Nu börjar det äntligen dra ihop sej till betessläpp också för min del. Faktum är att den är långt mer än brukligt försenad, korna borde egentligen ha varit ute i över en månad redan. Orsaken till att mina inte varit det är att hagen närmast ladugården måste förnyas, alltså sås in med nytt utsäde. Grödan måste få lite tid på sig att etablera sig innan korna går lös på den och nu tror jag att vi börjar vara tillräckligt långt på säsongen för att det skall duga.
Trots att mina flickor går i lösdrift är det ganska rejäl yrsel när de släpps ut. De hoppar, bölar, sparkar och rusar av och an, dels av glädje och dels av nån sorts masspsykos. “Alla andra springer, då där det säkrast att jag gör det också”.
I likhet med de flesta andra kreatursägare använder jag endast elstängsel åt korna. Elstängslets hela filosofi bygger på att korna har respekt för det, nåt egentligt hinder utgör det ju de facto inte. När ett djur på 600 kg får upp farten är några glasfiberstolpar och ett plastsnöre inte mycket att bromsa upp det med. Stängslet är mera mentalt än fysiskt. Normalt vet de om att stängslet är strömförande och undviker det, men just i samband med att de släpps ut är det lätt hänt att nån rusar igenom tråden i pur glädjeyra.
Därför släppte jag i fredags ut dem i en mindre övningshage, som är lite kraftigare befäst med staket och grindar. Där de fick springa av sej den värsta yran under helgen. Klippet visar stämningarna direkt vid start, de lugnade nog ner sig inom en knapp timme.
På måndag var det sedan dags för dem att komma ut i den riktiga hagen. Det momentet rullar dock på som bäst, så jag tror jag gör klokast i att inte kommentera den saken desto närmare just nu. I morgon kan jag berätta hur det gick. 🙂
