Kategori: Djur

Idag genomfördes den största ommöblering av djur jag gjort hittills i min karriär som dikouppfödare och förmodligen också den smidigaste.

Det är dags att avvänja de sista av de kalvar som föddes i höstas. Tjurarna har avvants i takt med att jag sålt dem, men kvigorna har fått gå kvar hos sina mammor. Idag var det därför dags att plocka bort kvigorna och de sista tjurarna.

Generellt brukar det vara bättre att  försöka att samarbeta med djuren än att tvinga dem. Kalvarna har hela tiden haft tillgång till sin kalvfålla dit de vuxna djuren inte kommer in. Idag gjorde jag rent i kalvfållan, lyfte in en ny halmbal och även en ny ensilagebal. Detta resulterade i att tolv kalvar av fjorton möjliga frivilligt gick in i kalvfållan samtidigt för att äta och leka i halmen. Jag schasade in de två resterande som inte heller de var särskilt svårövertalade. Sen var det bara att stänga öppningen till kalvfållan och avskiljningen var genomförd. Inget hojtande, inget svärande, inget spring och inget adrenalin hos någondera parten. Under den mest kritiska fasen pratade jag t.o.m. i telefon samtidigt som jag arbetade. Det här mönstret kommer jag att försöka upprepa.

Följande åtgärd var att skilja de yngre och äldre kvigorna åt och flytta över de äldre till vuxenavdelningen. Även det gick någorlunda smidigt, låt vara att det nog kommer att innebära en rätt markant omställning för kvigorna. De går i en handvändning från att vara högst upp i rangskalan i kvigavdelningen till att vara absolut på botten i koavdelningen. Det kommer att garanterat att utkämpas en del bataljer i kväll innan hackordningen är klar, men det kan inte hjälpas. Rangordningen är nåt som bara skall finnas i flocken.

Sen återstod bara att öppna en passage mellan kvigavdelningen och kalvfållan och låta kalvarna söka sig in i kvigavdelningen i egen takt, vilket de håller på med som bäst. Man skall inte ropa hej innan man kommit över bäcken, men så här långt ser det ut som om dagens manöver lyckats rätt bra. Peppar, peppar ….

Häromdagen var det igen dags för klövverkning. Kvigan Elvira hade börjat halta betänkligt på en bakklöv, så illa att hon hade svårt att resa sig upp.

Bra klövar är livsviktiga för korna, de lägger sin stora vikt på fyra förhållandevis små fötter och därför är det väldigt smärtsamt om de inte är i skick. Klöven består av två halvor och i en perfekt värld skulle de växa i takt med varandra, men ofta växer någondera halvan lite snabbare vilket gör att klöven blir sned. Hur klövarna utvecklas och hur ofta de behöver verkas varierar från djur till djur, vissa kräver regelbunden omvårdnad medan andra klarar sig flera år utan verkning.

I Elviras fall hade dels ena bakklöven växt snett, andra hade en inflammation vid klövroten. Bägge gick att fixa, men Elvira klättrade ändå till pole position på utgallringslistan. Hon är född i augusti 2009, verkades första gången Valborgsmässoafton 2010 och nu igen mars 2011. Hon är ännu inte två år och har redan åtgärdats två gånger, vilket inte alls bådar gott. Hon är definitivt inte ett djur jag vill använda för avel. För hennes egen del är det inte heller nån njutning att allt som oftast ha ont i klövarna.

Själva verkningen görs med en vinkelslip och går helt enkelt ut på att man slipar bort överflödigt material för att jämna upp klöven. Bilderna nedan visar Elviras klöv före, under och efter verkning. Bilden tagen före verkningen är inte så värst bra. Nervositeten gjorde att ringmuskeln inte riktigt höll tätt på Elvira och all gödsel hamnade på klöven. Trots det ser man att ena klövhalvan är markant längre och tjockare än den andra.

Att korna “gör på sig” när de sätts i verkstolen är ingen ovanlighet, de har ju ingen aning om vad som händer. Det enda de uppfattar är att man låser fast dem, binder upp ena bakfoten och startar vinkelslipen. Inte undra på om de blir lite nervösa.

Idag utsågs Trisses arvtagare på avelstjursvakansen. Efter en del letande fastnade jag för en två-årig Simmentaltjur med det något udda namnet Znork.

Bakgrunden till namnet är att man på födelsegården gått in för att alla tjurar som föddes det året skulle ha namn på Z (som om det inte var svårt nog att hitta på namn från förr…). När Znork föddes såg ägaren i hastigheten fel, trodde det var en kviga och registrerade henne som Znorkfröken.Senare upptäckte man att hon i alla fall var en han och namnet korrigerades för att få en lite mer maskulin klang. Personligen gillar jag namnet, det låter som en skurk ur en Blixt Gordon-serie eller något liknande. “Den onde greve Znork från planeten Myrgon smider sina ränker, men vår hjälte har förutsett detta…” o.s.v.

Vakansen hos mej är Znorks första tjänstgöring och med tanke på det är det en fördel att min besättning inte är så stor. En femton månaders ungtjur har fullt upp med att serva 15-20 kor, en två-åring klarar 20-30 kor och en vuxen tjur kan ledigt serva c. 40 kor per säsong. Har man för många kor per tjur är risken stor att vissa kor måste betäckas flera gånger innan de blir dräktiga vilket gör att kalvningsperioden blir mer utdragen. Om man låter en del kor kalva på våren och en del på hösten kan tjuren i regel klara flera kor än de nämnda antalen eftersom alla inte brunstar samtidigt. Znork kommer att ha ett harem på c. trettio kor av vilka ungefär tio skall kalva på våren och tjugo på hösten, så han borde inte ha några problem att greja det.

Znork kommer att bo kvar på sin ursprungsgård ett tag till, men han skall introduceras till gruppen i god tid före betessläppningen. När ett nytt djur släpps in i gruppen uppstår alltid en del slagsmål innan rangskalan är klargjord och de skärmytslingarna vill jag gärna att utspelar sig inom ladugårdens väggar.

I skrivande stund är det söndag kväll och dessutom sista kvällen på sportlovet. I morgon är det dags för fru och son att söka sig tillbaka till skolan och dags för mej att öka takten i arbetet igen. En av fördelarna med att vara sin egen är att jag i viss mån själv kan påverka hur mycket jag jobbar. En del arbeten skall utföras varje dag, men de som går att skjuta fram behöver man ju inte göra just när den övriga familjen är ledig. Djuren skall skötas, foder köras hem o.s.v. men veckan har också bestått av rätt mycket pulkåkning, simhallsbesök m.m.

I år hade jag dessutom turen att få ett par dagar semester under sportlovet. Jag är med i en avbytarring och vi brukar försöka fördela ledigheter någorlunda jämnt och rättvist så alla har chans att då och då få ledigt under större högtider och skollov.

Medlemskapet i ringen gör att det är samma avbytare som återkommer till gården gång efter gång, vilket gör ledigheten lättare både för mej och avbytarna. De känner sen tidigare till huvuddragen i verksamheten och jag behöver bara instruera dem i de saker som ändrat sen förra gången. Efter det är de i stort sett självgående. Vissa gånger träffas vi bara första dagen för att gå igenom riktlinjerna och sista dagen när jag undertecknar deras arbetstidsredovisning. Det sistnämnda är egentligen lite konstigt, varför skall jag bekräfta hur många timmar de jobbat? Jag har ju ingen aning egentligen, jag har ju varit ledig…. Fast det är hursomhelst bra att träffas och kolla lite hur det gått och om det finns nåt jag behöver veta.

Jag undertecknade pappren tidigare ikväll och vi kunde konstatera att allt löpt riktigt bra. Så tack för denna gång, Kim och välkommen åter. 

Häromdagen kalvade Celin vilket var en tydlig indikation om att vi gått varvet runt och dokumenterat ett helt år i Bondbloggen. Celin var nämligen först ut av vårkalvarna ifjol och det även hon som inleder säsongen i år. Faktum är att hon klår de andra med hästlängder, jag har inga andra kalvningar beräknade på fyra-fem veckor. I fjol kalvade hon 22.3, i år blev det 2.3 så hennes kalvningsintervall är lite under ett år. Hos dikor brukar man eftersträva ungefär 12 månaders kalvningsintervall så hon får klart godkänt. Hon kalvade på egen hand och tog också hand om kalven utan problem.

Fjolårskalven fick heta Swiss, med motiveringen att mamma hette Celin (som sångerskan, men lite annan stavning) och Simmentalrasen kommer från Schweiz. Den här får kanske nåt på sångtemat eller så väntar jag och ser om den utmärker sig på nåt sätt. Det är överlag enklare att minnas kornas namn om de har en liten story eller nån motivering till varför man valde just det namnet. Ju mer långsökt och komplicerad förklaringen är desto bättre brukar namnet fastna.

På bilden ligger lillkvigan och tar igen sig i ett bås efter en upptäcktsfärd runt ladugården. Till hennes försvar skall sägas att hon normalt är betydligt renligare än på bilden, men det blev några vurpor under resans gång.