Kategori: Djur

De senaste dagarna har vi haft rejält med snö, krispiga och klara morgnar med fenomenalt sparkföre och uppgående sol som gnistrar i iskristallerna på träden, helt enkelt ett riktigt härligt januariväder. Märkligt nog har det dock stått november i almanackan. Fast i och för sig innebar den plötsliga kölden ju att vi slapp det grå novemberslasket nästan helt och det är ju trevligt.

Som kallast har vi hos oss varit nere i -19°C vilket är ovanligt så här tidigt på vintern. Eftersom jag har djuren i kall lösdrift har det varit -19°C även inne i ladugården. Kölden påverar inte arbetet nämnvärt, djuren skall skötas som vanligt oavsett temperatur. Kornas arbetsavtal innehåller inga köldbegränsningar och då gör inte mitt det heller. Faktum är att det snarare går mer tid i ladugården ju kallare det blir.

Kor har som bekant päls och klarar därför kölden rätt bra. Redan på hösten märker man att de anpassar sig för lägre temperaturer, kor som vistas i kalla utrymmen året om har markant tjockare och yvigare päls än de som hålls i varma ladugårdar. T.o.m. kalvar som föds på vintern ha vinterrocken på redan vid födseln. Förutsatt att man förser korna med en torr liggplats, låg luftfuktighet och ordentligt foder är kölden inget problem för friska djur.

Däremot är det viktigt att följa med om det finns sjuka djur i gruppen. Sjuka djur klarar normalt också kölden, men de har mindre marginaler än de friska och kan behöva extra omvårdnad. I värsta fall kan man tvingas ta in de sjuka individerna i värmen, men det är rätt ovanligt.

När termometern första gången kröp ner under -15°C syntes det tydligt att de yngsta kalvarna upplevde att det var lite i svalare laget. Efter ungefär ett dygn hade de ändå accepterat att man tydligen inte dör av det här heller och kutade runt helt som vanligt. På de vuxna korna som redan upplevt några vintrar märker man ingen skillnad alls. Det är först när kvicksilvret börjar gå under -25°C som deras beteende ändrar, då börjar de röra sig långsammare och tillbringa största tiden liggande för att spara värme.  Men såna temperaturer som futtiga -15°C rör dem inte i ryggen.

Hannibal har varit en långkörare på Bondbloggen de senaste veckorna, men idag tog det avsnittet definitivt slut.

Han hade repat sig från diarren, börjat idissla på nytt och föreföll att ha kommit på spåret igen. Igår blev han dock plötsligt sämre, började kura ihop sig och verkade ha buksmärtor. Idag diskuterade jag med veterinären som konstaterade att det finns en del följdsjukdomar som kan komma efter en svår diarre, t.ex. löpmagsförskjutning eller tarmvred. Exakt vad det nu är fråga om spelar inte så värst stor roll, hans allmäntillstånd är ändå så pass dåligt och han är så försvagad av de tidigare åkommorna att han förmodligen inte klarar en pärs till. Dessutom har han en del konstiga biljud i andningen, han liksom snarkar, så tydligen är inte lungorna helt ok heller. Hans mått börjar vara rågat och att påbörja nån ytterligare behandling är sannolikt bara att förlänga lidandet. I djurhållningen ingår att man ibland måste dra ett streck för när livsuppehållande blir mer plågsamt än skonsamt och för Hannibals del gick strecket här.

Klövverkaren Bernhard hjälper också till med att avliva sjuka djur så jag ringde honom och fick saken åtgärdat nästan omgående. Nu återstår bara att anmäla Hannibal till kadavertransporten. Man får nämligen inte gräva ner döda nötkreatur på gården utan de skall gå till en landsomfattande destruktionsanläggning i Honkajoki.

Trots att jag är säker på att beslutet är det rätta känns det definitivt inte alls bra att bli tvungen att ta det. Visst finns det förklarande omständigheter, antagligen hade han på något sätt nedsatt immunförsvar eller liknande eftersom han samlat på sig alla tänkbara sjukdomar som nån värre svamp, men det är ändå mitt jobb att ta hand om djuren och den här gången kom jag till korta. Hursomhaver, nu är den här pärsen över för Hannibals del och jag slipper fundera på hur han mår och om han har ont.

Positivt är att alla andra kalvar mår som små prinsar och prinsessor, samt att Trisse jobbar på nästa generation så svetten lackar. Livet går vidare.

När man jobbar med djur kan man inte alltid räkna med att saker går som man tänkt sig. Ett exempel på det är min kalvgömma. Den har kalvarna faktiskt flyttat på.

Ladugården består i huvudsak av två delar, liggavdelningen där korna bor och foderbordet där käket serveras. Korna skall hållas borta från foderbordet, dels för att inte förorena fodret och dels för att inte kunna rymma vidare ut på gårdsplanen. Så länge jag hade mjölkkor ordnade jag det med en sk. nackbom mellan foderbord och liggavdelning. Nackbommen är ett ganska enkelt och öppet “staket” och fungerar bra för vuxna djur.

För småkalvar fungerar hindret däremot inte alls, det läckte som en svensk SÄPO-utredning och jag hade kalvar på foderbordet för jämnan. Den sektion av foderbordet som har låsgrindar är för svårforcerad för dem, men nackbommen kryper de under utan några som helst problem.

Jag övervägde att montera låsgrindar eller liknade längs hela foderbordet men ändrade mej efter viss eftertanke. Faktum är att kalvarna borde ha en kalvgömma där de kan dra sig undan de vuxna djuren och onekligen fungerade ju foderbordet rätt bra som en dylik. Så istället för att bekämpa kalvarnas rymningar valde jag att stänga av en del av foderbordet där de får hållas och ströa den med halm så de får en bra liggplats. Sektionen med låsgrindar är avstängd för kalvarna och där sköter jag utfodringen av de vuxna korna. Med facit i hand kan jag konstatera att foderbordet blev mycket bättre som kalvgömma än den ursprungliga. Foderbordet är större, ljusare och ligger dessutom helt inom synhåll från övervakningskameran vilket gör det lättare att följa med kalvarnas förehavanden.

Igår eftermiddag  fyllde jag på halmen i bädden och det är alltid uppskattat. Först härjar småkalvarna runt i halmen, bölar och hoppar medan de sparkar och stångar sönder balen och sen lägger sig alla ner mangrannt. Det är tydligen extra skönt att lägga sig på ny halm. Senare på kvällen när jag gick kvällsrond fick jag kryssa mellan och kliva över de liggande kalvarna, inte en enda gjorde nån ansats att resa sig. Har man fått en mjuk och varm liggplats ger man inte upp den sådär alldeles enkelt.