Kategori: Djur

Kalle skrev för nån dag sedan om olyckor i lantbruket. För mej som har kreatur tillför de förstås ytterligare ett spänningmoment på den fronten. Även om jag kommer bra överens med mina djur håller jag ett extra öga på Trisse och vissa mer temperamentsfyllda kor när jag rör mej i ladugården. Trots det finns det ju gånger när olyckshändelsen kommer från ett helt oväntat håll.

Häromkvällen gick jag som vanligt kvällsrond i ladugården för att kolla att allt var ok innan jag gick till sängs. Kalvarna hade lagt sej till ro i sin halmbädd och jag försökte att kryssa mellan dem för att inte väcka dem eller tvinga nån att stiga upp i onödan. Bra tänkt.

Precis när jag passerade en av de lite äldre kvigorna (jag hann inte riktigt se vem det var) fick hon för sig att resa sig upp. När nötkreatur reser sig gungar de framåt med hela kroppen i en rörelse som går förvånansvärt långt framåt och reser sig upp med bakbenen först. Kvigan gungade framåt exakt när jag passerade och lyckades få mitt knä mellan sin panna och väggen. Att avbryta rörelsen gick inte utan hon tryckte helt sonika in knäet mot väggen med hela sin kroppsvikt bakom. “Usch, så förargligt”, sa jag. Eller kanske det var nåt aningen kraftfullare uttryck som slank över läpparna.

Kvigan ville absolut inget illa och var inte ute för att skada mej. Det var en ren olyckshändelse och hon är inte heller särskilt storvuxen. Trots det är knäet rätt blått och jag går lite som Zeb Macahan (vilket i och för sig är ganska tufft). Man får vara hur förutseende man vill, men alla smällar går inte att förhindra eller förebygga.

Ibland är det intressant att “läsa” djurens beteende, vilket jag fick en påminnelse om i lördags.

Jag hade skrapat ut gödsel ur ligghallen med traktorn och lyft in en halmbal i övre hörnet där halmbädden finns. Trisse gick lös på den redan när jag ännu höll den i frontlastargrepen och hela traktorn gungade när han förlustade sig på balen. Jag släppte ner den på golvet, Trisse fortsatte råbråka den och jag backade ut traktorn. När jag sedan återvände till ligghallen mötte jag balen halvvägs på väg mot dörren. Trisse och flickorna hade i sin uppspelthet inte nöjt sig med att stånga sönder den utan även rullat iväg med balen 15-20 meter från halmbädden och brett ut ett tunt lager halm längs hela rutten. Inte hela världen, men jag vill helst ha halmen i hörnet där den är tänkt att vara.

Med lite handklappningar och några “Hååiijaaa”-rop schasade jag iväg korna och började rulla tillbaka rundbalen mot halmbädden. Plötsligt kommer Trisse emot från andra hållet och ställer sig mitt framför balen. Ögonen stirrade stint på mej och blicken formligen dröp av adrenalin. “Det här är min rundbal och jag ger den inte i från mej utan diskussion.” Normalt umgås Trisse och jag ganska förtroligt men nu var läget ett annat eftersom lekandet och stångandet trissat upp honom. Han hötte med hornstumparna och skrapade hotfullt med foten i marken för att markera att han var redo för en fight om det fodrades.

Normalt skulle jag utan vidare backa i såna där lägen, en ilsken tjur är inte att leka med. Den här gången hade vi dock balen mellan oss och Trisse måste runt den för att anfalla mej. Det skulle ge mej ett par sekunder att smita undan på om det hettade till och reträttvägen var klar bakom mej. Därför kunde jag unna mej att se vart det skulle bära. Jag spände blicken lika hårt i honom, tillrättavisade honom med sträng röst och vek inte undan.

En stund stirrade vi varandra rakt i ögonen innan hans blick plötsligt mjuknade, de spända musklerna slappnade av och hållningen blev lugnare. Det gick nästan att säga på sekunden när adrenalinet sjönk undan och förnuftet igen tog överhanden. Det var precis som om han kommit till sans och påmints om att det ju trots allt är jag som är boss. Han svängde på klacken och gick bort till korna och jag kunde fritt rulla tillbaka balen dit jag ville ha den. Trisse verkade nästan generad över att ha tappat humöret och vi klappade och kliade lite extra när jag var klar med flytten.

Samspelet med djuren är definitivt en av orsakerna till att jag vill hålla på med det här jobbet.