Kategori: Djur

Idag var det dags att öronmärka en del kalvar. Under ensilageskörden förra veckan blev det slarvat med den sidan och det är inget vidare. Eftersom alla kalvar har samma far liknar de varandra ganska mycket och det är svårt att hålla reda på vem som är vems när de bli några stycken.

Märket består av två halvor som klämms ihop med en specialtång. Ena halvan är vass och går igenom örat. Ibland kan det blöda lite men vanligen inte ens det. Kalven verkar oftast ha mer obehag för att bli fasthållen än för själva märkningen.

I lördags fick vi klart andra ensilageskörden, hipp hurra för det. Jag har fortfarande fjolårsfoder för ett par veckor, men sen är det dags för kossorna att ge sej i kast med årets foder.

Förutom att man förstås vill att fodret skall vara näringsrikt skall det också vara fritt från jord och andra föroreningar. Det absolut sista man vill ha i fodret är metallskrot. Ölburkar och gammal järntråd på åkern är faktiskt livsfarligt för korna. Exempelvis ölburkarna är av så tunn plåt att de inte skadar maskinerna utan bara hackas sönder och därför så småningom hamnar på foderbordet.

Kons matsmältning fungerar så att den bara släpper igenom sånt som kan tuggas till gröt. T.ex. plåtbitar, ståltrådsstumppar och spik går inte ut “den naturliga vägen” utan stannar kvar i våmmen. När de snurrar runt därinne kommer de förr eller senare att börja gnaga sig in i magväggen och förorsakar kon en hel del smärta. I slutändan kan hon t.o.m. dö av det.

Lösningen är att veterinären stoppar ner en magnet i våmmen på kon. Magneten drar till sig metallen och eftersom den är stor och har rundade hörn förorsakar den ingen smärta för djuret. Magneten tas inte upp tillbaks utan kon får ha den i magen resten av livet.

Som kuriosa kan nämnas att man om man är osäker på om t.ex. en ko man köpt in till gården har magnet eller inte går det att kolla det med en vanlig kompass! Magneten är så pass stor att kompassen känner av den även utanför kossan.

Om det fanns ännu starkare magneter kunde man ju faktiskt också använda kompassen för att lokalisera förrymda kor. 🙂

På fredagen kalvade kvigan Sunny. Hon kalvade i hagen bland de andra, vilket gått bra tidigare i sommar. Dock inte denna gång. Nu har nämligen flockens absolut mest dedikerade mor Ussa också kalvat för någon dag sedan och moderskänslorna är på topp för hennes del. Det innebar att hon faktiskt engagerade sig i Sunnys nyfödda kalv minst lika intensivt som den egentliga modern och t.o.m. försökte ta hennes plats. Det finns en viss risk att kalven präglas på Ussa istället för på Sunny och det är inte alls bra.

Oavsett hur stora moderkänslor Ussa har är hennes mjölkproduktion nämligen sannolikt inte tillräckligt stor för att mätta två kalvar, och även om den skulle vara det är det bättre att hennes egen kalv i så fall får mer mjölk istället för att dela den på två kalvar. För att ge Sunny en chans att ta hand om sin kalv föste jag in dem i kalvningsboxen trots att kalvningen redan var avklarad. Där får de nu ett par dagar på sig att återupprätta det som Ussa eventuellt strulat till för dem.

Hade det varit en äldre eller åtminstone mer handfast ko hade hon förmodligen hållit Ussa borta, men Sunny är en mild och stillsam dam vilket antagligen är en orsak till att Ussa kunde ta så stort utrymme.

På söndagen föddes kalv nr åtta för hösten, tyvärr dödfödd. Det är inget vidare kul. Dels är det förstås tråkigt i sig att den var död, dels innbär det att mamman Damia går tom och inte producerar nånting i år. Frågan är om det är värt att behålla henne eller om det är lika bra att hon går till slakt. Vi skall se lite hur resten av säsongen utfaller.

I princip kan man faktiskt överväga adoption i såna här fall! Det innebär att man köper in en kalv från en mjölkgård och försöker få kon som förlorat sin egen kalv att adoptera den nya. Det är verkligen ingen enkel process, men har kon bra modersinstinkter kan det faktiskt lyckas. Utgången är dock väldigt osäker och den ekonomiska nyttan är inte så värst stor, eftersom kalven kostar en del och tillväxten ändå inte kan mäta sig med “riktiga” köttraskalvar.

Flora som kalvade förra veckan har varit lite problematisk med sitt stora hängjuver och hon har därför en ganska säker position i toppen av utmönstringslistan. Hängjuver blir bara värre med åren och redan nu hade hennes kalv Cola svårt att hitta spenarna i början. Hon är med andra ord inte direkt nån stor framtida stjärna. Ett riktigt bra alternativ skulle vara att få Damia att adoptera Floras kalv! På så sätt skulle visserligen Flora gå till slakt, men det gör hon antagligen ändå. Damia skulle däremot försvara sin plats och kalven Cola skulle få en mer lättarbetad mor.

Tyvärr var Damias modersinstikt inte så stark som jag hade hoppats, det passade sig inte alls med en främmande kalv. Hon stångar och knuffar Cola så fort hon kommer i närheten och ibland också annars. Cola är dessutom så pass präglad på sin mor att hon inte heller verkar acceptera Damia. Vi skall se tiden an lite grann, men det ser inget vidare ut.

Till dagens positiva händelser kan räknas att kalv nr nio föddes i god ordning ute i hagen. Dessutom fixade mina hovverkstad i Jeussen rundbalarens kraftöverföringsaxel i går, så ensilageskörden borde kunna gå vidare som planerat. Tack och lov hade jag en gammal axel med trasiga drivknutar i gömmorna (man skall aldrig kasta bort nånting!) och det gick att plocka delar från den. Skönt att nåt går som det skall.

Innan jag ens hunnit skriva klart inlägget Snabba ryck i går knackade det på dörren. Det var två uniformerade poliser(!). De hade råkat köra förbi och sett att en ko höll på att kalva nere vid vägen och de tänkte att hon kanske behövde lite hjälp. Nu klarade sig kvigan Crista fint och kalven var ute redan innan jag hann dit, men det är trevligt att ordningsmakten tar ansvar också för husdjurens välbefinnande. 🙂 Även en förbipasserande granne hann ringa, så hon hade minsann lyckats placera sig strategiskt om hon ville ha uppmärksamhet. Crista hälsar och tackar alla inblandade för benäget bistånd.

Crista beskyddar kalven ganska aggressivt, så jag har inte hunnit kolla könet på den ännu. Men Cop är väl ett lämpligt namn, oavsett kön? 🙂

Så nu är vi alltså uppe i sex kalvar på sex dagar. Medeltalet på en per dag håller i sig. Slutsatser för kommande år:

1. jag borde bli bättre på att se kalvningssymptomen tidigare och få in dem (om de nu skall in).

2. jag kanske borde välja ett mindre synligt läge för hagen i framtiden.

Eller så slår jag upp en skylt med mitt telefonnummer och låter förbipasserande sköta övervakningen. “Ser du en ko som kalvar? Ring 0400-……”

Ps. Efter att ha skrivit inlägget gick jag en runda via ladugården. Sju kalvningar på sju dagar skall det vara. Ds.