Tappat horn

Häromdagen hittade jag till min förvåning ett horn på foderbordet. Korna kan ibland slåss så hårt att hornslidan lossnar, sånt händer inte varje dag men är fullt möjligt. Lite förvånande var dock det faktum att jag inte hittade några blodspår. Blodkärlen sitter ganska ytligt i hornen och det brukar blöda rätt rejält när hornskidan lossnar.

Jag letade igenom gruppen och hittade först ingen ko med skadat horn. Efter lite noggrannare undersökningar såg jag att Celins horn hade ett tunt lager blod på ytan, trots att hornet annars såg helt normalt ut. Antagligen har hon för åtskilliga veckor sedan skadat hornet, men inte så illa att det lossnade direkt. Hornskidan har hållit på plats trots skadan och under det har det hunnit bildas nytt horn. Egentligen inträffar ju samma sak ibland när vi slår oss på tummen, nageln faller inte av direkt utan långt senare. Celin är helt oberörd och händelsen påverkar inte henne det minsta.

Nomen est omen?

Nu hoppas vi verkligen att rubriken stämmer. Ragni kalvade och hon fick en långbent och pigg TJURkalv! Det är överlag roligt och önskvärt att få kokalvar, men framför allt av henne hade vi gärna tagit emot en kokalv. Ragni hör nämligen också till våra “gamyler”, hon har nu kalvat 7 gånger. Det som gör att det harmar ännu mera är det, att vi inte har en endaste en avkomma efter henne. Det här var hennes 6 tjurkalv, den enda kokalven hon har fått blev i tiderna såld. Så kanske den åttonde kalven sen blir en ko..

Och namnet då? Den lilla filuren fick heta Inteentill. 🙂

Vinterkalvning

På söndagsförmiddagen kalvade Cheryl, det blev en pigg kvigkalv. Rent definitionsmässigt är hon den sista kalvaren av höstkalvarna 2010 men tidsmässigt ligger hon faktiskt närmare vårkalvningarna 2011. Av den orsaken var det ganska bra att det råkade bli en kvigkalv. Förmedlarna vill helst inte hämta en kalv åt gången utan ser gärna att man levererar dem i lite större grupper. Min senaste kalvning var i oktober och första vårkalvningen kommer sannolikt i mars. En tjurkalv som föds nu mitt i januari kommer att vara på för ung för att åka med höstgruppen och lite för gammal för vårgruppen. En kvigkalv som sannolikt stannar på gården är mera flexibel ur den synvinkeln.

Cheryl kalvade ensam och har inte haft några problem vare sig med modersinstinkter eller digivning. Kalven är också pigg och verkar må bra. Trots att det är lite kylslaget brukar kalvningar mitt i vintern oftast fungera lika bra som under den varma årstiden. Kon slickar kalven torr rätt så snabbt och kalven föds med en fullt utvecklad vinterpäls. Trots det är jag glad att hon inte kalvade i i lördags när temperaturen kröp ned mot -25. På söndagen låg vi kring -10 och det är helt normalt, kalvningar som sker i februari-mars kan ske i samma temperatur.

Cheryl är en charolaisko, så kalven skall ha ett namn på c. Av vädertekniska skäl känns namn som Chill, Cool eller Cold är goda alternativ, vi skall se vad det blir.

Kiosk problem

Foderkiosken krånglade för oss. Vi har två olika kraftfoder som delas ut i kiosken, ett fullfoder och ett proteinfoder. Mängden proteinfoder som korna får per dag är betydligt mindre än mängden fullfoder. Så med tanke på det, är det självklart att det var fullfodret som slutade av att komma in i den ena kiosken. Som tur är, fungerade den andra kiosken normalt.

De vanliga knepen vi brukar göra för att få utdelnigen och fungera hjälpte inte. Först testade vi med att stänga av och lägga igång kiosken, eller rättare sagt foderskruven, men ingenting hände. Efter det provade vi med att dra ut och sätta tillbaka en kabel som så gott som alltid är orsaken till dylika problem, men inte heller det hjälpte.

Utmatningen hade börjar krångla på natten, men då de “enkla” åtgärdena inte hjälpte och korna trots allt inte hade några stora fodergivor kvar, lät vi kiosken vara tills vi hade morgonsysslorna undan.
Då Antte sedan gick ner på nytt till ladugården, tog upp skydden vid kiosken, putsade allt rent och startade skruven, fungerade allt som om det ingenting annat hade gjort. Förmodligen hade fodret kanske lite holvat sig eller så fanns det något litet rosk någonstans som gjorde att det inte ville fungera. Var problemet än fanns, är huvudsaken den att allt fungerar som det ska. Tekniken är underbar! 🙂

Irandots ankomst

Igen en tjurkalv. Rädisa kalvade för sjunde gången och fick en riktigt fin kalv som tyvärr var “fel sort”. Från en sådan hållbar ko skulle vi gärna ha tagit en kokalv, men då det nu som bekant inte alltid går som man vill.

Hon kalvade riktigt enligt tidtabellen, alltså på den beräknade kalvningsdagen. Hon såg lite rastlös ut redan på dagen, så Antte gav en dos kalsium åt henne, för att förhindra en ev. kalvningsförlamning. Då kalvningen närmade sig på kvällen blev hon bara aktivare och piggare. Vanligtvis brukar de bli lite rastlösa och irriterade då det börjar vara dags. Men inte Rädisa, hon gick omkring i kalvningsboxen och höll koll på allt och alla. Men sedan så fort vi fick alla kvällsysslor undan så att det blev lugnt i ladugården lade också hon ner sig.

Antte blev i ladugården för att hålla ett öga på henne. Tur var det, för när han gick för att kolla läget syntes klövarna. I och för sig riktigt bra, men det var frågan om bakklövarna. I en normal kalvning kommer framklövarna först, man kan säga att kalven “dyker” ut. I en kalvning där bakbenen kommer först finns det risk för att kalven drar i sig vätska och kvävs. Men då nu Antte var i närheten gick allt bra. Han lade fast kättingar(speciellt tillverkade kalvningsredskap) i kalvens ben och drog ut den. Den satte inte direkt hårt fast, så förmodligen skulle Rädisa ha klarat av kalvningen riktigt bra på egen hand, men det är bättre att ta det säkra före det osäkra i sådana här fall.

Kalvningen är alltid väldigt påfrestande för kon, så efter att Irandot hade kommit till världen gav Antte lite energidryck åt Rädisa. Drycken hjälper henne att komma igång efter ansträngningen och bra har hon gjort det också. Både mor och son är väldigt pigga och krya 🙂

Förberedelser

Min mammaledighet närmar sig med stormsteg. Bara tre och en halv vecka kvar, sen måste jag hållas bort från ladugården.
I princip har jag rättighet till en likadan ledighet som alla de mammor som har ett “vanligt” jobb och Antte har rätt till vanlig pappa ledighet. I vårt fall betyder det dock att vi måste få tag på någon som vikarierar mig/Antte på heltid.

Vi är så lyckligt lottade att allt verkar ordna sig mer än fint. Vi har idag besök av ett par personer från avbytarenheten samt en avbytare. Som det nu ser ut, kommer vi att ha två ordinarie avbytare samt två eller tre personer som kommer att hoppa in, då de ordinarie avbytarna har semester. De är tillräckligt många, men inte för många. Korna är väldigt känsliga djur, så det är viktigt att de blir vana med deras skötare och skötarnas sätt att utföra sitt arbete.

Det finns ett bra ordspråk på finska; “vähiin käy ennen kuin loppuu”. Så är det, svårt kommer det att bli att hållas bort från det dagliga jobbet ( i alla fall före Lillis kommer), men tillika är det nog skönt. Ju större man blir, desto tyngre blir också jobbet. Före min ledighet börjar, kommer jag att ha också årssemester. Den är nu planerad som så, att det blir en mjukstart på mammaledigheten, dvs. några dagar ledigt och några dagar jobb, riktigt bara därför att det inte ska bli en alltför tvär förändring för mig.