Kategori: Djur

Julförberedelser

Familjens julförbredelser är i full gång. Huset städas i etapper, på basen av ett långt äktenskap med arbetsfördelningen att jag gör grovstädning och hustrun sköter finliret. Av erfarenhet vet vi att vi inte har riktigt samma ambitionsnivå beträffande noggrannheten.

Julgranen är huggen tillsammans med sonen och står lutad mot uthuset i väntan på att komma in. Vissa år har julgransanskaffningen haft tydliga drag av skogsvård (man skall ju gallra bort små och nödvuxna träd) men i år är den relativt anständig. Tyvärr bröts toppen av på hemvägen men den borde gå att använda ändå.

För jordbrukets del är det också en del att att ställa inför julen. I den mån arbeten går att göra på förhand försöker jag göra det för att ha lite mer ledigt i julhelgen. Djuren skall ha sitt i helgen precis som på vardagarna, men det är ju onödigt att ordna så man hamnar att hämta ett ballass på självaste juldagen eller annandagen. Jag körde hem rundbalar på tisdag och de borde räcka nästan till nyår. På onsdag tömde jag kalvarnas liggplats och fyllde på med ny halm vilket borde ge dem en bra sovplats ända till trettondagen.

Min farmor brukade berätta att man förr ansåg det viktigt att korna skulle ha ordentligt med foder på julaftonen, även de gånger det varit en dålig sommar och man till vardags hushållade med höet. “Om höet räcker till eller inte kan inte hänga på en stillo” brukade hon säga. Nu finns det för det mesta foder så det räcker gott och väl varenda dag, men jag tycker att tanken att även djuren skall ha lite extra på julafton är vacker.

“Stillo” är pedersöredialekt för mjölkning eller ladugårdspass, man har “morisstillo” (morgonmjölkning) och “kvällsstillo”(kvällsmjölkning). Att “stilla djuren” innebär att man utfodrar dem.

Dussinet fullt

Man vet inte om man ska skratta eller gråta mera; nu har vi fått 12 tjurkalvar på raken..! Om man vill se något positivt i det hela, så kommer vi ju inte att ha några direkta problem med att fundera vilka ungdjur vi ska sälja och vilka vi ska hålla kvar. Dessutom kommer vi ju att ha mycket luftigt i boxarna, då vi inte har så många kvigor att föda upp. 😛

Där tar det positiva slut. Av dessa 12 tjurar, är 4 efter samma far (Facet) . Då det nu sedan ännu har råkat sig som så, att flera av dessa tjurar har kommit från sådana kor/kvigor som vi faktiskt skulle vilja ha en efterkomma av så kan man lugnt konstatera att det harmar. Men inget kan man göra, i något skede byter det om och det börjar komma kor igen.

Med detta är (eller torde vara) alla årets kalvningar avklarade. Följande som ska kalva är “min” Vilma, hennes beräknade dag är den 4 januari. Men visst har det hänt sig förr att de kalvat i förväg, så hon kan komma med en nyårskalv. De två senaste åren har vi haft kor som har kalvat på nyårsaftonen, så få nu se om Vilma lyckas fortsätta den traditionen.

Tomt i boxarna

Som jag skrev här för en tid sedan har vi haft en riktig tjur-boom på gång. Den nionde tjurkalven på raken såg dagsljuset på onsdagsmorgonen. Juletider som det är, så önskar jag nu att det skulle börja räcka med den här sorten för en tid framöver.

Men de 8 tidigare, samt en lite äldre tjurkalv flyttade alltså igår. Vi började redan vara oroliga för att vi har dem alla här över julen, men till all tur kom förmedlingsbilen igår.
Tomt blev det i boxarna, men påfyllnaden började som sagt redan! 😉

Förtida julklapp

För en tid sedan hade Egentliga Finlands koklubb (V-S Karjakerho) sitt årsmöte. Förutom de stadgeenliga ärendena, bjöds det också på en utmärkt julmiddag. Utöver detta premierades också de bästa djuren/skötarna inom klubbens verksamhetsområde.
Det fanns ett tiotal olika kategorier, t.ex. den bästa proteinproduktionen och bästa totala avelsvärde.
Dessutom belönades de kor som har mjölkat mest under sin livstid. I den kategorin vann vår Luppa. 🙂 🙂

Alla resultat baserar sig på kontrollåret 2009, därför är Luppas totala mjölkmängd 127 691 kg. Bara hon får år 2010 fullt, ska hon nog vara över 140 000 kg.

Minskat spill

Idag var det dags för lite ombyggnad i ladugården, jag monterade en ny foderbordsfront som blev levererad häromdagen.

När man utfodrar korna uppstår alltid ett visst spill, t.ex. finns det vissa växter som inte smakar så gott och som de därför ratar. Därtill tenderar de att dra ner en del av fodret i gödselgången och trampa ner det i gödseln och det spillet känns ju lite onödigt. Speciellt om man serverar en större mängd foder på en gång sorterar de ur de godaste bitarna och i den processen hamnar en del på golvet.

Korna har sen tidigare en foderfront som minskar spillet men kvigorna har haft en enklare front, en sk. nackbom. Nackbomen är enkel och billig men ger stort foderspill. Nu testar jag med en foderfront som har öppningar där djuren sticker ut huvudet. Tanken är att de skall sticka ut huvudet och hålla det ute över foderbordet så länge de äter. Det är nämligen när de kör huvudet turvis in och ut som merparten av spillet uppstår. Den här fronten måste dock monteras på rätt höjd, den får inte vara så högt att de får svårt att nå fodret eller kan fastna men inte heller så lågt att den inte gör nån nytta. Jag drog fast den enligt en grov bedömning av djurens mankhöjd, nu blir det sedan att följa med deras ätande de närmaste dagarna och justera vid behov.

För övrigt blir vintern bara vackrare och vackrare här i norr där vi förskonats från alltför kraftiga snöfall. I går var det rätt fuktigt och t.o.m dimma vilket gjorde att vi har sagolikt vacker rimfrost i träden.På kvällen när jag gick kvällsrundan till ladugården hade rimfrostkristallerna blivit så långa att de trillade ner ur träden av sin egen vikt i små, tysta snöfall. Gårdsbjörkarna riktigt gnistrade och det var moltyst. Just då kändes det helt irrelevant vad vattentemperaturen på Costa del Sol är för tillfället, det går ändå inte att jämföra med en frostig vinternatt.

…ändå är det inte tillräckligt

Hur man än försöker, går det inte alltid som man önskar.Olvi klarade sig inte. Precis som Mia W föreslår i en kommentar till föregående inlägg, så misstänker också vi att det var frågan om en mycket agrressiv E.Coli infektion. Vi gav henne all tänkbar medicin och vård, trots det gick det inte vägen. Högst antagligen var det hjärtat som inte längre orkade all ansträngning kroppen hamnade ut för.

Olvi var en fin, rätt så envis, ko som visste sitt värde. Efter alla dessa år hade hon varit förtjänt ett bättre slut. Vi får trösta oss med det att hon inte längre har illa att vara.