Tänk om alla kor skulle vara lika duktiga som Snäppa (även kallad Horse o Lilla Flickan, p.g.a. sin storlek) o kalva under arbetstid! 😉 Då jag kom till ladugården märktes ännu ingenting. Under tiden jag har delat ut foder och rengjort en kalvningsbox,så har hon satt igång. Torde inte räcka länge mer tills vi har en eller två småtting(ar) till! 🙂
Eftersom jag inte har några fyrbenta flickor att skriva om (som Sonja) så skall jag istället få be att presentera mina fyrbenta gubbar. Dom är inga riktiga produktionsdjur, snarare konsumtionsdjur men dom ger ett stort utbyte på ett annat plan än det ekonomiska.
Först i raden skall Ture få säga hej.Han är för tillfället på bättringsvägen efter en konvalecens på nästan en vecka. Han har varit sjuk i ett bakben och hoppat runt på tre ben. Detta går rätt bra för en “vanlig” katt men Tures problem är att han saknar lårbenet i det andra bakbenet. Eller egentligen lårbenskulan. Den blev bortopererad på djurkliniken i Seinäjoki efter en oklar olyckshändelse för tre år sedan. Han har lärt sig leva med det och är detta till trots vår klart bästa råttfångare. (vid ett tillfälle kom han också dragande med en fullstor huggorm)
Tures problem är han blir tvungen att grovjobba i finkostymen. Han är som synes långhårig med drag av norsk skogskatt, och var från början nästan i utställningsskick, men det har han totalt sabbat bort genom hårt leverne.
Förutom ett okomplett benrangel så har han efter att bilden togs lyckats skada ett öra så det under läkningen rullade ihop sig och numera ser ut som en gammaldags filmrulle. Variga sår är vardag och pälsen får veterinären reda ut under narkos varje vår. Detta allt pga att han sitt snälla utseende till trots är en riktig slagsbult som bland annat fick husets enda honkatt, Bea, att ta sitt pick och pack och flytta till farmor (som bor i ett annat hus på samma gård)
Med folk är Ture dock snäll och social och bär sig åt som folk!
Två månader går snabbt. Jag tycker att vi nyligen hade provmjölkning, men igår kom vår mjölkgårdsrådgivare ut för att mäta mjölken. Han kommer alltså varannan månad för att ta mjölkprov och skriva upp hur mycket korna mjölkar, så där officiellt.
Rådgivaren är inte med under mjölkningen på alla gårdar. T.ex. hemma hos mig gjorde vi så att vi varannan månad mätte mjölken och varannan tog vi dessutom prov. Där hade vi en båsladugård, så provmjölkningen var det ända tillfället då vi kunde se hur mycket korna verkligen mjölkade. Här har vi en lösdrift och mjölkar korna i en station. Från displayerna i stationen ser vi med det samma hur mycket kon mjölkar.
Likasom vi gjorde hemma, mäter vi här också varannan månad enbart mjölkmängden.
Man tar alltså ett prov från varje ko, där man blandar ihop mjölk från både kvälls- och morgonjölkningen.
Proven skickas med mjölkbilen till mejeriet för analysering. Från provet får man reda på följande uppgifter:
-fett%
-protein%
-urea
-cellhalt
Cellhalten är nog det första jag ser på, då jag får resultaten. Från den kan man enkelt kolla hur juverhälsan är hos varje ko.
Häromkvällen gick det som det går ibland, jag slocknade framför tv:n. Så det var en bit efter midnatt när jag sömndrucket vinglade av mot ladugården för en kontrollrond innan jag gick och lade mej. (Att kolla korna är det sista man gör på kvällen och det första på morgonen.) Latheten sa att det hade det varit skönast att knyta sig direkt, men jag visste ju att korna fått foder tidigare på kvällen så det borde bara vara att göra en snabb runda och sen in igen.
När jag öppnade dörren kom en kalv emot mej på foderbordet. I och för sig är det inte hela världen, dikornas kalvar smiter ut hela tiden men det brukar gå enkelt att schasa in dem tillbaks. Nu var det dock en lite äldre kalv som smitit ut från ungdjursavdelningen och det råddade till saken.
Första alternativet var att få kalven att krypa in under nackbommen (“stängslet”) självmant eller med lite påhejande. Det lyckades icke, kalven vågade helt enkelt inte trots att vi jobbade med det en god stund. Andra alternativet är min patenterade “Sweep the Feet”-metod: att helt enkelt tackla omkull kalven, snabbt som blixten hasa den under nackbommen så att när den kommer på fötter är den redan på insidan. Lyckades icke heller, kalven var alldeles för snabb i vändningarna.
Återstår alltså bara alternativ 3, att få ut den på gården och in igen genom sidodörren till ungdjuren. Kräver en del förberedelser: fösa bort alla andra ungdjur till en annan avdelning (vilket tar tid eftersom de nyfikna krabaterna förstås vill vara med där det händer och gör allt för att finta förbi mej), skotta bort drivsnön från båda skjutdörrarna (var katten är snöskyffeln?), öppna dörrarna, rigga avstängingsgrindar så kalven inte smiter (det hoppade jag faktiskt över med hänvisning till obekväm arbetstid) och avslutningsvis få ut kalven i nattmörkret och in igen. Och vad gör själva huvudpersonen när vi kommer till den sista fasen? Jo, kryper självmant in under nackbomen, alltså alternativ 1! Utan nån som helst form av påtryckning eller höjt röstläge från min sida.
Behöver jag påpeka att jag hann vakna till? 😉
Sagan börjar i natt, då vi ( med ögonen i kors ) kollade från vår CowCam att 265:an hade kalvat. Hon såg pigg ut så vi bestämde oss för att fortsätta sova.
På morgonen då vi gick till ladugården visade det sig att hon minsann var pigg, så pigg att Antte inte kunde gå in i kalvningsboxen. Hon kom på. Och när en ko av den där kalibern kommer på är man ganska så liten kan jag berätta för er!
Kalven, som konstaterats vara en Helge, var stor och robust. Utah (265an) hade gått över tiden en knapp vecka, så vi hade också förväntat oss en tjur.
Dagen gick och på kvällen tyckte vi att det vore bäst att mata Helge från tuttflaskan, trots att han hade sugit från spenen.
Sagt och gjort, jag låste fast Utah i foderfronten, så att jag kunde vara i boxen i lugn och ro. Jag matade honom och tyckte att han var väldigt duktig. Stora tjurkalvar har en tendens att vara lite slöa med sugandet, men nu gick det bra.
Efter att jag matat Helge stod jag utanför boxen och såg på honom när han försökte “tissa” på Utah, som ännu var fastlåst. När han stod där och viftade med svansen, såg jag något underligt. Eller rättare sagt såg jag inget. Så jag gick och hämtade Antte, lyfte på Helges svans, krökte mig under Helges mage och konstaterade att han är en hon!!! 😀 😀 😀
Sagan med Helge har ett lyckligt slut: Helge blev Hutah. Nu väntar vi på att det kommer nästa (riktiga ;)) tjurkalv som är värd namnet Helge! 🙂
Läste Mats inlägg om konamn, här kommer lite mera info ännu angående tjurnamn.
Det är ju så att största delen av mjölkproducenterna, inklusive vi, säljer bort sina tjurkalvar så fort som möjligt. Detta p.g.a. utrymmes brist i ladugården och helt enkelt därför att man har specialiserat sig på enbart mjölkproduktion. Tjurkalvarna åker då vidare till en sådan gård som föder upp dem.
Då man namnger sina tjurkalvar gäller samma “regler” som då man döper kokalvarna. En del struntar dock helt i att döpa sina tjurkalvar och kallar dem bara enligt eu-signumet. Vi brukar nog döpa dem enligt gällande bokstav, i år har vi t.ex. haft Heisala Hilding och Heisala Hodem. “Heisala” är ett såkallat uppfödarnamn som en gård kan registrera åt sig och på så sätt göra det lättare att koppla samman djur och gård. Kokalvarna döps med samma princip, alltså t.ex. Heisala Helga.
Då en tjurkalv blir vald till en avelstjur gäller sedan andra regler. Då skall kalven döpas med ett namn som börjar med samma bokstav som hans fars namn börjar på. Dessutom skall fars namn synnas i kalvens namn.
Till exempel har vi nu en tjurkalv vars far heter Lagace Ristourn. Kalven är inte godkänd som semintjur ännu, men han skall testas så vi får reda på om han godkänns till det. Men, i varje fall så heter kalven nu Heisala Ristourn Robert. Blir han godkänd kommer där dessutom att stå VR framför namnet. Nej, VR kommer inte från ett visst tågbolag utan från VikingRed. 😉 V kommer från avelsbolaget Viking Genetics och R från red, alltså röd ras, dit ayrshiren hör.
