Presentation: husdjur

Fram till hösten 2009 var gården en mjölkgård, men de sista korna åkte 24.9.09. När jag sålde mjölkkorna köpte jag istället in 25 dikor som grundplåt för en köttbesättning. Dikor är kor som inte mjölkas utan som endast producerar kalvar. Kalvarna kan endera födas upp på födelsegården eller säljas till andra gårdar som specialiserat sig på uppfödning, jag har till att börja med gått in för det senare. Överlag är det en trend inom hela jordbruket att gårdarna blir mer och mer specialiserade. Mjölkproducenter säljer vanligen tjurkalvarna till uppfödare, det finns skilda gårdar som har suggor och säljer smågrisar och skilda gårdar som föder upp smågrisarna till slakt, o.s.v.

Orsaken att jag valt dikor är delvis att jag har byggnader som passar för ändamålet. Hade jag istället gått in för t.ex. får eller slakttjurar hade jag varit tvungen att bygga nytt eller göra stora ombyggnader. Därtill gillar jag att jobba med moderdjur, de kräver mer socialt samspel än slaktdjur och det tilltalar mej. Att jag skulle ha djur i någon form var rätt självklart. Dels är jag intresserad av djurhållning och dels är ekoproduktionen betydligt enklare att få att fungera om man kan kombinera den med djurhållning i någon form. Kreaturslösa ekogårdar finns förstås också, men det kräver bättre planering än en gård med djur.

Jag är lite i valet och kvalet då det gäller besättningens storlek i framtiden. Jag kan endera behålla den nuvarande storleken på 25-30 djur eller utöka den. Ökar jag besättningen till 50 kor innebär det att jag använder hela arealen till foderproduktion och skippar avsalugrödorna. Det blir enkelt och rätlinjigt rent produktionstekniskt, men innebär också att jag inte har några andra produkter att sälja än kalvar och nån enstaka slaktko ibland.

Alternativt kan jag behålla nuvarande besättningsstorlek, vilket innebär att jag behöver ha ungefär 30 ha vall. Då återstår c. 20 ha för avsalugrödor. Det skulle medföra flera arbetsmoment, något mindre inkomst men också att jag kan lägga “äggen i fler korgar”. Det är inte helt fel heller. Dessutom är en lite mer diversifierad produktion mer “rätt” ur ekologisk synvinkel. Frågeställningen är inte helt aktuell, eftersom jag ännu inte har så många kvigkalvar att jag ens kan utöka koantalet även om jag skulle vilja, men de här tankarna rullar lite i bakhuvudet ändå.

Seminering

Jag passade på att ta några bilder av seminerings redskapen, efter att vi seminerat en ko. Vanligtvis beställer man en “riktig” seminör till gården då man ska ha ett djur seminerat. Antte har för några år sedan gått en kurs som ger honom kunskap och rättighet att seminera själv, så vi beställer en utomstående endast då han är förhindrad eller då det är frågan om embryoöverföring.
Fastän Antte får seminera våra djur, får han t.ex. inte åka till grannarna och göra det. För det krävs det ytterligare utbildning.

Den absolut största fördelen med att seminera själv, är att man har större chans att seminera djuret vid rätt tidpunkt, dvs. under högbrunsten. Vi har också ett eget doslager som förvaras i en kvävetank. Tanken är fylld med flytande kväve och det är kallt!
Semindoserna förvaras i små, tunna strån. På dessa strån står det bl.a. tjurens namn och stamboksnummer.För att underlätta igenkännandet av strået, har en viss tjur en viss färg på strået. Då man seminerar sätter man strået in i en pistolett.

Stråena lagras i sin tur i olika avdelningar i kvävetanken. De olika avdelningarna kan namnges som AY-elit, FR-elit, ungtjur osv. Allt detta för att underlätta sökandet av strået, så att så lite kväve som möjligt går förlorat från tanken då man håller upp locket.

Muskeldegeneration

I mitten av förra veckan märkte jag att tjurkalven Hannibal började se lite hängig ut. Han var trött och sov för det mesta. Han verkade inte ha diarre, inte heller vara uttorkad och dessutom såg jag att han trots tröttheten diade sin mamma så det borde inte vara magen som krånglade. Feber hade han inte heller. Däremot andades han lite flämtande, vilket tyder på lunginflammation varför jag också behandlade honom för. Det var först när en annan kalv, Harrison, började visa samma trötthet men utan flämtandet som poletten föll ner för mej: det är ju muskeldegeneration! Dr Fä-House löser ett fall igen….

Muskeldegeneration är en förlamningssjukdom som beror på selenbrist och den yttrar sig i att djuret gradvis blir allt stelare i musklerna för att till sist dö. Jordmånen i Norden är generellt selenfattig och man har därför blandat selen i konstgödseln sen 60-talet. Som ekoodlare har jag ju ingen hjälp av konstgödseln och därför är det av största vikt att ge korna selentillskott via mineralutfodringen vilket jag också har gjort. Jag har trott att jag har selennivån i utfodringen i skick eftersom jag inte haft några problem hittills. Antagligen innebär de två fall jag nu haft att selentillskottet räcker för det mesta, men är i mindre laget.

Min veterinär skrev ut ett selenpreparat och på fredag gav jag Hannibal och Harrison första dosen. Redan på lördag kunde jag se att Harrison tydligen skulle klara sig, han var betydligt piggare. Hannibal reagerade förvisso på behandlingen men inte så mycket som jag hade hoppats. Blicken var betydligt stadigare och han höll huvudet högre än tidigare, men rörde sig fortfarande stelt och sov helst. Jag låste in båda kalvarna tillsammans med sina mammor i sjukboxen så att de skulle hållas i närheten av varandra. När man inte riktigt orkar gå skall maten vara nära till hands.

På lördag passade jag på att ge samma selentillskott som de sjuka kalvarna fick åt övriga kalvar också. Eftersom alla äter samma foder är det rimligt att anta att också andra kalvar behöver lite extra selen.

Nu på söndag kan jag konstatera att det ser bättre ut också för Hannibals del. Han är fortfarande lite stel, men klart piggare och protesterade t.o.m vilt när jag skulle ge honom hans medicin. Det är ett mycket gott tecken, när han var som tröttast orkade han inte spjärna emot. Få se om han inte skall klara sig i alla fall.

Veckans saldo

Sedan onsdagen har vi fått 6 nya invånare i ladugården. Som jag skrev tidigare, fick vi först Harald på onsdag morgonen och Henriikka på dagen. Båda korna kalvade några dagar för tidigt. Siri tyckte att hon skulle följa deras exempler och kalvade natten till torsdagen. När vi gick ner på torsdags morgonen, låg där en lite Hiri i boxen.

På torsdagen höll alla tätt, men på fredag kvällen kom det två. Värna och kvigan Anda fick en ko resp. tjur; Härna och Holland. Anda behövde lite draghjälp, medan Värna fixade det själv.

Då vi började kvällspasset ikväll, konstaterade Antte att det vore klokast att sätta kvigan Ava (som för övrigt är Värnas första kalv) i kalvningsboxen. Hon hade lämnat sig till sist då han tog in korna från betet och dessutom höll hon svansen lite upplyft då hon gick. Dessa brukar vara ganska tydliga täcken på att kalvningen närmar sig. Vi hann dock inte mjölka färdigt, före hon hade kalvat. Då de sista korna var på väg in till mjölkstationen, sa Antte att jag skulle komma och se; där låg en liten, men långbent Heppu.

Kofotografering

Då jag satt och tittade på fotografier, kom jag på bilder från i fjol somras. Då hade vi en kofotograf hos oss och fotograferade 5 av våra kor.Fotona kommer dels till eget bruk, dels till avelsbolagets användning. Meningen med dessa fotografier är att visa hurudana avkommor en viss tjur lämnar.

Här fotograferas Udessa af Kabböle. Udessas far är den svenska Peterslund, han är en mycket känd och använd tjur i Finland. En del är missnöjda med hurudana avkommor han lämnar efter sig, men för oss har han fungerat bra. Som ni ser på bilderna är det mycket förberedande arbete man gör för att få några bra bilder. Korna ska tvättas, de ska klippas och en del får lössvans. Dessutom ska man lämna mjölk i juvret då man mjölkar dem, så att formen på juvret kommer fram. Hur kon står är också av betydelse, då man ska ha fram de bästa sidorna.

För att uppnå bästa möjliga resultat på bilden, så finslipas den ännu på datorn. Då kan man t.ex. räta på rygglinjen och ev. horn “suddas” bort.
Så en hel del jobb och till en del lite fantasi ligger alltså bakom dessa fotografier. Fina minnen från dessa kor får man i alla fall. 🙂

Udessa fotograferasUdessa fotograferasUdessa fotograferas SlutresultatSlutresultat, utan horn

Hagrid på irrfärder

I våras fick Bondbloggens läsare komma med namnförslag på en kalv som sedermera fick heta Hagrid. Jag hade en liten tanke om att följa med Hagrid under sommaren och rapportera om hans vidare öden och äventyr, men den planen kom på skam. Hagrid har nämligen varit en exemplarisk ung man och inte haft något som helst fuffens för sig. Han äter, sover och busar lite med de andra men gör inget desto mer uppseendeväckande. Tills idag.

Jag hade åkt med sonen på en fotbollsturnering i grannbyn. Matchen var i full gång när min fru ringde och meddelade att det går en halvvuxen ko på gårdsplanen. (Jag har inte berättat för Hagrid att han blev misstagen för att vara av honkön, jag tror han skulle ta illa vid sig.) Hon hade redan ringt min pappa som var på plats för att hålla reda på vart “kon” tog vägen tills jag hann hem.

Det som hade hänt var helt och hållet mitt fel. Jag hade lyft in en rundbal med hö på foderbordet åt de äldre kvigorna och placerat den alldeles bredvid en skjutdörr. När balen faller sönder tycker småkalvarna om att hoppa runt i höet vilket gör att balen successivt pressas ut mot sidorna vilket i sin tur pressar upp dörren. Egentligen var det märkligt att det bara var Hagrid som smitit ut, öppningen var nästan 30 cm bred.

Hagrids vandring hade fört honom runt hela ladugården och in på vår gårdsplan. Som tur är snurrade han bara runt mellan byggnaderna här hemma och begav sig inte bort från hembacken. Hade han satsat på att springa motsvarande sträcka men i riktning mot skogen istället hade jag haft ett rackans sjå att hitta honom. När jag kom hem hade pappa redan fått lurat in honom i kohagen och därifrån till den lilla övningshage jag  stängslade tidigare i sommar. Därifrån var det sen ganska enkelt att med några extragrindar slussa in honom i ladugården igen.