Hindersby – Sida 27 – Bondbloggen

Biologiska bekämpningen fördubblades

Vi har redan länge sysslat med biologisk bekämpning av skadedjur och nu fördubblades kapaciteten. I stället för fyra katter så har vi nu åtta …

Det var inte riktigt planerat utan var mest ett misstag. Den äldre katten, Skuttan, har varit osynlig hela slutet på sommaren men för ett par veckor sedan kom den och ville ha mat. Och då var den ganska tjock. Litet senare föddes tre kattungar. Lika gick det med den yngre kattflickan men den fick bara en unge.

Det blev litet rådd för den yngre mamman med bara en unge tog plötsligt och adopterade de tre äldre ungarna. Och så började de turvis mata alla i olika sammansättning. Korgarna ligger bredvid varandra och ungarna börjar redan klättra över kanten till den andra korgen och tillbaka.

Och så har vi huset fullt med barn som kommer och ser på kattungarna. De får ännu ha roligt i ett par månader men sedan måste vi nog ge bort kattungarna. Fyra katter är ungefär vad vi orkar med. Det börjar bli dyrt med kattmaten – speciellt som katterna har ätit upp nästan alla gnagare som här har funnits. Fällor och gift behöver vi inte alls ha mera.

I morse kom i alla fall Grålle med ett möss. Jag berömde dem men släppte inte in den för den vill leka med fångsten och ibland lyckas mösset försvinna nånstans inne i huset vilket inte är så lyckat. Nu då det blivit kallare så kommer det gnagare från åkrarna och söker sej in i husen.

För en veteodlare är katterna verkliga nyttodjur. Jag förstår så väl att de gamla egyptierna dyrkade kattgudinnan. De hade säkert stora problem med gnagarna i sina spannmålslager.

Vintern kom i oktober 2019

Vi har varit och tömt ut allt vatten på Nornbergs i Medåker. Då vi for så var det 13 grader varmt och jag funderade länge på om jag skulle byta till vinterringar. Till all tur bytte jag fastän prognoserna inte lovade minusgrader då ännu. Då vi kom tillbaka och körde ut från färjan i Åbo så var det minus 6 grader på vägen till Salo. Så det hann bli nästan 20 grader kallare under vår Medåkersvecka.

I Hindersby kom det snö redan på lördagen för två veckor sedan och en del låg kvar ännu då vi kom hem. Nu har det varit litet varmare men prognosen hotar med minusgrader dygnet runt för slutet på veckan och efter litet regn på lördag-söndag så skall det åter bli kallt nästa vecka. Så nu undrar man om vintern redan börjat ? I så fall kan det bli plusgrader i januari (så att medeltalet hålls konstant) och det är inte alls bra.

Vi hade en skön vecka i Medåker – i arbetets tecken. Inte stor skillnad mellan arbetet hemma men det som saknades var stressen med allt ogjort. Det var så långt borta att man inte kunde göra nånting åt det så man kunde lugnt glömma allt. Brorsan kollade att värmepannan fungerade hemma i Hindersby och gav mat åt katterna. Det gick förresten åt mycket litet flis då jag vred ned värmen ganska grundligt.

Nu satte jag plåt ovanför fönstren vilket har varit på “ti djär”-listan (att göra) i snart 20 år. Jag var litet orolig att fönsterkarmarna hade ruttnat eftersom det kunde rinna vatten längs väggen in bakom foderlisterna. Ingen fara alls ! Karmarna var torra och hårda eftersom det vatten som runnit in bakom listerna hade torkat upp snabbt. Sedan fanns det hål i timmerväggen där vatten runnit från det söndriga taket för länge sedan.

Den rötskadan var gammal eftersom den var övermålad och huset målades förrän vi löpte det år 2000. Det var heller inget problem för då jag började hugga bort den ruttna delen så visade det sej att den var en millimeter tjock ovanför fönstret och inte mycket mer på sidorna. Då man kom fram till stockens kärnved så var den så stenhård att jag inte ens fick i fem tums spikar … Det här huset ramlar nog inte omkull de närmaste tvåhundra åren ifall man bara håller tak på det.

Jag högg väggstocken sned utåt så att allt vatten skulle rinna bort och satte in en stocklist som också hade övre kanten sned utåt. Det är viktigt att övre kanten är ohuggen (bara försiktigt barkad) för då håller den bättre eftersom man inte bryter av fibrerna. Det här är en gammal metod att lappa stockhus och det finns sedan gammalt en hel del lappar också på vårt hus.

Den övre foderlisten är återställd enligt gammal modell. Eftersom den är 25 cm bred på mitten så måste jag såga eget virke som nu torkat i flera år. Det hade inte blivit skevt och det var så hårt att jag fick arbeta mej svettig med att hyvla det. De gamla övre foderbräderna hade ruttnat så plåtarna behövs nog. Jag sågade in plåtarnas övre kant 6-8 millimeter i stockväggen så att det vatten som rann längs väggen effektivt skulle föras ut över plåten.

Nu är alla foderbräder klara på nedre våningen men det skall ännu sättas in plåtar. De nedre plåtarna under fönstret lämnade jag till sommaren för då man passar in dem måste man tar ur innerfönstret och hyvla och såga.

Det finns ännu rötskador uppe till vänster som skall lagas. Det var där den största läckan i taket fanns förrän taket fick ny takplåt (före vår tid). Men vad jag såg gjorde mej övertygad om att det inte är något problem. Kärnan i stockarna är hård så jag lägger bara i stocklister i övre kanten på stockarna. Och så skall det nya virket målas rött förstås.

Men visst är en gammal stockvägg otroligt fin … Den är som ett konstverk jämfört med de sterila moderna väggarna med slät och intetsägande yta. Efter mina senaste erfarenheter så håller den också ett par hundra år längre än moderna material. Den här väggen är nu omkring 170 år gammal.

Nu börjar Nornbergs se ut som en gammal gård. Tyvärr var ladugården riven sedan långt tillbaka (den fanns bredvid vedlidret längst till höger på bilden). Bastun och vedlidret har vi byggt efter år 2000 men i gammal stil.

Snart blir vi av med alla takfärgsflagor för snart är färgen helt borta ifrån taket. Så mycket för de industriellt målade plåtarnas eviga färg … Bara reklam, dvs. lögn. Till all tur är det så gammal plåt att den är både tjock och väl galvaniserad.

Nu är åkern utanför vårt hus plöjd. Vi träffade Tobias som numera arrenderar åkern då han plöjde den (fyrskärig växelplog). Han är från en grannby och odlar en hel del. Då jag sysslade med fönsterfodren så hörde jag hur plogen smällde i stenar allt emellanåt. Och stenar finns det mycket av i Garlinge. Tobias bara skrattade och sa att han var van vid stenar. Jag tror i alla fall att plogspetsarna måste vässas allt emellanåt. Snyggt plöjt blev det och han hade tur med vädret för sedan började det regna och blev halt i leran.

Litet dåligt samvete hade jag eftersom jag bara tagit ledigt i stället för att plöja. Det samma gäller i Hindersby. Fastän jag beslutat köra med direktsådd och det har fungerat hyfsat bra så får jag dåligt samvete då grannarna plöjer. Man får en känsla av att man är en lat slöfock.

Väl hemma så blev det att sätta in de sista bitarna isolering på verandan och täta den så att vi kan ta in alla blommorna till vintern. Annars också gäller det nu att förbereda sej för vintern. Det är tidigt – speciellt då det varit flera långa och ganska varma höstar. Ibland ha man kunnat bygga ända fram till jul men nu ser det ut att blir verkstadsarbete.

Bygge i regn och rusk

Då hösten kommer blir det vanligen regn och rusk. Det kan finnas undantag men inte i år. Jag bygger veranda och regnar det inte så duggar det. Väderprognosen lovar uppehåll men lika så väl så kommer det en skur i alla fall.

Åkerarbetet är slut för oss. Grannarna plöjer men här väntar vi bara på våren och direktsådden. Så nu återupptog jag arbetet med huset och det är verandans tur. Stommen är lagad och nu gäller det att täta och isolera. Tyvärr hann jag inte laga fönsterkarmarna medan det var varmt och torrt så de får vänta till nästa sommar. Fönstren satte jag in provisoriskt.

Balkongen rev vi i slutet på september och konstaterade att det gamla plåttaket från 1930 var i ganska bra skick så jag börjar fundera på att behålla det. Den nya balkongens golv blir ju vattentätt med takfilt så det borde inte komma vatten ned på det gamla plåttaket mer.

Den nya balkongen får också vänta på nästa sommar men nu gäller det att täta och isolera verandan innan vintern kommer – och alla blommorna skall in. Verandan har varit bra vinterförvaring för den är ganska sval. Men riktigt kalla vintrar har det dragit från alla springor och en del växter har dött. Inget att undra på för då vi rev väggarna så var en del konstruktioner sönderruttnade med stora hål.

Nu sätter jag tjockt tjärpapper både innanför och utanför isoleringen och försöker täta ordentligt. Man skall inte nita fast pappret för jag såg att det gamla pappret var sönderrivet vid nitarna eftersom alla träkonstruktioner rör på sej litet vid värme och fuktväxlingar. Och nitar man så skall man bara göra det i ena ändan.

Men man skall inte använda det vanliga tjärpappret som närmast liknar svart vessapapper utan det skall vara riktigt tjockt – som det var förr. Jag köper bara från Byggnadsapoteket för då vet jag att det är bättre kvalitet. Vanliga byggaffärer litar jag inte på alls. Och plast skall man undvika in i det sista. Det kondenseras fukt mot plasten som sedan röter allt på nolltid eftersom plasten hindrar fukten att ventileras bort. Tjärpapper däremot släpper igenom fukt fastän det hindrar drag.

Sedan satte jag in två lager ekoull (cellulosaisolering) (10+5cm) i olika riktning så det inte blir genomgående springor. Utanpå isoleringen satte jag takskivor som har den fördelen att de är spontade så det blir inga springor där heller. Egentligen hade jag tänkt lägga tjärpapper bakom brädfodringen men eftersom jag har överlopps takskivor så passar de riktigt bra här. Sponten gör att tjärpapper är onödigt.

Men det räcker inte med att göra konstruktionerna täta – de måste också gnagarsäkras. Nedre delen av en vägg är ett av de känsligaste ställena liksom en innervinkel. Så jag satte tätmaskigt galvaniserat nät i nedre delen av väggen och i innervinkeln. Just här såg man att mössen sprungit in och ut då vi rev den gamla verandan.

En mycket viktig sak är att man sätter plåtar både ovanför och under fönstren som för ut vattnet från väggen. Där såg vi vid rivningen att regnvatten runnit in och fått väggbräderna att ruttna.

Nu sitter fönsterplåtarna bara provisoriskt för de måste bort nästa sommar då jag skall laga fönsterkarmarna. Nedre delen av karmarna hade ruttnat 3-4 cm på utsidan så det högg jag bort. Men de var helt friska och hårda längre in så det är helt onödigt att byta dem utan jag skruvar bara fast en list i stället för den ruttna ytterdelen. Det kommer också en plåtlist utanpå listen så den håller nog i framtiden.

Det förs en massa reklam om att man skall byta ut fönster men det är det sista man skall göra. Om man har gamla fönster av utvalt kådrikt och tätväxt fura så skall man absolut inte byta till de usla moderna fönster som ruttnar på nolltid. Då hamnar man in i en ond cirkel där fönstren måste bytas vart tjugonde eller trettionde år. Det gillar förstås försäljarna men för den som skall betala blir det svindyrt.

Att isolera framsidan var däremot ett större arbete. Det är inte många kvadratmeter vägg men då fönstren gör att den är uppdelad i nio delar så tar det mycket tid. Det är lika mycket arbete att skära till för en liten yta som för en stor där man bara radar in de flesta isoleringsbitarna. Och så tar det mycket tid att vika tjärpappret i varje hörn. Jag skär aldrig upp det i hörnen utan viker dem så att de blir helt täta.

Nu är det inte mycket kvar ifråga om yta men då det regnar hela tiden så vill det inte bli färdigt. Det rinner vatten från verandataket precis ned på framväggen så jag måste sätta upp en gammal takränna provisoriskt. Det skall regna varenda dag hela veckan så jag måste kanske hitta på något annat att göra.

Det är inte så svårt för verkstaden är full av maskiner som borde repareras. Men man vill gärna ha slut på ett arbete för att i lugn och ro kunna koncentrera sej på nästa.

Hyggesfritt ?

Att kalhugga eller inte kalhugga – det är frågan. Vi har hoppat över hela kalhyggesperioden här på Bos-Sestu och nu verkar det som om trenden går mot gammaldags skogsbruk igen.

Rubriken “hyggesfritt” är mest ett ondgörande över den rikssvenska benämningen där “kalhygge” är detsamma som “hygge”. De menar alltså inte att “hyggesfritt” innebär att man inte får hugga alls – vilket jag automatiskt antar då jag ser benämningen. Jag vet inte om de försökt få kalhygge att låta mindre farligt genom att kalla det hygge men det är ett idiotiskt språkbruk. Nu riskerar de att “hyggesfritt” verkligen börjar betyda att man inte får hugga alls … Nå, då man läser vidare så framgår det att “hyggesfritt” betyder att man nog får hugga men inte stora kalhyggen. Så varför inte använda den riktiga termen “kalhyggesfritt” ?

Jag läste i senaste SkogsLand om en jägmästare (skogsbruksingenjör) i Sverige som tänker övergå till “hyggesfritt” (alltså kalhyggesfritt) i sin 120 hektars skog i Närke söder om Örebro. Han hade ingen tanke på annat än kalhyggesbruk eftersom han aldrig hört talas om något annat i jägmästarutbildningen. Men med tiden började han tvivla och har nu lagt om till kontinuerligt skogsbruk. Det är ingen ideologi bakom beslutet och ingen miljöfanatism utan han tycker bara att onödigt att lägga 5000 kr per hektar på något som naturen sköter själv. Så han slutade för 30 år sedan att röja och markbereda och plantera.

Vi år i samma ålder men jag hade lärt mej av farsan som var aktiv skogsbrukare hur man sköter en skog – och där ingick inga kalhyggen. Så jag lämnade aldrig det kalhyggesfria skogsbruket. Och just precis på grund av samma skäl: Varför betala och arbeta i onödan med det som naturen sköter själv ?

Här har naturen fixat föryngringen själv

Så kom det i Hbl den 29 september en artikel om att Forststyrelsen börjat med ett stort projekt att i stor skala testa kontinuerligt skogsbruk på 15000 hektar. Nu börjar man känna sej obehagligt trendig – jag som alltid varit kärringen mot strömmen. Men inte tänker jag börja kalhugga bara för att vara tvärtemot.

Så har vi då diverse skogsexperter som i skolan lärt sej att det enda riktiga är att kalhugga och inte alls tycker om kontinuerligt skogsbruk. Och på andra sidan miljöfanatiker som skall förbjuda kalhyggen helt och hållet genast. Jag håller varken med den ena eller den andra. Även om jag tänker fortsätta med kontinuerligt skogsbruk – av praktiska och inte ideologiska skäl – så vet jag att det i vissa sammanhang är lika så bra att kalhugga. En stor skogsmaskin slår ibland sönder de kvarvarande träden så grundligt att det är lika bra att ta bort allt.

Det är en helt annan sak då vi fäller stora träd för hand med riktad fällning som ger små skador och låter ungskogen fortsätta att växa med ökad fart. Då tar vi ut stora träd som med relativt litet arbete ger klirr i kassan och undviker alla kostnader för markberedning, plantering och röjning. Nästan allt vi får in är rent netto.

Men alla har inte maskiner och kan inte själva arbeta i skogen hela vintern och då blir det att fundera. Det intressanta i diskussionen i Sverige är att många som har kontinuerligt skogsbruk faktiskt har stora maskiner att sköta skogen. Och menar att det ändå är lönsamt utan kalhyggen.

Det är också en konst att välja metod inom ramen för kontinuerligt skogsbruk. Ibland kan det vara bra att plocka ut de största träden och ibland kan det vara idé att glesa ut så att man lämnar de starkaste (men inte hyggesmogna) träden att växa ännu i 15 år. Det är ganska många saker som man bör beakta. Också rena skräpträd bör man lämna ifall det annars blir gluggar där gräset kan ta över och hindra förnyelse.

Nu är det i alla fall slut med åkerodlingen för i år här och man börjar fundera på vinterns skogsarbete. Maskinerna skall först sättas i skick och ännu kan man inte fara till skogs – inte förrän det fryser på ordentligt. Jag hinner inte slå dank för verandan skall ännu sättas i vinterskick. Väggarna skall isoleras och fönstren sättas in förrän den riktiga vinterkölden kommer.

Men tankarna börjar allt mer gå mot skogen.

Ibland går det bra

Brådskan fortsatte direkt efter tröskandet. Eftersom det var fint väder så sprutade jag glyfosat för det fanns massor med baldersbrå. Vanligen finns det alltid nånting att klaga på men nu var det faktiskt bra väder. Inte ens GPSen krånglade.

Växligheten var litet underlig i år. Trots värme så mognade den sent och så kom det en massa baldersbrå i vetet. Möjligen var det frön som inte hade grott tidigare som nu grodde i höstregnen. Det var alldeles tydligt nya plantor med nya blommor. De gamla baldersbrå som fanns på våren lyckades jag bekämpa ganska bra.

Kvickroten mådde inte bra den här sommaren. Det fanns en del fläckar men inte särskilt livskraftiga. På en del åkrar fanns det inte något grönt alls fastän sprutspåren vanligen lyser gröna efter tröskandet. Det var riktigt svårt att se sprutspåren i år.

Därför måste jag köra på GPS för det mesta. Den har krånglat tidigare men nu flyttade jag upp den yttre GPS-mottagaren utanpå en plastburk som jag fäste på hyttens tak med magneter.

GPS-mottagaren håller kontakt till plattan i hytten via Blåtand. Orsaken till att jag satte en plastburk under mottagaren är att radiovågor är känsliga för jordplan dvs. plåttaket på hytten. Jag hade tidigare haft mottagaren i den lilla dosan alldeles ovanför plåttaket. Nu fick jag mindre felvisning än tidigare år så man kunde nästan köra bara på GPS. Riktigt bra är det inte ännu men GPS kan i dagens läge inte ge bättre noggrannhet än ca. 3 meter absolut och under 1 meter från varv till varv. Utom i de fall då man använder RTK som felkorrigering men då måste man ha en skild radiofyr uppställd nära åkern. Och det blir dyrt.

Om man ser på nedanstående bild från Brennendjin så ser man att sprutspår är ganska besvärliga eftersom det finns massor med åkerholmar och krokiga drag. Med GPS som “målar” där man har kört är det litet lättare att köra. Det blir inte lika mycket dubbelt och viktigast av allt så blir det inga osprutade fläckar.

I år var det ganska varmt, lugnt och bra bärighet på åkern så jag kunde köra med stora Zetorn utan att det blev spår vilket är speciellt viktigt då jag kör med direktsådd. Vissa år blir det grymma spår efter sprutan och det ser ut som om man plöjt då man kör ut på vägen.

Nu förs det ett väldigt liv om förbud mot glyfosat. Det är bra ifall det grundar sej på fakta men jag tvivlar starkt på det. Närmast verkar det vara ett lämmeltåg där 99,99 % inte har kollat fakta alls utan bara följer de andra. Att förbjuda glyfosat utan att det finns någon ersättning kan få stora konsekvenser.

Personligen måste jag spruta bort kvickrot och baldersbrå för annars har jag bara en djungel på åkern utan något vete alls. Det kan vara idé att på nytt se på bilden från 2017 där man ser skillnaden mellan besprutat vete och obesprutat där baldersbrå tagit överhanden helt.

Utan glyfosat blir det att fundera på om man måste sluta med veteodlingen helt och lägga allt i vall. Eller finns det någon gröda som klarar av konkurrensen med baldersbrån ? Att gå tillbaka till att plöja är bara uteslutet med de här vetepriserna. Att bränna en massa olja på bearbetning är knappast mera miljövänligt heller. Någon liten höjning av priset hjälper inte ett dugg – möjligen en mångdubbling. På den tiden vi ännu plöjde så var vetepriset omkring 4 gånger högre.

Nästa vår måste jag så in följande gröngödslingsareal och som det ser ut så minskar den inte – snarare tvärtom. Men just nu kan man glädja sej över att tröskning och höstbesprutning gick bra. Och nu gäller det att få i ordning maskinerna för skogsarbetet …

Sängliggande tröskning

I år har jag prövat en ny metod: Att tröska sängliggande. Det gick riktigt bra med hjälp av brorsan och Henrik. Jag själv låg två dagar i sängen och snörvlade och hostade.

Jag har klarat mej länge utan de vanliga förkylningarna i vårsådd och tröskning så jag blev litet oförsiktig och drog inte på långkalsongerna i tid. Halsen kändes litet sjuk men jag fattade inte att genast bli försiktig och så gick det som det gick.

Tröskan höll ihop utan problem efter bytet av skakararm och det var lättröskat i år. Jag tror inte det blev stopp en enda gång. Det fanns heller inte mycket grönt i vetet. Kvickroten blev ganska svag efter förra höstens lyckade glyfosatsprutning och sommarens torka. Ingen liggsäd fanns det heller – troligen på grund av torkan. Ändå var skörden inte alls så dålig.

Men vetet var ojämnt. På vissa ställen hade det växt riktigt bra medan det var uselt på andra ställen och jag vet precis vad det berodde på: Det 50 mm regn som kom i början på maj (se Sprickanveetå och svandamm). Det såg man redan i juni då det inte fanns ett enda strå där vattnet hade legat (se Svansjön har torkat).

Men det var inte bara svackorna som stod under vatten som var dåliga. I Alkärret som ligger inne i skogen hade det torkat upp så långsamt att brodden hade blivit svag på stora områden. Om man jämför med området alldeles invid Svansjön som ligger ute på slätten så växte det bra alldeles invid den tomma svackan medan det var sämre i Alkärret inne i skogen.

Och man såg på leråkrarna att det växte bättre på upphöjningarna än nere i svackorna fastän det brukar vara tvärtom sådana år som man inte har stora regn. Och på mullåkrarna växte det bra överallt eftersom mulljorden inte ger översvämningar ens vid 50 mm regn.

Gamla torken blev full och nya torken halvfull trots att vi har en tredjedel i vall. Utan den stora gröngödslingsvallen hade det varit knappt om utrymme. Ändå hade vi upp till 60 cm i nån lår och det är egentligen för mycket.

Vetet var ganska fuktigt då vi började med 27-30 % men på de tidigast sådda åkrarna var fukthalten bara 22-23 %. Det var litet dåligt torkväder ett par dagar men annars har luftens relativa fukthalt varit så låg som 45-60 % och det utlovas bra torkväder ännu i flera dagar. Men på lördag blir det åter fuktigare. Nu gäller det bara att torka (och kyla) ned vetet så det håller över vintern och sedan blåsa en eftermiddag med stark vårsol så blir det lätt 12 %.

Men det som man lade märke till i år var den stora mängden baldersbrå (se bilden från Alkärret) i vetet – men inte kvickrot. Och den fanns nästan överallt. Den hade grott sent så den hann inte bilda frö men nu är det viktigt att spruta glyfosat för annars finns det inget vete alls på åkrarna nästa år utan bara en djungel av baldersbrå.

Nu blir det alltså glyfosatsprutning och jag tror också att jag kör med hacken på mullåkrarna och krossar halmen riktigt grundligt. Det gick bra att så i våras efter det att jag kört med hacken på mulljorden. Litet mera bränsle och tid går det men det blir mindre krångel på våren. Nu är det i alla fall

Kategori: Hindersby