Djur – Sida 73 – Bondbloggen

Jobbets svåra sida

Mariann frågade i en kommentar vad som händer med självdöda eller borttagna djur, så jag tänkte ta och skriva lite om detta.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg ( eller var det i en kommentar), så är det aldrig enkelt att göra sig av med ett djur. Vi jobbar ju med dessa djur i princip 7 dagar i veckan, nästan året om, så man blir ju nog fäst vid dem. Speciellt tungt är det att göra sig av med en sådan ko som har varit lite speciell, t.ex. en gammal ko eller en som man skrapat och pysslat om extra mycket. Nog har jag t.o.m. gråtit då jag har lett in en ko till slaktbilen, för att nu inte prata om det, då vi själva har tagit bort någon. Men det hör till. Alla yrken har sina dåliga sidor och detta är definitivt det sämsta med det här jobbet.

Men i ärlighetens namn, så känner man ju nog en viss lättnad då en ko, som har varit besvärlig är borta från ladugården. Som ett medeltal kan man kanske räkna med att nio kor av tio åker till slakt, medan den tionde slaktas på gården.

Om man tar livet av ett djur på gården, ska kadavret skickas med lastbil till Honkajoki. Där bränns kadavren. Man kan alltså inte längre gräva en stor grop i skogen och sätta djuret dit. Undantagsvis får kalvar som fötts döda och i vissa fall även små kalvar som dör/dödas grävas ner. Jag är inte riktigt säker med de där små kalvarna, men en sådan här uppfattning har jag om saken. I alla fall behövs veterinärens tillstånd om man ska gräva ner en lite större kalv.

Förr i tiden fanns det en nödslaktare man kunde ringa till om ett djur måste tas bort. Då kom slaktaren, tog bort djuret och for iväg med kadavret. Allt detta sköttes av en och samma människa.Jag tycker att detta var ett fungerande system. Man behövde ju inte själv ta livet av sin ko och dessutom slapp man ha kadavret i knutarna tills någon hade passligt att komma och hämta det. Varför detta slutade vet jag inte, men jag tycker att jag läst att man har tankar på att återuppta det igen.

Oftast sköter djurägaren själv avlivningen, men man har också möjlighet att be veterinären att ge en spruta åt djuret.

Det jag har berättat kan låta hemskt och motbjudande för en del, men för oss som dagligen lever med djuren är det en helt naturlig sak. Och dessutom, någonstans ifrån kommer köttet vi äter! 😉

Livets gång

Ibland är det allt annat än lätt att ha kor. Idag måste vi ta det svåra beslutet att Uniikki skulle avlivas.
Som jag skrev före påsken hade hon problem med juverhälsan. Närmare sagt hade hon en spene som var svårt inflammerad. Vi behandlade inflammationen i slutet av förra månaden och det verkade som om hon skulle klara det, spenen blev bättre och mjölkmängden i de tre övriga spenarna ökade. Vi har redan en längre tid mjölkat den sjuka spenen med kanyl och det var ingen fröjd, varken för henne eller mjölkaren, att göra det.
Så efter att behandlingen tog slut, tänkte jag försöka få spenen i sin. Det började bra, men igår rasade hennes mjölkmängd och allmänna kondition så mycket att vi inte kunde hålla henne kvar längre.
På grund av behandlingen, fanns det karenstid kvar på köttet, så det ända alternativet var att Antte måste avliva henne. 🙁 Inget lätt beslut, men ibland måste man göra sådana också..

Men till livets gång hör ju också att det kommer nya småttingar till ladugården. Igår fick Heisala Vilma, (inte “kabböle” Vilma) en liten kokalv som heter Hilma.

Så livet går vidare.

Kalvningshjälp

På påskdagen kalvade Charlotta (som jag plockade in i kalvningsboxen redan på skärtorsdagen). Kalvningen var lite småjobbig för henne, jag gissar att det nog hade gått vägen också om hon varit ensam men eftersom jag nu råkade vara till hands hjälpte jag till lite.

Att ge kalvningshjälp är om allt står rätt till en ganska lättbegriplig tillställning. Kalven kommer ut ur kon med båda frambenen utsträckta framför sig, ungefär som när man dyker från en brygga. Det är bara att slå ett rep runt benen och dra. Innan man gör det måste man dock kolla att huvudet ligger rätt och att benen hör ihop eftersom det för kalvar precis som för mänskor finns viss risk för olika fellägen. Huvudet kan ligga bakåtvänt, det kan vara ett framben och ett bakben man fått tag i eller så kan det vara ben från två olika kalvar (om det är fråga om tvillingar).

I första hand försöker man inte dra ut kalven med styrka utan bara hålla emot. Kalven är intäckt av fosterhinnor och hal som en ål, vilket gör att när kon kryster åker kalven ut en bit men när hon vilar slinker den in igen. Många gånger räcker det som kalvningshjälp att man bara håller emot när kon vilar och hindrar kalven att åka in igen. Om kon är riktigt utmattad efter en lång kalvning är man så illa tvungen att bokstavligt talat dra ut kalven men i första hand försöker man att inte göra det. I Charlottas fall räckte det med att jag höll emot, hon var i rätt bra kondition så krafterna räckte gott till.

Efter kalvningen slickar kon kalven torr och redan då börjar hon lära sig känna igen kalvens doft. Slickandet kan se ganska hårdhänt ut men faktum är att kons råbråkande av kalven fyller en funktion. Genom att trycka på magen och pressa ihop diafragman kan hon faktiskt få igång andningen på en kalv som inte andas ordentligt. Det oaktat hör det nog till att man kollar andningsvägarna på kalven direkt den är ut och ser till att den andas som den skall.

Många, däribland också jag, ger kon stora mängder varmt vatten direkt efter kalvningen (de kan ledigt bälga i sej 30-40 l). Dels är de förstås törstiga efter ansträngningen, dels förebygger det faktiskt löpmagsförskjutning. Löpmagen skall ligga längst nere i buken på kon, men i enstaka fall kan den börja “vandra iväg” (dels som ett resultat av fel i utfodringen och dels i samband med kalvningen). Om man får kon att dricka rejält med vatten direkt efter kalvningen går vattnet till löpmagen och håller den på plats.

Kalvens namn? Det blir Hujeedamej.

Kovändning

Glad påsk, bästa bloggläsare!

Hos oss är påsken en helg man tar det lugnt tillsammans med familjen, åtminstone de röda dagarna. Djuren skall förstås skötas söndag som vardag, men i övrigt tar jag ledigt i den mån det är möjligt. För att kunna göra det behöver man planera lite veckan före påsk, fixa hem foder och ordna undan sådana arbeten som går att tidigarelägga. Kvigan Charlotta börjar närma sej kalvning och för att enklare hålla henne under uppsikt schasade jag in henne i kalvningsboxen redan på skärtorsdagskvällen trots att det antagligen är lite i tidigare laget. Men på det sättet får jag henne rakt under övervakningskameran och kan lättare hålla koll på henne inifrån bostadshuset.

Inom politiken är ju kovändning en benämning som används när någon snabbt ändrar åsikt. Varje gång jag försöker driva en ko i en viss riktning förvånas jag över att det begreppet fått fotfäste i svenska språket. Om det är något som karaktäriserar kon så är det definitivt inte snabbhet i rörelserna eller kvicka kurskorrigeringar. 🙂

GLAD PÅSK!

“Finnar”

För tillfället har vi sex olika raser av kor i ladugården. Största delen av korna är av rasen ayrshire, näst mest har vi “frisare” och en jersey finns också. Utöver dessa har vi också finnar. Vi har av alla tre ursprungsraser.

I bilden nedan har vi vår Vilma. Hon är faktiskt en korsning av en frisisk mor ( om jag minns rätt var Prisma också en 1/4 finsk) och en västfinsk far. Vilma är större än vad renrasiga västfinnar är och hon mjölkar även bättre än de gör. Men färgen och kulligheten är typiska drag hos en västfinsk ko. Också Ylva af Kabböle är till hälften västfinsk. Av de tre ursprungsraserna är västfinska de vanligaste.

Sedan har vi den näst vanligaste av de tre ursprungsraserna, lappkon. Här har vi en bild av Uniikki, även kallad lappis.

Som sagt är Uniikki en lappko och ser också ut som en trots att hon har en liten del ayrshire i sig. Tyvärr har hon problem med juvret och är inte dräktig, så hennes framtid är lite osäker.
Vi har också en lappko kviga, eller egentligen borde man säga en kviga av den nordfinska rasen. Hon heter Ainuli och ska kalva i maj.

Till sist och också minst vad gäller mängden djur i Finland; den ostfinska rasen, alltså “kyyttön”. Den kanske mest kända uppfödaren av den här rasen är Miina Äkkijyrkkä.
Vi har här på Heisala två kyyttön, Emma och Asteri. På bilden nedan syns HH Asteri.

På bilden ser man inte riktigt tydligt det mest kännetecknande för den ostfinska rasen, nämligen den vita randen på ryggen.

Förutom att de finska lantraserna påminner till utseende om varann, så har de också ett likadant lynne. De är både nyfikna och envisa. De är ofta också friskare än de s.a.s. vanligare raserna och deras mjölk innehåller mera fett och protein jmf. med till exempel frisare. Trots detta håller nog inte i alla fall vi dem för att de skulle vara några ekonomiska guldgruvor, tvärtom nästan. Vi har dem därför att de är såå söta 😉 och bara för att vi vill ha dem! 🙂