Kategori: Djur

Tredje skörden

Tack även för min del för en trevlig resa till Närpes och Kristinestad. 🙂
Djurmängden i ladugården hade under resan ökat med en kokalv då Yrna af Kabböle hade kalvat.

Idag börjde Antte ta den tredje ensilage skörden. Han gör lika som med andra skörden, dvs. slår och balar+plastar på en och samma gång. Han hade först tänkt att gräset skulle slås och låta torka över natten, men det visade sig att åkrana och gräset är rätt så torra trots de senaste dagarnas regn. I ärlighetens namn så är det ju nog också så, att gräset nog inte torkar nämnvärt mycket den här tiden på året.
Med några hektarers erfarenhet, ser det ut att bli en riktigt hyfsad tredje skörd. Detta betyder att vi nog kan börja pusta ut angående det hur fodret hinner till över vintern. 🙂

Ströbäddens bevarande

Det har utkämpats en viljornas kamp i ladugården den gångna veckan. Kontrahenterna är å ena sidan undertecknad, å andra sidan Vilma, Ullan och ett par äldre kor.

Min kor skall sova i liggbås. I princip. De flesta djur jag har idag är dock uppvuxna i ladugårdar med ströbädd, de är alltså vana att sova i en halmbädd utan några som helst rörkonstruktioner kring sig. Merparten har utan klagomål anpassat sig till mina bås men ett par veteraner har varit mer svårövertalade. Tjuren Trisse vägrar konsekvent använda båsen och jag tror till viss del det kan bero på att de är i mindre laget för honom. Därför har jag ströat ett hörn av ladugården som en improviserad ströbädd åt Trisse och samtidigt har ju också representanterna för den bås-konservativa falangen fått sova där. Intressant nog kan alla kor tänka sej att sova i båsen dagtid, det är mest till natten de söker sig till ströbädden.

Nu då Trisse lever gräsänklingsliv på annat håll tänkte jag passa på att lära flickorna att sova i båsen. Efter att ha tömt ströbädden lät jag helt enkelt bli att köra in ny halm. De som inte vill ligga i båsen hamnar alltså nu att ligga direkt på det kalla betonggolvet och jag räknade med att det skulle göra att de ganska snabbt skulle övergå till att sova i båsen. Men icke sa Nicke. Vilma och de andra medlemmarna i Föreningen för Ströbäddens Bevarande lade sig helt sonika rakt på golvet, exakt på det ställe där bädden normalt brukar vara.  Jag har under veckan hållit golvet rent med att skrapa med traktorn, men nån halm får de absolut inte. Och korna håller minst lika styvnackat fast vid att de sover där de brukar, oavsett om den där envetne bondlurken snålar med halmen eller inte.

Vi har var och en envisats med vår respektive hållning hela veckan och jag tänker ge striden ett par dagar till. Ger de inte med sig får jag byta taktik och övergå till att mera successivt krympa bädden lite åt gången. Det måste gå att lära dem använda båsen för jämnan eftersom de redan kan tänka sej att använda dem ibland. Och tiden arbetar för en gångs skull faktiskt till min fördel. De kvigor som växer upp i ladugården lär sej automatiskt ligga i bås, så på sikt reder det här nog upp sig i takt med att jag utmönstrar de äldre korna.

Fast nog är det märkligt hur envisa kreaturen kan vara när de stålsätter sig…

Fastkilad fot

När jag kom ut i ladugården på lördag morgon låg Flora helt livlös i gödselgången. Vid första anblicken så hon nästan ut att vara död, men sen märkte jag att hon andades. Felet var att hon fastnat med foten i foderbordsgrinden. Egentligen skall det inte kunna hända, grinden börjar nästan 70 cm över golvytan. Antagligen har  hon hoppat upp på en annan ko (det är brunster på gång) och i samband med det kilat in foten mellan rören. När hon sedan trillat omkull på golvet hade hon inte en chans att få loss den. Förmodligen hade hon legat rätt länge på golvet, hon var helt slutkörd, smutsig och frusen.

Jag skruvade loss röret som höll fast henne (tack och lov att det inte var svetsat!) och fick loss foten men hon visade ändå inga som helst tecken på att vilja resa sig. Jag bredde lite halm på henne och tryckte också in en del under henne för att hålla värmen. Benet verkade inte vara brutet men hon var helt slut efter att försökt komma loss. Tyvärr låg hon på sida vilket inte är så vidare bra. När maten smälts i våmmen bildas stora mängder gas och det är viktigt att korna får rapa upp den, annars sväller våmmen upp som en ballong. Det här är farligt eftersom våmmen sitter strax bakom lungorna och när våmmen expanderar får kon svårare och svårare att andas.

Flora verkade andas helt bra än så länge, så jag lät henne ligga och vila ut så länge jag städade ur båsen och fixade en del annat i ladugården. När jag var klar med det schasade jag upp henne och hon kom på fötter mer eller mindre i rena förskräckelsen över att jag slutat pyssla om henne och tydligen blivit våldsam istället. Hon stödde utan problem på benet och verkade med tanke på den pärs hon gått igenom vara i gott skick, men ännu på lördag kväll var hon märkbart mer stillsam än normalt. Hursomhelst gick det bra med tanke på vad som kunde ha hänt, hon hade i värsta fall t.o.m. kunnat bryta benet.

Slicksten

På tisdagen åkte jag en vända via den lokala lantbruksaffären för att köpa slickstenar. Slickstenen innehåller vitaminer och mineraler som behövs för att komplettera utfodringen. Som ekoodlare behöver jag hitta mineral- och vitaminfoder som är godkända för ekoproduktion (t.ex. vissa syntetiska vitaminer är inte tillåtna). Dessutom behöver jag rätt hög halt selen, eftersom selenhalten i ekofoder ofta är rätt låg. Djuren skall ha konstant tillgång till slickstenarna så att de kan förse sig när de känner för det. Stenen smakar lite lätt salt och djuren uppskattar dem verkligen. Man kan också ge vitaminer och mineraler i lös form, som gryn eller pulver, men jag har fattat tycke för stenarna.

Just den affär som jag besökte idag håller faktiskt på att stängas, vilket är väldigt tråkigt för oss i nejden. Om exempelvis rundbalsplasten tar slut mitt i skörden har jag i dagsläget inte ens 10 km till butiken, efter nerläggningen blir det 35 km enkel resa. Det är inget vidare.Visserligen vet jag att många har betydligt längre än så, men vi har hittills varit bortskämda med att ha bra service nära till hands och då svider det när den försvinner. Personalen har dessutom varit väldigt tjänstvilliga. Om man inte hunnit till butiken under öppethållningstiderna har det gått att ringa och be dem lägga ut det man behöver på trappan och sen har man fått svänga in och hämta grejerna när det passar. Det är service, det. 🙂

Plättpannan

Mjölken som levereras till mejeriet ska vara av bästa möjliga kvalitet och det är var och en producents skyldighet att sköta det. Den bästa tänkbara mjölken man kan leverera är av E-klass. Detta innebär att mjölkens cellhalt är under 250000 st/ml och bakteriemängden under 50 000 st/ml. Följande kategori är I-klass mjölk (250 000 – 400 000 resp. 50 000 – 100 000) och den lägsta kategorin är II-klass mjölk ( > 400 000 resp. > 100 000). Mejeriet tar två stickprov från tankmjölken per månad. Utgående från dessa prov, räknas det sedan ut ett medeltal för både cellerna och bakterierna varifrån det fastställs till vilken klass mjölken hör. En enkel tumregel för hurudan mjölk man sätter i tanken är den, att dit sätts endast sådan mjölk man själv vill dricka.

Cellhalten i tanken är direkt beroende av kornas juverhälsa eftersom cellhalten ökar då en infektion uppstår. Om infektionen blir till en s.k. akut inflammation är den enkel att märka. Då förändras mjölkens konsistens och sådan mjölk kan man naturligtvis inte sätta i tanken. Akuta inflammationer behandlas med medicin och mjölken mjölkas separat, i vårt fall i ett spann. Man kan också mjölka sklit i en separator. Den används om det är frågan om endast en fjärdedel som är inflammerad. Då kan man mjölka den fjärdedelen skilt och de övriga i tanken om de är friska. Separatorn används naturligtvis inte om man har påbörjat medicinering.

En kronisk inflammation är däremot svårare att hitta. En viss färg förändring kan det ske i mjölken, men några andra synliga tecken behöver inte uppstå. Där kommer plättpannan in och så här ser den ut:

Den är alltså indelad i fyra ringar. I denna version finns det svarta linjer i varje ring. Dessa linjer är till för att man lättare ska kunna dosera mjölken och reagensvätskan. Användningen går till på följande sätt: man drar först några strålar mjölk från spenarna och sedan drar man mjölk till den nedre linjen i ringarna. Därefter tillsätter man en reagensvätska till den övre linjen. Sen börjar man i långsam takt tvinna på plättpannan så att mjölken och vätskan blandas.

Om det finns celler i en fjärdedel, tjocknar vätskan i ringen. Ju tjockare och grannare färgen blir, desto mer celler finns det. Med den vätskan som vi använder har man möjlighet att ganska exakt tyda ut hur mycket celler varje fjärdedel har. Då måste man räkna hur många varv man måste rotera plättpannan för att vätskan ska bli tunn igen. Men för mig räcker det att man ser om vätskan hålls klar, blir lite grumlig eller klimppig. Det här testet man gör med plättpannan heter förövrigt Californian Mastitis Test, eller CMT och har en klassificering från 1(klar vätska, inga celler) till 5 (en grann klimp, mycket celler).

Från bilden ovan är det kanske lite svårt att tyda ut resultatet, men det visade sig att kon i fråga har lite celler i högra bak fjärdedelen. Eftersom där är endast lite celler i den och de andra tre fjärdedelarna är riktigt “rena”, lade jag mjölken från den fjärdedelen också i tanken. En sådan här liten mängd med celler brukar oftast gå om av sig själv. För att försnabba förbättringen brukar vi smörja liniment på juvret, ibland fungerar det och ibland inte.

Dahlskog och Santalahti

Jag har varit mjölkbonde på heltid sen 19 augusti 2005. Då tog jag över min hemgård i Pernå. Där finns sammanlagt drygt 33 ha odlad åker och kring 7 ha betesmark. Utöver åkern har jag ca.29 ha skog. Av åkerarealen, är ungefär hälften arrenderat.
Av åkrarna har vi i stora drag hälften i vall, några hektar som viltåker och ca.12 ha vårvete. Allt foder vi skördar (ensilage och torrhö) transporteras till Pargas. Vetet säljs direkt. Jag flyttade med mina kor till Pargas i februari 2008 och sedan dess har Dahlskog varit en växodlingsgård.

I Pargas har vi ca.55 ha åker och 180 ha skog. Förutom några hektar viltåker, har vi allt i vall. Orsaken till den stora vallarealen är den att vi i den här ändan av landet brukar lida av försommartorka. På detta sätt försöker vi säkerställa en tillräcklig mängd ensilage åt korna. Av våra åkrar i Pargas är 12 ha arrenderat. Då så gott som all växtodling vi sysslar med, är direkt anknuten till mjölkproduktionen är det väl på sin plats att jag i samma väva presenterar våra fyrbenta flickor och deras produktion.

I dagens läge har vi sammanlagt 129 djur, varav 7 st är tjurkalvar. Av de resterande 122 är 58 mjölkkor och 64 kalvar och kvigor. För tillfället har vi 48 kor som mjölkar, resten är i sin. Det enklaste sättes att berätta vad flickorna går för, är att lägga upp en mängd med siffror. För en som är insatt i ämnet är dessa siffror enkla att tyda ut, men för er andra är det bara att fråga! Det är enklare för mig att svara på en specifik fråga, i stället för att här i inlägget förklara lite ytligt om allt.
Dessa siffror kommer från det senaste hela kontrollåret, 2009. Medelavkastningen för hela besättningen var 9903 kg/ko, omräknat i EKM (energikorrigerad mjölk) 10153 kg. Om man jämför mellan de olika raserna vi har, så är ayrshire överlägset den bästa med en medelprod. på 10081 kg/ 10335 EKM-kg, de frisiska klarade 9019 kg/8843EKM-kg och de finska lantraserna 6696 kg/7485 EKM- kg. Hela landets medelproduktion var 8840 kg.
Då man jämför fett och protein halten, så är det de finska lantraserna som är bäst. De har en betydligt “studigare” mjölk än de andra raserna, dvs. den innehåller mycket mera fett (grädde) och protein. Därför går det bra att laga t.ex. bondost av just deras mjölk.

Förutom produktionen, är också kalvningsmedeltalet en viktig mätare. Från denna siffra ser man, hur länge korna finns kvar i besättnigen. Vårt medeltal är 2,61 kalvningar/ ko, medan området (svenska Åboland) har ett medeltal på 2,23 kalvn./ko och hela landet 2,33. Här finns alltså att förbättra, både hos oss och på andra gårdar. Då jag snabbt räknade igenom har vi 1 ko som har kalvat 10 ggr, 1 som har kalvat 8 ggr, 1 som har kalvat 7 ggr, 4 som har 6 kalvningar och 3 med 5 kalvningar bakom sig. Förhoppningsvis kommer satsandet på aveln att synas i dessa siffror inom några år.

Det här i korthet om våra gårdar, finns det frågor är det bara att fråga! 🙂