Alla har väl suttit i telefonkö till banken. Så småningom blir man allt argare och argare – inte minst på den eländiga “musiken” som tydligen införskaffats på loppis (eller från en soplåda). Om avsikten med “kundservicen” är att reta upp kunderna och få dem att lämna banken så har servicekonsulterna lyckats utmärkt. Inte kan man skicka epost till banken heller och ett meddelande får svar först efter ett par dagar …
Jag klagade på bankeländet redan för ett par år sedan (se Bankeländet) men frågan var vad man kan få i stället ? Nu finns det nätbanker som inte har några avgifter alls. Men jag behöver en bank som har användbara kort och alldeles nyligen har den tyska digitala gratisbanken N26 börjat erbjuda Mastercard. Så jag öppnade konto där.
Det var en snabb procedur. De påstår att det tar 8 minuter men litet mera tid gick det – speciellt som jag måste ta en bild av mitt pass. Men visst var det snabbt i alla fall. Sedan var det bara att flytta litet pengar till kontot och ladda ned en N26-app. Och i dag fick jag kortet.
Mitt nya gratiskort i gratisbanken
Får jag bättre kundservice där ? Den kan knappast bli sämre i alla fall. Nu vill jag inte alls klaga på de stackars bankanställda (som ännu finns kvar) utan det är de som byggt upp kundavskräckningssystemet som bör klandras. N26 har epost och man kan samtala (skriftligt) med dem 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Man måste i alla fall klara av engelska (eller tyska som är mitt långa språk i skolan).
Kraven var förutom ett bra kort att banken var registrerad inom EU och har depositionsgaranti. Då föll alla engelska banker bort. Det finns Klarna i Sverige men de har inget kort. Däremot bryr jag mej inte alls om Apple Pay eller Google Pay eftersom de är spionvara. Men det är inte illa att få ett gratiskonto av Business klass. Om man inte behöver diverse tjänster utan bara vill betala från kontot så behöver man inte betala nånting alls. Förstås får man själv sköta om sitt konto via appen. En liten nackdel är att det kostar att lyfta pengar i annan valuta än euro – men det är sällan jag behöver den funktionen. Det finns en del jämförelser på nätet – sök med mobile bank eller digital bank eller online banking. Men med mina krav fanns det inte många alternativ.
Men det gäller att se hur det fungerar i praktiken. De här bankerna är inte så små mera. N26 har över 5 miljoner kunder och 1500 anställda. Och EU garanterar besparingar upp till 100 000 euro. Det gäller att kolla om kortet (Debit) fungerar med Paypal – vilket det borde. Och att man kan betala i alla butiker men det kan man inte kolla just nu med alla koronainskränkningar.
Det är ganska långt från den tid man gick in och pratade med Iris i banken bredvid butiken. Sparbanken är död och det som kom efter fyra namnbyten är så eländigt att jag föredrar en tysk digital bank. Auf kein Wiedersehen mehr banker.
Det är en förskräcklig veklagan över hur man skall orka sitta ensam hemma i och med de inskränkningar som införts på grund av koronapandemin. Jag märker inget alls – möjligen har det blivit litet mindre möten.
På morgonen stiger jag upp klockan sex och sätter på värmen till traktorerna. Sedan dricker jag te och läser eposten och bondbloggen samt The Guardian och Aftonbladet. Därefter klär jag på mej skogskläderna och fyller på bränsle och olja i motorsågarna samt filar sågkedjan. Och så iväg till gallringsskogen med traktorprocessorn.
I skogen fäller jag björkar och aspar som börjar hindra tillväxten av smågranar och kör dem genom processorn. Det blir mera motorsågsarbete med asptopparna som ofta har för tjocka grenar för den lilla processorn.
Mitt på dagen går jag hem på kaffe. Vi är i hemskogen så det är inte lång väg. Då kan jag läsa eposten och bondbloggen på nytt och följa med vad som hänt. Vanligen inte mycket annat än att koronaviruset spritt sej ännu mer och att det är ekonomiska problem.
I traktorn hör jag på Sveriges radio via SR:s app i mobiltelefonen. Som jag skrev så fungerar det förvånansvärt bra i motsats till radiohörlurarna där hörbarheten är usel och avbrotten är så många att man tröttnar nästan genast. Mest hör jag på P4 Örebro tills jag tröttnar på den hemska musiken (mest pipiga sånger i melodifestivalstil) och hoppar till P1. Där är Vetenskapsradion mycket bra men ibland så kommer det underliga “kulturprogram” som jag åtminstone inte skulle kalla kultur utan närmast underliga flumåsiktssamlingar. Då byter jag till P2 och lyssnar till klassisk musik tills där kommer modern musik som gör att jag trots allt föredrar P4- skvalet.
Om nån undrar varför jag hör på P4 Örebro så beror det på att vi har ett hus i Medåker, Arboga som visserligen är i Västmanland men bara nån kilometer från gränsen till Närke och Örebro är “stan” dit vi åker på uppköp. Så man känner igen alla ortsnamnen i programmet. En del program kan dessutom vara riktigt bra och roliga – utom musiken.
Så fortsätter det tills det blir afton och just nu är det klockan sju på kvällen. Då åker jag hem för det vill bli litet för mycket reparationer om man kör i mörker. Det är lätt att köra upp på en sten som man inte ser. Eftersom marken inte är frusen och det inte finns snö som jämnar ut så far hjulen djupt ned i alla gropar och det är dubbelt värre än en vanlig vinter.
Ibland träffar jag brorsan eller Henrik i skogen eftersom de kör ut virket men det torde inte sprida nån smitta för vi varken kramas eller pussar. Jag slutade med handskakandet för 50-60 år sedan och höjer möjligen handen på långt avstånd och säjer “Morjens”. Mycket bättre än det löjliga “skaka hand med armbågen” eller “sparka på foten hälsandet ” som nån fjant hittat på. Det är bara bra att man förbjuder kramande och kindpussande. Jag har aldrig kunnat tåla eländet.
Här ser man att bondarbetet är det sundaste och att det inte behövs några inskränkningar alls för oss. Vi beter oss helt vanligt alldeles förnuftigt. Så det är litet underligt att höra på de långa utredningarna om hur hemskt det är att sitta hemma ensam. Fast jag förstår nog att det kan vara eländigt i en liten stadslägenhet. Här har jag “suttit ensam” i närmare 20 år sedan jag slutade jobba i Otnäs. Och trivs utmärkt.
Men visst är det illa med koronapandemin. Nu har över 20 000 dött globalt och ännu fler ligger på sjukhus. Volvo och andra industrier får stänga fabriker för att de inte får delar i den globala ordningen som kräver ur hand i mun. Jag är inte alls emot internationellt samarbete – tvärtom tycker jag inte alls om gränser men man måste ha litet buffertar och nödlager. Här har vi det mycket bättre än i Sverige där man tagit bort allting sådant och nu har stora problem med att bygga upp folkförsörjningen på nytt.
Den här krisen kom mycket plötsligt men det är just så som det blir katastrof. Man har inte tid att käbbla om hur man ordnar systemet för att klara krisen utan borde ha färdiga nödlager. Det vet varenda bonde (utom möjligen de “moderna”) att man måste ha samlat i ladorna så man klarar sej ett år till nästa skörd. Då det händer nånting likt den här pandemin så är det redan för sent att börja ändra systemet. Jag trodde redan att nutida generationer hade glömt kriget och problemen men de kanske bara inte ännu hunnit ta bort alla nödlager som byggdes upp efter kriget.
Så här ändras ingenting utan vi fortsätter som vanligt att gallra och köra ut. Nu börjar till och med vägarna över åkern torka upp (förutom ett par gropar) och med torrväder hela tiodygnsprognosen så blir det bara bättre skogsväder. Det börjar snart bli prefekt gallringsväder för det finns ingen snö. Jag hittade 40 cm höga stubbar från den tidigare gallringen men de är redan ruttna. Nu blir det inga stubbar alls. Och det kommer ut virke.
Gallringsvirke 2020
Det har blåst ganska ordentligt och jag börjar bli orolig för de långa smala granar som blir kvar. Troligen måste vi lämna en del björkar som vindskydd för björken har betydligt bättre rötter än granen. Men de som gnider mot granarna måste ju bort. I småskog som inte är så hög kan man däremot ta bort alla björkar. Björk är bra på många sätt och speciellt då det gäller att konkurrera med gräset men de kan fila sönder topparna på granarna som växer upp.
På kvällen kommer jag hem ibland efter klockan sju och då man ätit så ramlar man ofta omkull på soffan och så är den dagen slut. Det blir inte tid att syssla med annat. Fast man måste ju ibland köra flis så vi har värme i huset. Och ibland måste man ta en dag för reparationer. Just nu vill jag i alla fall vara i skogen för det har inte varit någon bra skogsvinter tidigare och det är nu eller aldrig.
Jag kan inte påstå att jag känner mej isolerad. Man har inte tid att fundera över sådant utan man måste koncentrera sej på skogsarbetet för annars kör man sönder traktorn eller sågar i en sten eller fäller en stor asp över traktorn. Så det är ett ganska spännande arbete med stora möjligheter till katastrofer. På kvällen är man inte bara fysiskt slut utan också mentalt eftersom man suttit spänd hela dagen. Så fort man slöar till så händer det nånting illa.
Men det har varit fint väder (utom blåsten) och man känner sej ganska nöjd med livet då man kör hemåt i skymningen.
Visst går det undan med maskiner. Men de fungerar inte för evigt – snarare tvärtom då man kör i skogen. Speciellt nu då marken inte är frusen i skogen så är det bekymmer. Inte bara för att det blir djupa spår utan det frestar också på maskinerna. På lördagen for ena stödfoten under en stor rot (det var inte första gången) och då jag skulle lyfta upp stödfoten så brast fästet till hydraulcylindern.
Vi måste vinscha upp foten och binda fast den så att det gick att köra hem traktorn. Därefter var det bara att slå ur tapparna som håller cylindern – trodde man. Men tapparna satt som sten och vi måste skruva loss hela foten och sedan slå ur tapparna med storsläggan.
Fotlös processor
Huvudsakligen skall ju cylindern trycka ned stödfoten och vanligen är det inte tungt att lyfta den – utom ifall foten hamnar under en stor rot. Fast nog tycker jag att fästet var ganska dåligt svetsat vid cylindern. Tur att det inte var mina egna svetsar som brast. Men fästet för stödfoten är överstarkt och har inte rört på sej en millimeter. Det är fäst med fem 20 mm bultar och dessutom hade jag svetsat stöd på tre sidor om fästet så det inte hade den minsta möjlighet att röra sej.
“Proffs” svetsen …
Det var ganska enkelt att svetsa fast fästet på nytt men det tog tid för jag måste låta svetsen kallna efter varje svetssträng. Så det blev många kaffepauser. Därefter slipade jag tapparna med grovt sandpapper tills de gick lätt att sätta tillbaka och det tog en hel del tid. Förstås satte jag ordentligt med vaselin på tapparna innan jag satte i dem på nytt – ifall det skulle hända en gång till att jag måste plocka bort cylindern.
Två dagar gick till spillo: En dag att för hand såga upp de björkar som vi hade fällt och en dag att svetsa cylindern. Stödfoten plockar man inte bort för hand heller så vi måste rigga upp dragblock och domkrafter för att få bort den och det tar också tid.
På söndagen blåste det ganska starkt och givetvis blåste ett par av de träd vi lämnat kvar omkull. Men det är sällan som alldeles friska träd blåser omkull och det visade sej också att de var rötskadade.
Vårvindar friska …
Granen ovan hade blåst omkull alldeles då jag kom tillbaka för nästa lass. Men den var som sagt rutten. Andra långa träd böjde sej också för vinden så jag trodde de skulle brista men de klarade sej. Det är alltid problemet med gallringar att de träd som blir kvar lätt blåser omkull eller knäcks av blötsnö.
Förra natten var det -7 grader och vägen var alldeles hård. På bilden nedan syns tidigare spår från de regniga dagarna men idag syntes inga spår efter processortraktorn. Tyvärr blir det varmt och regn i morgon åter men från fredag framåt skall det bli kallt igen.
Sorgligt nog blev det ordentliga spår på åkern den här vintern
Speciellt asparna höll på att konkurrera ut granarna och på bilden nedan så ser man i den glesa delen hur många aspstubbar (vita) som det finns. Och det var ganska stora aspar. I den tätare delen bakom fanns en hel del björkar men de konkurrerade inte lika kraftigt som asparna.
Gallrad skog
Man kan jämföra med nästa bild där vi ännu inte gallrat (men dit vi är på väg). Även om det kommer ganska många kubikmeter asp och björk så borde man gallra litet tidigare för att främja granarnas tillväxt. Asp och björk betalar ingen mycket för.
Ogallrad skog
I söndags då vi kvistade och kapade för hand så märkte vi nog att det lönar sej att ta en dag i verkstaden för att få igång processorn. Även om den är liten så går det mycket fortare att kvista och kapa och då blir också virket i lämpliga hopar så det går snabbare att köra ut det.
Processorn är från 1980-talet men har fungerat bra – utom då jag dragit sönder oljefiltret med gripen … De nyare processorerna har betydligt bättre teknik men den här går att använda i gallringar. Det som saknas är mätning av grovleken så det får man använda ögonmåttet till. I längden får man faktiskt ganska bra ögonmått. Längdmätningen går via en skild rulle som ibland missar stammen då den är krokig men vanligen fungerar riktigt bra.
Styrlådan för processorn
Den elektronisk styrlådan har fungerat bra men man måste köra processorns hydraulpump en tid tills oljan blir varm för att elventilerna skall fungera. I år har det inte varit problem men en kall vinter kan det ta tid innan man kan börja köra. Med styrspaken (joystick på riks”svenska”) kör man träden framåt och bakåt, kapar och sköter kvistjärnen. Det finns längdautomatik (L1 och L2) men jag föredrar att köra för hand. Man övar upp sej så att man med ett par rättelser kommer ned till 1-2 cm noggrannhet.
Min arbetsplats
Nu är ju hytten på Belarus fruktansvärt trång – speciellt som två ackumulatorer ligger i lådan under styrbordet. Det går an men ibland så lägger jag vänster arm på styrspaken på styrlådan och då kan man såga i misstag. Jag har funderat på att flytta styrlådan men den är mycket bra placerad då man kör processorn och det är bara då man använder lastarspakarna som man kommer åt den i misstag.
I morgon då det regnar skall jag sköta underhållet av processorn och så hoppas jag att allt håller ihop då det blir kallt i slutet på veckan. Då har vi chans att få ut både en och annan kubik från gallringen. Men vanligen går nånting sönder så det blir en dag i skogen och en dag i verkstaden …
Det har mest varit plusgrader men lördag, söndag och måndag var det minusgrader och då blev det bråttom. Redan med -4 så frös åkern så bra att det inte syntes spår då jag körde med processortraktorn (vikt omkring 6000 kg) över den.
Den skogsbit vi nu gallrar började vi med redan för ett antal år sedan men gallringen blev på hälft. Nu har björkarna och asparna vuxit till sej ordentligt och det blir många kubikmeter av dem. De är både tjocka och i all synnerhet långa. Fördelen med att de växt så tätt är att de är ganska raka och med små kvistar vilket är bra för processorn.
Aspslyet har blivit ganska grovt
Problemet med den täta skogen är att det är svårt att fälla och också att köra genom processorn. Det behövs litet utrymme för bommen på lastaren då man skall sätta trädstammen i processorn. Man måste också få trädet tvärs över körstråket och det är inte lätt för det är ju enklast att fälla längs körvägen och inte tvärs över den. Men det räcker att man får trädet att luta så mycket att man får tag i det med gripen. Sedan får man nog det omkull med lastaren.
Jag är glad att jag valde den stora Farma 8,5 för man behöver verkligen den långa bommen. Den gör det också lättare att svänga trädet (ifall det finns rum) och i värsta fall så lyfter man hela trädet ovanför smågranarnas toppar. Ibland behövs det en hel del svängande fram och tillbaka för att få trädet så det går in i processorn. Visst skulle det vara trevligt med ett kapande och kvistande fällhuvud på lastaren men då behövs en dubbelt större traktor (som är 5-10 gånger dyrare).
På bilden nedan ser man det gallrade området och bakom det ogallrat. Nåja, på det främre området fanns en massa stora aspar så det blev glesare än de andra områdena.
Gallrat (framme) och ogallrat (bakom)
Här är redan både björk- och asppropsar bortkörda. Granarna döljer hur mycket björkar och aspar det verkligen finns men man kan få en liten uppfattning om det på nästa bild där björkarna är fällda och väntar på att bli körda genom processorn.
Björkarna fällda
Björkarna gick ganska bra att köra genom processorn eftersom de var raka och bara hade små kvistar i toppen. Men de var långa och det blev vanligen sex tre meters propsar från varje träd. Asparna var också raka och hade nästan inga kvistar alls långt upp på stammen men i toppen fanns det en mängd grova kvistar och där måste jag lyfta bort toppen och kvista den med motorsåg.
Att fälla var lätt – utom då man måste fälla i motvind eller då trädet lutade åt fel håll. Då tog jag lastaren till hjälp som vippari (fälljärn). Den är stark och det bästa är att man kan skuffa högt upp på trädet. Det är också ett säkert sätt att fälla. Vanligen sätter jag bommen mot trädet och trycker ganska hårt med bommen. Sedan är det bara att såga av det. Man måste bara vara försiktig så man inte sågar av “gångjärnet” på trädet förrän det börjar falla.
Lastaren som fälljärn
Egentligen tog skogsvädret slut i går men jag ville ha den sista knuten färdig så jag klafsade iväg till skogen i dag också. Det blev fula spår på åkern men i skogen var det inte stor skillnad. Men då jag gick hem mitt på dagen för att dricka kaffe (vi är i hemskogen) så märkte jag att det var så mycket vatten på åkern att mina stövlar inte klarade av det. Då menar jag inte att det rann in över stövelskaften utan att det kom in genom hålet ovanför hälen. De nutida plaststövlarna håller ju inte länge utan plasten brister just där stövelskaftet börjar. Skräp kvalitet.
Intressant nog var vallåkern ännu frusen fastän det varit varmt och regnat i dag. Nu blir det inomhusarbeten fram till fredag då det skall bli litet köld igen och då vi hoppas få björkarna och asparna utkörda.
Det var vinter i tre dagar – nu regnar det igen. En natt hade vi -12 grader och då höll vägarna bra att köra på. Det såg ut som om 10-dygnsprognosen skulle bli bra (kallt) men det blev alltså skräpväder. Vi fick i alla fall ut några lass björk- och asppropsar.
Man tror nästan det är vinter
Vi hade laddat upp och for till skogs med tre man, två traktorer och fem motorsågar. Det kanske inte blir mera vinter än det här … Tyvärr så gick hydrauliken sönder (oljan rann ut) så det gick inte att använda processorn. Vi sågade för hand men det är nog betydligt långsammare. Det går nästan lika bra att kvista och kapa för hand men sedan tar det en massa tid att samla ihop och köra ut.
Då man kvistar och kapar med processorn så får man fina hopar som man snabbt lastar på vagnen och kör ut. Ifråga om asparna så måste man i alla fall ta bort de grova kvistarna med motorsåg för den lilla traktorprocessorn klarar inte av dem så bra. Man kan undra om det lönar sej att bara kapa med processorn och nu har vi prövat: Det lönar sej nog att bara kapa för ihopradandet tar en massa tid.
Jag körde in traktorn i verkstaden och började söka efter fel. Först trodde jag att returoljefiltrets hållare hade spruckit. Returfiltret är under traktorn och kvistar tar lätt emot det då man kör i skogen. Men det var helt i skick så nu måste vi skruva ihop allt på nytt, sätta i hydraulolja och prova om det ännu läcker.
Ett stor problem med hydraulik är de så kallade “snabbkopplingarna”. De fungerar nog om man har dem fastskruvade i skruvstädet men i verkligheten finns de mellan traktorn och lastaren och man kommer bara åt dem med fingertopparna. Dessutom borde man ha tre händer eftersom låsringen skall dragas tillbaka tillika som man sätter in slangproppen. Det behövs två man att koppla hydraulikslangarna varav en måste ligga under traktorn. Och förrän man börjar så måste man se till att det inte finns tryck i nån slang för då är det hopplöst. Jag är ingen vän av snabbkopplingar.
Vi flyttade till en annan skogsbit där det behövs gallring ännu mer än i den förra. Skogen växer fort för det var inte så länge sedan vi tog bort stockträden där. Nu måste björkarna och asparna bort för de nöter på granarna. Det måste man medge att det är fint gallringsväder eftersom det inte finns någon snö – det blir inte höga stubbar. Det är bara problem att köra ut virket men jag får väl harva spåren i åkern före sådden. Ännu har det inte blivit spår men om vädret fortsätter att vara varmt och regnigt så blir det sämre.
I dag har det bara blivit verkstadsarbete och det behövs också. Nu hoppas man på litet köld till lördagen men tyvärr är prognosen inte så bra. Jag sätter in en vinterbild till – det kanske blir den sista för den här vintern. Ifall det nu inte blir vinter i maj … Så gick det nödåren 1867-69. Då sådde de i april och sedan kom kölden. Man vet aldrig med vädret.
Det blev litet kallare och torrare så nu kan man fortsätta med skogsarbetet. Men fastän man glatt far till skogs så kommer man inte lika glad därifrån för det finns alldeles för mycket rötskadade granar.
Åter en solnedgång …
Så är då frågan hur man gallrar. De gallringsmallar som rådgivningen kör med är värdelösa för mej. De leder till alltför gles skog där en storm tar bort de kvarlämnade träden. Jag har försökt att hugga smala remsor på norra sidan så det kommer ljus in för föryngringen. Men inte så mycket ljus att gräset blir ett problem. Om man lyckas få föryngring upp över en meter så är gräset inte ett problem mera.
Då man gallrar så tar jag bort de undertryckta men också yviga stora granar. Däremot rör jag inte laggarna mot söder och sydväst (den vanligaste vindriktningen) därför att där finns det träd med stabila rötter som klarar av stormar och skyddar klena träd längre in i skogen. Först senare kan man ta bort träden i laggarna. De är ofta korta med grymma kvistar som måste kvistas för hand. Den lilla traktorprocessorn klarar inte klena träd med tjocka kvistar. Dragrullarna bara svarvar sönder stammen.
Men just nu har jag problemet med många rötskadade. Eftersom det sällan syns utanpå om det finns röta så är det frågan om ifall man skall ta bort alla granar och försöka få tallskog i stället. Men där har vi stora problem med älgarna som äter upp alla tallplantor på nolltid. Dom borde skjutas !
Rötan verkar finnas i klungor av träd så jag försöker gissa mej till var de rötskadade finns och så hugger jag bort dem. Det finns till all tur en hel del tallar men man ser dem inte förrän man tagit bort granarna. Marken är stenbacke så den borde passa bra för tall.
Jag gallrar inte så kvarblivna granar är jämnt utspridda. Enligt en undersökning hos SLU (Sverige lantbruksuniversitet) så är det bara fråga om antalet träd per hektar som bestämmer tillväxten. Rotsystemet är nämligen mycket utspritt så om två träd står alldeles bredvid varandra så har de i alla fall gott om utrymme eftersom rötterna kan gå åt två olika håll.
Problemet med blåst och snöbrott är större då träden står glest så jag lämnar gärna klungor av träd (2-4) som stöder varandra. Helst bör de vara ungefär lika höga och ha tillräckligt med kvistar i kronan. Undertryckta ger inte mycket stöd och har inte heller tillväxt.
I den skog vi nu hugger så håller träden på att växa in i stock men det tar ännu 20-30 år. I alla fall så borde det komma förnyelse i norra kanten där det finns ganska stora granar. Inne i skogen hugger vi också upp breda vägar så det kommer in ljus. Där vi haft körvägar ser man riktigt gott om granplantor. Frågan är om de blir rötskadade men jag vill inte ta bort dem än för de skyddar mot gräs även om de får röta. Och så måste vi se om det kommer tallplantor.
Maskinerna har fungerat ganska bra även om det naturligtvis kommer reparationer hela tiden för de råkar ut för hård påfrestning i skogen. I processorn så kilar kvistar sej in i alla möjliga springor så att man ibland måste skruva sönder den för att få bort dem. Men efter det jag satt plåt utanpå returfiltret har det inte varit större problem.
Nu då maskinerna är i skick så är det bara gubben som borde få en översyn. Kanske man borde byta cylinderfoder på honom och ställa in ventilerna. Men jag har sjukhusskräck så taktiken är att inte klaga utan skjuta upp alla läkarbesök så länge det går på något sätt. Man känner sej förresten mycket bättre efter att ha varit i skogen någon dag. Tandläkaren måste jag gå till i förrgår men det är inte så farligt. Jag har inga problem med borrar.
Ifråga om sjukhus och doktorer kan man ju alltid hoppas att man kan skjuta upp allt tills man dör …
