Kategori: Djur

På måndagen fick jag hålla lektioner åt en grupp vuxenstuderande inom lantbruket. Det är en rätt trevlig avkoppling till jobbet hemmavid, låt vara att min pratglädje är så pass stor att jag ibland har svårt att släppa fram kommentarer från åhörarna.

När jag kom hem hade vårens första kviga kalvat. Jag visste att Celins kalvning var på gång, men trodde det skulle ta ett tag ännu. Därför hade jag inte tagit in henne i kalvningsboxen utan hon kalvade bland de andra korna. Det innebar att hon hade en stödtrupp på 5-6 kor som var lika engagerade i kalven som hon själv var. Ussa, en av de äldre korna, har modersinstinkter så det skulle räcka åt en hel ladugård och hon försökte t.o.m. jaga bort Celin för att ta hand om kalven själv. Vad skulle nu såna där unga flicksnärtor veta om hur man sköter en kalv? Trots att kalvningen redan var över fick mor och dotter ändå flytta in i kalvboxen för att i lugn och ro få bekanta sig med varandra.

Beträffande namn har jag tänkt gå in för ett eget system. I besättningen finns fem raser (Aberdeen Angus, Limousin, Charolais och Blonde och Simmenthal). Alla kor betäcks av tjuren Trisse som är Simmenthal och kalvarna kommer alltså att se rätt så Simmenthal-aktiga ut oavsett mammans ras. Jag skulle ändå vilja ha lite koll på moderns ursprungsras och tänkte därför gå in för att kalven får ett namn som börjar på samma bokstav som mammans ras.

Celin som kalvade är Simmenthal och då borde kalven få ett namn på S. Nu stavar visserligen den kanadensiska sångerskan sitt namn Céline (Dion), men trots det tycker jag att om mamma heter Celin måste väl kalven heta Stjärna. Eller kanske Solo? Sångfågel? Eller Schweiz för att göra det lite långsökt. 🙂

.. bliver svår” heter det ju och för Lena Ludd på bilden stämmer det verkligen. Hon hade en motig start i livet.

Lenas mamma Ädel var en förstakalvare, alltså en kviga som aldrig kalvat förr. Förstakalvare är alltid lite spännande, de kan ibland ha lite svårt att förstå sin nya uppgift och vad de egentligen förväntas göra med den där kalven som dyker upp mitt i allt. Kalvningen är överlag en omvälvande upplevelse, juvret är spänt och svullet av all mjölk och samtidigt skall man vänja sej med att kalven suger och biter på spenarna. Dessutom har olika kor olika stark modersinstinkt och Ädel hade rätt svag.

När Lena blev så stadig på fötterna att hon började kunna gå var det först hon gjorde att leta efter spenarna, men så fort hon så mycket som nuddade vid en sparkade Ädel bort henne. Och det var inga försiktiga knuffar utan rejäla sparkar med bakbenet. Lena flög som en vante, ibland flera meter. Som åskådare var man förvånad över att hon inte skadade sig. Men kalvar är sega. Upp på benen igen och nytt försök. Samma sak; så fort hon nuddade vid spenen sparkade Ädel.  När Ädel blev tillräckligt irriterad försökte hon gå sin väg, men Lena sprang efter på vingliga ben och sug-och-spark-kampen fortsatte. De kunde hålla på med det här i uppemot en halvtimme åt gången och det rullade på i flera dagar. Enda sättet för Lena att få nån mat i sig var att jag gav Ädel lite kraftfoder att äta. Då blev hon så upptagen av det att hon inte märkte att Lena försåg sig av mjölken. Ibland lyckades jag samtidigt också mjölka av Ädel lite mjölk för hand och kunde ge Lena mellanmål ur tuttflaska. Men trots motgångarna gav sig Lena inte, de dansade runt i sin spensparksschottis flera timmar per dag utan att hon verkade tröttna.

Jag hade redan börjat misströsta och räknade nästan med att få föda upp Lena på pulvermjölk eftersom Ädel inte såg ut att vara ens nära att börja bry sig om henne, men mer erfarna kollegor uppmanade mej att vänta lite till. Och efter tre dagars kamp resignerade Ädel inför Lena Ludds envishet. På morgonen när jag kom ut i ladugården stod hon absolut stilla och lät Lena dia så länge hon ville.

Trägen vinner, också bland korna.

Alla kossor har ju gula “örhängen” men kvigan Cleo är utsmyckad på ett lite fräsigare sätt. Hon har nämligen en taggig nosring, en så kallad antisjälvmjölkare.

Vissa kor lägger sig till med olaten att dia andra kor, vilket inte är så värst uppskattat av skötaren. De kan ledigt bälga i sig 15 l om dagen om de får vara ifred och det innebär att det blir mindre mjölk över åt småkalvarna. Dessutom kan de förorsaka skador på spenarna, sprida olika smittor mellan korna och en del annat otyg. Vissa kor kan t.o.m dia sig själva, men nåt sånt fall har jag ännu inte haft. Problemet förekommer tack och lov ganska sällan eftersom det dels kräver en ko som vill dia, dels en annan ko som tillåter det. Normalt jagar korna nämligen bort mjölktjuven. Nu råkar Cleo dock ha upptäckt att Ullan njuter så mycket när hennes egen kalv diar att hon inte märker om Cleo smyger in under magen på samma gång.

En lösning är att använda en sån där antisjälvmjölkare. Det är helt enkelt en ring med taggar som man fäster i näsan på kon genom att skruva ihop den. Den går inte igenom nån vävnad, så den är snarare en clip-on än en piercing. Cleo kan äta och dricka helt som vanligt, men när hon försöker dia sticker taggarna den andra kon i juvret och hon sparkar undan Cleo. Just den här ringen har varit med ett tag, så taggarna börjar vara lite nedslitna men än så länge verkar den fungera. Jag har inte sett Cleo dia på flera veckor.

Hon får gå med nosringen i några månader, sen plockas den bort och så får vi se om hon vant sig av med sin ovana.