Kategori: Djur

På fredagen kalvade Damona och Cherry, båda för första gången i sitt liv. Damona skötte sig exemplariskt, hon skötte sin kalv direkt från början och digivningen kom de på helt av sig själva

Cherry har däremot varit allt annat än nån modellmor. Direkt efter kalvningen var hon totalt ointresserad av sin kalv, hon inte ens slickade den torr. Hon var från och till lite aggressiv mot kalven men den aggressionen spårade helt ur när kalven skulle börja dia. Hon stångade, knuffade, tryckte den mot väggen och betedde sig så att jag nästan fruktade för kalvens liv och hälsa.

Kalvningsboxarna är 3×3 m och jag hade monterat upp två. Nio kvadratmeter ger inte mycket utrymme för kalven att fly sin aggressiva mor. Ett alternativ kunde vara att ta bort mellanväggen och låta korna dela på 6×3 m. Rent matematiskt är skillnaden inte så stor, men det ger kalven bättre möjlighet att hålla sig undan. Å andra sidan innebär det att två kor och två kalvar bor ihop och det kan rådda till kalvarna, risken är stor att Cherrys kalv kommer bort från sin riktiga mamma och börjar ty sig till Damona istället. Damona har visserligen moderkänslor så det räcker, men inte nödvändigtvis mjölk för två kalvar. I värsta fall kan ju Cherry t.o.m. ge sig på Damonas kalv också och då riskerar jag två skadade kalvar istället för “bara” en.

Trots de här riskmomenten valde jag att plocka bort mellanväggen. Det visade sig vara ett bra drag. Visserligen gav Cherry Damonas kalv ett par stötar, men i det stora hela verkade närvaron av en annan ko att lugna henne. Dessutom kunde kalvarna smita undan bakom Damona om Cherry blir för skrämmande.

Digivningen går väl inte direkt friktionsfritt, jag måste låsa fast Cherry i låsfronten för att kalven skall få nån mjölk, men det problemet är inte helt ovanligt och brukar lösa sig med tiden. Nu på lördag kväll märkte jag dessutom att Damona riktigt aktivt börjat skydda båda kalvarna, hon går emellan när Cherry jagar dem. Tillsvidare ger hon bara di åt sin egen, så läget är rätt bra ur den synvinkeln.

Jag påminns igen om att de där korna som i samband med kalvning är aggressiva mot skötaren trots allt är att föredra. De sköter vanligen sina kalvar perfekt, medan de här som inte bryr sig om kalven är betydligt med påfrestande och arbetskrävande.

Idag kom den första snön, som kombinerad med en kraftig vind gav en ordentlig snöyra. Meteorologerna utlovade formlig snöstorm och jag hade för säkerhets skull slängt på vinterdäcken. Nu blev det inte så farligt, men visst kändes det gott att ha dubbar under i alla fall.

Tyvärr kom blåsten och snöyran lite för tidigt för mej. Trisse bor som tidigare nämnts i en plansilo som ligger i anslutning till ladugården. Han sover inomhus och äter ute, så dörren får stå öppen dygnet runt. Nu innebar det dock att snön kom åt att blåsa rakt in i huset, först på Trisse och sen vidare in på korna. Drag är inget vidare så det där borde åtgärdas.

Att stänga dörren är inget alternativ, eftersom Trisse behöver kunna gå ut och in som han vill. Lösningen blir att stänga till överdelen av dörren med en pressenning och låta nederdelen vara öppen för Trisse.

Att fixa fram stege, bräder och presenning var inga problem, men däremot var själva stegarbetet en annan femma. Risken att Trisse stångar omkull stegen när jag är uppe på 5-6 m:s höjd är inte helt avlägsen och inte helt hälsosam. Han är väldigt lugn och beskedlig, men situationen är så pass främmande att jag ju inte med säkerhet kan veta hur han kommer att bete sig. Det vore tryggast att ha nån med som kan hålla ett öga på Trisse så länge jag kliver upp på stegen. Jag ringde min pappa som inte var hemma just då, men lovade att komma över så snart han kom hem.

Under tiden drog jag in stege och annat material i hagen och förberedde. Intressant nog noterade jag att Trisse reste sig från halmbädden och tog ett par kliv bort när jag drog in den skramlande stegen. Hmm, kanske man skulle chansa i alla fall… Jag kan ju klättra upp en bit på stegen och hela tiden hålla ett öga på honom så jag hinner ner om han anfaller.

Trisse verkade inte alls vara intresserad av stegar och när jag sen vecklade ut presenningen och började dra den uppför stegen blev det definitivt för mycket för honom. Han retirerade till bortersta hörnet av silon och höll sig där under hela tiden jag klättrade och spikade. Spikandet verkade han tycka speciellt illa om, då vände han t.o.m. bort huvudet.

Djuren är ibland nästan lika oförutsägbara som barn. Ibland kan de vara helt oberörda av något jag tycker de borde bli skrämda av och ibland kan en tusenkilos tjur ha obehag för skramlande stegar och fladdrande presenningar.

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om Hannibal som var lite hängig. Jag trodde först att han hade nånting i luftvägarna (lunginflammation eller liknande) och började ge honom ett antibiotikapreparat som min veterinär skrev ut. Efter nån dag fattade jag att det var muskeldegeneration, avbröt antibiotikan, började ge selen istället och hade honom på fötter inom ett par dagar.

Nu har han dock börjat andas flämtande igen. Beteendet är precis som förra gången; flämtande andning, trött, men ingen feber, ingen diarre och intakt aptit. Nu har han därtill ibland nåt som påminner om kikhosta, det piper i luftrören när han hostar. Jag ger en selenkur igen men blandar för säkerhets skull med den avbrutna antibiotikakuren också. Det är inte otänkbart att han då för sex veckor faktiskt hade lunginflammation, den del av antibiotikakuren jag hann ge räckte till för att tillfälligt hålla ner den men nu blommar den upp igen. Faktum är att den här gången tror jag mer på lungproblem än på muskeldegeneration, men om man en gång ger medicin kan man lika gärna behandla för bägge. Bägge sorterna skall nämligen blandas i vatten, så de går bra att kombinera.

Under veckorna som gått mellan de två sjukdomsfallen har han verkat må bra, äter och växer. Faktum är att han är en rätt kraftigt byggd kalv, så det finns inget som direkt tyder på att han skulle vara sjuklig så där allmänt taget.

Det är alltid på nåt vis en stressfaktor när ett djur är sjukt. Fast det hjälper ju inte att springa till ladugården stup i kvarten och inte kan man heller ge medicin tätare eller mer än ordination, så det är bara att vänta och hoppas på det bästa.