Kategori: Djur

I mitten av förra veckan märkte jag att tjurkalven Hannibal började se lite hängig ut. Han var trött och sov för det mesta. Han verkade inte ha diarre, inte heller vara uttorkad och dessutom såg jag att han trots tröttheten diade sin mamma så det borde inte vara magen som krånglade. Feber hade han inte heller. Däremot andades han lite flämtande, vilket tyder på lunginflammation varför jag också behandlade honom för. Det var först när en annan kalv, Harrison, började visa samma trötthet men utan flämtandet som poletten föll ner för mej: det är ju muskeldegeneration! Dr Fä-House löser ett fall igen….

Muskeldegeneration är en förlamningssjukdom som beror på selenbrist och den yttrar sig i att djuret gradvis blir allt stelare i musklerna för att till sist dö. Jordmånen i Norden är generellt selenfattig och man har därför blandat selen i konstgödseln sen 60-talet. Som ekoodlare har jag ju ingen hjälp av konstgödseln och därför är det av största vikt att ge korna selentillskott via mineralutfodringen vilket jag också har gjort. Jag har trott att jag har selennivån i utfodringen i skick eftersom jag inte haft några problem hittills. Antagligen innebär de två fall jag nu haft att selentillskottet räcker för det mesta, men är i mindre laget.

Min veterinär skrev ut ett selenpreparat och på fredag gav jag Hannibal och Harrison första dosen. Redan på lördag kunde jag se att Harrison tydligen skulle klara sig, han var betydligt piggare. Hannibal reagerade förvisso på behandlingen men inte så mycket som jag hade hoppats. Blicken var betydligt stadigare och han höll huvudet högre än tidigare, men rörde sig fortfarande stelt och sov helst. Jag låste in båda kalvarna tillsammans med sina mammor i sjukboxen så att de skulle hållas i närheten av varandra. När man inte riktigt orkar gå skall maten vara nära till hands.

På lördag passade jag på att ge samma selentillskott som de sjuka kalvarna fick åt övriga kalvar också. Eftersom alla äter samma foder är det rimligt att anta att också andra kalvar behöver lite extra selen.

Nu på söndag kan jag konstatera att det ser bättre ut också för Hannibals del. Han är fortfarande lite stel, men klart piggare och protesterade t.o.m vilt när jag skulle ge honom hans medicin. Det är ett mycket gott tecken, när han var som tröttast orkade han inte spjärna emot. Få se om han inte skall klara sig i alla fall.

I våras fick Bondbloggens läsare komma med namnförslag på en kalv som sedermera fick heta Hagrid. Jag hade en liten tanke om att följa med Hagrid under sommaren och rapportera om hans vidare öden och äventyr, men den planen kom på skam. Hagrid har nämligen varit en exemplarisk ung man och inte haft något som helst fuffens för sig. Han äter, sover och busar lite med de andra men gör inget desto mer uppseendeväckande. Tills idag.

Jag hade åkt med sonen på en fotbollsturnering i grannbyn. Matchen var i full gång när min fru ringde och meddelade att det går en halvvuxen ko på gårdsplanen. (Jag har inte berättat för Hagrid att han blev misstagen för att vara av honkön, jag tror han skulle ta illa vid sig.) Hon hade redan ringt min pappa som var på plats för att hålla reda på vart “kon” tog vägen tills jag hann hem.

Det som hade hänt var helt och hållet mitt fel. Jag hade lyft in en rundbal med hö på foderbordet åt de äldre kvigorna och placerat den alldeles bredvid en skjutdörr. När balen faller sönder tycker småkalvarna om att hoppa runt i höet vilket gör att balen successivt pressas ut mot sidorna vilket i sin tur pressar upp dörren. Egentligen var det märkligt att det bara var Hagrid som smitit ut, öppningen var nästan 30 cm bred.

Hagrids vandring hade fört honom runt hela ladugården och in på vår gårdsplan. Som tur är snurrade han bara runt mellan byggnaderna här hemma och begav sig inte bort från hembacken. Hade han satsat på att springa motsvarande sträcka men i riktning mot skogen istället hade jag haft ett rackans sjå att hitta honom. När jag kom hem hade pappa redan fått lurat in honom i kohagen och därifrån till den lilla övningshage jag  stängslade tidigare i sommar. Därifrån var det sen ganska enkelt att med några extragrindar slussa in honom i ladugården igen.