Jag är ingen julfanatiker som den där typen som hade tusentals julprydnader. Jag ser på SVT:s julkalender (Mirakel är ganska bra och den spännande avslutningen kommer snart). Tusentals ljusslingor ser jag närmast som miljöförstöring men jag sätter varje jul två julstjärnor i fönstret på gamla folkskolan och sex LED-ljus i fönstren mot vägen.
Sedan kan man spela Agnetas CD med julsånger och förstås äta russinkaka ifall nån bakar åt mej – jag är tyvärr bättre i verkstaden än i köket. I år har vi redan börjat äta julskinka och lantlåådå (kålrotslåda). Hembakade pepparkakor finns det i massor och likaså hembakat havrebröd (Inga) och jullimpor. Då man dessutom har kalja och julmust så börjar det bli problem att hinna äta upp allt (vi fick just slut på förra julens skinka).
Att fara till skogs är inte att tänka på. Blötsnö och lera är inte världens bästa skogsväder. Till all tur har vi haft litet pyssel i verkstaden eftersom en injektor på lilla Zetorn envisas med att läcka fastän vi dragit åt skruvarna så mycket vi vågat. Nu plockade vi bort topplocket. Det gick fort för vi börjar ha vanan inne. Allt såg bra ut så bara jag får reservdelar så sätter vi ihop motorn igen.
Topplocket bortSot finns det men ventilerna är braDelarna radade i ordning
Jag beställde i alla fall en ny kylare. Den gamla fungerar nog men den har skilt expansionskärl som jag för ett antal år sedan råkade köra över i verkstaden. Zetor bytte ut kylare redan för 40 år sedan så man har svårt att få reservdelar till den gamla kylaren. Jag satt en natt och surfade på nätets tjeckiska reservdelssidor och börjar nu bli så bra på tjeckiska att jag hittar delarna. Den nyare kylarmodellen är inte så dyr så jag tänkte att det får bli uppdatering nu.
Reservdelsbeställningarna for iväg i morse så nu har vi tid att pyssla med annat en tid. Jag började såga virke och skall bygga lätta flyttbara tak för de maskiner som står ute. På lördag-söndag blir det minusgrader igen så då är det skogsarbete. Men sedan blir det igen plusgrader. Få se om vi får en lika usel vinter som i fjol …
Det är inte alls trevligt att vara i skogen på sommaren. Bara en massa myggor och älglöss och annat elände. Och så är det för varmt att göra nånting nyttigt. Dessutom har man en massa annat arbete på åkrarna och med husen. Så jag är aldrig i skogen på sommaren.
Men på vintern är det helt annorlunda. Då trivs jag i skogen – om det har frusit på. Det var meningen att börja med skogsarbetet i början på december men det kom allt möjligt annat i vägen så först i dag kunde vi ta traktorerna och fara till skogs.
Först var det regnigt och mjukt men då det frös på förra veckan så kom det annat. Vi har pysslat med sågverket. Väggen behövde tätas för det fanns fullt med sågspån inne i huset. Logosolen ger så fina spån att de blåser in genom varenda springa. Det behövdes också mera lampor eftersom det är så mörkt till och med mitt på dagen då det är mulet – och det har det varit nästan hela tiden. Ett bord för att fila sågkedjan till motorsågen behövdes också.
Regnet hindrade också takarbetet. Det var bara takrännorna kvar men de är mindre trevliga att sätta upp då det regnar. Till sist fick jag upp dem för en vecka sedan och kunde riva de sista ställningarna så nu är takarbete verkligen slut. Ett par stegar finns kvar och så skall det städas men annars är det klart.
Taklagshasi
Sedan kom Fredrik hit och vi satte upp en mast för GPS-antennen. Det är alltså en antenn för RTK-systemet som ger en korrigeringssignal till GPS-mottagaren så att noggrannheten blir nära en centimeter (i jämförelse med den vanliga 3-4 meter). Jag har kört med GPS-navigering på sprutan och då har det ibland varit felvisning på 20 meter. Det blir intressant att se hur det fungerar nästa sommar.
Det behövs en ny antenn och mottagare på traktorn som kan ta emot korrigeringssignalen. Sådana har man kunnat köpa tidigare också men priset har varit på flera tusen euro. De mottagare vi nu skall testa är betydligt billigare.
Belarus körde jag in i verkstaden för att spänna styrlederna eftersom framhjulen börjat vingla hit och dit alldeles för mycket. Det går nämligen att spänna till lederna för de har ledens kula inne i två koppor av plast med en mutter som pressar ihop dem. Jag öppnade alla fyra och alla utom en såg riktigt bra ut så jag bytte bara den ena och satte sedan smörjfett i skålarna och drog ihop dem. Glappet försvann inte utan det var en bult i fästet till styrcylindern som var den verkliga boven. Jag undrar om nån satt dit den senare för den var alldeles för kort så att gängorna tog emot hålets kanter och var helt nedslitna. Med en ny bult så försvann glappet nästan helt.
Då var det klart att åka till skogen – trodde jag. Men då jag skulle fylla på flis så började fläktremmen skrika på stora Zetorn och stora rökmoln bildades. En snabb undersökning visade att vattenpumpen och fläkten satt fast stenhårt. Då hade jag redan skopan full av flis så den måste jag tömma och därefter köra in traktorn i verkstaden. Båda fläktremmarna brann av eftersom fläkten inte rördes alls.
Det var ett mystiskt fel för vattenpumpen är helt ny. Vi började redan skruva loss motorhuven men märkte att fläkten och pumpen plötsligt började tvinna alldeles lätt. Inga märken syntes heller på plåtkåpan runt fläkten. Det har hänt sej att den börjat ta emot fläktvingarna. Fortfarande vet vi inte vad som förorsakade låsningen av fläkten och pumpen men det var bara att sätta ihop allt (och köra efter nya fläktremmar till Borgå). Efter det verkar allt fungera igen men man är ju orolig att det skall hända igen. Det var som om en bult hade fastnat i vattenpumpens vingar inne i pumpen men hur det skulle vara möjligt förstår jag inte. Det är bara att köra tills det går sönder ordentligt.
Nå, i dag kom vi då äntligen ut i skogen. Där hade en stor gran fastnat i en stor tall så jag måste dra roten bakåt för att få omkull granen. Det var besvärligt att komma nära roten på grund av alla stenarna men till sist fick vi ner den. Den stora lastaren har en så bra räckvidd att man kommer åt mycket bättre än med den lilla.
Det hann frysa så mycket att man kan köra med traktor till skogen nu men tyvärr så hotar de igen med varmare väder och regn den här veckan. Usch och fy !
Skogstraktorn är ute och luftas
Nu är i alla fall byggarbetet slut och skogsarbetet officiellt påbörjat.
I måndags var jag till ögonläkaren och fick godkänt – inga problem med ögonen. Dessutom fick jag recept på progressiva glasögon och det är bra för jag börjar tröttna på att ta på och av de tillfälliga glasögon som jag nu har. De är utmärkta för att köra bil och se på långt håll men jag måste ta av dem för att läsa och se vilken skruvspets jag behöver till skruvdragaren.
Fröjden blev kort. Då jag beställde nya glasögon så kostade de en halv förmögenhet. Nu måste jag också skaffa billiga glasögon som jag vågar ha på då jag arbetar och spara de dyra för speciellt högtidliga tillfällen. En svetsloppa så är de genast förstörda. De billiga må vara sämre men de jag brukar köpa i Sverige kostar bara en tiondedel av de dyra.
Nu måste man vara försiktig för med de här priserna så kan man inte gå och dö inom de närmaste tio åren förrän alla reservdelarna är amorterade. Det är som en gammal traktor eller bil – när skall man skrota den ? Ju mer man satsar på den desto svårare blir det att föra den till Hosmasgården (där vi samlar skrot för ungdomsföreningen). Det var en dyr dag på måndagen för jag fick också räkningen från tandläkaren. Hon är nog värd pengarna för det var rena kroppsarbetet att få bort en inflammerad rot på en kindtand. Jag håller alltid fast ögonen men jag tror nog att hon svettades då hon drog i tanden :-).
Så nu är jag fri att börja göra nånting nyttigt igen. Konditionen är usel efter en månads slöande men det är fortfarande så blött att man inte kommer till skogen. Vi har i stället satt upp plåt på tuutn (jag har svårt att kalla den “skorsten”). Nu har den ett plåtsvep över så att det inte regnar in i den. Förr behövdes det inte eftersom man eldade varje dag. Till och med på sommaren måste man ju laga mat. De dagarna då det både regnade och blåste så rann det vatten längs tuutn in i huset. Få se om det är slut med det nu.
Man tycker att det inte behövs så mycket plåt till en hatt men jag måste klippa till en bit på 1×1 meter som jag sedan vek ned och in och fäste med ett monteringsband.
Plåten klipps till… och viks i stora vikmaskinen… mitten viks inåt (nedåt) … och plåtsvepet skruvas fast
Jag använde aluminiumplåt som är ganska lätt att vika och håller bra. De gamla plåtarna är från 1980 men i riktigt bra skick ännu. Men då hade jag inget plåtsvep över. Det är nu fastskruvat med fyra rostfria M6-skruvar (nedifrån) och så har jag själva svepet fastskruvat med rostfria muttrar uppifrån. Då är det relativt lätt att skruva bort om man skall sota. Det är strängt taget inte nödvändigt med rostfritt för järn som är ute i fria luften rostar inte så farligt eftersom vattnet torkar upp snabbt. De gamla skruvar och muttrar som jag satte dit omkring 1980 gick lätt att skruva bort ännu 40 år senare.
Sedan satte Henrik (erfaren bergsklättrare) upp plåten med monteringsband. Man bör dela bandet i två delar och sätta spännskruvar diagonalt för då spänner de bättre till bandet än om man bara använder en skruv.
Hatten på …
Nu i menförestider är det lämpligt att städa och täta dörrar. Nästa hus som skall rustas upp är uthuset och vi började redan med den delen som finns bakom Logosol-sågen. Där fanns ännu en hel del saker som bars ut efter köksbranden så det blev att sortera och städa. Mycket var sådant som man egentligen inte behöver (eftersom det fått ligga där i många år nu) men vi hittade också nyttiga saker som vi sökt efter.
Problemet med sågen har varit att det kommer massor med sågspånor in i huset genom springor och vi skyfflade ut en hel del. Nu tätar vi väggarnas och dörrarnas springor så att det problemet minskar. Men de sågspånor som kommer från Logosolen är mycket fina så de hittar in genom den minsta springa.
Det går bra att såga nu men dagarna är så korta och mörka att det behövs en mängd lampor runt sågen. Vi skall också bygga bord för motorsågen. Kedjan måste filas ganska ofta – då går det mycket bättre med sågandet. Hyllor för verktyg och utrustning till sågen behövs också. Speciellt hållare av olika slag för stockarna är viktiga. Det går nog bra att såga bort bakarna på en stock men då man börjar såga virke så behövs det hållare så att ändarna inte hänger ned – då får man intressanta kilar …
Vi bygger också staplar inomhus för virket så det inte samlar snö under vintern. Det är viktigare då man sågar på hösten. På våren kan man lugnt stapla upp virket utomhus för då torkar det bara bättre.
Och så har vi alltid behov av att städa upp i den stora ladan. Den var visserligen tömd efter golvlagandet men det är hemskt hur fort det samlas bråte på nytt i den. Speciellt takarbetet de två senaste somrarna fyllde upp ladan på nytt. Man vill inte lämna ens ruttet virke utomhus. Om man förvarar det under tak så blir det bra bastuved.
Nu hoppas vi åter på frost. En vecka med -10 grader utan snö skulle vara perfekt så att vi kan köra med traktor till skogen. Jag skulle absolut behöva skogsarbete – nu sitter jag och programmerar och installerar men fastän det är nödvändigt så skulle jag hellre fara till skogs.
Såm moofa saa: “Ja iiss int sit jäär inn å fryys – ja far ti skooin”.
Det har varit en slö tid i en månad nu. Det regnar då det inte duggar och så får jag inte lyfta nånting tungt eller annars bara göra nånting som höjer blodtrycket (på grund av ögonoperationen). Och det värsta av allt: Jag har droppat i ögonen fyra gånger per dag tre sorter i en månads tid …
Jag måste ha på alarmet i mobiltelefonen för annars glömmer jag garanterat att droppa. Speciellt som det inte känns nånting alls i ögonen nu mera. Det var bara riktigt i början som jag hade litet pårår i öögåna (skräp i ögonen). Då glömmer man helt allt droppande om man inte har alarmet på. Men det är riktigt irriterande då eländet börjar tuta. Man tycker att det inte är så mycket med fyra gånger per dag men alltid då man kommit igång med nånting så tutar eländet. Det blir avbrott på avbrott och ingenting blir gjort.
Men nu är det slut ! Idag är det sista dagen. På måndag skall jag till ögonläkaren i Borgå på slutgranskning och får då troligen ett nytt recept på glasögon. Jag fick genast efter operationen riktigt bra glasögon från Borgå men de är inte progressiva och det är ett elände då man arbetar i verkstaden och hela tiden måste ta på och av glasögonen. Däremot går det bra att se på bildskärmen (men sämre att läsa en bok). Så jag saknar verkligen mina progressiva linser.
Till all tur hittade vi i Borgå en optiker som fixade nya linser i mina gamla skalmar medan vi väntade. Helt otroligt – det trodde man var omöjligt nuförtiden då de stora firmorna skickar efter allt från utlandet. Men det tar antagligen mera tid att få progressiva linser för de skall slipas och passas in ordentligt. Det positiva är att jag antagligen inte mera behöver byta till starkare glasögon varje år så som det har varit förut. Enda problemet är att linserna slits i verkstads och skogsarbetet.
Det har varit ganska slött på alla fronter. Det är menföre också här på landbacken. Brorsan har inte orkat sitta inne utan varit i skogen och röjt skogslaggarna. Men man kan inte köra bil och inte traktor på grund av blötan så han har gått hela vägen och sedan sågat en tank. De små froster som vi har haft har inte fått vägarna att bära.
Förstås är det ökningen av smittspridningen som gjort att ingenting händer även om inskränkningarna inte märks så mycket hemma. Vi är ungefär lika inskränkta som vi har varit de senaste 20 åren alldeles normalt. Vissa möten saknar man inte precis men höstmiddagen på Lokaaln blev inte av i år och inte heller älgsoppan för markägarna. Och nån biografkväll har vi inte kunnat hålla.
Vi var i alla fall till Sverige en vecka för det var nödvändigt att hälla ut allt vatten i huset i Medåker före vintern och frosten. Det var i grevens tid för efter det vi kommit hem så blev det minusgrader där. Vi träffade inte en enda person på hela resan utom då vi köpte mat. Det var raka spåret till Medåker och sedan raka spåret tillbaka.
Vädret var ganska bra utom då vi for. Jag bytte till vinterringar och det var tur för i trakten kring Salo var det minusgrader – annars bara plusgrader. Vägen var ganska torr så det var gott före.
I Medåker fick jag en hel del gjort eftersom vi inte kunde åka nånstans. Hallväggarna blev tätade och så limmade jag grålumppapp på dem. Nästa sommar skall de målas eller så klistrar vi tapeter på dem. Det är så små ytor att en tapetrulle räcker. Grålumppappen skall rivas i bitar på omkring 50×50 cm – inte skäras för då blir kanterna svårare att få snygga speciellt i ett gammalt hus där alla vinklar är litet underliga. Men man skall använda grymma mängder med tapetlim för de suger i sej vattnet på nolltid och så faller de ned från väggen. Bäst att limma väggen ett par gånger förrän man börjar sätta upp bitarna.
Grålumppapp i hallen
Därefter satte jag in lister för innerfönstren. Fönsterkarmarna är delvis så gamla att de var konstruerade för enkla fönster så det fanns ingen fals för innerfönster. Själva huset är byggt omkring 1856 vid skiftet då det flyttades ut ur radbyn i Garlinge men vissa delar som dörrar och fönster är från 1700-talet. Det ser man på gångjärnen som är enkla plåtgångjärn. De pressade gångjärnen kom först på 1800-talet.
Lister för innerfönster på den gamla karmen
Lägg märke till att inre kanten på karmen är krushyvlad – en fin detalj. Karmen var tyvärr målad med tjock modern färg som måste skrapas bort och målas om med linoljefärg. Själva träet i karmen är ännu stenhårt – kådrik furu som håller i evigheter i motsats till moderna fönster som ruttnar på 30 år. Det har vi sett i Ribackhuset där vi satte in nya fönster 1977. Målningen i Medåker får i alla fall vänta till nästa sommar.
I alla fall har jag satt plåtlister både ovanför och under fönstren som för regnvattnet ut från väggen. Man ser litet av den undre plåten under fönsterbågarna eftersom fönstret var litet öppet medan jag arbetade med listerna.
Vi kom hem för över en vecka sedan men har inte lyckats tömma bilen ännu. Alltid då man kommer hem så är det en massa saker som måste skötas genast. Man måste köra flis och så märker man att en del räkningar borde betalas genast och så vidare.
Men nu hade jag litet extra mycket problem med datamaskiner och nät. I Medåker kraschade min mikrodator (en Raspberry Pi som jag kallar Hallonpaj) – till all tur måste jag säja för nu kunde jag byta den till en ny. Jag har alltid en bunt med mej :-). De är inte dyra – bara 30-40 euro – men sedan är det mycket arbete att sätta in nytt operativsystem och alla program som förstås har ändrats en hel del sedan 2013 då jag första gången installerade dem. Jag satt i flera dagar och skrapade mej i skallen så jag fick stickor under naglarna.
Hemma är det inte bättre. Här har min rutter börjat krångla så jag har problem med nätanslutningen och så har väderstationens hallonpaj gett upp andan. Jag satte in en ny rutter men den ville inte vad jag ville så till sist beställde jag en ny från Tyskland. Få nu se om den börjar fungera. Visst har jag installerat systemen en gång tidigare men nu har en mängd inställningar ändrats och så har de bytt programspråk i väderprogrammet så jag sitter och lär mej Python (jo, det är ett programspråk).
Det går an att installera ett nytt system men sedan skall det underhållas och uppdateras i 20-30 år och under den tiden hinner mycket förändras. Det är så man längtar till skogsarbetet. Men där är det menföresväder …
Egentligen tycker jag att Fars dag är onödig – det räcker bra med Mors dag. Men det kommer alla möjliga dagar som huvudsakligen beror på att butikerna vill sälja mer. Rena inflationen som ifråga om de katolska helgonens dagar.
Jag har inte varit nån speciellt bra far men barnen har ju också en mor. Huvudsaken var att få dem upp till vuxen ålder så att de klarar sej själva. Och det har de gjort – de brås säkert på sin moder. Några farsdagspresenter behövs inte. Det räcker bra med barnen och deras familjer som klarar sej bra. Då är man riktigt nöjd.
Man tänker i alla fall på sin egen far (han hade varit 105 år i år) och vad han åstadkommit. Då man bor på en bondgård så är det mycket handgripligt. Ladugården är troligen det största som farsan fick till stånd 1945. Då man jämför den med den gamla ladugården där korna stod tjudrade längs väggarna i ett litet utrymme så är skillnaden stor.
Nya ladugården 1952, sju år gammalGamla ladugården bakom bilen i slutet på 1930-talet
Den gamla ladugården användes ända fram till 1945. Min farfar längst till vänster och bredvid honom står farsan. Min farmor är alldeles mitt i bilden. Röret ovanför användes för att fylla på vattentunnan i köket med pump. Då tunnan var full så slog famo med spiselkroken i röret och fafa stängde då av pumpen – den tidens fjärrstyrning.
Farsan mekaniserade också arbetet. Den första traktorn var en Fordson Major med pigghjul som köptes i slutet på 1940-talet. Den ersattes ganska snart av en likadan med gummihjul och hydraulik. Sedan kom Massey-Ferguson 65 år 1960 som fick frontlastare för att lasta gödsel på JF-spridaren. Det var ett mycket tungt arbete att sprida för hand. Sedan kom MF-165 år 1970 och en bogserad Aros skördetröska som ersattes med en JF-90 skördetröska. Och mera maskiner och nya torkar byggdes.
Kossorna och mjölken var det viktigaste ända fram till 1975 då de såldes och jag byggde en ganska stor kalluftstork på ladugårdsvinden. Farsan var mera för mjökproduktion men morsans fötter gav upp och varken jag eller brorsan kunde ta över. Det hade också varit nödvändigt med stora nyinvesteringar. Nå, nu har kalluftstorken fungerat i 45 år.
Men tidigare generationer syns också. Min farfar kom som måg från granngården och fick bygga en andra våning på huset 1930 och en stor lada. Moofa (min farmorsfar) pratade stolt om “te stoor ledun” som byggdes 1929. Fafa födde upp hästar och var en duktig snickare. Hans möbler var välgjorda och dem använder vi ännu.
Moofas stora arbete var att flytta hela bondgården vid storskiftesregleringen 1908. Han köpte också den andra halvan av Bos-Sestu som på 1800-talet var delat i Bos-Sestu-Stuvus och Bos-Sestu-Kamars. För att betala köpet så körde han havre till Strömfors bruk. Det var inte så lång väg tvärs över Tallmosan med släde på vintern.
Det går en lång linje av fäder och morfäder ända tillbaka till Gustav Vasas jordabok 1530. Därefter försvinner fäderna ur historien. Men byn var fullt uppbyggd redan då med i stort sett alla gårdar som funnits sedan dess även om de delats flera gånger.
Ingen vet hur långt tillbaka som förfäderna har odlat jorden i Hindersby men knappast tidigare än för 5000 år sedan för då var våra åkrar en vik från Östersjön. Men på den tiden bodde troligen förfäderna i Mälartrakten. Först på 500-talet började de ro över Ålands hav och vidare till Ladoga och Volga. Det vet man att de gjorde för det finns arabiska silverdirham (mynt) på Helgö och Birka i Mälaren.
Nån kanske tröttnade att ro och steg i land och började hålla kossor på strandängarna innan de sökte sej upp med Tessjö å till Hindersby. Men det vet man inte med säkerhet även om arkeologerna är otroligt duktiga på att läsa av spåren efter de första bönderna. Jag läser just nu Rautakymi som handlar om spåren efter laxfiske och järnframställning vid Kymmene älv vid Abborfors där Marknadsbacken finns. Alldeles bredvid oss går en gammal stig längs åsarna just dit ned. Den syns tydligt ännu eftersom den trampats i närmare tusen år.
Nån förfader kom kanske den vägen till vår by eller så kom de med båt upp med ån.
Jag skall inte resa bort men i morgon hamnar jag på ögonoperation. I värsta fall så blir jag mer eller mindre blind och det kan ta tid innan jag lär mej använda en specialdatamaskin för synskadade med Brailletangenter.
Det lär vara en snabb rutinoperation men eftersom jag har sjukhusskräck så tvivlar jag på det. Bara 2 % får problem av en sådan operation – men 2 % är ganska mycket. Brorsan var redan och opererade sina ögon (gråstarr) och det gick bra men det är som på börsen: Man vet inte om det går bra i framtiden fastän det tidigare har gått bra.
Orsaken till att jag alls gått med på en operation är tvånget att förlänga körkortet. Utan körkort är man illa ute på landsbygden. Bernet tog bort de sista bussarna så någon kollektivtrafik kan man inte använda. Kommunerna och staten spara bort resten. Det enda som blir kvar är barnen och de har minsann bråttom annars också.
Egentligen klarar jag mej bra ännu men det är bäst att inte ta någon risk. Det är svårt att se fåglar på långt håll men det gör detsamma. Man kan bygga och skruva ganska bra. Jag minns att Gamal Stenberg såg ganska dåligt men han klarade av att kila sten till byggen genom att med fingrarna känna hur stenens ådring gick. Fast det är ju en fördel att kunna läsa skyltarna då man kör bil.
Jag läste nyligen om vardagen före fotogenlampans tid. Vanligt folk hade inte råd med ljus utan det gällde att spänta pärtor av kådrik tall om man ville ha ljus efter det att solen gått ned. Men folk lärde sej att uträtta en massa sysslor i mörker. Men fick minnas var allt fanns och känna sej fram. I nödfall fick man ta pärtan i munnen om man skulle bära nånting med båda händerna. Och det gällde att snabba på då man uträttade sina behov så att en pärta räckte till.
Hela livet har jag varit närsynt och det skulle en operation kunna ändra på. Men jag vill ha kvar mina glasögon. De är ett bra skydd då man svetsar och smärglar. Visst har vi skyddsglasögon men dem glömmer man vanligen att ta på. En del av mina gamla glasögon har fläckar brända av svetsloppor som annars hade hamnat i ögonen.
Dessutom har man inbyggda förstoringsglas då man är närsynt. Det är bara att ta bort glasögonen om man vill se närmare på nånting. Det är mycket praktiskt då man svetsar optisk fiber där trådarna är tunnare än hårstrån. Minus 10 som jag nu har är i alla fall litet överdrivet och då är linserna redan extra dyra men minus fyra skulle kunna vara praktiskt.
Som det nu är så gör gråstarren att det inte hjälper att ta bort glasögonen – man ser ändå inte tydligt. Det är förstås bättre att se dåligt än inte alls så det är en risk man tar. Om ni inte ser något inlägg från mej mera så gick operationen i putten. Men jag hoppas i alla fall på ett återseende …
