Bättre och bättre dag för dag

Kalvarna som figurerade i Amningsakuten börjar så sakteliga klara sig på egen hand. Randie och hennes kalv Halvan har flyttat ut med de övriga korna, till den oroliga moderns fasa. Hon våndas och lockar oavbrutet när han söker sig ut på egna äventyr, vilket han gör rätt ofta. Fortfarande diar han enligt min mening ganska korta stunder, men det kan förklaras av att han är rätt liten till växten (därav namnet). Han kanske inte orkar mera än så här per mål.

Cinderella och Cherry har hela veckan fått hjälp med att få digivningen att funka. Cinderella är duktig och lärde sig systemet ganska snabbt. När jag kommer ut i ladugården kommer hon självmant fram till mej och så letar vi tillsammans upp mamma. När jag sen tvingar in Cherry i ett hörn och håller ett vakande öga på dem får Cinderella dricka. Hon har fortfarande fått en spark i huvudet och ett horn i baken ibland, men hon är seg och ger sig inte. Till Cherrys försvar skall sägas att ett delproblem är att hon varit rätt svullen i juvret. Hon sparkar mest i början av digivningen, när Cinderella diat bort en del av mjölken och juvret inte längre är lika spänt går det bättre. När juvret börjar bli tommare ser hon riktigt ut att njuta av processen.

På torsdag och fredag började Cinderella bli allt mer ointresserad av mina hjälpinsatser, vilket tyder på att hon inte är hungrig. Det i sin tur tyder på att hon endera får dia Cherry också när jag inte är till hands eller att hon hittat en annan ko som tillhandahåller mjölken. Jag skulle föredra det förstnämnda, men oberoende av så börjar min insats vara överstökad för den här gången. Ifall att hon hittat en annan ko som fungerar som amma kommer hon inte längre att vara lika intresserad av att jobba med Cherry. Varför kämpa med en motspänstig mor när det finns enklare sätt att få mat?

Normal tid

Att ändra tiden från sommar- till vintertid och tvärtom kommer högt upp på min “favorit hatobjekt”-lista. Det som kommer först på listan, är ett trafikmärke som meddelar att tunneln, man just har kört igenom, har tagit slut. Om man nu inte märker det utan ett trafikmärke, så kanske man ska fundera på att lämna bilen hemma..

Nå, tillbaka till klockan. Jag kan bara inte förstå idén bakom det här eviga klockvridandet. Det blir ljust och det blir mörkt oberoende om man vrider visarna eller inte. Säkert finns det någon smart orsak till detta, men så här rent praktiskt så ställer det nog bara till med problem.
Visserligen är det skönt att få sova lite längre imorgon, men för korna är det lite besvärligt. För att jämna ut skillnaden började vi mjölka lite senare idag än vad vi brukar. I morgon på morgonen börjar vi lite före fem vintertid, så tiden mellan kvälls- och morgonmjölkningen blir inte just längre än normalt. På våren är proceduren spegelvänd.

Det finns olika teorier om hur man som djurägare ska sköta detta, men så här brukar vi göra det. Nog finns det sådana som direkt övergår till den “nya” tiden, men sen finns det också sådana som övergår ännu försiktigare än vad vi gör.

Slickepinne, modell större

Man brukar ju säga “don efter person”, så slickepinnar för kvigor måste vara av lite större modell än dom som vi brukar äta:

Slicksten

Det är frågan om en slicksten, eller saltsten, som kvigorna slickar på. Då vi inte har några ändamålsenliga ställningar i boxarna, så konstruerade Antte sin egen. Det enda som behövdes var en stängselkäpp, alltså en sådan käpp som används i elstängslen.
Han lade ner käppen i ett rör som finns mellan två boxar, trädde stenen på käppen och tadaa; slickepinnen var färdig! 😀

Man märker nog tydligt att alla djur inte är i behov av salt och andra mineralämnen, medan andra sedan gärna står och slickar på stenen. Därför kan man också ha stenen fritt åtkomlig för djuren, då man inte behöver vara rädd för att någon äter för mycket av det goda.

Sista flyttlasset

Idag flyttade ytterligare fyra kvigor från oss. De flyttade en bit upp i landet, lite österut från Tavastehus. Sådana här transporter sköts i regel av en vanlig slaktbil. Om det är frågan om små kalvar, så kan man också själv transportera dem i t.ex. en paketbil eller i en hästtrailer. I en trailer kan man även flytta kor.

I morgon på morgonen kommer slaktbilen för att hämta två “problemkor” och efter det så har alla kor/kvigor/kalvar vi har haft för avsikt att sälja, åkt iväg. Sedan är det bara att ta in även de sista sju djuren som ännu är ute i hagen.

Bra tänkt, men…

Efter att den här veckans program började utkristallisera sig kunde jag konstatera att det var lika bra att låta Trisse flytta in på måndag. Eftersom de varit ifrån varandra nån månad vill jag gärna vara till hands när han återförs till gruppen så jag kan följa med att allt går bra. Egentligen hade jag tänkt vänta några dagar till, men nu bidde det enklast så här.

Trisse har bott i en rasthage bredvid ladugården. Jag tänkte ursprungligen schasa bort korna, öppna dörren och fösa in honom i ligghallen. Samtidigt som jag drog på mej ladugårdshalaren kom jag på att det ju vore kul att släppa ut korna i snön också. Snö är kul att springa i och dessutom bra för klövarna. De får ha lite kul i hagen och sen i kväll när de söker sig in kan jag stänga dörren om dem. Tanken var god men det visade sig inte vara en så bra idé sist och slutligen.

Under veckorna som gått har Trisse rört sig minimalt i hagen. Han har haft en 40 cm bred stig mellan liggplats och matplats och utanför den har han inte rört sig (han har tydligen inga stora behov av att ströva omkring desto mera). Följaktligen har hagen sett torr och fin ut, speciellt sen det snöade i helgen. När man däremot släpper ut ett drygt tjugotal kor och lika många kalvar som rusar runt som besatta visar det sig snabbt att marken inte alls är så torr och fin. De förvandlade hagen till ett veritabelt lerbad på bara några minuter. Kor och kalvar rumlade runt, stångades och snubblade i leran och jag kunde bara med stigade fasa se hur de blev smutsigare och smutsigare. Alla försök att få in dem igen visade sig fåfänga, jag fick helt enkelt lugnt vänta tills de sprungit av sej den värsta yran innan vi började diskutera möjligheterna att gå in i ligghallen igen. Nån katstrof är det inte, de putsar nog sig rena med tiden men på måndagskvällen var de kanske inte helt representativa. Fast det  kan det vara värt, för kul hade de. 🙂

Dagens lärdom: vänta tills marken fryser till innan korna börjar leka i snön. Noterat allom till varning och varnagel.

Hösttecken

Naturen har visat sina höstliga sidor redan en längre tid, men för en djurgård är betesperiodens slut ett definitivt tecken på hösten och den ankommande vintern. Vi har ännu sinkorna och några kvigor ute, men de utfodras med balar och har skydd för regn och vind så det går nog ingen nöd på dem.

Strandgänget som bestod av 20 kvigor tog vi in på lördagen och idag flyttade en del av dem till sitt tillfälliga hem. Vi har en del av våra kvigor och födas upp under vintern på en gård som har specialiserat sig på det. Orsaken till detta arrangemang är helt enkelt utrymmes brist hos oss. Som tur är finns denna uppfödare rätt så nära oss och djuren blir väldigt bra omhändertagna där.

Allt som allt skickade vi 14 kvigor, en stor del av dem kommer tillbaka på våren (dräktiga om allt går bra) och några säljs på auktion.