Man undrar

Ibland så undrar jag nog om korna har någon sorts sjätte sinne som berättar för dem att husfolket är på väg någonstans, så nu är det dags att ställa till det? Eller är det bara Murphys lag som gör att det blir på det sättet?

Vi skulle för ovanlighetens skull alla fyra åka bort hemifrån idag, Antte och hans föräldrar med första färjturen och jag med en som går 9.30. Då det nu var på det här viset, bestämde vi oss för att börja med morgonsysslorna en halv timme tidigare än normalt. Vi gick ner lite efter halv fem och tadaa; där står en ko fast mellan båsavskiljarena! Nå, jag började med mjölkningen och Antte skruvade loss ett par muttrar och kon kom loss.

Allt gick bra och Antte for lite efter halv sju. Då jag var på väg bort, märker jag att Tea håller på att börja kalva. Ok, tänkte jag klockan är bara lite över sju så hon hinner nog.
Jag gick in, åt morgonmål och vilade en stund på soffan. Lite efter åtta gick jag ner tillbaka och konstaterade att en kalv var på rymmen. Precis vad som behövdes! 😉 Till all tur gick det bra att få in Hainuli tillbaka med de andra.

Då jag kom in till Tea såg jag klövarna och lite av nosen. Då var klockan lite efter halv nio. Så jag bestämde mig för att hjälpa till och dra ut kalven. Jag satt kättingar runt kalvens framben och konstaterade att där sitter han, den rördes ingenstans. Tur har vi en mekanisk kalvningshjälp som man drar ut kalven med. Inte kan man ju dra ut en kalv hur som helst, men i samband med att kon krystade så drog jag ut. Till sist kom det en stoooor Harald och jag hade ännu 20 minuter tid på mig. 🙂

Vi kom hem med Anttes föräldrar lite före ett och jag tog en sväng till ladugården för att kolla att allt var i skick. Då märker jag att det ligger en kalv i lösdriften. Ingen panik, både kon och kalven mådde bra så Åke kom och hjälpte till med att flytta kalven och kon till kalvningsboxen.

För att kvällen inte skulle bli långtråkig, började Tea visa symtom på kalvningsförlamnning. Hon hade nog fått kalcium före kalvningen, men då hon blev sval och lite svag gav Åke och Magdalena ytterligare kalcium åt henne. Nu ska jag ännu går ner och kolla att allt är i ordning och sen är det nog sängen som kallar. 🙂

Sådden avklarad

Jag skrev för några veckor sedan om hur vi avslutar en vall med bekämpning.
Bekämpningsmedlet ska ha en viss tid på sig för att hinna verka. Då gräset vissnade bort, körde Antte med tallriksharven (en likadan som Mats har) över åkern, för att bryta upp rötterna på gräset. Dagen därpå plöjdes åker.
Efter plöjandet var det dags att bereda såbädden med hjälp av vanlig harvning. Före det var färdigt att så, vältades åkern. Vältningen gjordes för att lite packa ihop marken, så att de små vallfröna lättare kommer åt fukten.
Efter vältandet var det bara att så, vilket sköttes av Åke. Fröblandningen bestod av timotej, ängsvingel, rajsvingel och rödklöver.
Det kom en regnskur igår, just före åkern skulle vältas en andra gång så den slutliga vältningen är tillsvidare ännu ogjord.

Mammaledigt

Yra och Rigmor har nu drygt 2 månader kvar tills de ska kalva. I regel brukar man ha dem i sin 8 veckor före kalvningen, en del säger att 6 veckor räcker bra. Gamla kor och sådana som har psoblem med juverhälsan brukar vi nog ha en lite längre tid i sin.
Orsaken till att de ska vara i sin, dvs. utan att mjölkas, är dels den att de ska få “vila” och koncentrera sig på den närmande kalvningen utan att behöva sätta energi på att producera mjölk. Dessutom är det under sintiden som den viktiga råmjölken bildas. Råmjölken är betydligt tjockare och gulare till konsistensen än vanlig mjölk. Den innehåller de behövliga näringsämnen och antikroppar den nyfödda kalven behöver.

Då vi ska lämna en ko i sin brukar vi ta bort henne från lösdriften och sätta henne i en box. Då är det lättare att kontrollera vad hon äter. Före vi minskar på antalet mjölkningar, så minskar vi på kraftfodergivan. Då hon inte längre får kraftfoder minskar mjölken och då kan man börja mjölka henne varannan gång. Efter att kraftfodret tagits bort byter vi också ut ensilaget mot halm och hö. Näringsvärdet i halmen och höet är inte lika högt som i ensilaget, så det är ett effektivt sätt att minska mjölken ytterligare. Därför brukar vi ge en del halm åt kvigorna också och på så sätt hindra dem från att bli “fetknoppar”.

Sen då kon mjölkar under 10kg, lämnar vi henne i sin. Yra hade inte så mycket mjölk idag på morgonen, så hon fick ledigt. Då hon har haft lite förhöjt celltal gav jag sintuber åt henne. Det är frågan om små tuber med medicin som man sprutar in i spenen. Medicinen ska ta bukt på de bakterier som finns där. Rigmor lämnar vi säkert i morgon eller i övermorgon i sin.
Sen då vi sett att juvret “torkar ihop” ordentligt, så sätter vi ut dem på bete, där de får lite motion så att de inte blir för feta.

Nu gick sista Visan

Fyra kor reste idag iväg med slaktbilen. En av dem hette Visan, därav rubriken. Som en gemensam nämnare hade alla fyra ett rätt så dåligt juver. Med dåligt juver menar man att mittligamentet eller fram/bakanfästningen har “släppt”. Om t.ex. mittligamentet på juvret “släpper” börjar spenarna “stå ut” och det är ytterst krångligt att mjölka ett sådant juver. För en av dessa kor hade det gått just så.
För de andra tre, hade juvret helt enkelt kommit för nära marken då bak- och framanfästningarna hade gett efter. Förutom att det är svårt att mjölka tomt ett juver som har släppt, så är det också besvärligt för kon att gå med det. Ett litet juver som släpper är inte så besvärligt, men ett stort medför risk för bl.a. spentramp. Sandra, som var en av de fyra, hade ett stort och ganska hängigt juver, så hon fick efter kalvningen gå med bh.

Förutom att juvrena på dessa kor var ganska usla, så fanns det också andra orsaker som bidrog till att vi skickade dem; två av dem blev inte dräktiga och de andra två hade problem med juverhälsan.

Nybörjare

Vi har en hel del kvigor som ska kalva in under hösten. Då de inte är vana med varken kalvningen eller mjölkningen kan de till en början vara rätt så nervösa. Vi brukar göra så, att de får gå en tid före beräknad kalvning i lösdriften tillsammans med korna. Detta för att de skulle vänja sig med rutinerna.

Vi sätter rätt så mycket tid på att “pyssla” om kvigorna i stationen. I praktiken betyder det att man står och pratar med dem, skrapar dem både på juvret och annars och dessutom brukar jag spraya spenarna. Förutom att de blir vana med sprayandet, så skyddar det också mot att bakterierna kommer in i spenen.

En del kvigor är “kolugna” från första början, precis som om de aldrig gjort något annat. En del försöker sitt bästa med att härma en vindmölla. Sedan finns de dom som under första mjölkningen är riktigt lugna, men till följande gång har kommit på att det inte var något vidare roligt det här med att ha en maskin fast i sig..

Till vilken grupp Anda, som vi tog in idag, hör, återstår att se. Om hon brås på sin mor kommer det nog att gå riktigt bra.

Anda på väg till ladugården

Under tiden jag var hemma och tröskade fick vi tre kokalvar, varav en kom från en kviga (kalven på mittersta bilden).

Heisala HjärtaHeisala HoppHeisala Hambo

Hopp´s mamma, Andra, har varit riktigt exemplarisk. Däremot kan man inte säga det om Arev som kalvade idag. Hon stod till en början rätt så stilla, men då maskinen drog lite luft blev hon irriterad och började sparka. Hon gav inte heller ner någon mjölk, vilket också är rätt så vanligt för kvigor. Kalven Hessu får däremot dricka så mycket han orkar, vilket ju är huvudsaken ännu i det här skedet. 🙂

Arev och Hessu

Spannmålspriset stiger, fodret likaså

Då det nu tidigare har varit diskussion om hur spannmålspriset stiger, tänkte jag komma med en annan synvinkel till ämnet. Detta är fortfarande bara spekulationer, men med erfarenhet av motsvarande situation för några år sedan finns det en viss risk för att spekulationerna blir sanna.

För några år sedan då det senast var bra pris på spannmålet, fick de husdjursgårdar, som använder sig av köpt kraftfoder,brev hem som började så här: ” Bästa kund, eftersom priset på spannmålet som vi använder som råvara har stigt, kommer Ert foderpris att höjas.” Visserligen är det helt logiskt, men då man fick dylika brev tre, fyra gånger under året var man allt annat än glad.

Missförstå inte, spannmålsodlarna är värda varje euro och cent de får per ton. Men nog känns det ju lite som om man är i den ställningen att man tar emot med ena handen och ger bort med den andra!

Det finns givetvis olika sätt att ta itu med detta “problem”.
Första alternativet är att vi tackar, tar emot och betalar. Exakta summor vet jag inte i detta skede, men då vi nu har totalt långt över hundra djur som ska matas, kommer det nog att svida i plånboken. Dock har man från mejeriets sida lovat att mjölkpriset kommer att stiga, så det jämnar till en del ut skillnaden. Hur mycket, återstår att se.

Det andra alternativet är att vi “sadlar om” och börjar köpa spannmål direkt av lokala producenter och minimerar förbrukningen av köpt kraftfoder. Om vi går inför detta, måste vi investera i en fullfodervagn och till en del lägga om vår utfodring. I en sådan vagn blandar man ihop t.ex. ensilage, halm och spannmål.
Detta är ett beaktansvärt alternativ eftersom man på så sätt får bort mellanhänderna. Dessa “händer” är det egentliga problemet. Hur mycket spannmål som åker till fabrikerna beror helt på kvaliteten, men jag antar att det inte brukar råda så hemskt stor brist på fodersäd. Jag orkar heller inte tro att de stora fabrikerna på riktigt måste ge ut så mycket pengar, som de sedan höjer vårt foder med.

Nå väl, tiden utvisar om vi igen får dessa brev. Oberoende hur det går i år, tror jag nog att vi i något skede kommer att övergå till en fullfodervagn. Billigare blir det i det långa loppet.