknade med att grupperna då blandas med varandra. Men icke sa Nicke.

Nötkreatur är konservativa flockdjur och det märktes verkligen under den gångna veckan. Passagen jag öppnade är tre och en halv meter bred och omöjlig att missa. Trots detta tillbringade både kvigor och kalvar hela det första dygnet i sina ursprungliga avdelningar! Inte en enda kalv gick in till kvigorna och inte en enda kviga gick in till kalvarna. Bara för att man kan överskrida gränser innebär det ju inte att man måste göra det. Flera var framme vid öppningen, nosade och konstaterade att plankan som normalt stänger öppningen var borta, men inte en enda gick igenom den. Under det andra dygnet började vissa modiga individer göra upptäcktsfärder till Den Andra Sidan, men de återvände till den trygga hemavdelningen rätt snabbt. På torsdag började sedan gränserna suddas ut, men det tog alltså över tre dygn innan de var beredda att ompröva sina traditioner.

En som definitivt upplevt en genomgripande förändring är kvigan Hujeedamej. Hon har varit både yngst och minst i kviggruppen och följaktligen befunnit sig i absoluta bottnen av rangordningen, men efter ommöbleringen är hon plötsligt en av de tre största. Hon har gått från absoluta bottnen till absoluta toppskiktet i en handvändning och hon är inte blyg för att utnyttja situationen. Hon hunsar de mindre kalvarna och låter dem minsann veta vem som bestämmer. Det är ju inte direkt nåt sympatiskt beteende, men helt normalt. Turligt nog är hon inte särskilt storväxt, så det är inga desto kraftigare törnar hon delar ut. Kalvarna har utan vidare fått värre stötar så länge de bodde med de vuxna korna.