Varma koppen

Att morgnarna blir kallare och ibland t.o.m. rimfrosttäckta är en påminnelse om att man borde kolla att gården är klar för vintern. Av den orsaken testade jag idag att de eluppvärmda vattenkopparna fungerade. Eftersom  korna går i kall lösdrift är det vintertid samma temperatur inne som det är ute och vanliga ouppvärmd koppar skulle frysa i ett nafs.

Vattenkopparna består av en gjutjärnskopp med  en rörlig tunga i. När kon vill dricka trycker hon ner tungan och öppnar på så sätt en ventil så att vatten kommer åt att rinna in i koppen. Under koppen finns ett 180 W:s värmeelement som skall se till att koppen hålls isfri också på vintern. Sommartid kopplar man förstås bort strömmen, men när temperaturen går mot -5 är det dags att koppla på den igen. Om nånting skulle ha gått sönder eller ärgat under sommaren är det ju irriterande att märka det först när värmaren borde tas i bruk, så därför knäppte jag på strömmen och lät kopparna värmas upp. Alla tre blev varma, så vad vattnet anbelangar får vintern komma genast om den vill.

Kopparna är monterade i rör som går 1,5-2 m ner i marken.  Det innebär att det t.o.m. under den smällkallaste vintern sipprar upp lite “jordvärme”. Den är inte tillräcklig för att hålla koppen isfri, men verkar däremot räcka till för att hålla vattenledningarna öppna. För säkerhets skull har vi också monterat in en värmekabel i ledningarna för att kunna tina upp ledningarna vid behov, men den har inte behövts ännu.

Överraskning

Då vi gick ner till ladugården i morse möttes vi av en liten överraskning i lösdriften; Adiza hade nämligen kalvat. Det var hennes första kalvning, hennes beräknade kalvningsdatum var först om en dryg vecka. Hon visade inga som helst tecken på den närliggande kalvningen igår kväll, inte ens juvret var spänt. Men så kan det gå och allt gick bra, vilket ju är huvudsaken.

Kalven blev en ko, Heisala Hadiza. Hennes far är den danske tjuren Facet. Om man nu vill göra det invecklat, så kan man säga att hon är en blandning av finskt, kanadensiskt, svenskt och danskt djurmaterial. 🙂

Adiza och Hadiza

Adiza gav riktigt bra med mjölk och var relativt lugn i stationen. Men då vi släppte henne tillbaka i boxen med kalven, var hon inte alls nöjd med det mera. Hon började stånga kalven, så vi flyttade henne tillbaka till lösdriften. Skulle det ha varit en äldre ko ( vilka sällan brukar bli arga på sin kalv) skulle vi ha flyttat bort kalven istället och låtit kon vara i boxen åtminstone en dag till. Men kvigor som är unga och inte har så hög risk för att insjukna i t.ex. kalvningsförlamning så brukar vi nog i regel sätta tillbaka i lösdriften vid dylika fall.

Hadiza är i varje fall en riktigt pigg och söt liten filur med god aptit. Sällan som man ser en så där liten kalv, dricka råmjölk med sådan fart som hon gjorde idag. Bra så! 🙂

Gott med mammas mjölk!

Inspektörer på besök

Idag hade vi besök av två inspektörer från ELY( NTM)-centralen, alltså före detta TE-centralen. Inspektörerna, även kallade för EU-granskare, kollade att vi hade allt i ordning i ladugården, vilket vi också hade. 🙂

De gick igenom att varje djur hade båda öronmärkena, att alla djur var rätt anmälda(utmönstrade och födelser), att vi hade alla försäljningskvitton på förmedlingskalvar o slaktdjur och diverse andra “pappersuppgifter”.

Som sagt, allt var i sin ordning så inga sanktioner! För övrigt var det här den 4 övervakningen jag har varit med om; två arealövervakningar hemma (+ 1 korsgranskning) och en här på Heisala i fjol.

Dags för provmjölkning

Idag var det igen dags för provmjölkningen som jag skrev om i ett tidigare inlägg. För tillfället har vi 48 kor som mjölkar.
Vi har börjat stiga upp en liten stund senare, klockan fem och det syns faktiskt i mjölkmängden. Fastän det bara är frågan om en förändring på 15 minuter,så har korna mera mjölk på morgonen än på kvällen, tycker jag i alla fall.
Så morgonens provmjölkning ska bli intressant, då får vi se om denna teori stämmer på riktigt eller om det bara är frågan om inbillning från min sida. 🙂

On the road

Kalvbilen kom helt enligt tidtabell på onsdag morgon. Lastningen gick snabbt och smidigt, pojkarna skötte sig exemplariskt. Jag hade byggt en box åt dem alldeles innanför dörren och försett dem med hö och vatten så de skulle klara sig över natten. Nu i morse var det bara att öppna dörren och låta dem gå in i bilen.

Med sig på resan fick Hagrid och Harri förutom allmänna lyckönskningar sina registerkort. Alla djur har ett individuellt nummer (som också står på de gula öronmärkena) och till varje nummer hör ett registerkort som alltid skall följa med djuret när det flyttar mellan olika besättningar. På kortet anges vissa grunduppgifter om djuret; mor, far, födelsegård m.m.

Jag för min del fick ett kvitto på vilka djur jag levererat och vad de vägde. Djuren vägs vid lastningen och priset bestäms enligt vikt.

Nu återstår att registrera försäljningen i det nationella djurregistret. Alla förändringar i djurbesättningen på gården, t.ex. kalvningar, köp eller försäljningar, skall meddelas till registret. Orsakerna till det är flera. Genom att alla flyttningar av djur registreras kan man om det skulle utbryta nån besvärlig djursjukdom (t.ex. mul- och klövsjuka) följa upp hur djuren från de drabbade besättningarna rört sig och stoppa smittan effektivare. Dessutom används registret också för att räta ut vissa krokar i byråkratin. Jag behöver exempelvis inte meddela hur många dikor jag har under året, eftersom myndigheterna kan kolla det från registret.