Kategori: Djur

Idag hämtade vi hem den nyaste östnyländska förstärkningen till gården, Svedmark Hosianna. Fastän vi inte aktivt har sökt efter kokalvar som är till salu (tjurkalvarna till trots), så kunde vi inte motstå detta erbjudande.

Hosianna är en liljendalbo, med intressant härstamning. Hennes far är Facet och hennes morfar Peterslund. Hon är en stor och fin kalv, som är född i slutet av december. Då vi köper in nya djur, också om vi säljer, måste det tas salmonella prov på det aktuella djuret. Detta görs genom att skicka ett gödselprov för analysering. Alla kräver inte detta, men i.o.m. att vi har gjort ett s.k. hälsovårdsavtal så måste vi ha detta i skick.

Ännu är det tidigt att säga hurudan mjölkko Hosianna blir, men hon har alla förutsättningar för att bli både långlivad och högproducerande. Hon uppfyller alltså de mål vi satt på aveln. I korthet kan man säga att vi vill ha kor med god exteriör, god mjölkbarhet och hålls friska. Oberoende om vi i framtiden kommer att sätta in en robot i ladugården eller inte, så är dessa mål som underlättar vårt arbete. En ko med hållbar exteriör, som ger snabbt ner sin mjölk är alltid en större fröjd att mjölka än en sådan ko som har lite mjölk som man ska “pina” ut från ett juver som nästan släpar i marken. En sådan ko torde Hosianna inte ändå bli. 😉

Resan gick riktigt bra, hon stod i bilen och tittade på omgivningen. En stund sov hon för att sedan, ungefär i St.Karins, börja muua och fundera hur lång väg det ännu är kvar. Nu har vi henne i en ensambox, bara för att hon ska vänja sig med oss och sin nya omgivning. Hon är väldigt pigg och hela tiden på alerten, så hon kommer nog att klara sig riktigt bra! 🙂

Vi har redan i ett par dagars tid väntat på att kvigan Aakel skulle kalva. Aakel borde egentligen ha kalvat redan för andra gången, men det här var alltså första kalvningen.
Det var nämligen så att hon blev seminerad och konstaterad dräktig i början av sommaren 2009. Hon hörde till ett gäng med kvigor, som vi förde till en närliggande holme för att beta där under sommaren. I samband med att hon skulle gå ombord på båten, hände något och hon föll i vattnet tillsammans med Antte. Tur i oturen var att ingedera skadades desto allvarligare, men eventuellt kan denna händelse ha lätt till att hennes dräktighet avbröts (dvs. hon kastade) under sommaren. Hon visade inga brunst symptom när vi var till holmen och tittade efter djuren, men på hösten då vi tog hem dem igen så var hon mitt i ens brunstig.

Efter ytterligare fem semineringar blev hon sedan dräktig. Antte seminerade henne för femte gången på vår bröllopsdag, så slutresultatet kunde ju inte bli annat än bra. 😉
Nå, nu tänker säkert någon vad det nu sen ska vara för idé att hålla en sådan där kviga? Hon är efter en bra släkt, så väl hennes mor som mormor har kalvat fem gånger och båda har mjölkat bra. Så vi får hoppas att hon blir mödan värd.
Efter alla dessa tjurkalvar vi fått, det kom en i går som döptes till Intigen, var lilla Iikel riktigt välkommen. Trots en lite trög start, har hon nu piggnat till och springer och skuttar kring mamma Aakel i boxen.

Då en ko får juverinflammation, är det bra om man mjölkar ur den inflammerade fjärdedelen flera gånger om dygnet. Detta beror på det, att man på så sätt får ut de bakterier som förorsakar inflammationen. Då den kontaminerade mjölken kommer ut ur juvret, produceras det ny lite “renare” mjölk i stället.

Speciellt viktigt är detta i början, då man märker att fjärdedelen har blivit infekterad. Om det är frågan om lindrig färgförändring och/eller enbart förhöjt celltal, kan man lyckas undvika att en inflammation uppstår genom att mjölka fjärdedelen ett par gånger extra om dagen.

Ibland hjälper inte det här heller. Avbytaren märkte på torsdag kväll att Umbra hade början till en inflammation i en fjärdedel. Trots att jag mjölkade ur den mycket noggrant efter denna observation och trots att hon blivit mjölkad en gång extra både i går och idag, så måste jag börja medicinera henne nu på kvällen. Beroende på hur mjölken ser ut i morgon på morgonen, så mjölkar vi henne extra ännu i morgon eller så låter vi medicinen sköta sitt.

I vissa fall är det dock befogat att fortsätta med tät mjölkning också under medicinering, som t.ex. vid en Coli-infektion. I teorin är det förstås bättre att alltid mjölka extra en inflammerad fjärdedel, men i praktiken tror jag det är ganska få producenter som sysslar med det.

Barn är barn, oberoende om det sen är frågan om kalvar eller människor. Och barnen är ju friska så länge dom leker. Det brukar ibland gå ganska vilt till i kalvkättarna, så gjorde det nu också ända tills kameran kom fram. Trots upprepade försök att filma de “gladaste” skutten, så var det bara några enstaka som fastnade på bild.
Men en liten skymt får ni i varje fall av det, hur en riktig kalvdans ser ut. 🙂

Det är rätt intressant att vänta barn i det här yrket. Förutom vissa praktiska problem, innebär den här tiden att man lätt drar paraleller mellan mig och korna.
Praktexemplet är graviditetens/dräktighetens läng; sådan matte, sådan ko. Båda bär 9 månader.
Det här med mjölkproduktion är också en intressant grej. Hittills har det ordet alltid hängt ihop med mjölkkilon, hur ska man få kon att mjölka tillräckligt mycket, med tillräckliga halter och tillräckligt länge. Så det har varit vissa anpassningssvårigheter med att läsa om människans mjölkproduktion och huruvida det kommer mjölk eller inte.
Då man ännu sen läser om oxytocin som används vid födseln (och till att få kon att ge ner mjölk) och olika hjälpmedel att få barnet till världen(och jämför dem med kornas motsvarande) är det bäddat för tvetydiga kommentarer. Till all tur är jag och Antte inom samma bransch, annars hade det blivit svårt att förklara. 😀

En fråga jag har fått svara på ett par gånger ( också för mig själv) är följande: När du nu har sett kor som kalvar, är det inte då lättare att sätta sig själv i motsvarande situation? Svar: jo och nej. Det är ju vanskligt att jämföra dessa händelser, men principen är den samma i båda. 9 gånger av 10 går allt bra, men så finns den där tionde gången kvar då allt inte går som det ska. Visst har jag säkert nån nytta av att ha varit med om födslar tidigare, men inte hjälper det mig att vara förberedd på vad jag har framför sig. Men en sak kan jag nog säga, min respekt för korna som kalvar i regel en gång om året, har nog mångdubblats. Jag vågar nämligen lova att mitt kalvningsintervall kommer att överskrida 365d. 😛

De goda nyheterna först: var det namnet som hjälpte vet jag inte, men följande kalv blev faktiskt en kokalv. Sedan de dåliga:Kalven var död. 🙁 Öppa visade på morgonen inte några “akuta” kalvningssymptom, men såg nog ut att eventuellt kalva under dagens lopp.
Hon kalvade dock inom ett par timmar från det att morgonsysslorna var undan, men kalven var död redan vid födseln, det såg man på ställningen som den låg i. Ibland går det så här, tyvärr finns inget man kan göra åt den saken. Orsaken förblir ett mysterium. Öppa mår trots allt riktigt bra.