Tröskan sönder nr.1/19

Det gick att köra hela 2 1/2 hektar innan tröskan gick sönder. Dunkandet och klonkandet visade sej vara en tapp på skakararmen som brustit. Inte så förvånande för den svetsade jag i fjol. Men det håller inte med svetsning.

Den avbrutna tappen till höger

Det är närmast ett skolexempel på materialtrötthet – en tapp som bara är fäst i ena ändan och utför en rörelse fram och tillbaka hela tiden. Och naturligtvis brast den på högra sidan där elevatorn är mittemot så det inte finns möjlighet att dra armen av den koniska axeln med en vanlig avdragare.

Vi bytte axeln i fjol och hade då samma problem. Så jag köpte en hel sats avdragare men nu visade det sej att allt annars var bra men själva skruven som skall dra av armen var för lång. Så det blev att söka igenom alla lådor efter en skruv som var tillräckligt kort, helgängad och med rätt gängor. Dessutom borde den ha hårdhetsklass 10.9 eller bättre.

Och nä, en sådan skruv hade jag inte. Så vi provade med en mjuk skruv (4.6) och fick faktiskt av armen med mycket hugg och slag med en stor hammare. Gängorna på skruven for åt fanders men det gick. En stor hammare eller slägga är ganska bra – ifall man kommer åt att slå.

Mera verktyg behövs hela tiden. De finns på nätet och är inte ens så farligt dyra. Kvaliteten är det ibland si och så med men ofta behövs de bara ett par gånger – men då behövs de verkligen. Nu sitter jag och väntar på ny skakararm och ser nervöst på väderprognoserna som lovar regn ibland och torrväder ibland.

Vetet som vi tröskade i går var ganska fuktigt – 30,6 % – så inte började jag för sent med tröskandet. Å andra sidan lönar det sej inte att vänta mer. Litet underligt att vetet inte är mera moget så varm och torr sommar som vi har haft.

Vetetröskandet börjar 2019

Med det här vädret lönar det sej inte mera att försöka torka utomhus så jag började tröska i dag, Förvånansvärt nog så gick tröskan inte sönder efter 50 meter som den brukar. Tvärtom gick det riktigt bra att tröska och skörden var inte så illa. Jag är riktigt nöjd med vad direktsådden gav i år.

Vetet tröskas

Systemet fungerar ganska bra, våra två kalluftstorkar sväljer så mycket som bara tröskan klarar av så jag behöver inte fundera på torktider. Torktiden är alltid åtta månader i den meningen att jag på hösten torkar ner så mycket att det håller sej till våren (vanligen under 17 %) och sedan på våren torkar man snabbt ned till 13 %. I våras gick det otroligt snabbt och jag stängde inte av tillräckligt tidigt så en del gick ned under 10 % … Solvärme från de flera hundra kvadratmeter stora plåttaken ger en grym energi.

Men inte började jag för tidigt. Vetet var ännu 26 % den torra sommaren till trots. Sådden var ju sen men inte ovanligt sen. Jag hörde också att de som tröskat havre hade en hel del gröna korn. Men nu är det mitten på september och att vänta med tröskandet hjälper inte.

Systemet är annars bra men det finns ännu ett problem kvar och det är vädret. I morgon skall det regna hela dagen och nästa vecka kommer det litet regn varje dag. Det blir att nappa litet då och då. Men man vet aldrig med prognoserna. I dag kom det ett par droppar och såg ett tag hotfullt ut men regnvädret missade oss med en hårsmån.

Regnskur stryker tätt förbi

Så det blir att rulla tummarna och vänta på torrväder. Åtminstone kan man inte börja med andra större arbeten. I morgon passar det bra att gå på Hantverkardag på gamla folkskolan där vi lagar fönster och hyvlar lister med gamla “krushyvlar”. Men i mitten på nästa vecka ska jag försöka tröska resten av vetet.

Vädret slog om

Torr sommar men då man skall börja tröska så slår vädret naturligtvis om. Det har inte kommit stora regn men det regnar litet var och varannan dag. Tillsvidare har det varit ganska varmt men prognoserna lovar svalare väder.

Det har inte varit så att jag spankulerat omkring och bara väntat. Alla de “små” arbetena har gett mej full sysselsättning. Och så har man haft tid att gå igenom tröskan och städa torken. Torkstädandet är lika mycket skitarbete som då man skulle tömma dyngdalen förr i världen. Det förbaskade dammet tränger in överallt.

Jag har igen suttit och försökt hitta en bra dammtät huva men det är nästan omöjligt för en som är så beroende av glasögon som jag. Det finns hundratals halvmasker och helmasker och skyddsglasögon men inget som passar. De stora hjälmarna är alldeles för klumpiga för verkligt arbete (jag har två stycken begagnade). De passar bara inspektörer och andra onödiga personer som bara står och ser på då andra arbetar.

En huva hittade jag för något år sedan men jag köpte inte fläkten som hör till för den hade ett horribelt pris. Tyvärr går det inte utan fläkt för det slår imma innanför så man inte ser nånting. Jag satte en datamaskinsfläkt till huvan men den ger inte tillräckligt med luft och tryck. Så nu surfar jag på nätet för att hitta något gammalt begagnat – som vanligt.

Väderprognoserna ändras varje timme nästan men just nu lovar de uppehåll efter tisdagen. Tyvärr skall det komma en hel del regn på söndag-måndag men man kan hoppas att det blir mindre än prognoserna lovar. Vi brukar ju har tur med att det mesta regnar bort i Helsingfors och Borgå. På regnkartan (Lantbruksvädret) ser jag att ett regnområde går söder om oss och ett norrom. Med litet tur kanske jag kan börja i morgon.

Lantbruksvädret visar också att upptorkningen börjar vara dålig – som det ju är på hösten. Det är för svalt helt enkelt. Tills vidare har jag torkat vetet ute på åkern men nu är det nog slut och dags att ta in det – om det går.

Många arbeten små …

Medan jag höll på med taket så hade jag en bra ursäkt för att skjuta upp en massa små men nödvändiga arbeten. Sedan måste jag fixa dem alla och märkte att små arbeten tar en massa tid.

Det är den klassiska situationen då man börjar med nånting litet och sedan märker att först måste jag i alla fall göra det och före det måste det fixas och så vidare i en närmast oändlig kedja. För att inte tala om att man mitt i allt märker att “där är ju den prylen som jag borde ha skruvat fast för länge sedan”. Man hamnar in på distraktion efter distraktion tills man är fullständigt inne på ett villospår och sedan börjar fundera på vad det egentligen var som man skulle göra …

Takarbetet höll en på rätt spår ganska bra eftersom man hela tiden hade bråttom att få det klart innan det börjar regna. Det regnade ju väldigt litet den här sommaren men man visste ju inte då hur det skulle bli.

Nu har jag satt flera veckor på “regnvädersarbeten” som jag sparat på hela sommaren. Det var inte minst underhållet av datamaskiner som tagit massor med tid. Ifall ni inte tänkt på det så går det faktiskt många dagar till att uppdatera program och så skall komponenter bytas ut också ibland.

I år hade vi två ordentliga åskväder som speciellt på gamla folkskolan (där vi har vår huvudcentral för fibernätet) slog sönder en hel del. Nu har jag fått två datamaskiner reparerade – till all tur räckte det att byta ut ett par kort. Men en burk fick jag byta helt och hållet. Det var där vi har byns digitala fotoalbum med många gamla foton. Det var egentligen bra för den gamla var otroligt långsam och seg.

Men sedan skulle nya program installeras och det tar alltid mera tid än man tror. En “enkel uppgradering” visar sej vara omöjlig och man får installera om hela systemet på nytt. Men innan det måste man säkerhetskopiera allting. Och så har man glömt vilka parametrar man använt osv. osv.

Byns digitala fotoalbum

Tyvärr kan man inte se fotoalbumet utanför vårt lokalnät så lätt. Problemet är alla skurkar som hela tiden försöker bryta sej in i alla maskiner. Som ett exempel kan jag visa antalet försök att bryta sej in i vår maskin Hindrik. Bara idag var antalet misslyckade försök 120218 – nej nu är de 129284 … Och nu 129305 … Så man måste ha skydden i skick förrän man kopplar upp nånting till nätet.

Dessutom måste jag sköta om gamla skattepåpekanden och annat onödigt byråkratarbete. Onödigt därför att jag måste göra ett bokslut för en firma som inte haft nån verksamhet alls på sex år. Inga inkomster alls. Men ett formellt bokslut krävs i alla fall och det tog en dag att göra det. Säkert går det snabbare för den som är van men jag måste plocka fram allt gammalt och på nytt börja fundera hur man gör. Vi har för mycket folk som är anställda bara för att göra livet svårt för alla som försöker göra nånting nyttigt – som att odla mat till exempel.

Och så var det dags att städa undan efter takarbetet och rivningen av de ruttna stolparna i verandan. Och städa ladan för att få ut tröskan. Och städa verkstaden för att få in tröskan. Ladan var alldeles tom efter golvarbetet i fjol och verkstaden var tom efter skörden i fjol.

Men tomma utrymmen fylls snabbt då man släpar in allt “undan regnet”. Enda sättet att få dem att hållas tomma och städade är att inte göra nånting alls. Nu var det bara att börja städa igen. Och då man städar så hittar man saker som borde ha reparerats, satts upp, hittats en plats för … Igen distraktion på distraktion.

Plats för tröskan

Nu är verkstaden nödtorftigt tömd så tröskan ryms in. Men var kommer allt längs väggarna ifrån ? Jag hade byggt stora hyllor just för att få bort saker från golvet. Hyllorna är fulla och golvet också. En del är material för arbeten som borde göras men som skjutits upp därför att taket måste fixas först eller nån katastrof måste klaras upp. Annat är bara överblivet material som man inte vill kasta bort för det behövs i framtida reparationer.

På tal om sparat material så var jag innerligt glad att jag hade sparat gammal pärlspunt från 1980 då vi byggde om verandan (från två ytterdörrar till en ytterdörr). Nu kom den väl till pass då jag måste såga av hela nedre delen av den ruttna verandaväggen. Sådan panel kan man inte mera köpa annat än på specialbeställning. Den gamla panelen hade till och med rätt färg.

Jag har alltså inte tröskat nånting alls än – jag bara torkar vetet. Torkningen sker ute på åkern med hjälp av solenergi så den är mycket förmånlig. Det är ett spel där man måste ha goda nerver. Hinner jag få in vetet innan det kommer skyfall på hösten ? Det är förstås lättare att ta risken och vänta då man ser de usla vetepriserna. Falltalet kan man strunta i eftersom brödvetet ibland är sämre betalt än fodervetet. Jag har helt slutat med brödvete.

Men klövern växer som en tok. Klinkas tog en skörd i somras men nu är vallen igen som en matta med frodig klöver. Då jag körde förbi så måste jag stanna och ta en bild för trots att vi förut haft god klöverväxt så börjar det här ta priset. Alldeles jämnt över hela åkern.

Återväxt på klövervallen

Snart måste jag i alla fall börja tröska vetet. Om inte annat så för att få undan skördearbete i tid. Det är ännu bara början på september men jag skulle behöva några veckor med torr väderlek efter skörden så jag kan byta verandataket.

Och fixa alla småarbeten – det finns ännu kvar en lång lista …


Sista resan för vita Ducato

Min första paketbil – den vita Fiat Ducato – som jag köpte för 30 år sedan har gått hädan. Och mycket dramatiskt … Skrotbilen som hämtar det insamlade skrotet som vi fört åt ungdomsföreningen Hembygdens Hopp kom i lördags för att hämta Ducaton. Jag iddes inte bogsera den till uppsamlingsplatsen eftersom ett hjul inte tvinnade alls – men det var ett misstag.

Skrotbilen kommer

Till min fasa tog skrotkillen en stor sten i gripen och började slå sönder Ducaton där den stod. Jag hade vevat ned sidofönstren för att de inte skulle gå sönder men vad hjälpte det mot den stora krossen.

och krossar Ducaton där den står
En mycket tillplattad Ducato lyfts upp på skrotbilen

Jag kan förstå att de ville platta till den höga paketbilen men de kunde ha lyft upp den på flaket först. Nu har vi massor med glasbitar på vägen och under äppelträdet i gräset. Och småflickorna springer där i närheten med bara fötter fastän man hur förmanar. Om jag hade vetat det här så skulle jag aldrig släppt in dem på vår gårdsplan. Och de hämtar inga fler bilar härifrån.

Den vita Ducato 13 köpte jag 1991 – begagnad givetvis. Den hade använts som servicebil vid motorcykeltävlingar och hade godkända sitsar bak. Årsmodellen var -85 så det var den första generationen av den mycket framgångsrika paketbil som tillverkades gemensamt av Fiat, Peugeot och Citroen från 1981 framåt. De hade exakt samma karosseri men olika motorer.

Det speciella med Ducato 13 var att man kunde stå rak i den men ändå var den så låg att den gick som personbil på Viking-färjan. Det var viktigt för över en viss höjd så steg priserna mångfalt. Ducaton blev också husbilarnas viktigaste chassi.

Den vita Ducaton hade inredning men jag rev ut den och byggde om den till en kombinerad paket- och husbil. All inredning kunde tas ut på nolltid så att hela utrymme blev lastutrymme. Ännu mer än i den ursprungliga paketbilen för jag tog bort mellanväggen och ersatte soffan med en enkel stol så att man kunde köra upp till 4,5 meters bräder eller rör inne i bilen.

Också kök och WC byggdes in liksom sängar. Jag drog värmeslangar i golvet som man kunde värma från motorn eller från en skild dieselvärmare. I den här bilen bodde jag då jag arbetade i Otnäs – jag bara parkerade den utanför labbet. Och så åkte vi hela familjen på utfärder. En resa gick via Kiruna ned till Stockholm. Vi travade entusiastiskt omkring och såg på kungshögar, runstenar och annat historiskt men barnen låg kvar i bilen och läste Kalle Anka (litet intresse för historia fastnade i alla fall).

Tyvärr var karosseriet inte rostskyddat och snart såg man dagens ljus genom nedre delen av väggarna. Senare modeller hade galvaniserade balkar och mycket bättre rostskydd. Så den vita Ducaton blev ersatt av en nyare modell som till all tur hade exakt samma karosseri och alltså gick hela inredningen att flytta till den nya röda Ducaton – som ännu går även om den inte är besiktad.

Nu börjar den tredje Ducaton (blå) gå mot sitt slut och jag måste småningom byta till en Ducato från 2015 eller nyare (modellerna däremellan är usla). Men de är ännu för nya och dyra. Tyvärr har de inte samma förmånliga förhållande mellan inre höjd och yttre som den första modellen.

Med en liten tår i ögonvrån tänkte jag på hur mycket jag arbetade med inredningen till den vita Ducaton. Den var också ett stort steg framåt i jordbrukets transporter från en liten Lada Combi. Jag minns hur jag 1977 körde en massa takskivor i och på Ladan som var så överbelastad att jag bara kunde köra 50 km i timmen – en fredag på rikssexan … Jisses vad långtradarna var sura fastän jag släppte dem förbi vid varje busshållplats. Ducaton var faktiskt behövlig.

Gräset har växt bra

Snart orkar vi inte med mera “ledighet”. Vi for på vår årliga kanalresa i Sverige men kom först in i en djungel vid huset i Medåker. Det såg inte så illa ut då vi svängde av men det berodde bara på att vår snälla granne hade kört med hacken på uppfartsvägen. Gårdsplanen var full av meterhöga tistlar och ännu högre gräs – för att inte tala om trädgården.

Vår “sommarstuga” (där vi nästan aldrig är på sommaren) skaffar oss en massa arbete både med huset och med trädgården eftersom allt växer vilt under hela sommaren. Vi kan åka dit i slutet på april men sedan har vi så mycket arbete hemma att det inte finns nån möjlighet att ta ledigt. Fast “ledigt” är alldeles fel ord. Vi får jobba som galningar för att få det allra värsta gjort.

Nå, vi vet redan att det betyder arbete att åka dit så vi hade två trimrar med varav en var en stor röjsåg. Nu var det i alla fall värre än någonsin och det blev att ta fram liarna först. Det långa gräset och klövern snodde sej nämligen runt axeln på röjsågen som slutade tvinna. Först efter att ha gått över gräset med lien så kunde man köra med röjsågens trimmer.

Vägen före och efter röjsågen
Äppelträden kommer knappt upp över gräset

Efter 8 liter bränsle och många dagars körande så började det se bättre ut. Den stora röjsågen med stjärnformad tjock trimmerlina av Nylium behövdes för att få bort de stora grästuvorna. De hade rötter tjocka som en rotfrukt och det tog bara nån dag så började gräset sticka upp igen … Men den stjärnformade trimmerlinan skär effektivt av också gammalt gräs som man inte får bort med något annat. Man kan till och med gräva små diken med den.

Nu ser man redan att det är en gårdsplan
Äppelträden är också befriade från gräset – efter mycket arbete

Kolla annars in taket på huset på två bilder bakåt. Det tappar alltmer färg och är snart ett vanligt galvaniserat tak. Där ser ni hur alla plåttak kommer att se ut efter en tid. Målade plåtar håller inte länge färgen oberoende av alla reklampåståenden. Det bästa vore att köpa ren galvaniserad plåt så slipper man se halvflagade tak i många år och fullt med färgflagor på gårdsplanen.

Sedan skulle gräsmassorna köras bort så de inte göder marken så att det blir ännu mera gräs i framtiden. Det blev en stor stack och om vi hade haft en kossa så skulle vinterfodret ha varit klart. Tanken är att det skall bli en näringsfattig äng med ängsblommor som ju gillar mindre gödslade platser. Men akta er för ängsblandningar som innehåller klöver ! Det är rena giftet för klövern gödslar med kväve så ängen blir en djungel.

Egentligen skulle vi byta vedspis och inte bara slå gräs. I fjol köpte jag en ny vedspis av precis samma modell som vi hade. Den gamla spisen hade nämligen eldats för hårt och hela fronten var sned så den läckte in luft och hade uselt drag. Man kan inte bryta tillbaka en spisfront eftersom den är av gjutjärn så det blev att byta hela spisen. Jag hade hela vintern försiktigt lossat skruvarna i spisen och tagit den i bitar som jag putsade och satte ihop igen.

Det är inte bara att sådär lyfta en vedspis för den är ganska tung. Därför hade jag med en pumpkärra och en massa blankor. Det gick egentligen riktigt bra att köra in spisen – och ta ut den gamla – bara man såg till att ha bräder under hjulen på pumpkärran.

Vedspisen rullas in med pumpkärra

Det som var besvärligt var att dels lyfta bort den gamla spisen, dels lyfta upp den nya. Det gick med pumpkärran och stora mängder blank- och brädstumpar. Varenda liten stump som jag sparat (och det var många) gick åt.

Gamla spisen är borttagen

Det gamla rökuttaget gick in i fel pipa och måste gå två rökgångar åt sidan så det försämrade också draget. Nu flyttade jag spisens uttag så röken går uppåt och sedan in i rätt pipa. Hålet i pipan borrade jag med en 125 mm tegelborr. Den var litet för stor för min borrmaskin men det gick. På det sättet behöver man inte slå så stort hål som skall muras fast på nytt.

Litet problem blev det med anslutningen till rökröret. Jag hade köpt en ovalrundstos som borde ha passat till Norrahammar 626 men den var 4 mm för liten på längden så jag fick ta hem den och skall smärgla bort ett par mm från varje sida. Så vi får testa den nya spisen först i höst.

Nya spisen på plats

Förutom kanalresan som jag skrev om tidigare så måste jag till Västerås på syngranskning för jag lyckades i somras få sönder mina glasögon. Först försökte jag klara mej med ett par gamla men de var alldeles för svaga så jag såg inte mycket med dem (jag är mycket närsynt -9,5). Så nu beställde jag nya fastän jag lyckades reparera mina gamla bågar med ståltråd. Jag behöver nog ett reservpar som jag ser bra med. Allt sedan skoltiden så har jag lyckats få sönder mina glasögon rätt så ofta.

På programmet stod också datakommunikationerna och så bytte jag övervakningskamera till en vridbar med zoom. Jag har ännu kvar den äldsta kameran som nog fungerar men vilken skillnad i bildkvalitet … Numera får man riktigt fina kinesiska kameror för en hyfsad peng. Det värsta är att de dels fungerar bara med Windows (som jag aldrig använder) och dels är rena spionkameror. Tillåt aldrig den “bekväma” automatiska nätfunktionen ! Den skickar varenda bild till Kina och tillverkaren försöker sälja allt till högstbjudande. Jag stänger genast av alla “bekväma” funktioner och använder min egen krypterade datakommunikation.

Övervakning

De nya kameramodellerna har också mikrofon så man kan höra vad som händer vilket är mycket praktiskt. Om man kopplar till en liten högtalare så kan man till och med prata med den som står nära kameran. Problemet är som alltid att hitta lämpliga program som fungerar i bägge ändarna.

Sedan skurade vi de fina golven med linoljesåpa – fast “vi” är inte riktigt rätt ord … Golvblankorna är väl 150 år gamla men riktigt snygga och alldeles släta av många fötters spring. Bara invid köksdörren är de avsågade och utbytta och där måste jag ännu ta upp dem och täta för det drar vid köksdörrens karm som är alldeles sned.

Fint skurgolv

Till sist bar jag upp en bokhylla som jag köpt billigt på Refurn (som säljer gamla möbler). Jag hade länge undrat hur jag skulle få upp den stora bokhyllan med den smala vindeltrappan men så såg jag att det var en IKEA-hylla och då kunde man ju skruva den i bitar. Kvaliteten var inte den bästa men med lim och spikar så blev den någorlunda – för att vara från IKEA. Jag tycker annars inte om moderna möbler utan de skall var minst 80 år gamla och gjorda av helträ. Förr använde snickarna mycket bättre virke – vilket också syntes på sprickorna i IKEA-hyllan.

Någorlunda – för att vara från IKEA

Så blev det att packa ihop och åka hem till Hindersby. Underligt nog hade vi hela bilen full då vi kom och visst blev den full nu också. Jag tog hem den gamla vedspisen som skall vara reservdelsspis för man kan inte mera köpa alla delar till de gamla vedspisarna från 1930-talet – även om det finns en hel del nya delar i Sverige eftersom de blivit allt mer pop på nytt. Värst var det att få in schaktbladet till Kubotan som inte rymdes med i våras då vi körde hem traktorn. Men det gick med pumpkärran …

Tur att man har en paketbil

Det var omväxlande väder i Medåker – ibland regn och ibland solsken. Det var riktigt bra att vi inte hade den hemska hettan som jag fick nog av på taket den här sommaren. Det regnade en hel del på vägen till Stockholm så vi såg inga tröskor på åkrarna.

Alla ärenden var avklarade men jag ångrar att jag inte köpte fönsterplåtar i Sverige för då jag kollade på Byggmax i Finland så hade de inga alls i lager mera. Och jag behöver en hel del till verandan.

En symaskin hade jag också tänkt köpa men det blev för bråttom. Jag måste skapa min egen syhörna ute i stallet för det är inte riktigt populärt att dra in smutsiga tygtrattar och -rör från torken. Tyg är en mycket bra material för hantering av säd eftersom det ger efter och hindrar det värsta dammet från att spridas fritt. Så jag har en hel del tygkonstruktioner i torken. Plåt är alldeles för stel och krånglig att arbeta med.

Men då jag kom hem så köpte jag på Blocket en Bernina 733 symaskin.

Det brukar ta nån dag innan vi kvicknar till efter “ledigheten” men nu är bilen tömd och nu skall torken städas och tröskan gås igenom. Det är ännu ingen brådska med tröskandet eftersom jag sådde vetet ganska sent men i september blir det väl att köra tröska.

Det blev långt men jag har varit borta länge och man vet inte hur mycket jag hinner skriva den närmaste tiden. Fördelen med att vara borta är att man tänker om i en hel del saker då man kommer tillbaka efter att ha sysslat med annat. Man blir annars lätt gårdsblind som det heter.