Hindersby – Sida 22 – Bondbloggen

Skogsarbetet klart för 2020

I dag sågade jag de sista asparna och i princip är skogsarbetet för år 2020 slut. Det börjar bli alldeles för varmt – svetten bara rann då jag sågade de stora asparna. Det var ingen idé att sätta dem på processorn för den klarar inte av de grova kvistarna så det blev motorsågsarbete.

Nu skall ännu virkesupplaget litet sorteras och så kan jag anmäla att vårt virke är klart att mätas. Det blev en riktig gallringsvinter (om man nu kan kalla det här skräpet för “vinter”). Mest har vi björk och asp som vi tagit bort. Det har varit lämpligt väder att ta bort de stora asparna för de har inte slagit sönder så mycket ungskog eftersom den är mjuk och seg och viker undan i den här värmen.

I går lyckades jag också köra sönder ena fotsteget på en stor asp. Hela byn hörde säkert då jag körde hem för kättingen på hjulet tog emot det ihopknycklade fotsteget och förde ett fruktansvärt oljud. Fastän fotsteg har en enkel konstruktion så är de besvärliga att reparera eftersom de ofta kommer snett utåt och det är svårt att spänna dem tillbaka på rätt plats.

Jag har satt in den nya polykarbonatskivan i stället för det krossade fönstret. Men den lyckades vi inte böja så snyggt utan den blev ganska bucklig. Det är otroligt hur mycket värme det behövs för att böja en 5 mm skiva. Jag började med en luftvärmepistol men till slut stod vi tre man med fyra värmeblåsare innan vi fick skivan att böja sej. Det är en känslig sak för temperaturen borde vara 120 grader men inte över 125 grader. Nå, på ett ställe så blev det litet för varmt och där är skivan inte mera så klar och genomskinlig. Man borde ha stora luftvärmeugnar som värmer skivan både ovanför och nedanför men det har man inte på ett vanligt jordbruk.

Nederst på rutan syns ett par överhettade fläckar och litet bucklig blev den. Men större fåglar kommer nog inte in i hytten den vägen. Springorna får jag täta med skumgummi om det blir kall blåst. Just nu är det i alla fall för varmt i hytten.

Vädret har varit ganska kallt ända tills nu men efter ett par dagar blir det kallt igen. Bara nordanblåst hela tiodygnsprognosen. Två frostnätter blir det också på lördag och söndag. Inte blir jorden varm så fort med det här vädret så vårsådden får vänta litet – speciellt som vi kör med direktsådd och svackorna ännu är fulla med vatten.

Men det var torkväder idag: 35 % luftfukthalt. Nu passar det bra att torka ned vetet från i fjol. Då solen ännu skiner på plåttaket så får man en ordentlig tilläggsvärme.

Snart bör vårbruksmaskinerna sättas i skick och det betyder främst underhåll på stora Zetorn som skall dra direktsåmaskinen. Därutöver behövs bara gamla MF65 med frontlastare för att lyfta säckarna.

Enda förändringen i såplanen är att en ny åker skall sås in i timotej-klöverblandning. Den gamla gröngödselåkern skall tas i bruk nu efter tre år men jag tänkte fortsätta med vall på sju hektar igen. Vetepriserna är så låga att man lika bra kan förbättra strukturen på åkrarna.

Värmen har lockat blåsipporna och scillorna att blomma för fullt. Snödropparna har segt blommat länge genom köld och snö men börjar nu ha blommat ut. I skogen hittar vi bara mer tibast litet överallt.

Blåsipporna som väntat länge slog nu ut i värmen

Jag är litet misstänksam mot vädret i alla fall. Plötsligt har vi tio centimeter snö i maj. Men det blir obönhörligen vår nu – dagarna blir åtminstone längre.

Drick mera kaffe !

Dagarna börjar bli för långa. I mars gick det ännu att fara till skogs då det blev ljust och komma hem då det blev mörkt (med en kaffepaus mitt på dagen). Nu börjar det vara för långa dagar – åtminstone med en enda kaffepaus.

Alltså kom det en björk in genom sidofönstret i fredags. Säkerhetsglas i all ära men det var ett förskräckligt plockande av små glasbitar. En del for i skogen och där fick jag inte bort alla men ett litet ämbar har jag i alla fall plockat ihop.

Det var ingen stor björk utan bara toppen på en liten som slog mot rutan. Den var grymt lång och då jag försökte vända den för att sätta in i processorn så höll jag den för högt. Det var också illa att gripen hade gått sönder och den provisoriska reparationen gjorde att den inte gick att stänga helt så björken svängde okontrollerat. Men största felet var att jag borde ha gått på kaffe litet tidigare.

Lastaren är helt beroende av kaffe. Utan kaffe på 4-5 timmar börjar den knycka och rycka och bli allmänt besvärlig. Jag måste framöver gå på kaffe två gånger mitt på dagen så den håller sej lugn. Det är inte så långt att gå över åkrarna eftersom vi gallrar i hemskogen. Visst tar det tid att gå på kaffe för man måste ju läsa eposten och fixa det ena och det andra tillika men man sparar ju in rutor på traktorn. Det tar ännu mera tid att fixa en ny ruta.

Det värsta är att Belarus sidoruta är böjd i bakkanten. Man får inte heller den som reservdel för hytten är byggd i Finland av ett saligen avsomnat bolag. Nå, jag vill inte ha rutor av säkerhetsglas mera heller. Så vi köpte en 5 mm polykarbonatskiva som jag försöker böja. Men det behövs en hel del värme för att få den att mjukna så värmepistolen räckte inte till. Jag måste låna ett par värmepistoler till för att få rutan krökt.

Men det var inte enda problemet. Före det hade jag varit tvungen att svetsa cylindern till en stödfoten tre gånger. Nu till sist så skar jag bort en hel del järn från fästet till stödfoten i hopp om att cylindern inte skall brytas sönder på nytt. Få nu se.

Och därefter så brast en tapp på gripen. Den är från 1980-talet och det är inte första gången som tappen brister. Men jag har sparat ett dussin axeltappar från framspindlarna på MF165 som brustit då vi på vårarna körde tvärs över tiltorna med harven. Det skuttade så man knappt hölls på traktorn om man inte stod och höll hårt i ratten – sitta kunde man inte. Sedan köpte jag en Heavy Duty axel till en MF185 som var betydligt kraftigare och den har hållit. Men så har vi inga tiltor mer heller då vi kör med direktsådd.

Tur att man spara allting för det gick ganska bra att sätta en gammal MF165-axeln i ställer för tappen i gripen. Axeln var visserligen 32 mm och tappen 35 mm men det fungerar även om man inte kan stänga gripen helt. Men jag köpte en ny grip för den gamla började blir ganska sliten.

Den gamla axeln passade ganska bra till gripen

Sedan började det regna och ännu i morgon skall det komma 8-9 mm så nu har jag tid att skriva och lappa ihop maskinerna. Annars har de långa dagarna gjort att reparationerna blivit mycket primitiva. Man lappar nödtorftigt och så kör man tills nästa gång nånting går sönder.

Nu har jag också börjat skyffla om bland datamaskinerna. Jag köpte en ny maskin åt den bättre hälften för hennes gamla maskin började tappa minnet. Tur var det för i går så vägrade hennes lilla bärbara att starta alls och en test visade att hårdskivan hade blivit helt söndersvarvad – det händer att läshuvudet går sönder och börjar slita sönder skivans yta. Men vi hade säkerhetskopior och jag beställde en ny SSD-skiva som inte har mekaniska delar och dessutom är snabbare. Jag har uppdaterad nästan all gamla maskiner med SSD-skivor och de har fått nytt liv.

Men det var ett eländigt krångel med Hindrik-maskinen som inte ville fungera alls, dvs nätet var helt galet. Vi sökte fel med Fredrik och till sist märkte han att nån satt in samma adress som Hindrik hade och då visste inte paketen vart de skulle fara. Nu fungerar det igen och jag kan börja uppdatera programmen vilket tar en massa tid,

I förrgår tog jag bort en asp som hade vuxit fast i en sten … Det var svårt att få loss den men till sist fick jag lastaren i ett sådant läge att jag kunde skuffa omkull den. Man kan hitta allt möjligt underligt i skogen.

Asp ihopväxt med sten (och intressanta rötter)

Man har inte så mycket närkontakt med naturen då man sitter i traktorn och kör träd genom processorn men de stora asparna måste jag kvista och kapa för hand på grund av de tjocka kvistarna. Så litet ser jag också av naturen. För omkring 15 år sedan hade vi bara en eller två små kvistar med tibast men ni finns den överallt i skogen – ibland som buskar. Den är trevlig för den blommar fint på bar kvist mycket tidigt. Med det här vädret så har den också blommat länge.

Och så kan jag inte låta bli att sätta in en kvällsbild för det är så typiskt då man kör hemåt efter en lång dag 14-15 timmar) i skogen. Ifall man inte kört sönder nånting så kan man njuta av kvällshimlen medan man långsamt kör hemåt. Men i framtiden skall jag dricka mera kaffe – åtminstone oftare så jag sparar på reparationerna.

Plattfötter i stenskogen

Jag har inte förut insett hur stenig vår skog faktiskt är. Men i år har det varken varit snö eller tjäle så nu märks varenda sten och grop. Hjulen sjunker in mycket mer än då det är tjäle. och det gör stödfötterna med.

Förut hade vi bara stödfötter som gick litet snett nedåt men det nya lastaren har breda plattfötter som går nedåt som vingar. De är stabila men det är problem i den steniga skogen.

Då man sänker stödfötterna så går de först utåt och nedåt men sedan går de nedåt och inåt. Det är allt väl så länge marken är någorlunda flat men om en stödfot kommer på en sten så kan det bli problem. Även om foten först hålls utanpå stenen så kan traktorn under arbetet kränga så att foten slinter ned från stenen och då har man problem. Då foten skall lyftas upp så går den inte rakt uppåt som på de gamla lastarna utan den går uppåt och utåt.

Det är vanligen så att stenen inte rör sej det minsta och då hydraulcylindern försöker lyfta upp stödfoten så blir belastningen så stor att cylinderfästet brister. Cylindern pressar vanligen ned foten och det går bra men då det blir stor dragbelastning så går det illa. Nu har jag svetsat fast cylinderfästet två gånger på ett par veckor. Första gången fick jag skruva loss hela foten eftersom jag inte fick ut tapparna till cylindern men vis av skadan så slipade jag ned tapparna och oljade in dem så andra gången gick det lätt att ta ur dem.

Hur som helst så är det inte alls en bra idé att köra med plattfötter i en stenskog. De gamla fötterna drogs uppåt och inåt så där var det aldrig problem. Plattfötterna stöder betydlig bättre men är också känsligare för stenar och rötter.

Då jag svetsat fast cylindern andra gången och for till skogs så räckte det inte länge innan jag kört sönder lastaren på nytt. Den här gången var det gripen som hamnade under en båla-asp (jättestor asp) som hade fastnat upp i en tall. Jag var litet slapp då jag sågade av aspen och beaktade inte att vinden förde den mot tallen. För ett dumt huvud får kroppen – eller i det här fallet gripen – lida.

Det var bara att komma hemgråtande igen … Det var dags att äta för det höll på att bli mörkt så reparationen fick vänta till följande dag. Som vanligt så kom jag på en strålande idé ungefär klockan tre på natten och följande morgon så slog jag ut en tapp som höll fast sidorna på gripen. Då föll den uppåtstående käften ned och det var bara att sätta tillbaka tappen igen. En slang måste jag också byta men underligt nog hade jag lagt upp ett lager med de vanligaste slangarna så den hade jag hemma.

Aspen var inte så liten. Vi har hittat en hel del båla-aspar som absolut måste bort. De konkurrerar ut alla andra träd på 5-10 meters håll. Då man tar bort de stora asparna så blir det en stor öppning men bort måste de så det kan komma föryngring. Kvistarna kan vara 10-15 cm tjocka och det blir ett halvt lass bara från ett träd.

Problemen med ruttna granar fortsätter. Jag börjar fundera på att gallra bort granarna och lämna björkarna i stället för tvärtom. Visserligen är priset på granstock betydligt bättre än på björk men då granen ofta är rutten så hjälper det inte. Dessutom växer björken fortare och tål bättre blåst eftersom den har bättre rötter. Nu då det inte är tjäle så står många granar och bara gungar. En ordentlig storm skulle ställa till med mycket elände. Det har varit problem med att sälja björkstockar men det kanske ändras.

Vi har i alla fall kunnat glädja oss åt tibast som blommar där vi hugger. För omkring tio år sedan så hittade vi bara två små kvistar med tibast men nu är det fullt av blommande tibastbuskar längs hela körvägen. Det är otroligt så den har spritt sej.

Det var eländigt väder i januari och februari men i slutet på mars så torkade vägarna upp. Nu har det kommit litet snö men det skall komma två frostnätter följda av torrt väder så vi hoppas på skogsarbete ännu långt in i april. Mot mitten av april skall det bli kallare så det verkar inte bli någon tidig vår. Och vem vet hur kallt och regnigt maj blir …

I morgon far jag i alla fall till skogs igen och försöker gallra så mycket jag hinner. Det blir sol och litet blåsväder men det märks inte så mycket inne i skogen – bara då man kommer ut på åkern. En blåsippa försökte titta upp för ett par dagar sedan men snön tog den. Snödropparna däremot hukar sej i snövädret och slår ut igen då solen börjar värma. De blommar länge den här våren.

I skogen är allt som vanligt och vi märker inget av korona och sådant. Vi måste köpa mera kaffe och röd mjölk men har havregryn och lingon i frysen så vi klarar oss länge än.

Ajöss, skräpbanker

Alla har väl suttit i telefonkö till banken. Så småningom blir man allt argare och argare – inte minst på den eländiga “musiken” som tydligen införskaffats på loppis (eller från en soplåda). Om avsikten med “kundservicen” är att reta upp kunderna och få dem att lämna banken så har servicekonsulterna lyckats utmärkt. Inte kan man skicka epost till banken heller och ett meddelande får svar först efter ett par dagar …

Jag klagade på bankeländet redan för ett par år sedan (se Bankeländet) men frågan var vad man kan få i stället ? Nu finns det nätbanker som inte har några avgifter alls. Men jag behöver en bank som har användbara kort och alldeles nyligen har den tyska digitala gratisbanken N26 börjat erbjuda Mastercard. Så jag öppnade konto där.

Det var en snabb procedur. De påstår att det tar 8 minuter men litet mera tid gick det – speciellt som jag måste ta en bild av mitt pass. Men visst var det snabbt i alla fall. Sedan var det bara att flytta litet pengar till kontot och ladda ned en N26-app. Och i dag fick jag kortet.

Får jag bättre kundservice där ? Den kan knappast bli sämre i alla fall. Nu vill jag inte alls klaga på de stackars bankanställda (som ännu finns kvar) utan det är de som byggt upp kundavskräckningssystemet som bör klandras. N26 har epost och man kan samtala (skriftligt) med dem 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Man måste i alla fall klara av engelska (eller tyska som är mitt långa språk i skolan).

Kraven var förutom ett bra kort att banken var registrerad inom EU och har depositionsgaranti. Då föll alla engelska banker bort. Det finns Klarna i Sverige men de har inget kort. Däremot bryr jag mej inte alls om Apple Pay eller Google Pay eftersom de är spionvara. Men det är inte illa att få ett gratiskonto av Business klass. Om man inte behöver diverse tjänster utan bara vill betala från kontot så behöver man inte betala nånting alls. Förstås får man själv sköta om sitt konto via appen. En liten nackdel är att det kostar att lyfta pengar i annan valuta än euro – men det är sällan jag behöver den funktionen. Det finns en del jämförelser på nätet – sök med mobile bank eller digital bank eller online banking. Men med mina krav fanns det inte många alternativ.

Men det gäller att se hur det fungerar i praktiken. De här bankerna är inte så små mera. N26 har över 5 miljoner kunder och 1500 anställda. Och EU garanterar besparingar upp till 100 000 euro. Det gäller att kolla om kortet (Debit) fungerar med Paypal – vilket det borde. Och att man kan betala i alla butiker men det kan man inte kolla just nu med alla koronainskränkningar.

Det är ganska långt från den tid man gick in och pratade med Iris i banken bredvid butiken. Sparbanken är död och det som kom efter fyra namnbyten är så eländigt att jag föredrar en tysk digital bank. Auf kein Wiedersehen mehr banker.

Koronainskränkningar – märks inget

Det är en förskräcklig veklagan över hur man skall orka sitta ensam hemma i och med de inskränkningar som införts på grund av koronapandemin. Jag märker inget alls – möjligen har det blivit litet mindre möten.

På morgonen stiger jag upp klockan sex och sätter på värmen till traktorerna. Sedan dricker jag te och läser eposten och bondbloggen samt The Guardian och Aftonbladet. Därefter klär jag på mej skogskläderna och fyller på bränsle och olja i motorsågarna samt filar sågkedjan. Och så iväg till gallringsskogen med traktorprocessorn.

I skogen fäller jag björkar och aspar som börjar hindra tillväxten av smågranar och kör dem genom processorn. Det blir mera motorsågsarbete med asptopparna som ofta har för tjocka grenar för den lilla processorn.

Mitt på dagen går jag hem på kaffe. Vi är i hemskogen så det är inte lång väg. Då kan jag läsa eposten och bondbloggen på nytt och följa med vad som hänt. Vanligen inte mycket annat än att koronaviruset spritt sej ännu mer och att det är ekonomiska problem.

I traktorn hör jag på Sveriges radio via SR:s app i mobiltelefonen. Som jag skrev så fungerar det förvånansvärt bra i motsats till radiohörlurarna där hörbarheten är usel och avbrotten är så många att man tröttnar nästan genast. Mest hör jag på P4 Örebro tills jag tröttnar på den hemska musiken (mest pipiga sånger i melodifestivalstil) och hoppar till P1. Där är Vetenskapsradion mycket bra men ibland så kommer det underliga “kulturprogram” som jag åtminstone inte skulle kalla kultur utan närmast underliga flumåsiktssamlingar. Då byter jag till P2 och lyssnar till klassisk musik tills där kommer modern musik som gör att jag trots allt föredrar P4- skvalet.

Om nån undrar varför jag hör på P4 Örebro så beror det på att vi har ett hus i Medåker, Arboga som visserligen är i Västmanland men bara nån kilometer från gränsen till Närke och Örebro är “stan” dit vi åker på uppköp. Så man känner igen alla ortsnamnen i programmet. En del program kan dessutom vara riktigt bra och roliga – utom musiken.

Så fortsätter det tills det blir afton och just nu är det klockan sju på kvällen. Då åker jag hem för det vill bli litet för mycket reparationer om man kör i mörker. Det är lätt att köra upp på en sten som man inte ser. Eftersom marken inte är frusen och det inte finns snö som jämnar ut så far hjulen djupt ned i alla gropar och det är dubbelt värre än en vanlig vinter.

Ibland träffar jag brorsan eller Henrik i skogen eftersom de kör ut virket men det torde inte sprida nån smitta för vi varken kramas eller pussar. Jag slutade med handskakandet för 50-60 år sedan och höjer möjligen handen på långt avstånd och säjer “Morjens”. Mycket bättre än det löjliga “skaka hand med armbågen” eller “sparka på foten hälsandet ” som nån fjant hittat på. Det är bara bra att man förbjuder kramande och kindpussande. Jag har aldrig kunnat tåla eländet.

Här ser man att bondarbetet är det sundaste och att det inte behövs några inskränkningar alls för oss. Vi beter oss helt vanligt alldeles förnuftigt. Så det är litet underligt att höra på de långa utredningarna om hur hemskt det är att sitta hemma ensam. Fast jag förstår nog att det kan vara eländigt i en liten stadslägenhet. Här har jag “suttit ensam” i närmare 20 år sedan jag slutade jobba i Otnäs. Och trivs utmärkt.

Men visst är det illa med koronapandemin. Nu har över 20 000 dött globalt och ännu fler ligger på sjukhus. Volvo och andra industrier får stänga fabriker för att de inte får delar i den globala ordningen som kräver ur hand i mun. Jag är inte alls emot internationellt samarbete – tvärtom tycker jag inte alls om gränser men man måste ha litet buffertar och nödlager. Här har vi det mycket bättre än i Sverige där man tagit bort allting sådant och nu har stora problem med att bygga upp folkförsörjningen på nytt.

Den här krisen kom mycket plötsligt men det är just så som det blir katastrof. Man har inte tid att käbbla om hur man ordnar systemet för att klara krisen utan borde ha färdiga nödlager. Det vet varenda bonde (utom möjligen de “moderna”) att man måste ha samlat i ladorna så man klarar sej ett år till nästa skörd. Då det händer nånting likt den här pandemin så är det redan för sent att börja ändra systemet. Jag trodde redan att nutida generationer hade glömt kriget och problemen men de kanske bara inte ännu hunnit ta bort alla nödlager som byggdes upp efter kriget.

Så här ändras ingenting utan vi fortsätter som vanligt att gallra och köra ut. Nu börjar till och med vägarna över åkern torka upp (förutom ett par gropar) och med torrväder hela tiodygnsprognosen så blir det bara bättre skogsväder. Det börjar snart bli prefekt gallringsväder för det finns ingen snö. Jag hittade 40 cm höga stubbar från den tidigare gallringen men de är redan ruttna. Nu blir det inga stubbar alls. Och det kommer ut virke.

Det har blåst ganska ordentligt och jag börjar bli orolig för de långa smala granar som blir kvar. Troligen måste vi lämna en del björkar som vindskydd för björken har betydligt bättre rötter än granen. Men de som gnider mot granarna måste ju bort. I småskog som inte är så hög kan man däremot ta bort alla björkar. Björk är bra på många sätt och speciellt då det gäller att konkurrera med gräset men de kan fila sönder topparna på granarna som växer upp.

På kvällen kommer jag hem ibland efter klockan sju och då man ätit så ramlar man ofta omkull på soffan och så är den dagen slut. Det blir inte tid att syssla med annat. Fast man måste ju ibland köra flis så vi har värme i huset. Och ibland måste man ta en dag för reparationer. Just nu vill jag i alla fall vara i skogen för det har inte varit någon bra skogsvinter tidigare och det är nu eller aldrig.

Jag kan inte påstå att jag känner mej isolerad. Man har inte tid att fundera över sådant utan man måste koncentrera sej på skogsarbetet för annars kör man sönder traktorn eller sågar i en sten eller fäller en stor asp över traktorn. Så det är ett ganska spännande arbete med stora möjligheter till katastrofer. På kvällen är man inte bara fysiskt slut utan också mentalt eftersom man suttit spänd hela dagen. Så fort man slöar till så händer det nånting illa.

Men det har varit fint väder (utom blåsten) och man känner sej ganska nöjd med livet då man kör hemåt i skymningen.

Varannan dag i verkstaden

Visst går det undan med maskiner. Men de fungerar inte för evigt – snarare tvärtom då man kör i skogen. Speciellt nu då marken inte är frusen i skogen så är det bekymmer. Inte bara för att det blir djupa spår utan det frestar också på maskinerna. På lördagen for ena stödfoten under en stor rot (det var inte första gången) och då jag skulle lyfta upp stödfoten så brast fästet till hydraulcylindern.

Vi måste vinscha upp foten och binda fast den så att det gick att köra hem traktorn. Därefter var det bara att slå ur tapparna som håller cylindern – trodde man. Men tapparna satt som sten och vi måste skruva loss hela foten och sedan slå ur tapparna med storsläggan.

Huvudsakligen skall ju cylindern trycka ned stödfoten och vanligen är det inte tungt att lyfta den – utom ifall foten hamnar under en stor rot. Fast nog tycker jag att fästet var ganska dåligt svetsat vid cylindern. Tur att det inte var mina egna svetsar som brast. Men fästet för stödfoten är överstarkt och har inte rört på sej en millimeter. Det är fäst med fem 20 mm bultar och dessutom hade jag svetsat stöd på tre sidor om fästet så det inte hade den minsta möjlighet att röra sej.

Det var ganska enkelt att svetsa fast fästet på nytt men det tog tid för jag måste låta svetsen kallna efter varje svetssträng. Så det blev många kaffepauser. Därefter slipade jag tapparna med grovt sandpapper tills de gick lätt att sätta tillbaka och det tog en hel del tid. Förstås satte jag ordentligt med vaselin på tapparna innan jag satte i dem på nytt – ifall det skulle hända en gång till att jag måste plocka bort cylindern.

Två dagar gick till spillo: En dag att för hand såga upp de björkar som vi hade fällt och en dag att svetsa cylindern. Stödfoten plockar man inte bort för hand heller så vi måste rigga upp dragblock och domkrafter för att få bort den och det tar också tid.

På söndagen blåste det ganska starkt och givetvis blåste ett par av de träd vi lämnat kvar omkull. Men det är sällan som alldeles friska träd blåser omkull och det visade sej också att de var rötskadade.

Granen ovan hade blåst omkull alldeles då jag kom tillbaka för nästa lass. Men den var som sagt rutten. Andra långa träd böjde sej också för vinden så jag trodde de skulle brista men de klarade sej. Det är alltid problemet med gallringar att de träd som blir kvar lätt blåser omkull eller knäcks av blötsnö.

Förra natten var det -7 grader och vägen var alldeles hård. På bilden nedan syns tidigare spår från de regniga dagarna men idag syntes inga spår efter processortraktorn. Tyvärr blir det varmt och regn i morgon åter men från fredag framåt skall det bli kallt igen.

Sorgligt nog blev det ordentliga spår på åkern den här vintern

Speciellt asparna höll på att konkurrera ut granarna och på bilden nedan så ser man i den glesa delen hur många aspstubbar (vita) som det finns. Och det var ganska stora aspar. I den tätare delen bakom fanns en hel del björkar men de konkurrerade inte lika kraftigt som asparna.

Man kan jämföra med nästa bild där vi ännu inte gallrat (men dit vi är på väg). Även om det kommer ganska många kubikmeter asp och björk så borde man gallra litet tidigare för att främja granarnas tillväxt. Asp och björk betalar ingen mycket för.

I söndags då vi kvistade och kapade för hand så märkte vi nog att det lönar sej att ta en dag i verkstaden för att få igång processorn. Även om den är liten så går det mycket fortare att kvista och kapa och då blir också virket i lämpliga hopar så det går snabbare att köra ut det.

Processorn är från 1980-talet men har fungerat bra – utom då jag dragit sönder oljefiltret med gripen … De nyare processorerna har betydligt bättre teknik men den här går att använda i gallringar. Det som saknas är mätning av grovleken så det får man använda ögonmåttet till. I längden får man faktiskt ganska bra ögonmått. Längdmätningen går via en skild rulle som ibland missar stammen då den är krokig men vanligen fungerar riktigt bra.

Den elektronisk styrlådan har fungerat bra men man måste köra processorns hydraulpump en tid tills oljan blir varm för att elventilerna skall fungera. I år har det inte varit problem men en kall vinter kan det ta tid innan man kan börja köra. Med styrspaken (joystick på riks”svenska”) kör man träden framåt och bakåt, kapar och sköter kvistjärnen. Det finns längdautomatik (L1 och L2) men jag föredrar att köra för hand. Man övar upp sej så att man med ett par rättelser kommer ned till 1-2 cm noggrannhet.

Nu är ju hytten på Belarus fruktansvärt trång – speciellt som två ackumulatorer ligger i lådan under styrbordet. Det går an men ibland så lägger jag vänster arm på styrspaken på styrlådan och då kan man såga i misstag. Jag har funderat på att flytta styrlådan men den är mycket bra placerad då man kör processorn och det är bara då man använder lastarspakarna som man kommer åt den i misstag.

I morgon då det regnar skall jag sköta underhållet av processorn och så hoppas jag att allt håller ihop då det blir kallt i slutet på veckan. Då har vi chans att få ut både en och annan kubik från gallringen. Men vanligen går nånting sönder så det blir en dag i skogen och en dag i verkstaden …