Sommaren som gått (2021)

Det var en gammal professor på Uni som varje höst inledde sina föreläsningar med “Detta ovanliga år …”. Och visst hade han rätt – alla år är olika varandra. Den här sommaren så hade vi en regnig vår som gjorde att vårsådden gick långt in i juni. Sedan blev det mycket hett och torrt. Det kom något litet regn i juni men ingenting alls i juli utom de två sista dagarna då vi fick hela 7 millimeter …

Den brodd som inte drunknade på våren eller försommaren torkade bort i juli. Det som däremot växer så det knakar på våra åkrar är baldersbrå. Det är frön som grott efter det att regnen började i augusti så det hinner knappast fröa innan vi tröskar. Och sedan kommer jag garanterat att spruta glyfosat på all åkrarna. Alternativet är att sluta odla – så allvarligt är det ! Dårfinkarna som vill förbjuda glyfosat utan att det finns något alternativ borde bli utan mat – eller helst bli tvungna att odla sin egen mat.

Veteodling (!) sommaren 2021

Jag har inget emot att lämna bort glyfosat OM det finns något att sätta i stället men just nu verkar det inte finnas nånting. Det går förstås bra att förbjuda glyfosat här och sedan importera mat från länder som sprutar mycket värre substanser. Jag tänker i alla fall hålla kvar en liten åker med vete som jag rensar ogräs för hand ifrån. Det blir förstås inget över åt andra än den egna familjen från den. Då är vi tillbaka till gamla tider då alla odlade sin egen mat och inte mycket mera.

Det har inte ens varit en bra sommar för byggandet. Man kunde slå upp litet bräder på morgonen men senast halv tolv på dagen så kom solen runt hörnet på ladan och då var det slut. Jag klarade inte av att stå i solskenet i den hettan. Det gick att gå in i tegelladugården i början på sommaren men snart blev där också för hett. Vi har ingen värmepump som kunde kyla men jag börjar allvarligt fundera på saken.

Tidigare år har det också varit hett men aldrig så länge i ett sträck. Det är fånigt att slösa med elström för att kyla ned huset men nu har jag kommit på den ljusa idén att installera solceller så får jag gratis elström. Och kylning behövs just då solen skiner som värst och solcellerna producera massor med elektricitet.

Egentligen passar solenergi oss mycket bra. Vi har stor 11 kW fläktar för att torka säden och flisen och de fläktarna kör vi just precis då vi har mest sol. I kalluftstorken förvarar vi fjolåret vete tills det blir torrluft och starkt solsken på våren. På hösten behöver man inte torka ned vetet så mycket för bakterietillväxten går ned till noll då temperaturen går ned närmare nollpunkten. Och flisen torkar vi alltid i juli-augusti. På vintern behöver vi inte mycket elektricitet för värmen i huset och verkstaden sköts av flispannan.

För något tiotal år sedan funderade jag också på solenergi men då var det närmast leksaker och dyra sådana. Men priserna ha faktiskt gått ned till en femtedel och systemen blivit mycket bättre. De kan producera energi också mulna dagar och på vintern. Då jag dessutom hittade en riktigt förståndig ingenjör i Lappenstrand som skötte om gemensamma anskaffningar så slog jag till.

Nu har jag beställt ett solcellssystem för omkring 14 kW (40 paneler). I år hinner jag inte sätta upp dem för taket måste bytas nästa sommar men det lönar sej att beställa panelerna i november-december för priserna brukar stiga på våren. Det gamla betongpannetaket skall bytas ut mot ett klick-plåttak som är lättare och dessutom passar solmodulernas stativ. Det går att skruva fast dem på fogarna som står upp 35 mm och då behöver man inte borra hål i taket. Det vill jag absolut inte för alla tätningar börjar läcka förr eller senare och solpanelerna skall fungera i 30 år minst.

Byggandet upphörde för en tid nu då vi började förbereda tröskandet. Torken skulle tömmas och städas liksom verkstaden. Det är mycket mera arbete att förbereda tröskandet än att köra över åkrarna. Beroende på året så tar det ungefär tio gånger längre tid att ställa i ordning än att tröska.

I år trodde jag att tröskan var i skick och att den bara behövde smörjas. Men då jag körde ut den för att börja tröska så visade det sej att haspelns centrumrör var av … Nu när jag tänker på saken så betedde sej haspeln faktiskt litet underligt i slutet på tröskandet i fjol. Nå, det var bara att plocka fram gassvetsen och börja svetsa ihop röret. Jag hoppas att det håller.

Avbrutet axelrör på haspeln (svetsat)

Att beställa nytt rör hade tagit flera dagar och vi hade knappast kommit igång före tisdagen. Nu blev röret reparerat på en timme och billigt var det … Gång på gång visar det sej att alla anskaffningar till verkstaden är mycket lönsamma.

Humöret har inte riktigt varit på topp den här sommaren. Helst vill man inte alls se på åkrarna och hettan har gjort att man är ootålugär, argär å iilakär (otålig, arg och elak). Det blev inte bättre av att diverse skurkar försöker förstöra våra skogar med en massa vindkraftverk med upp till 300 meters höjd. Det är miljöförstöring – rent av landskapsförstöring – i stora mått, fossilfritt eller inte. Det verkar som om alla miljövårdare skulle stänga ögon och öron så fort någon använder ordet “fossilfritt”. Och det har vindkraftskapitalisterna lärt sej fort.

I dag har det varit riktigt kallt med nordanvind så sommaren är slut och hösten har kommit. Jag kan inte påstå att jag sörjer för det har varit en j-la sommar. Nu orkar man i alla fall börja göra nånting. Då vi har kört över åkrarna så skall byggandet fortsätta och uthuset rustas upp.

Alla silos är fulla med vete som jag undvikit att sälja till det usla pris som vi har haft. Vetepriset lär ska gå upp så jag kanske säljer nån gång i vinter. Men knappast går priset upp till det som vi hade på 80-talet. I dagens mynt skulle det då bli omkring 600 euro per ton. De som skall importera all mat kunde tänka efter litet. Jag såg nyss att priset på en containerfrakt gått upp nästan tio gånger och att det kan bli brist på varor i butikerna.

Man ska inte tro att allt fortsätter som förut och speciellt inte att allt blir bara billigare och bättre. Pandemin kanske bara var en första förvarning av vad som kommer …

Österbottningarna har fått en ganska god skörd så jag gratulerar dem här från våra nyländska åkrar med katastrofskörd (fast höstsäden blev hyfsad).

Don Quixote och väderkvarnarna

En av världslitteraturens mest berömda hjältar är Don Quixote i romanen med samma namn skriven av den spanske författaren Cervantes i början på 1600-talet. Don Quixote (eller Quijote) är en fattig adelsman som förläst sej på riddarromaner och drar ut på sin gamla häst Rosinante för att förverkliga riddarromanernas ideal. Men han är en antihjälte som lever i en fantasivärld och bland annat slåss mot väderkvarnar som han tror är jättar. Han kallas därför ibland riddaren av den sorgliga skepnaden.

Till storms mot väderkvarnarna

Jag råkade i somras in i en kamp mot väderkvarnar och känner mej litet som Don Quixote. Det är alltså frågan om vindkraftverk som Ilmatar vill bygga i våra skogar. Nu tänker jag inte ta upp politiken utan bara det som drabbar oss i vardagen.

För ett tiotal år sedan sysslade jag med energi i avsikt att öka på självförsörjningen på gården. Men då var det närmast fråga om leksaker både ifråga om vindkraft och solenergi så jag lade planerna på hyllan. Nu är situationen en annan – delvis bättre men också sämre.

Det värsta är att Ilmatar som inte alls är ett finländskt bolag utan ägs av en schweizisk fond med fransk huvudägare vill att vi skall skriva på ett avtal om arrende för 45 år (+40 år) utan att berätta nånting om de konkreta planerna. Vi skall alltså köpa grisen i säcken. Det är enligt min mening totalt vansinnigt och helt omöjligt att skriva under ett sådant avtal.

Vi har satt oss in i andra vindkraftsprojekt och den vägen försökt få en uppfattning om vad det är frågan om och det ser mycket illa ut. Det är frågan om storskalig miljöförstörelse eller landskapsförstörelse med tiotals upp till 300 meter höga vindkraftverk. Byggandet kräver transport av tusentals lass tunga transporter och byggandet av nya vägar och kalhuggning av betydande skogsarealer.

Bara större och större – nu kring 300 meter höga

Vindkraftverken innehåller också suspekta ämnen såsom plastkemikalien bisfenol A, de sällsynta jordartsmetallerna
neodymium och dysprosium ( 97 % kommer från Kina). Ett stort problem är uttjänta rotorblad. Vid en del vindkraftverk som är litet äldre ser man redan hopar av rotorblad som inte kan återvinnas.

För oss som bor i närheten är också ljudet ett problem. Vindkraftverksindustrin påstår att ljudet inte är något problem men de gamla mätmetoderna är värdelösa och ett tyskt forskarlag har visat att infraljud kan inverka skadligt på människan. En del människor har också problem att sova på grund av infraljudet. Det behövs ännu forskning på det här området.

Men kampen mot vindkvarnarna fick mej att fundera på energi över huvud taget. Ur gårdens synvinkel har tills vidare enbart diesel och el varit av betydelse. De alternativ jag tittade på för något tiotal år sedan var rena leksaker. Men situationen har ändrats under de senaste åren. Priserna på solceller har gått ned kraftigt de senaste tio åren. De är nu bara en femtedel av priset och effektiviteten har ökat. Likaså kan de nya solcellerna producera el bättre vid mulet väder och på vintern. Dessutom är infallsvinkeln inte mera så viktig.

I motsats till vad man kunde tycka så är Sahara inte alls lämpligt för solceller utan Norden har vissa fördelar. Orsaken är att solcellerna måste kylas för att ge mera energi. Nu kostar ett solenergisystem för 14 kW omkring 12000 euro (med moms). Momsen kan man dra av på jordbruket så det blir under 10000 euro vilket är hyfsat. Man kan räkna att de pengarna får man tillbaka på 5-7 år.

Nu har vi ju en perfekt förbrukning för solceller eftersom vi har stora kalluftstorkar med fem 11 kW fläktar som går just då det är mest sol. Jag sätter på fläktarna vid middagstiden då luftens fukthalt gått ned och stänger dem på kvällen. Jag förvarar vetet i torkarna hela vintern med ganska hög fukthalt och torkar de sista procenten först på våren då man har torr luft och starkt solsken. Vetet kan man lugnt lagra som relativt fuktigt så länge det är kallt. Vid noll grader så upphör bakteriernas aktivitet nästan helt.

I juli och augusti så torkar vi flisen för följande vinter. Då körs också fläkten vid soligt väder. Det är ingen brådska att torka så man kan vänta på solen.

Vi har ingen värmepump (utom i växthuset) men årets julihetta fick mej att fundera på att installera en för kylning så man kan sova. Då vi fått solcellerna installerade så kan vi kyla alldeles gratis. Sedan får man se hur det blir med elbilarna. En körsträcka under 100 km på en laddning är rent löjlig här på landsbygden. Och priserna på elbilar är också helt otänkbara. De är i dagens läge enbart för rika knösar som låtsas vara “miljövänliga”. Hybridbilar är rena löjan för de drar mera bensin än en vanlig bil. Enligt en byabo som köpt en sådan så hinner han ungefär köra ut den ur garaget innan bensinmotorn drar igång Det är svagt överdrivet men visar det verkliga problemet..

Traktorerna går på diesel och därmed basta. Däremot kan det i framtiden bli möjligt att köra dem på vätgas som produceras med överskottsel från solcellerna. Lagringen av energi är det riktigt stora problemet både för vindkraft och solkraft eftersom dessa ibland producerar för mycket energi och ibland ingen alls. Vätgas kan vara lösningen.

Det finns en hel del undersökningar i Sverige där Energimyndigheten varit mycket aktiv. LRF (Lantbrukarnas RiksFörbund) har också aktivt sysslat med solenergi på lantgårdar. Det finns redan anläggningar som producerar vätgas på gårdar men priserna är ännu alltför höga. Det finns ett projekt med LRF och EU på Gotland där man producerar vätgas på en gård. Intressant nog får man biprodukter såsom värme och kvävegödsel.

Att konvertera en traktor till vätgasdrift är en besvärlig process så vi måste troligen vänta på helt nykonstruerade traktorer. Då är biodiesel en mera realistisk väg. Även om man kan producera el från solen så är lagringen det stora problemet fortfarande. Dieseln kan man lagra betydligt lättare.

Så vindkraftverk vill jag inte ha – lika litet som 300 meter höga industriskorstenar. Solenergi kan jag börja använda i en viss skala men elbilarna är ännu alltför dåliga och dyra. Traktorerna måste ännu gå på diesel.

Tillsvidare måste jag alltså gå till storms mot väderkvarnarna, installera solceller och vänta på teknisk utveckling på fordonssidan. Visst kör jag gärna med elbil – den är tekniskt överlägsen förbränningsmotorer – men inte till vilket pris som helst. Fast om vetepriset stiger med sex gånger så skall jag tänka på saken.

Hälsningar från Don Quixote de la Hindersby (från Hindersby).

Mera brädfodring

December 2013 var varmt. Vi höll på att bygga ända fram till nyåret. Då började vi förnya brädfodringen på den nya ladugården (byggd 1945) för den var ganska dålig på solsidan.

Brädfodringen på solsidan december 2013

Vi hann inte få upp mer än två bräder men tänkte fortsätta på sommaren. Det blev det ingenting av för vårt kök brann i maj 2014 så det blev köksremont. I augusti 2016 bytte vi luckorna till kalluftstorkens utgångsluft för de gamla började vara alldeles slut. De nya är av filmfanér och större och lättare än de gamla.

Nya utluftsluckor till kalluftstorken

Därefter hände inte så mycket för det fanns viktigare saker att göra. Vi lyfte upp ladan och slog cementbalkar under väggarna och så gick två somrar till att laga taket på boningshuset.

Men nu kom vi igång med resten av brädfodringen på ladugårdsändan. Det passar bra för vi förnyar brädfodringen på ladans solsidan också. Nu köpte jag en spikpistol för senast då jag slog i 20 kg spik i lådbalkarna till flislagret så fick jag en ordentlig knöl på högra armen. Den blev litet överansträngd. Det känns inte alls men man har problem med högra skjortärmen.

Spikpistol och knöl på armen

Det är inte så lätt att spika med spikpistol heller. Den är ganska tung och klumpig. Den klarar upp till 90 mm spik men i det gamla hårda virket så behövs det minst 7 bars tryck. Det var litet problem med magasinet först men med en hel del olja så började spikarna matas fram.

Då vi nu byggt nya ställningar så målar vi med detsamma. Det är ännu oklart hur vi skall komma upp till högsta punkten som är mer än 9 meter över marken. Troligen måste vi bygga en våning till på ställningarna.

Ena sidan spikad och nästan målad

Vi sätter takfilt under den nya brädfodringen så att väggen blir tät. De nya bräderna torkar ihop i solen och de äldsta (åtta år) har redan betydande springor.

Halva väggen klar

Det värsta med den nya väggen är att de andra husen ser ganska anskrämliga ut.

Aldär meir !

Det har varit en tung tid med hetta och torka. Jag kan inte göra nånting utom tidigt på morgonen och sent på kvällen för jag lider alldeles förskräckligt av hettan. Inte ens i verkstaden eller den gamla tegelladugården har det varit dräglig temperatur. Så jag har inte fått mycket gjort och inte heller orkat skriva nånting. Men nu gick temperaturen ned och är 16 grader och ännu svalare blir det i morgon bitti. Helst skulle jag säja “aldär meir” (aldrig mer) om vädret men det bryr sej inte ett dugg om vad jag tycker.

Vi for iväg till Sverige i början på juli och där var det betydligt svalare även om det inte kom mycket regn där heller. Men det kom omkring 30 mm sedan början på juni och det är mer än här i Hindersby. Eftermiddagarna var nog heta – jag mätte +42 grader vid husväggen där jag höll på att reparera trappan. Den var så rutten att allt blev bastuved. Nu är i alla fall den nya trappan färdig och till och med målad (golvet tjärat).

Den gamla trappan reparerad

Orsaken till att vi alls for till Sverige var att jag fick en Birka-resa till födelsedagen. Och Birka-resorna ordnas bara i juli. Vi var på 90-talet i Birka då utgrävningarna ännu höll på. Birka är alltså Sveriges “första stad” som åren omkring 750 till 970 var ett viktigt handelscentrum med goda långväga handelskontakter. Speciellt mot slutet var huvudvägen för hela Europas öst-västhandel via Birka och längs Finska viken till Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) och längs de ryska floderna till Bagdad och Kaspiska havet. Det var stora mängder arabiska silvermynt som kom till Birka den vägen. Men det viktigaste var ändå vägen till Holmgård (Novgorod), Konugård (Kiev) och Miklagård (Konstantinopel).

Troligen var våra förfäder sådana som inte iddes åka hela vägen till Miklagård utan i stället slog sej ned i den nyländska skärgården eller åkte inåt landet längs åarna. Trafiken längs Finska vikens kust till Ladoga var så livlig att det säkert fanns många provianteringspunkter (bondgårdar) längs kusten.

En del av gravfältet med över 5000 gravar – över 1000 år gamla

Visst var det intressant. Jag har alltid varit intresserad av historia. Men det var nog sista gången jag åker iväg mitt i sommaren. Det blev ett elände för halva släkten som måste vattna i hettan och torkan. Och då man kommer hem så är allt lika ogjort som då man for. En bonde har inte råd att åka bort på sommaren. Aldär meir !

Åkrarna ser bedrövliga ut. Först regnade det på våren så brodden drunknade och sedan tog torkan det som var kvar. Lustigt nog så är det som såddes till sist jämnast men det är förstås sent utvecklat. Det vi sådde till först är också hyfsat även om där finns fläckar där brodden drunknat. Höstsäden är bäst men lider nog också av torkan. Första vallskörden var ganska bra men återväxten har varit usel i torkan.

Direktsådd bevarar fukten ganska bra men det var inte till fördel den här våren då brodden drunknade. Det som blev kvar är ganska kort så liggsäd behöver man inte vara rädd för. På bilden nedan blev åkern till höger sådd till först före regnen medan åkern till vänster såddes till sist efter regnen – delvis i vatten. Jag vet inte vad man skulle ha gjort även om man kunnat se in i framtiden och förutspå vädret.

Till höger sådd före regnen, till vänster sådd efter regnen

Flyghavren verkar också tycka illa om vädret för det finns ganska litet. Men så har jag sprutat med Broadway som torde bita på flyghavre också. Åkern till vänster var gröngödselvall som skördats varje sommar.

Just nu njuter jag av det kalla vädret. Det är skönt att få huttra litet och vara tvungen att klä på sej. Det räcker inte länge för på söndag skall det bli varmt igen men fram till dess orkar jag göra nånting nyttigt.

Till sist en bild av en av våra katter Lill-Skuttan. Den har liksom Grålle fått för sej att följa med byggandet och klättrar upp och ned på stegarna. I fjol klättrade de upp med stegen till balkongen men den här stegen stod bara lutad mot väggen. Ibland så springer de i fötterna så man måste föra in dem för att få arbeta i fred. Och så är jag rädd att tappa nånting då de svassar omkring under stegen.

Stegkatt

Te stoor ledun (soolsiidån)

För tre år sedan så slog vi cementbalkar under moofas te stoor ledun (pappas morfars stora lada) och nu fortsätter vi arbetet med att rusta upp den. Det blev två år emellan för vi måste laga taket på boningshuset och det tog två somrar.

Solen har gått hårt åt ena sidan och brädväggen är så dålig att vi måste sätta ett lager brädfodring utanpå med takfilt emellan. Det yr in snö på vintern så att det ibland är 30-40 cm snö inne i ladan. På norra sidan är väggen riktigt fin ännu så det är solens fel.

Solfrätt brädfodring

Ännu bättre syns hur mycket springor väggen har på en bild från 2018.

Före ombyggnaden

Men annars är ladan från 1930 i perfekt skick. Jag satte ett betongjärn genom ladan i ändan eftersom den stora dörren för tröskan tog bort alla stockar som hållit ihop ändan. Då jag kröp under golvet så såg jag att virket var som nytt.

Under ladan

Katten Grålle är alltid med då man bygger utomhus. I röret till höger går vår fiberkabel för datanätet.

Intressant var att väggbräderna var i prima skick under takkanten där solen inte kommit åt dem. Där var de lika fina som på nordsidan.

Prima bräder där takutskottet skuggat mot solen

Tyvärr hade ena hörnet invid den stora dörren ruttnat och det var en besvärlig sak för där finns inte rum för förstärkningar eftersom tröskans bord bara har några centimeter rum på sidorna.

Knuten invid dörren

Lägg märke till hur man på 1930-talet låste konstruktionen med tappar. De var ännu ganska starka trots att en del av virket ruttnat. Jag var i alla fall tvungen att sätta en stolpe på utsidan för att stöda konstruktionen eftersom det inte fanns rum på insidan.

Ny stolpe på utsidan

Knuten borde nog hålla ihop med tre gängstänger genom stolpen och de nedre och övre stockarna och genom hela ladan.

Sedan var det bara att sätta upp takfilt och spika nya bräder utanpå.

Nya brädfodringens början

Problemet har varit solen. Det är obarmhärtigt hett i den här södervinkeln och det går bara att arbeta tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Eller om solen går i moln. Men i stort sett hela juni har gått förlorat. Jag har mest bara suttit inomhus och druckit kall surmjölk. Inte ens huvudet har fungerat.

I morse steg jag upp halv sex för då var det +13 grader och började såga mera bräder. Tre stockar hann jag såga men sedan tog solen mej och jag måste gå in och dricka surmjölk.

På tal om sågat virke så börjar priserna i byggaffärerna vara skyhöga. Jag har inte märkt det eftersom vi bara har eget sågat virke men jag såg att det var kring 900 euro per kubik – och vi får 70 euro för stockarna. Jag blir alltmer nöjd med Logosol sågverket som jag köpte för ganska länge sedan. Mest sågar jag klena stockar eller sådana som har litet rötfel. Det är så gott som gratis virke. Det bästa är i alla fall att man får precis de mått man vill ha och precis då man vill ha virket.

Det blir nog en helvetisk sommar det här. Inget regn och solen steker vid +30 graders hetta. Och inget lättnad utlovas i juli.

Jag har allvarligt börjat fundera på solenergisystem. Det är ju mest lönsamt för oss som har fliseldning på vintern och kallufttorkar. Fläktarna går ju bara då det är mest sol. Vi har aurinkovirta.fi här i närheten (Villmanstrand) så efter semestrarna skall jag ta kontakt.

Och så har jag sysslat med att motarbeta de vindkraftverk som en schweizisk fond vill sätta upp i vår Tallmosa. Trettio eländiga torn på 300 meters höjd skulle förstöra hela landskapet på 30 km omkrets. Det är ingen “miljövänlig el” utan en miljöförstöring som närmast motsvarar brunkolsbrytning.

Ti sii opa bråddana

Förr så såg man i slutet på maj eller början på juni då och då bilar som kröp fram på vägen och då visste man att nu var familjen ut “ti sii opa bråddana” (att se på broddarna). Det var på 50-talet före televisionen och det fanns inte så många nöjen då. Fast vi kör ännu ibland och ser på broddarna. Även om det i år inte är en så trevlig sysselsättning – mest känner man medlidande med odlaren.

I alla fall så är ju höstsäden riktigt fin i år. Tyvärr har vi ingen höstsäd. I min vilda ungdom försökte jag ett par år men våra åkrar och klimatet satte stopp för det. Ibland lyckas det men misslyckandena kom för ofta. Nu blir det mest vårvete och de senaste åren har jag haft en hel del i vall. Gröngödslingsvall är inte lönsam men jordarna är nu så tillpackade att man måste göra nånting. På den tiden då vi hade kossor och största delen i vall så var våra lerjordar i mycket bättre skick.

I år försökte jag för första gången så direkt i den gamla gröngödslingsvallen och alla brinner förstås av nyfikenhet att få vet hur det gick … Först vill jag i alla fall påpeka att det eländiga regnandet i år gjorde att resultatet knappast visar något för framtiden. Det stod vatten på åkern ännu då vi sådde. Jag trodde det skulle bli ren öken men se nu på bilden nedan.

Inte så bra men ingen öken …

Det är ett mindre underverk att det ser såpass hyfsat ut trots vattnet på åkern. Lustigt nog är det knappt sämre i svackorna heller. Man förstår sej aldrig riktigt på det här odlandet. Nu är det sommarens väder som bestämmer hur det går men det finns i alla fall brodd vilket är första förutsättningen. Jag är bara rädd för att vi packade till den våta leran så att rötterna inte får luft.

Gröngödslingsvallen var till för att minska tillpackningen men den blöta våren gjorde att det kanske blev sämre. Men det var redan så sent att vi inte kunde vänta med sådden. Och så gjorde byråkraternas krav att bryta vallen efter tredje året sitt till. Annars hade vi låtit vallen växa ett år till. Så går det då byråkrater och politiker stoppar näsan i odlandet. Mycket kan de besluta om men vädret struntar i dem.

Det var inte bara goda nyheter från vårsådden. I skogsåkern Aaltjärri gick det åt fanders. Inte bara den osådda pölen ser dyster ut utan stora delar av resten också. Ute i det fria så torkade regnvattnet upp snabbare men här blev det liggande för länge och brodden drunknade.

Skogsåkern Aaltjärri med osådd vattenpöl i mitten

Men den första åkern vi sådde blev inte så illa. Där kom blåsten åt att torka upp regnvattnet. Även om där också finns dåliga områden så ser det ändå mera normalt ut. I år ser det ut som om det tidigast sådda är det bästa. Troligen för att brodden hunnit utveckla rötter innan regnen kom.

Den först sådda åkern den 19 juni 2021

Den nya gröngödslingsvallen blev också ganska fin. Det var ett mindre mirakel för jag sådde den efter ett regn och hjulen var fulla av lera som fastnat. Dessutom gick en kylarslang sönder mitt i allt så det var ingen glad dag. Men nu ser vallen riktigt bra ut med en hel del klöver. Åkern ifråga hör till våra värre problemåkrar men svackor och duntar och styv lera.

Nya gröngödslingsvallen

Ingen bra vårsådd och inga superbroddar men det kunde ha varit värre.

Jäärtills ha he gandji braa, saa föriga bisin såm full fråån elfte våånindjin näär han kåm ti första. (Hittills har det gått bra, sa förre gubben som föll från elfte våningen då han kom till första)

Ha en bra sommar – jag ska ligga i skuggan och stöna de närmaste dagarna. Möjligen försöker jag pyssla litet mellan klockan elva på kvällen och sju på morgonen.