Kategori: Djur

Efterlyses 5 st kalvar

Vi mjölkade i all sköns ro i morse, då kvigorna började råma. Antte gick upp från station och märkte två av de kalvar som ska vara i “Benas osasto” (alltså vår djupströbedd). Vi blev lindrigt sagt fundersamma, för finns det två utanför så finns det garanterat flera. Detta stämde även denna gång, ytterligare 5 kalvar var borta!

Klockan var nu lite över sex, jag fortsatte mjölka medan Antte började leta efter dem. Han körde omkring med mönkkärin, kollade gödselbassängerna och gödselplattorna och diken som finns i närheten. Då jag hade mjölkat, lite över halv sju, gick jag också ut och letade. Då vi inte hittade dem med det samma, gick jag tillbaka till ladugården och lagade allt färdigt där. Halv nio tiden konstaterade vi, att vi lika bra kan gå in och äta morgonmål och sedan fortsätta letande.

Då vi hade druckit kaffe kom Hilda fram. Hon gick i lugn och ro ner längs med en åker, så vi tänkte ju att de andra också skulle vara dit “uppe”. Men nej. Vi fortsatt att söka, tio tiden hittade jag följande. Hon låg och sov och tyckte att jag är en allmänt jobbig människa då jag väckte upp henne. Också hon var ensam.

Så vi letade, letade och letade. Vi letade till lite efter tolv, då gick vi in och äta. Bäst som det är, så står alla tre bortsprugna kalvar på precis samma ställe som Hilda på morgonen!

Slutet gott, allting gott. Men, vad lär vi oss av det här? Jo, gå in och äta så kommer nog brottslingarna tillbaka till brottsplatsen! 😀

Nyttomotion

Jag hade tänkt skriva ett litet inlägg om dom här två filurerna som såg dagens ljus igår. Till vänster Heisala Hainuli och till höger Des Prairies Haline:

Men istället tyckte 14 stycken av filurerna nedan, att det var dags att sätta matte och motionera.

Jag lade ut korna på bete och gick själv in till ladugården och grejade där en stund. När jag kom ut var hagen tom. Först tänkte jag att alla har gått in tillbaka till ladugården, eftersom där stod ett gäng utanför dörrarna. Men sen märkte jag att tråden var nere och sen blev det brått!

Till saken hör ju att varken Antte eller Åke var hemma, men till all tur var Magdalena det och tillika som jag märkte att tråden var nere, såg hon några kor i sjön. De stod nu där och tog ett förfriskande dopp!
Skönt hade dom där, men då de märkte att vi upptäckt dem, så blev det minsann fart i benen på dem… och på oss!!

Korna har i ett sådant här fall ett sjätte sinne, som berättar för dem vart de ska springa så att de kommer så långt som möjligt, så snabbt som möjligt. Eftersom vi inte har tagit hela betet i bruk ännu, så hade vi inte heller stängt “lidena”, alltså grindarna, på den delen av betet. Så förstås sprang korna genom lidet, via vår sandgrop och en skogsdunge till en åker på andra sidan av ett berg. Och jag sprang efter.
Jag gav upp efter sandgropen och konstaterade att vi behövde hjälp. Till all tur var grannarna hemma, så de kom och hjälpte till.

Då vi sen var tre som kasade bort dem från åkern och skogshagen och Magdalena som skötte om lide, så fick vi dem in i rätt hage. Varmt som det var, så tyckte kossorna att de ännu skulle gå och ta sig ett svalkande dopp, med matte efter. Nå, nog måste jag ju medge att det var ganska skönt att gå barfota i vattnet, då klädseln under denna länk bestod av “avo”haalare och gummistövlar och temperaturen var långt över +20.
Efter doppet tyckte flickorna att de fått nog av det friska utelivet och sen gick de in!

Vad behöver man gym och motionsgrupper till, då man kan ha kor? 😛

Tofsvipor

Det är med djur som med musik. Man vet vilka man gillar bättre än andra, men har svårt att utse en favorit. En av mina små idoler i biologin är tofsvipan. Mest kanske därför att vi blivit så nära bekanta med varandra under snart 40 år tillsammans på slätten.  Man upphör aldrig att charmas av vipornas lustiga beteenden.

Med lite erfarenhet i bagaget ser man direkt om en vipa bor på åkern. Det märks på att dom i sådana fall flyger omkring som jaktplan på en rysk flyguppvisning direkt man börjar bruka åkern. Tyvärr är det så att viporna har ett vapen som i detta fall är totalt värdelöst; kamoflage. Det är nämligen helt omöjligt att se ett vipbo om inte mor Vipa är hemma för tillfället. Detta gör förstås att många vipbon kraschas på vårarna och det har även jag gjort flera gånger trots försiktighet. Den enda chans man har att upptäcka boet är om man ser när fågeln flyger upp och börjar spela skadad några meter bort.

En annan sak som fashinerar med viporna är att dom år efter år har sina bon på samma åkrar. Av mina 8 basskiften bor det i regel vipor på 4 st. Antalet bon per åker kan dock variera lite. Eftersom bona ofta är på sgs¨´s´´á´´´´mmma ställek,4r5555555555555555e31 (sådär blir det när en katt kliver på tangentbordet, jag tar om det) Eftersom bona ofta är på sgs samma ställe år efter år har det gett upphov till följande tanke:

Det är alltid fyra ägg i ett bo. Teoretiskt två hanägg och två honägg. Det kan inte vara samma vipa som bebott åkern i 40 år och antalet bon ökar inte med åren. Hur funkar det? Är det äldsta ägget  som ärver boplatsen eller hur ligger det till? Även här är naturen ett steg före oss och vi får bara titta på och försöka förstå.

Även om det är svårt att upptäcka bon med ägg i så är de i alla fall lättare än när dom kläckts. Ägg tenderar ju att hållas på samma ställe hela dagen medan ungarna inte gör det. För ett par år sedan hade en vipa tidig kläckning och jag hade ett helsike med att hålla reda på var fyra kaoflagefärgade dunbollar höll till på åkern. Dom är snabba men kan tyvärr inte hållas undan från en harv eftersom dom kryper ihop när fara nalkas. Den gången gick det bra, bollarna var fortfarande fyra när jag kollade dagen efter.

Ett vipbo sett från två meters håll

Och en närbild med jämförelsematerial

Om man märker var man förstört ett bo och kollar några dagar efteråt så finns det ett nytt bo på sgs samma ställe. Det verkar alltså inte vara så stor skada skedd, utom för viporna som det säkert är en stor irritation för

Olvi af Kabböle

Olvi hör till kategorin Grand Old Ladies. Hon har kalvat 7 gånger, är nu i sin och har beräknad kalvningsdag den 3 juli.


Som namnet säger, hör Olvi till “mina flickor”. Hon var dräktig och i sin då vi flyttade hit, vintern 2008. Vi hade satt henne i sin tidigare än vad hon behövt eftersom hon hade så lite mjölk. Dessutom tänkte vi att flytten skulle gå lite lindrigare och medföra mindre stress om hon inte med det samma behövde lära sig ett nytt mjölkningssystem. Hon var ju trots allt inte ung då heller.

Av någon anledning så kalvade hon, om jag minns rätt, en månad för tidigt ute på betet. Kalven var död. Jag tror inte att det hade med flytten att göra, det var ju trots allt redan ett par månader sen dess. Då var jag nog lite fundersam över hur det ska gå med henne. Hon mjölkade väl som mest endast kring 25 kg om dagen, då hon annars kan komma upp till det på en gång.

Men hon fixade det! Hon blev dräktig med första semineringen och fick en fin kokalv, Heisala Esmeralda af Kabböle.
Under laktationen efter Esmeraldas födsel mjölkade hon också riktigt bra, resultatet blev 9365 kg mjölk, omräknat till EKM 10239 kg.

Nu är hon som sagt igen dräktig, hoppas att allt går bra igen den här gången. Hon hör till den gruppen vi lade ut på lördagen, så för tillfället får hon vara ut och njuta av våren. Om man alls kan tyda något från denna majestätiska ställning och blick, så njuter hon nog också:

Olvi af Kabböle