Märkliga djur

Man blir aldrig klok på kreaturen. Idag tillbringade jag förmiddagen med att stänga en hage åt småkvigorna. De är för unga för att betäckas och får därför inte gå i hagen med Trisse, men borde ändå få lite sol och frisk luft. Följaktligen fick de en egen inhägnad i direkt anslutning till sin liggavdelning.

Kvigorna är fem till antalet och när jag släppte ut dem sökte sej Elsi, Elvira och Ellen ganska raskt ut (Ellen visserligen med viss tvekan). Lizzy och Lena Ludd vägrar däremot bestämt gå utanför dörren! Jag försökte driva ut dem men det var helt otänkbart. Nåjaa, om man nu riktigt tagit i med hårdhandskarna hade det säkert gått men ärendet var inte så akut att jag tyckte det hade varit befogat. Nu står de i dörröppningen och råmar efter sina modigare kompisar, så bara dörren står öppen vågar de sig nog ut tids nog.

(PS. Tilläggsinformation: det tog fem timmar innan Lizzy och Lena samlat tillräckligt mod för att gå ut. Däremot hann Elvira redan innan dess riva ner stängslet och smita in till de stora damerna. Fast det var nog snarast mitt fel, stängslet var faktiskt lite ogenomtänkt uppsatt. Nu är Elvira återförd till sina kompisar och stängslet flyttat. Allt borde vara frid och fröjd. För den här gången. DS.)

Ombyte

Igår skulle vi ta in två dräktiga kvigor från hagen längst bort, ca. halv kilometer hemifrån. De ska kalva om ett par veckor, så de måste tas in för tillvänjning (öka fodermängden). Åke lade en foderhäck med låsbara fronter in i hagen och satte kraftfoder in i den. Inga kvigor syntes till, så jag gick för att leta reda på dem. Inte får man ju syn på dem då när man skulle behöva göra det, utan jag gick i rund hela hagen utan att se en skymt av dem. Eller rättare sagt lämnade jag ett hörn så att jag inte gick riktigt till sista knuten. Då jag sen åkte längs med åkern med mönkkärin, så fanns kvigorna förstås just i detta hörn!
Nå, utan desto större problem kom de nog sen till foderhäcken och låste fast sig.
Under tiden hade Antte kommit med Schäffern(lastaren vi kör ut foder med). De två kvigorna är så stora att det är svårt att hålla i dem för hand och ännu svårare att få dem att gå längs med vägen ända hem. Om de är i ett större gäng, går det bra att flytta dem lösa längs med vägen.
Så kvigorna fick var sin grimma och grimmorna blev fast bundna i Schäffern.
Fastän Antte körde riktigt sakta så ville inte den ena alls gå efter maskinen, så Antte fick leda henne. Eller egentligen var det hon som ibland ledde Antte… Jag körde hem den andra med Schäffern.

Efter detta programnummer, beslöt vi oss för att flytta ut 5 följande kvigor först på kvällen. De skulle till samma hage varifrån vi tog bort kvigorna på dagen.
Jag åkte med mönkkärin i förväg, Åke och Antte kom gående med kvigorna längs med vägen. Vi har alltid gammal stängseltråd längs med vägen då vi flyttar djuren. På så sätt ser de lite bättre var de får gå.
Allt gick bra, ända tills det var si sådär 150 m kvar. Då fick de syn på ett annat gäng med kvigor i en annan hage bredvid vägen och tog kursen dit. Jag sprang emot, Åke och Antte försökte kasa dem tillbaka men de for rakt igenom stängslet. Så det blev ett lite större gäng i den hagen och lite reparationsarbete på köpet.
Medan Antte fixade stängslet var det en kviga som riktigt testade våra nerver. Hon försökte komma ut tillbaka på vägen genom stängslet och till sist lyckades hon smita för oss. Så det blev att springa lite till. Lite till. Och ännu lite till. Till sist fick vi in henne tillbaka i hagen med resten.
Det finns vissa saker man kan lita på, det att djuren hittar på något “extra” hör till en av dem. Eftersom så gott som alla våra djurflyttningar gått enligt planerna i år, så det var ju bara en tidsfråga, när detta skulle hända! 🙂

Liten medhjälpare med favorit i repris

Anttes systers flicka var med oss i ladugården i går kväll. Saga ska börja på tvåan i höst och har alltid varit intresserad av djur. Hon är en duktig liten medhjälpare. 🙂
Igår hjälpte hon till med att dela ut lite foder åt kvigor och så var hon med och putsade rent åt korna.
Den tidigare omnämnda Sötis, är Sagas “egna” kalv. Hon har gått med Sötis i grimma ända sedan Sötis var riktigt liten. Det samarbetet fungerar fortfarande, fastän en äldre förstås måste vara med och kolla att ingenting händer eftersom Sötis har blivit stor och stark.

Idag var de båda, Sagas mor och bror samt Antte ut på en liten promenad. Sötis blev tvättad och sedan kom de upp till oss och hälsade på.

Efter det var det dags att gå och hälsa på “fammo o faffa”. Även där hittade Sötis lite blommor. Hon var samarbetsvillig ända tills hon insåg att hon måste gå tillbaka till hagen. 😀

Att dofta på sommaren

Kor är enligt mitt tycke intressanta att studera och det gäller speciellt kor på bete.

En av de saker som skiljer korna från oss är att de har ett mycket välutvecklat luktsinne. Till vardags identifierar de faktiskt varandra mer på basen av doft än på utseendet. Nu under betessäsongen kan man speciellt om det blåser en lätt kvällsbris se hur de står med lyft huvud, vända mot vinden och insuper dofterna som kommer från grannskapet. De doftar på sommaren.  Ibland står de i klungor med flera djur som doftar samtidigt, alla ställda parallellt med varandra eftersom alla vill stå med näsan i vindriktningen.

Mina damer har lagt sej till med en ur min synvinkel trevlig vana, nämligen att sova inomhus på natten. Kohagen ligger i direkt anslutning till ladugården, dörren står öppen hela tiden och de får gå ut och in som de vill. För närvarande är rutinerna sådana att de tillbringar dagarna helt och hållet utomhus. De äter ute, vilar ute och söker sig bara in ibland för att dricka vatten. Senast tolv-tiden avslutar de dock arbetsdagen och går mangrannt in i ladugården för nattvilan. Där brukar serveras hö eller torrt, fiberrikt ensilage som nattvickning. Man blir lätt en aning lös i magen av färskt betesgräs och då är det skönt med lite fibrer i vommen ibland.

Morgonpasset i hagen inleds sex-tiden på morgonen, men idag är det ju lördag så de låg och drog sig ända till klockan åtta innan nån började söka sig ut.

Lite spänning i livet

Årets betessäsong till ära valde jag att investera i ett nytt stängselaggregat eller vallpojke, som väl är ett mer etablerat uttryck åtminstone i våra trakter. Lite spänning i livet är trevligt men om den spänningen innebär oron för att korna rymmer är det bättre att ha ordentlig spänning i stängslet istället. Min gamla vallpojke har c. 20 år på nacken, fungerar visserligen men är i klenare laget varför en ny började kännas som en vettig investering. Med tanke på att vallpojken är det enda som står mellan mina kor och grannfruns pelargonrabatt kan man också se den som en satsning på grannsämjan.

Stängselaggregat finns i en uppsjö av versioner. Vissa större, andra mindre, tänkta för olika svåra terrängförhållanden eller olika djurtyper, batteridrivna eller 230 V o.s.v.  Aggregatet kopplas till elstängslet och släpper med nån sekunds intervall ifrån sig en elstöt på c. 10 000 V. Eftersom impulsen bara är nån millisekund lång är det inte livsfarligt, men ordentligt obehagligt att vidröra tråden.

Tråden i elstängslet skall helst inte komma i kontakt med gräs, kvistar eller annat som kan leda bort spänningen eftersom det försämrar stängslets effekt. Djuren brukar både märka och dra nytta av att strömmen är borta. En intressant detalj är att aggregaten har olika stor härledd spänning, som mäts i joule (J). Högt J innebär att de kan “rensa bort” störande gräsväxt i nån mån. Om ett strå kommer i beröring med tråden vissnar det så småningom bort. Det innebär inte att man kan montera stängslet hur som helst och sen räkna med att aggregatet sköter undervegetationen, men det ger åtminstone en viss tolerans mot den.

Det finns ett uttryck som säger att karlar kan delas in i tre typer: de som lär sig genom att läsa, de som lära sej genom att observera andra och de som helt enkelt bara måste pinka på elstängslet själva innan de tror. Jag avråder definitivt från det sistnämnda. 🙂

Nervöst i hagen

På måndagen kom korna då slutgiltligen ut i beteshagen. Egentligen hade det gått bra att släppa ut dem på lördag eller söndag, men jag var tvungen att skaffa mer stängseltråd. Tråden blir nämligen sämre med åren och när jag monterade upp stängslet på fredag eftermiddag kasserade jag så pass mycket att jag i slutändan hade 200 m för lite. Då hade affärerna redan stängt, så jag fick vänta till måndag.

Trots att de fått vistas i övningshagen ett par dagar var yran bland damerna stor när de kom ut på betet. Men tack och lov verkade alla komma ihåg att stängseltråden är obehaglig. Jag hickade till när grupp på tio kvigor kom galopperande mot stängslet i full fart men med bara nån meter kvar tvärbromsade alla som på given signal. Skönt. Efter nån timme av hoppande och utforskande av hagen lugnade de sig och lade sig att vila i övre ändan och där hölls de ända till det började svalka på kvällen.

Generellt var det här betessläppet mer nervpirrande än normalt för mej. Jag har förstås haft kor på bete förr, men den här gruppen är ny för mej. Dels är dikor större och starkare än mjölkkor och dels har de en fullvuxen tjur med sig. Men framförallt är min relation till de här damerna en annan än till mjölkkorna. Mjölkkorna mjölkades två gånger om dagen och tack vare det hade vi ett mycket förtroendefullt förhållande. Visst är jag också vän med dikorna men det blir inte riktigt samma sak och framförallt inte med alla. Vissa djur är fortfarande reserverade i sin hållning till mej. Om mjölkkorna rymde ur hagen visste jag att jag tar hem dem genom att locka på dem och eventuellt fresta med ett ämbar foder. Dikorna tror jag inte att är lika lättflirtade.

Så visst kändes det som en lite lättnad när de till natten sökte sig in i ladugården för att vila. Varför sova på marken när det finns mjuka båsbäddar inomhus? Nån måtta får det vara med friluftslivet. 🙂

Ps. Betet består av korn, rajgräs samt vanligt vallfrö (timotej och klöver). Kornet har gått i ax och betet ser nästan ut som en vanlig kornåker, eftersom gräsväxterna är lägre och inte syns lika bra. Men det är alltså helt i sin ordning att de betar den. Ds.