Hindersby – Sida 12 – Bondbloggen

Telefonens död

I dag monterade jag ned de sista resterna av telefonin. Jag har hållit kvar de gamla numren i många år som nättelefoner men då operatören chockhöjde månadspriset så fick det vara slut.

Egentligen dog telefonin långt tidigare. Man märkte att folk inte mera svarade om man inte hade ringt till dem förut – jag tog till vana att först skicka SMS och berätta att jag skulle ringa. Då svarade de. Helt enkelt för att alla är fullständigt utleda på alla telefonförsäljare och tiggare. De har gjort att ingen mera svarar i telefon. Utom om ens nummer finns i deras lista. Telefonin är död.

Vår gamla telefon som man alltid hittade

Numera går det att ta kontakt via nätet och kanske det är lika så bra. Om man tar kontakt med epost så kan mottagaren läsa den då han har tid och svara då det passar. Via diverse app-app-appar kan man också ta kontakt men jag avskyr eländet som finns till enbart för att snoka i vad vi gör. Tro inte att det är av ren välvilja som Google och Facebook och likadana skurkar ger oss “gratis” kommunikationer. Men jag har installerat alla hinder som jag har hittat.

Numera använder jag Signal som kanske inte är det bästa men har rätt så god kryptering och sållar bort det mesta av snokandet. Det utvecklas ännu tuffare system som är så gott som omöjliga att spåra och avlyssna. Fast då börjar det bli för invecklat att ta kontakt.

George Orwell skrev romanen “1984” (utkom 1949) som handlar om ett övervakningssamhälle där staten ser allt och hör allt. Det var ren fantasi med den då nya TV-tekniken och i mångt och mycket utmålade han en numera aktuell verklighet. Men han misstog sej fullständigt då han trodde att det skulle vara staten som snokade i folks privatliv. I verkligheten blev det stora multiföretag såsom Google som står bakom snokandet. Och de gör stora pengar på det. Förstås finns det motstånd och Signal är ett exempel på det.

Elektroniken står för förverkligandet av det skurkaktiga snokandet. Men samtidigt kan man använda elektroniken för att bekämpa eländet. Som alltid så är det en tävlan mellan skurkar och motståndsmän som står på vanligt folks sida. Inte för att vanligt folk bryr sej så mycket eftersom de inte alls märker att de är ständigt övervakade – tills det blir någon skandal.

Elektroniken gör allting sårbart. Det är inte omöjligt att övervinna problemen men man behöver en reservplan för hur man gör då datanätet och elektroniken kraschar. Det har ingen brytt sej om förrän kraschen är ett faktum. Men det är en orsak till att jag hellre kör med gamla traktorer som inte har någon elektronik alls. Likaså att vi har fliseldning och beställt solpaneler. Vanliga kvartalsekonomer tycker att det är för dyrt att ha reservsystem men dessa ekonomer borde sättas att röja sly för de gör hela systemet ytterst sårbart.

Telefonen uppfanns på 1800-talet och den första telefonlinjen drogs år 1877 i Helsingfors men på landsbygden kom telefonen långt senare. Det var dyrt att dra långa kopparledningar. Hindersby hade förstås eget telefonbolag och farsan var länge kassör. År 1932 hade statens telefon bara 227 centraler medan de privata telefonsammanslutningarna hade 1998 centraler. Det var inte så underligt eftersom det fanns en central i nästan varje by.

Den stora fördelen med de gamla telefonerna var att de satt fast i väggen så att man hittade dem. Nuförtiden så tappar man bort lurarna jämt och ständigt. Och så var de dumma. Smarttelefonerna är knappast någon förbättring utan snarare en försämring. Helst skulle jag ha en dum telefon som man bara kan ringa med och sedan en skild datamaskin som är kopplad till Internet. Och så borde man kunna sätta in en avgift för folk som ringer åt en med en personlig gradering. Bekanta kunde få ringa gratis medan alla möjliga telefonförsäljare skulle få betala dyrt förrän ens ringsignalen går fram. Det skulle minska på skräpringandet.

Vi har stora mängder med gammal koppartelefontråd som togs ned då det kom nedgrävda kablar. De är bra att ha för koppartråden är mjukare än ståltråd. Telefonstolpar sätter vi knappast upp mer men det kanske skulle vara bra med ett byatelefonbolag så att man i framtiden skulle våga svara i telefon då någon ringer. Kanske vi också skulle anställa en “telefonfröken” som inte behöver koppla samtalen men annars skulle sköta om informationen inom byn :-).

150 år av telefoni är slut. Hindersby 56 svara inte mera.

Fint skogsväder (2021)

Här är det -17 grader och bara litet snö. Nu borde det bli fina skogsvägar – speciellt som tiodygnsprognosen lovar mera köld. Men vi har bara sysslat med att bygga och tänkte rusta upp skogsmaskinerna i december. Vintern kommer helt plötsligt varje år och man blir överraskad hur gammal man än blir. Det var förstås dumt att planera in verkstadsarbete till december även om vi har haft flera år med varmt väder ända fram till nyåret. Bonden spår men vädret rår !

Det mesta hann vi få färdigt men en bit vägg saknar ännu brädfodring. Snö tror jag inte det blåser in nu mera. Vinkeln mellan ladan och den gamla ladugården från 1908 har förut fungerat som en tratt och då det vanligen blåser från syd-sydväst så har det blåst in snö genom varenda liten springa. Men nu är det (nästan) tätat med takfilt och ett lager bräder utanpå.

Litet brådfodring saknas ännu på uthuset

Man får se hur vädret blir framöver. Jag är misstänksam mot en så här tidig vinter och är rädd för att det blir varmt i januari vilket nu inte är så bra för skogsarbetet. År 2017 var det också fint skogsväder i november-december men så slog vädret om och det blev blött och lerigt före jul (se https://www.bondbloggen.fi/2017/01/03/skogsvader-igen/)

Det har varit bråttom med byggandet och så satte jag en vecka på att ordna mera LED-strålkastare inne i uthusen. Dagarna började bli så korta och för att få nånting gjort så behövdes lampor överallt. Speciellt i det nya virkeslagret under den nya torken där det inte finns fönster alls.

I somras ändrade EU på momsreglerna och det ledde till att Kina-paketen nästan tog slut. Jag brukade köpa en hel del från Tyskland men plötsligt så levererade en hel del företag inte mera utanför Tyskland. Även om det stod att de levererar till hela EU så var det bara leveranser inom Tyskland som fungerade. Troligen hade de inte lyckats få in de nya reglerna i sina system ifråga om EU-interna leveranser.

Jag behövde en mängd LED-lampor (strålkastare) som jag tidigare hade köpt från Kina och Tyskland. Priserna här i landet är alldeles för höga. Men så hittade jag en grossist i Helsingborg som hade riktigt hyfsade priser och som levererar till hela Norden (också i praktiken). Med tanke på att leveransen kostade bara 11 euro hemkörd till vår trappa så beställde jag några tiotal LED-strålkastare. Det tog inte många dagar så kom en liten flicka bärande på det stora paketet till vår trappa så man kan inte klaga på leveransen den här gången.

Det visade sej att kvaliteten på LED-strålkastarna var betydligt bättre än de tidigare partierna. De lyste mycket bättre och så var anslutningssladdarna kraftigare (men ganska korta). Jag använder mest 10 W LED med metallskal och bygel och de kostade under 4 euro per styck … Hållbarheten får man väl se så småningom.

Jag har nu en hel del automatiska lampor också. De är bra då man kommer in i ett utrymme i mörkret för de tänder genast då man öppnar dörren. Och så slocknar de utan att man måste gå omkring och släcka. Det är ju farligt att famla omkring i mörker i uthus med en mängd maskiner.

I den stora ladan har jag satt upp ett par 50 W strålkastare och de lyser faktiskt upp hela utrymmet men annars använder jag 10 W mest för att få ledbelysning. Alla icke-automatiska är kopplade till tidsreläer som släcker belysningen efter en timme (kan ställas in). Förr brände man el i onödan då man glömt att släcka efter sej.

Fiat lux (låt det bli ljus) i nya virkeslagret under torken

I förrgår blev det också panik med värmen. Flismatarens styrcentral klappade ihop fullständigt – efter att ha hickat då och då hela hösten. Till all tur hade jag för flera år sedan köpt moduler med tidsreläer så nu kopplade jag in ett tidsrelä i stället för den gamla styrningen. Det var inte någon dyr reparation för tidsreläet kostade omkring 5 euro och ny styrcentral hade gått på ca. 400 euro. Dessutom har jag ännu fem tidsreläer kvar i lager.

De små elektroniska reläerna är ganska användbara till många saker. Jag har köpt en hel del i lager och det var inte så stor investering med tanke på att priset är mellan 3 och 8 euro per styck. Jag använder dem också för fjärrstyrning av fläktar m.m. för man kan använda lågspänning 5-24 Volt för att styra dem så det går bra med klen telefonkabel.

En hel del blev ännu ogjort. Jag hade tänkt gräva ned en ny trumma vid vägen men nu har vi så frusen jord att det är besvärligt. Man kör bara sönder nånting så trumman får vänta till nästa år. Det är svårt att veta när man skall göra vissa arbeten. På hösten är det mjukt och eländigt och det blir lätt djupa spår så det är bättre att det fryser på litet. Men nu frös det på så snabbt att man inte hann med allting.

Som sagt så är det vädret som rår och man får bara rätta planerna efter väderleken. Det finns en hel del arbeten som man kan syssla med nu också. Verkstadsarbetena börjar vara högst uppe på listan. Men blir det varmt så har jag ännu litet vägg att slå upp.

Bondbilar

Nä, det har inget att göra med James Bond utan det är fråga om böndernas bilar. Vad man kan köpa och vad man inte kan köpa så där i praktiken.

Först av allt så är det fråga om priset. Personligen har jag en gräns på 10 000 euro så det begränsar möjligheterna mycket effektivt. Nya bilar faller bort helt liksom de flesta lindrigt begagnade.

Små bilar är också utanför ramen för vi måste transportera en hel del. Man kunde förstås tänka sej att ha en liten bil för att åka till butiken för att köpa mjölk, socker och kaffe men för det mesta så klumpar vi ihop resorna så mycket som möjligt och då blir det ofta transporter tillika. Jag köper byggmaterial och skivor och behöver en paketbil med lastutrymme på minst 270 cm (helst 3 meter) längd och 150 cm höjd. Jag har en släpvagn men den är mindre lämplig om det regnar – att få presenningen att hålla tätt är besvärligt.

Trädgårdsmästaren i familjen klarar sej inte heller med en liten bil för hon hämtar stora säckar med mylla och kör ganska stora äppelträd. Plus alla skyddsnät, pålar och rullar med fiberdukar m.m.

Man kan förstås använda Ducaton för transporter men den är stor och besvärlig att parkera och som enda bil har den begränsningar för det ryms bara tre personer i den. Vi försöker åka gemensamt så mycket det går men två familjer ryms inte i Ducaton. Och man åker helst inte med den till staden för den behöver två parkeringsplatser bredvid varandra för att man skall kunna svänga in.

En riktigt liten bil (elbil) har så liten användning hos oss att priset borde vara under 2000 euro. Vi köpte en V70 (14 år gammal) i Västerås för 4000 euro och den är mycket mera användbar. Dessutom vill den bättre hälften alls inte köra med en minibil efter det att hon blev påkörd av en bil som mitt i allt svängde in till vänster mot hennes bil. Då hade vi en Lada som blev till skrot men dessbättre klarade sej alla utan värre skador. I alla fall vill hon INTE ha en bil som är mindre än Volvo V70 och mindre säker – Volvo har ju bra säkerhet.

Så det blev en Volvo V70 kombi (farmarbil) från 2007. Trots sin storlek är den lätt att parkera för den svänger bra. Jag lusläste allting om Volvos olika modeller och kom fram till att årsmodell 2007 Classic är den bästa. Det är den sista “riktiga” Volvon. Från 2008 började man samarbeta med Ford och tog i bruk en ny plattform. Den är säkert mycket bättre i många hänseenden men har en hel del svagheter. Brorsan har en sådan och det är litet sorgligt att krypa in och peta upp bakluckans lås med en liten skruvmejsel då den elektriska öppnaren slutat fungera. Det är också listat på nätet som ett typiskt problem för V70II (vår modell kallas V70N).

Volvo V70 (2007) och Fiat Ducato III (2015)

Inte bara med det utan handbromsen är också elektrisk. Tyvärr brukar plasthöljet till elmotorn spricka och motorn rostar fast. Sedan står man där och kommer ingenstans för handbromsen slår på så fort man stänger motorn. Det är alltså en modell som man inte kan ha utan försäkring som täcker bogsering till verkstad och hyrbil. Inte blir man ändå glad om man är på väg till något viktigt möte och blir stående mitt i vildmarken.

Över huvud taget så undviker jag all sorts elektronik så långt det är möjligt (kanske för att jag är elektronikingenjör). Tyvärr är vår bil utrustad med det typiska tjutande alarmet som slår på i färjan och mitt i natten på parkeringen utan någon som helst orsak. Jag såg en diskussion på nätet om att stänga av alarmet men det är så “säkert” att det inte går. Det finns till all tur en knapp som stänger alarmet – men bara fram till nästa start av motorn. Det var säkert bra för 14 år sedan då bilen var ny men nu är det helt onödigt. Ingen ids försöka stjäla en gammal Volvo.

Det finns också hybridbilar men jag kan inte förstå varför. De har två motorer och drar mera bensin är en ren bensinbil. En byabo som har en sådan sade litet surt att man möjligen kan köra ut ur garaget på el men sedan slår bensinmotorn ganska snart på. Inget för en som bor på landsbygden där avstånden är stora.

En del moderna bilar kan inte dra en släpvagn vilket är helt omöjligt hos oss. Det är absolut nödvändigt att bilen klarar minst 750 kg och helst 1500 kg. V70:an kan dra 1800 kg vilket räcker till riktigt bra. Vi har en liten släpvagn utan bromsar och den behövs då det skall köras så stora (höga eller långa) saker som kanske inte väger så mycket men som inte ryms in i Ducaton. Volvon är bättre som dragbil för man ser bättre bakåt än med Ducaton.

Det finns förstås många bilmärken men jag håller mej till Volvo för den är bättre byggd för nordiska förhållanden. Redan med Fiat som är byggd i Mellaneuropa så märker man att de inte har snö och is så stor del av året som vi. Den har dålig värme och är instabil på isvägar. Man ska inte röra bromsen då det är riktigt halt för bakändan blir då snabbt framända. Jag har varit i diket med en Ducato förrän jag lärde mej. Tur i oturen var att en bärgningsbil just då höll på att dra upp en annan bil från diket så jag blev uppdragen ganska snabbt också.

Henrik hade en Nissan som var fyrhjulsdriven. Den gick an men var omöjlig att reparera för de hade limmat fast alla skruvar så hårt att en liten reparation blev svindyr. Till slut tröttnade han på eländet och bytte till en Skoda med gas och bensin. Vi får se hur det går men tills vidare har de gas i Borgå och använder sällan bensin. Men gaspriserna håller på att stiga. Det gäller att se upp med gasbilar från Tyskland för de nya har en minimal bensintank på 8 liter … Nån jäkla förgröningsregel igen. Den begagnade modell han köpte har i alla fall en normal bensintank.

Sedan bör man köpa bil enligt reservdelarna. Det måste vara en mycket vanlig modell – helst litet äldre. Då får man billiga reservdelar utan problem. Och vad gör man med en bil som är hur bra som helst om man inte får reservdelar eller vars reservdelar kostar en halv förmögenhet. I det hänseendet är V70:an bra för den tillverkades i miljontals exemplar. Litet försiktig bör man vara för de har bytt modell ganska ofta – också inom samma plattform. Var noga med årsmodellen och kom ihåg att modellåret börjar i september föregående år.

Eftersom V70 är ganska stor så är det ingen idé att ha en liten paketbil som komplement. Därför köpte jag den största Ducato som går som personbil på färjan till Sverige. Det betyder höjd under 240 cm och längd under 7 meter. Lastutrymmets längd är i den litet förlängda modellen litet över 3 meter och det är bra. Bredden mellan bakhjulslådorna är 150 cm så man får de riktigt stora skivorna på 150×300 cm att ligga på golvet. Höjden inne i lastutrymmet är 166 cm och det går an även om man inte kan stå rak. Jag kunde köra hem Kubotan inne i Ducaton även om jag måste kapa hytten på Kubotan (sedan satte jag in skarvar på hyttstolparna).

Ducaton har mycket bra körställning och vi kör hellre med den till Sverige än med Volvon. Man sitter så högt att man har god sikt över alla småbilar. Förutom i halka så har den också bra köregenskaper och ligger lugnt på vägen – har man last så blir det bara bättre. Jag har också 3 st. takräcken på den så det går att transportera långa stänger (järn 6 meter) och virke. Litet lättare stänger sätter man bäst fast med segelstroppar av gummi som håller bättre än spännband men till tyngre föremål behövs ju spännbanden.

Även om Ducaton har stort lastutrymme så fördrar jag att frakta skräp och olja på släpvagnen för att inte smutsa ned inne i bilen. Sikten bakåt är som sagt inte lika bra som i V70 men jag installerade en backkamera i Ducaton och den är mycket bra också för att hålla koll på släpvagnen.

I dagens läge så är de här dieselbilarna de enda möjliga i praktiken. Men visst siktar jag på eldrivna fordon så fort de blir användbara i praktiken. Tekniskt är de överlägsna förbränningsmotorn. Vi har goda möjligheter att ladda för vi har 33 kW trefasström på grund av torkfläktarna och då vi får 14 kW solenergi till så skulle det vara lönsamt med elbilar. Problemet är inköpspriset och modeller som inte passar en bonde. Få se hur det ser ut om tio år.

Helt osakligt och irrationellt så tycker jag att dagens bilar är riktigt fula – de ser ut som bulldoggar – också nya Ducaton har ölmage. Men det är en annan historia …

Omväxling förnöjer – höstresan till Sverige

Det blev litet uppehåll i byggande då vi åkte till Sverige på den traditionella tömma-vattnet-resan. Hösten har kommit och snart kommer vintern. Det var också intressant att se höstbroddarna i Sverige. De har sått massor med höstsäd och har riktigt fina, täta och jämna broddar. Utanför vårt hus där det i somras stack upp ett strå här och ett där så har vi mörkgrön fin brodd.

Fin brodd av höstsäd – en fröjd för ögat

Inte är höstsäden dålig i vår by heller även om den är kortare. Enda problemet är att jag inte har höstsäd alls. Men man får glädjas med grannen.

Och ganska snygg brodd hos grannen i Hindersby också.

Sedan kan man glädja sej över att vetepriserna stiger. Tyvärr har folk inte så mycket att sälja. Jag har i alla fall sparat så att alla silos är fulla. Nu gäller det bara att veta när man skall sälja.

Gödselpriserna stiger också. Eftersom vi har en ganska stor del i vall så köper vi ganska litet bigödsel. Frågan är om alla andra också sätter stora arealer i vall på grund av det höga gödselpriset. Samtidigt så börja man bli litet orolig för matförsörjningen på längre sikt. Till och med i Sverige som bekymmerslöst har avskaffat alla reservlager och låtit den egna produktion rasa så börjar man fundera på hur det går i en krissituation.

Vi passade på att slå gräset runt äppelträden i Medåker. Detta för att minska risken för sorkangrepp. Vi har en hel del rovfåglar runt vårt hus men det långa gräset skyddar sorkarna. Nu testade jag den batteridrivna röjsågen som jag köpte i somras. Visst hade jag kört med den tidigare hemma men det här långa och täta gräset med tjocka tuvar var en tuffare test. Och den klarade det med äran i behåll.

Jag körde i flera dagar för att få bort allt gräs runt träden. Och ångrade mej att jag inte tagit med hjälmen med plastskiva framför ansiktet. Det blöta gräset murade igen skägget men till all tur har jag glasögon. Jag hade ett förkläde framför benen och det behövdes verkligen.

Batteriet håller ungefär en halv timme i det tjocka gräset och skall sedan laddas i ett par timmar. Jag körde först med klinga för att få bort slyet (som sliter slut trimmersnöret alldeles för fort) och bytte sedan till trimmer med tjockt stjärnsnöre för att ta bort gräset. Inte i något skede var motorn ansträngd men tjockt gräs tar mera ström från ackumulatorn. Det passade bra med en paus då batteriet måste laddas.

I vinter skall vi ännu testa hur det går att röja i skogen men redan nu kan man konstatera att det var ett bra köp. Röjsågen är ganska tyst och man slipper att blanda bränsle. Bensinen (98-otanig) är också dyr så elström blir betydligt billigare. För att inte tala om att man inte behöver rycka igång röjsågen hela tiden. Nu trycker man bara på knappen. Batterier är dyra så det gäller ännu att se hur länge de håller.

Nu är sorkarna alldeles oskyddade kring äppelträden

Före grässkörden – lätt för sorkar att gömma sej

Vi körde bort allt gräset och det blev många skottkärror. Det skall bli en äng med ganska så mager jord vilket minskar på gräsväxten. Hemma kör vi med Kubotan och en slaghack mellan äppelträden men det är besvärligt att ta med den till Sverige.

För övrigt så köpte vi ny bil – och “ny bil” betyder i vårt fall en 14 år gammal Volvo V70 körd 270000 km. Den gamla Volvon är från 1996 och fungerar annars men värmen börjar krångla och det är inte så trevligt på vintern. Förstås kan man reparera den men troligen skulle reparationen kosta nästan lika mycket som den nya bilen.

Visst kan man köpa Volvo V70 i Finland också men de är körda dubbelt så mycket som i Sverige och priset är högre i Finland. Man måste betala bilskatt en gång till då man importerar men för en så gammal bil blir den inte hög.

Och varför inte köpa en elbil som ju är i ropet just nu ? Tja, de är tio gånger dyrare och så små att man skall vara stadsbo som aldrig behöver frakta nånting annat än handväskan. Absolut inte mylla och äppelträd och annat som trädgårdsmästare behöver. De stora elbilarna är så dyra att jag måste sälja hela gården för att ha råd med en sådan. Hybridbilar är rent strunt. Varför betala för två motorer när man bara behöver en. De går att köra ut ur garaget på el och kanske till närmaste butik men sedan drar de mera bensin än en äkta bensinbil.

Och elbilen är farlig för hälsan. Om man kör längre sträckor så måste man stanna ofta för att dricka kaffe i ett par-tre timmar medan bilen laddas upp igen. Inte bra för magen. En elbil är tekniskt mycket bättre än en bil med förbränningsmotor men den fungerar ännu inte i verkligheten. Pojken köpte en gas/bensinbil som verkar fungera – så länge det finns gasstationer. Det är inte bara att köpa en bil – det måste också finnas infrastruktur såsom bränslestationer tillräckligt tätt.

Den nya Volvon (14 år gammal V70 diesel)

Det var som vanligt inte enbart en nöjesresa då vi åker till “Arbetsläger nummer 2”. I närmare 20 år har jag haft på ti-lag-listan (att-göra-listan) att byta ut de ruttna takbräderna i det lilla rummet på övre våningen. Taket hade läckt för 30-40 år sedan (före vår tid) och då byttes takteglet ut mot plåt som låtsas se ut som tegel (urk !). Ungefär en meter tak var nästan helt ruttet i rummet så där måste jag sätta in nya bräder.

Nu är jag ju “byggnadsvårdare” så jag sätter inte nya färdigt hyvlade bräder där. I stället använder jag virke från egen skog som vi själva huggit, sågat och som jag nu hyvlade – för hand förstås. Först hade jag litet problem med måtten tills jag insåg att de gamla takbräderna var kilsågade och smalare i ena ändan och bredare i den andra !

Det var inga smala bräder utan rejäla bredder på upp till 35 cm. Sådana köper man inte i en butik. Men det var inget problem att såga en tjock props som var litet rutten i mitten. Jag var aningen orolig för att de skulle bli propellrar då de torkade men efter ett par års lagring så var de riktig raka och fina. Det var inte så stor sak att hyvla dem heller bara man ser till att hyvelns bett är väl slipat.

Den gamla takbjälken är ganska rutten så det behövs nytt virke att fästa takbräderna i

Till min stora harm märkte jag att jag glömt falshyvlarna (spunthyvlarna) hemma så taket blev inte färdigt den här gången heller. Men nästa gång skall nog taket bli klart så vi kan måla det och fortsätta nedåt med väggarna. De har varit lerklinade men vi har ännu inte kommit fram till om vi skall lerklina dem eller inte.

Det tråkiga med resan var att Arboga hade värsta smittspridningen i hela Sverige just den veckan. Det var mest i skolorna så vi var inte direkt påverkade men vi satte oss i ett par veckors karantän för säkerhets skull. Inte för att det ändrade på nånting för jag träffar inte just nån i vanliga fall heller. Fördelen med all försiktighet är att inte heller den vanliga gammaldags influensan kommer åt oss.

Nu har det snart gått två veckor så jag vågar skriva i bloggen utan att smitta ned våra kära läsare :-). Ha det så trevligt i det fina höstvädret och låt bli att gå på nattklubb i Helsingfors …

Direktsådd i sex år

Nu kan man så småningom börja tala om erfarenheterna av direktsådden. Förr plöjde vi och harvade och sådde med en 250 cm Simulta med tallriksbillar. Simultan köpte vi för att vi hade mycket vall för kossorna och då den plöjdes upp blev det en hel del torvor som tallriksbillarna klarade bättre. Problemet var de styva lerjordarna som lätt bildade hårda kokor som lyfte upp de lätta billarna så att utsädet mest låg utanpå.

Simultan hade jag kopplat efter en fräs för att få bort kokorna vilket ibland lyckades men ibland inte. Trycket på billarna var helt enkelt för lågt och brodden grodde ojämnt.

Jag gick länge och funderade på en Väderstad Rapid direktsåmaskin men priset var avskräckande tills jag hittade en begagnad norr om Uppsala för litet över tio år sedan. Till en början bearbetade jag åkrarna med tallriksharv på hösten och körde sedan med Rapiden på våren. Men för sex år sedan lämnade jag bort tallriksharvandet och började så direkt. Det var i alla fall nödvändigt att skaffa en begagnad hack (betesputsare) så att halmen inte skulle fastna i billarna. Det gick att så då den var våt men torr halm började lätt skjutas framför såmaskinen tills det blev en riktigt stor hop.

Det som genast blev bättre med Rapiden var att sådjupet blev jämnt och brodden grodde också jämnt – till och med på de styvaste lerjordarna. Då vi övergick till helt obearbetad såbädd så var jag litet fundersam över lerskorpan som ibland täckte vissa åkrar men det visade sej att Rapiden hade så stort billtryck att tallrikarna skar igenom (jag bytte de gamla slitna tallrikarna till nya). Till och med torra vårar så blev brodden jämn.

Det har varit ganska stora olikheter mellan åren sedan dess och speciellt i år. Vi har sått i torra åkrar och i åkrar med vatten på ytan. Man kan i alla fall nu konstatera att utsädet grott riktigt jämnt och bra varje år. Också i år grodde det bra vilket syns tydligt nu efter skörden. Men sedan kom torkan och hettan i juli och plantorna orkade inte skjuta strå och bilda ax ordentligt. På många ställen finns det rötter men dåligt med strån och ax.

Då man ser bakåt så har de tidigare torra försomrarna nästan försvunnit och vi har fått våta vårar och försomrar. Det har varit negativt för broddarnas utveckling. Om broddarna inte hunnit växa till sej ordentligt före regnen så gulnar de. Äldre broddar klarar nog regnen ganska bra.

Men nu är problemet att få broddarna att utvecklas. Och då är tillpackningen det stora problemet. På bilden nedan syns skillnaden mellan tillpackad jord (en körväg) och mindre packad jord (till höger).

Utsädet har nog grott på körvägen men brodden är svag och kort. Billarna på Rapiden orkade skära igenom skorpan så att utsädet kom ner i fuktig jord men enbart fukt räcker inte – det saknas luft.

Följande problem är alltså tillpackningen. Det blir lätt en ond cirkel då regnet blir kvar på ytan och sedan kör man med tunga maskiner och klämmer till den fuktiga lerjorden. Här är direktsådden en del av lösningen för man behöver då inte köra så mycket på åkern. Det är bara sådden på våren och tröskningen på hösten. Ibland då det finns mycket halm så måste man också köra med hacken så att halmen inte fastnar framför billarna. Om man väljer tidpunkt så att leran inte är våt så kan man undvika att packa till den ännu mera.

I år var det omöjligt att välja en bra tidpunkt för sådden på grund av regnen. Vi sådde faktiskt en åker där det låg vatten på ytan. Det var en gröngödslingsvall som såddes direkt efter att jag kört med hacken så lågt det gick. Det var inte bra med tanke på tillpackningen men det var redan in i juni så man kunde inte vänta just alls. Underligt nog så gav den åkern trots allt den bästa skörden.

För att luckra upp åkrarna har jag haft en hel del vall med rödklöver som har djupa rötter. Och vallen (i skyddssäd) har växt alldeles utmärkt. Klövern har varit som en djungel ibland. Den har blivit meterlång och lagt sej så att den varit svår att slå.

Inte en enda vall har växt dåligt även om klövern gått ut nån vinter. Jag minns att vi hade massor med prima hö då vi hade kossor (fram till 1975). Våra jordar lämpar sej alldeles utmärkt för vall. Men tyvärr är det inte lönsamt. Visserligen blir jordarna bättre men inte får man tillbaka det man förlorat på tre års vall. Det finns helt enkelt för mycket vall och det blir inte bättre av framtida “förgröning” som ännu ökar på vallarna.

Förstås finns det andra växter som kan luckra upp jorden men jag vet att rödklövern trivs på våra jordar och den är mycket lätt att odla. Ytterst odlingssäker och det är värdefullt.

Framtida generationer får prova på nya odlingar och vi har funderat på att använda vallen som råvara i biogasproduktion. Men det kräver en hel del investeringar så det börjar inte jag med mera. Biogas är dessutom beroende av politiska beslut vilket gör det ännu mera osäkert. I Tyskland fick man för 20 år sedan stöd för vindkraft men nu togs stöden bort och vindkraftverken blev olönsamma och 429 skall rivas.

I år märkte man bra att det måste växa nånting på åkrarna. Helst riktigt frodigt. Där vetet torkade bort så kom det massor med baldersbrå i augusti då regnen kom. Vallen däremot klarade sej riktigt bra. Nu har vi haft en leråker i vall (som skyddszon) i många år och det blir intressant att se hur det inverkat på strukturen då vi bryter vallen. Den har varit dubbelt längre än gröngödslingsvallarna som måste brytas efter tre år. Den åkern har vanligen gett usla skördar av korn och vete så få se om det ändras.

Direktsådden blev enligt min mening en stor framgång. Förutom att brodden gror mycket bättre så har arbetet och bränsleåtgången minskat radikalt. Det minskade antalet körningar på åkrarna är också en bra sak. Men som alltid så är det nånting kvar att göra och nu blir det fokus på att få bort tillpackningen men också att minska mängden vatten i svackorna. Det betyder att ytan skall ändras genom att skopa svackor fram till dikena för att få bort ytvattnet. Förändringen i regnmängderna gör det nödvändigt.

Den sista jordbearbetningen som jag lämnade bort var att plöja upp vallen. Men det gick bra att så direkt i hackad vall så nu har jag slutgiltigt gått över till direktsådd.

Lättröskat (2021)

Så kom och gick trösksäsongen. Allt var över på två och en halv dag. Det var ytterst lättröskat för där fanns just inget att tröska. Jag läste om en bonde som funderade på att sätta skummarkör på tröskan för annars kunde han inte se var han hade kört. Det var det värsta år jag varit med om.

Det började ganska bra i maj. Vi sådde nästan allt 14-16 maj men sedan kom regnen och det blev tre veckors uppehåll i sådden. Efter regnen stod det vatten på åkrarna och den sista åkern sådde Henrik i vattnet den 5 maj. Och det var den enda åker som gav någon skörd …

Nu efter skörden så ser man att utsädet grodde ganska bra. Det finns rötter alldeles jämnt över hela åkern. Men sedan kom torkan och hettan i juli och rötterna orkade inte producera strån och ax. Det fanns vissa gropar där det inte ens växte ogräs men det stora problemet var nog brodd som grott bra men sedan torkat bort. Och det gällde alla åkrar utom den sist sådda åkern.

Vete har grott men torkade bort och baldersbrå tog över

Det är svårt att veta vad det beror på att den enda bra åkern klarade sej så mycket bättre. Det var gröngödslingsvallen som såddes med vete direkt – utan att bearbetas alls. Jag bara hackade den gamla vallen så lågt det gick för att den inte skulle fastna i såmaskinen. Och sådden gick bra.

Sådd i vatten men det finns ändå litet växtlighet

Det är alldeles klart att mullåkrarna dit gröngödslingsvallen hörde klarade sej mycket bättre än de styva lerjordarna. De allra sämsta åkrarna var också skogsåkrar som torkade upp långsammare. Nu har jag en karta över svackorna för där var det sämst. En del svackor borde gå att få bort bara man skopar bort jord ett tiotal meter så att svackan går ända ut till diket. Vid kanalen ligger det jordvallar från tidigare dikningar som hindrar vattnet att rinna bort. Farsan körde ute en vall på 50-talet med den gamla Fordson Major och orkade med den lilla skopan inte få bort den tillräckligt bra.

Skogsåkern Aaltjärri – bara det som såddes efter regnen blev till nånting

Tidpunkten för sådden var nog avgörande. På bilden ovan ser man att bara det så såddes efter regnen (i mycket blöt jord) klarade sej. På den åkern blev det kvar en bit på mitten som såddes den 6 juni. Det som såddes i mitten på maj torkade bort nästan helt i juli.

Här är skörden från en hel åker (Aaltjärri) på 3 hektar …

Den allra värsta leråkern har vi nu som gröngödslingsvall och det var ju tur för där hade det varit helt bortkastat att så alls den här sommaren. Vallen har däremot växt riktigt bra liksom alla höstsäd som klarat sej ganska bra i år.

Om man hade vetat hur vädret skulle bli så hade man sått alltihop i juni. Men man vet ju inte hurudant vädret blir. Det hade troligen räckt med en enda åskskur i mitten på juli för att få ens någon sorts skörd. Men det kom ingen skur hos oss. Våra leråkrar är ganska bördiga men otroligt känsliga för torka och storregn. Det måste komma precis rätt mängd regn vid rätt tidpunkt för att det skall bli en bra skörd. Och det har faktiskt hänt några gånger. Farsan önskade sej alltid ett stilla sommarregn.

Nu vågar jag inte påstå att gröngödslingsvallen var orsaken till att den enda åkern gav skörd men det vet jag att åkrarna var i mycket bättre skick så länge vi hade kossor och alltså vall mest hela tiden. Då var enda problemet alla torvor som gjorde sådden besvärlig efter det att vallen plöjts upp. Vall är i alla fall bra för våra leråkrar men den ger tyvärr inga inkomster.

Troligen hade plöjning varit mycket bättre i år. Då bildas utrymme under tiltorna dit regnvattnet kan rinna och lagras fram till torrperioden. Med direktsådd borde åkern slutta litet så att det mesta ytvattnet rinna bort. Under torra försomrar är åter direktsådden bättre för då bryts inte kontakten nedåt alls och rötterna kommer åt djupare liggande vatten. Men det var minsann ingen torr försommar i år.

I år var baldersbrå ett speciellt problem (se bilden ovan). Den var inte överårig utan grodde först i augusti då regnen började komma. Då var vetet redan förstört och baldersbrå breder ut sej alldeles förskräckligt då den inte har konkurrens. Den blommande baldersbrån hann inte bilda frö förrän den blev tröskad men nu gäller det att spruta mycket noggrant så att den inte överlever vintern och börjar växa genast på våren.

Baldersbrå är i alla fall inte så besvärlig för det finns en hel del medel som tar på den. Problemet i år var att den grodde först i augusti och då inverkade inte sprutandet från juni. På bilden nedan ser man de bruna stjälkarna efter den gamla baldersbrå som dog vid besprutningen i juni med florasulam. Men sedan grodde ny baldersbrå i augusti (med vita blommor). Ett normalt år så sprutar man bort baldersbrå i juni och ett normalt vetebestånd håller tillbaka ny baldersbrå riktigt bra. Men man vill inte ha överårig baldersbrå som bildar stora buskar innan vetebrodden växt upp ordentligt.

Om man nu skall försöka se nånting positivt med det här året så är det att vetet var mycket torrt vid tröskandet. Det var omkring 15 % så vi behöver knappast torka det just alls mer i höst utan kan vänta på de torra och soliga vårdagarna.

Som vanligt så får man bara försöka glömma eländet och vänta på nästa vår. Det blev inga spår i åkern vid tröskandet heller. Trots litet regn i augusti så har vi ännu stora sprickor i den stenhårda leran. Ingen halm blev det heller som skulle krångla vid sådden nästa vår. Tröskan blev heller inte ansträngd det minsta – man kunde köra så fort det gick.

Ja, det var ju nästan bara fördelar med det här året. Om man ännu kunde slippa utgifterna och arbetet med sådden så skulle det bli riktigt fördelaktigt.

(Den som inte har sinne för ironi bör fråga någon bekant ifall gubben faktiskt menar vad han skriver …)

Ha en bra höst och tänk på att det trots allt kommer en ny vår snart.