Hindersby – Sida 33 – Bondbloggen

Sista dagarna i skogsarbetet

Nu är vintern verkligen slut. Vi var tvungna att såga omkull några tallar ännu idag eftersom vi annars inte kom upp till minimimängden 15 kubikmeter. Det gick ganska bra i en backe i hemskogen som var stabil fastän vi inte kört väg där. Vägarna har också torkat upp ganska bra och det är bara på vissa ställen som de är mjuka. Och i skuggan i skogen finns det ännu tjock is på vägarna.

Problemet är vid virkesupplaget. Det ligger i en sydskogslagg och där blir det djupa spår ganska tidigt på våren. Nu måste jag lasta av stockarna från vägsidan och det är besvärligt med den lilla lastaren som har för kort räckvidd och är för svag. Man måste byta tag om stocken tre-fyra gånger för att få upp den på hopen. Virkesupplaget borde dräneras och fyllas upp med grovt grus så att det håller att köra på också på våren.

Det blev en alldeles för kort skogsvinter så vi fick inte ut så mycket virke. Mest blev det svarvstock.

En del granstock blev det också och de är verkligen fina – raka och nästan kvistfria. Tallstockarna där hemifrån Ribackan var inte så bra. Tallarna var tjocka men hade en mängd torra kvistar och det godkänns inte. De tallar som vi sågade ned idag inne från skogen var betydligt bättre. De hade mycket litet kvistar och var raka så det blev oftast fyra stockar från ett träd. 19 meter stock från en tall är inte illa.

Jag brukar ta bilder av de färdiga hoparna så man har litet koll på mätningen. Den sker ju i fabriken och det är frågan hur mycket man kan lita på den … Frestelsen att dra hemåt kan vara ganska stor.

I morgon måste jag ringa reviret och meddela att stockarna är klara att köras bort. Priserna ändras nämligen från första maj och jag såg i Skogsbruket att de knappast går upp.

Nu börjar också sågandet av virke för det nya taket och verandan. Det går ganska bra med Logosolen då stockarna är korta och små men långa stockar är ett problem. Det är bara två meter mellan hållarna och ändan vill hänga ned då stockarna blir över 4 meter. Man kan använda stockhållare under ändarna men de är besvärliga eftersom de skall ställas in på nytt för varje gång man sågar bort en bräda.

Nu har vi mest små stockar för vi behöver stora mängder battingar 5×10 cm ungefär. Man får bra två battingar ur en 12 cm stock (som ju inte duger till salustock där minsta diametern är 16 cm). Som takunderlag behöver de inte heller vara kantade.

Mitt på dagen vill man inte stå där och såga för det är söderläge och solen är redan riktigt het. Men på morgonen och kvällen är där skugga. Det börjar igen vara dags att hålla siesta mitt på dagen eller åtminstone syssla med inomhusarbete. I traktorhytten blir det över +30 grader om traktorn står i solen.

Det var mulet nästan hela tiden i mars men nu har det varit en hel del solsken. Bäst är det i alla fall på morgonen då jag går ut och sätter värme på traktorn så man inte behöver pina igång den. Aftnarna har också varit fina men en aprilmorgon är nog det bästa.

Vintern rasat …

Så är det då slut på skogsarbetet. Det blev jag tvungen att inse i går då jag körde ned traktorn i en grop i Tallmosan. Det gick ganska bra tills jag med fullt lass var tio meter från utfartsvägen. I en krök måste jag använda styrbromsen och då slog förstås ena hjulet genom den tunna skorpan och under fanns bara ofrusen lös mossmark.

Jag hade för bråttom på morgonen för jag kollade inte motorsågen som visade sej vara tom och bränslekanistern var också tom. Så det blev en promenad hem på tre kilometer för att dricka kaffe samt hämta motorsåg och spade. I en sådan situation är det viktigaste att dricka kaffe.

Därefter grävde vi med brorsan en ordentlig grop under foten till lastaren. Igen såg man nyttan med att ha lastaren fäst vid traktorn för annars hade den varit kvar där än. Nu radade vi virke under foten och efter att ha klämt ned en mängd bitar i mossen (mossjorden var lös – nästan som vatten) så lyckades vi lyfta upp bakhjulet så vi kunde rada virke under det.

Efter ett par lyftningar så fick vi så mycket under bakhjulet att man kunde köra bort. Lasset hade jag radat av men jag fick en pinne med mej hem. Nu är det i alla fall slutkört. Det blev i år aldrig ordentlig tjäle ens under skogsvägarna fastän de kördes upp flera gånger.

Så nu är det bara att sjunga “Vintern rasat” (som egentligen heter “Längtan till landet”).

Vintern rasat ut bland våra fjällar
drivans blommor smälta ned och dö
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
solen kysser liv i skog och sjö
Snart är sommarn här i purpurvågor
guldbelagda, azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor
och i lunden dansa källorne

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar
ut till landet, ut till fåglarne
att jag älskar dem, till björk och lindar
sjö och berg, jag vill dem återse
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö
trastens sång i furuskogens lunder
vattenfågelns lek kring fjärd och ö

Man undrar om vi är den sista generationen som fått uppleva naturen utan störande TV och sociala medier. Dagens ungdom sitter med näsan i mobilen och ser knappast nånting annat av naturen än en bild i rutan. Jag hör till de första som började använda Internet men jag håller helt med Linus Torvalds som nyligen beskrev sociala medier som en “sjukdom”.

Det finns massor med inspelningar på Youtube men i stället för standarderna med Akademen sätter jag in en länk till Röstrum i Göteborg 2012. Kolla in dirigenten !

Nästa vecka slår vintern tillbaka men det är i alla fall slut på skogsarbetet för den här (sorgliga) vintern. Nu skall vårarbetena påbörjas …

Gå ut i skogen !

Det är ju en fråga som diskuteras ständigt: Gallra eller inte – och hur. Men det viktigaste är enligt min mening att inte bara sitta och diskutera tidig eller sen gallring, 10 år, 20 år eller något annat schema. Gå ut i skogen och se hur den ser ut ! Man märker genast om och var det behöver gallras och hur.

Man kan börja med de helt klara fallen. Om en massa björkar piskar topparna på granungskog så är det bara att gallra bort björkarna (eller granarna i det fall de är riktigt dåliga). Om ungskogen börjar se ut som långa pålar med en liten tofs i översta ändan så är det också tid att gallra. Men då är det känsligt med vad man gallrar bort. Tät ungskog blir ytterst känslig för stormar och snöbrott då den gallras. Så man måste fundera på hur man gallrar – eller så väntar man tills det är dags att ta bort stock.

Täta bestånd är ett stort problem om träden är likadana allihopa. Om vissa träd börjar breda ut sej på andras bekostnad så är det inget problem för dessa kan man lämna kvar eftersom de är livskraftiga. Då plockar man bara bort de svaga innan de dör av sej själva. Det har visat sej att starka träd klarar sej ungefär lika bra oberoende av gallring eller inte. Man gallrar bara för att en del av de svaga inte skall gå förlorade.

Jag brukar lämna kvar randträd enbart för att skydda de andra som har svagare rötter. Jag lämnar också kvar alla skräpträd där det blir öppningar som inte har småskog bara för att hindra att gräs kommer in för då tar det lång tid innan skogen förnyas. Vi har åtminstone sådana jordar att gräset lätt växer upp till ett par meters höjd. Men finns det granplantor så brukar de klara sej ganska bra över 50 cm höjd. Björk är också effektiv mot gräs för den växer snabbt och fungerar som pump som tar bort allt vatten runtomkring. Så röj nu inte bort sly förrän granarna blivit tillräckligt stora.

I storskog som är tät gäller det att hugga upp den så att det kommer in ljus för annars blir det ingen föryngring. Vi börjar ofta från norrsidan så att inte gräset kommer före granplantorna. Det brukar komma granplantor 20-30 meter in i storskogen om det kommer in ljus under de stora kronorna. Då kan man hugga vidare en lika bred remsa efter ett antal år.

Men allt är bara teorier och det viktigaste är att gå ut i skogen och se efter hur det ser ut i verkligheten. På sina ställen går det inte att köra ut på grund av stora stenbackar eller mossar så man får ställa huggandet efter möjligheterna och strunta i teorierna där de inte går att tillämpa.

De här granarna har växt i ogallrad skog – det blev två 58dm svarvstockar + 2 vanliga stockar !

Råd är dyra

Goda råd behöver inte vara dyra men många råd kan vara mycket dyra. Inte för att man betalar åt rådgivaren utan för att man förlorar mycket på dåliga råd. Men det är ju så att en klok människa lyssnar på råd men gör som det är bäst.

En rådgivare är en som inte har de egna pengarna i blöt och inte förlorar på eventuella dåliga råd. Därför bör man alltid tänka själv och beakta vad som är viktigt för en själv – vilket inte rådgivaren egentligen kan göra. Det är bara man själv som känner till alla faktorer som har betydelse. Det går inte heller att skylla på rådgivaren för beslutet är helt och hållet ens eget – utom i de fall då myndigheterna tvingar en att följa dåliga råd.

I går kom åter min favorittidning: Land Skogsbruk. Underligt nog var det nr.14 för den 29 mars 2019. Jag vet inte vad det har tagit åt posten för oftast kommer den försenad – ibland över en vecka. Det är ingen tjock tidning men hade i går flera riktigt bra artiklar. Bland annat i krönikan påpekades att “Kloka skogsägare lyssnar på råd men bestämmer själva”.

Krönikan handlade om gallring och huruvida vi alls behöver gallra och i så fall hur. Krönikören hade i fjol gallrat ut 2200 kubikmeter ur egen skog och i slutändan fick han ynka 18 kronor per kubik. Dagen innan hade samma virke varit värt 550 kronor per kubik så skogens värde minskade plötsligt med en miljon … Och som vi alla vet så är en förstagallring ett högriskprojekt där stormar, rotröta och snöbrott kan förstöra den nygallrade skogen.

Bläddrar man några sidor framåt i tidningen så kan man läsa vad professor Urban Nilsson vid SLU skriver om “Nio myter om gallring”. Det är inte bara åsikter utan bygger på uppföljning av runt 70 svenska fältförsök i skogar anlagda för 40 till 50 år sedan.

Artikeln finns också på Skogssällskapets nätsidor

https://www.skogssallskapet.se/kunskapsbank/artiklar/2018-05-14-professor-urban-nilssons-granskning-av-9-myter-om-gallring.html

Med tanke på hur vanlig gallring är och hur alla rådgivare tutar ut den som en absolut sanning så kan det vara bra att fundera litet på de nio myterna:

Gallring ökar tillväxt och volymproduktion: Nej.
Gallring ger grövre träd: Nej.
Gallring ger friskare skogar: Nej.
Gallring ger högre slutavverkningsnetto: Nej.
Täta bestånd har gallringsbehov: Nej.
Rumslig fördelning är viktig: Nej.
Höggallring minskar tillväxten: Nej.
Breda stickvägar minskar tillväxten: Nja.
Gallring är oftast lönsam för skogsägaren: Nja.

Det är klart att det inte är så enkelt som det ser ut ovan och Urban Nilsson reder ut under vilka förutsättningar svaren stämmer så det är idé att läsa hela artikeln. Till exempel konstaterar han att höggallring (man tar bort de stora träden) inte minskar tillväxten för tall medan det har en viss inverkan på gran som dock inte är statistiskt säkerställd.

Jag håller med om det mesta men gallrar i alla fall i täta skogar där kronorna börjar skjuta upp – helt enligt de metoder som användes för 70 år sedan före kalhyggenas tid. Jag har gallrat enligt de nuvarande rekommendationerna också men det har jag slutat med för den gallrade skogen blir alltför känslig för stormar och snöskador. Jag har en bit som gallrades riktigt snyggt och sedan knäcktes nästan alla kvarvarande träd av snön.

Jag har också haft kalhyggen och i år har vi sågat ned de träd som stod på kanten till ett kalhygge. De var alla skadade och många stockar gick förlorade på grund av det. Då vi själva fäller så skadas visserligen ungskogen men det blir inte stora luckor eftersom det var så varmt att kvistarna inte slog sönder så mycket. Det blev bara en mycket lindrig gallring av ungskogen.

Men man måste alltid se på den verkliga skogen och anpassa åtgärderna efter behovet. Statistik har ingen betydelse annat än för byråkrater. Då man står där i skogen och väljer så tar man bort de träd som inte har förutsättningar att växa till samt de träd som håller på att bli för gamla. Tallarna har det problemet att om tjocka grenar torkar så duger de inte som stock så man får inte vänta för länge.

Här höll de stora granarna på att dö och måste bort kvickt.

Det är klart att var och en måste fundera ut vad som passar de egna skogarna. Råd är bra men ansvaret för besluten faller ändå enbart på en själv.

Felet hittat

Allting har sin förklaring. Jag tog bort ett cylinderfoder på Belarusen och det såg fint ut så jag började redan tro att jag skruvat den i bitar i onödan men då jag såg närmare på tvåans cylinderfoder så fanns där en liten spricka. Mer behövs det inte heller då det blir tryck i kylsystemet. Det hade inte kommit någon större mängd kylarvätska i oljan.

Nu är det i alla fall klart vad som var orsaken och nu är det bara att beställa nytt cylinderfoder och förstås O-ringar som tätar nedre delen av cylinderfodret. De kostar inte många cent så jag byter förstås alla åtta (två per cylinder). De gamla är i alla fall över 40 år gamla. Sedan gäller det att få tillbaka cylinderfodren utan att förstöra O-ringarna. Det gäller att polera och smörja in fodret ordentligt.

Beställningen far iväg nästa vecka och om en vecka borde reservdelarna komma. Det är inte så bråttom för vi hinner inte använda den här traktorn mera den här vintern. Det finns en massa saker som borde lagas på den – en del har varit på listan i flera år. Men så länge man kan köra med den så blir reparationerna uppskjutna. Nu tänkte jag i alla fall lappa ihop det mesta som aftonarbete då traktorn nu en gång är i verkstaden och sönderskruvad.

Numera går det mycket tid åt till att surfa på nätet och det lönade sej för jag hittade reservdelskatalog och flera firmor som säljer delar. För några år sedan var det nödvändigt att beställa reservdelar via en inhemsk firma men nu kan man beställa direkt på nätet vilket blir betydligt billigare. Utbudet på delar till gamla traktorer ökar faktiskt på det viset.

Som vanligt så hittar man också en hel del kul videor som visar hur man reparerar en gammal traktor på bakgården. Ofta med mycket primitiva verktyg. En del utdragare för cylinderfoder visar på stor kreativitet och kan vara ganska roande. Själv hittade jag en gammal utdragare som passade precis i cylindern bara jag smärglade bort en millimeter. Visst finns det fina utdragare för 1000 euro men det gick alldeles utmärkt med den här. Våta cylinderfoder (som både Zetorn och Belarusen har) är också lätta att byta jämfört med torra.

Det gick litet tid åt att hitta en tvärbalk till utdragaren men till sist hittade jag en gammal sidobegränsare till lyftarmarna och i den fanns det färdiga hål för skruven. Den hade kasserats för att gängorna i ändan hade blivit förstörda. Tur att jag aldrig kastar bort nånting.

Reservdelarna kostar omkring 17 euro + 2 euro för 8 st. O-ringar. Det gick åt ganska många timmar att skruva sönder motorn och mera går det ännu till att skruva ihop den men det får man sätta på hobbykontot. Som Lotta skrev så är det inte bara fråga om pengar för nog känns det bra då man klarat av att reparera traktorn själv. Och till en ringa kostnad.

Allt sedan barnsben har jag fått lära mej att göra allting själv. Speciellt min tre år äldre bäste vän Ingmar lärde mej att man faktiskt kan ta reda på allt och klarar av allt själv även om det tar litet tid och arbete. En del ger bort allting åt en “fackman” och det är förstås helt förståndigt om man inte hinner göra det själv. Men jag är mera för självhushållning och det känns litet som ett nederlag att behöva ge bort ett arbete åt någon annan. Antingen är jag gammalmodig eller så är jag före min tid :-).

Skogsvägarna smälter

Det är igen en skräpvinter. Det var kallt en månad och då kom det en massa snö som nu smälter. Ingen tjäle finns det heller under snön. Trots en sen start på skogsarbetet (på grund av byte av vevaxel på Zetorn) så har vi lyckats fälla en hel del granar i Tallmosan där de är alldeles för gamla och stora.

Men nu blir det bråttom att köra ut stockarna för vägarna börjar smälta. Det är mest bara tillpackad snö på skogsvägarna och värmen gör att de inte håller mer. I morse var det en minusgrad och det hjälpte så mycket att jag fick ut två lass tidigt på förmiddagen men jag vågar inte köra fulla lass så det tar tid.

Inte blev det bättre av att snön gör det svårt att se var dikena finns vilket jag nog märkte då jag körde ned Zetorn. Dikena är så stora och djupa efter senaste rensningen att jag inte vågade försöka ta mej upp på egen hand utan måste ringa efter brorsan som kom med stora Zetorn. Det värsta var att lilla Zetorn är tvåhjulsdriven och om man kopplar på differentialspärren så kommer man nog framåt men kan inte styra. Den stora Zetorn är så tung att det bara behövdes en liten knyck så var den mindre Zetorn upp på vägen.

Där vi hugger nu hade granarna börjat torka och en del var angripna av granbarkborre. De var också så stora att de borde ha tagits bort redan för många år sedan. Vi hade sparat en del som skydd mot gräs för att ungskogen skulle hinna upp ur gräset. Skugga stör inte granplantorna men hindrar gräset från att bli alltför frodigt. Men nu måste de stora träden bort.

Storleken visas av att man från ett träd kan få två 58 dm svarvstockar som måste vara minst 24 cm i toppen. Och det är många granar som ger två svarvstockar och därtill två 55 dm vanliga stockar … Så det är nästan 23 meter stock från ett träd. De är dessutom så raka och kvistfria att man inte skulle vilja sälja dem alls men jag kan inte såga allihop för eget bruk. Det fanns en del med avbrutna toppar och en del ruttna men inte så värst många.

I motsats till granarna var de tallar som vi fällde hemma ganska krokiga och med stora kvistar. Men de var också överstora och jag får se om vi kan sälja dem då stockarna nuförtiden inte får vara grövre än 55 cm. Men jag ger inte bort en 65 cm tallstock som är kvistfri om den går till vrak. Det går mycket långsamt att själv såga en så stor tall men jag får väl gnida på den i en dag då. Tallarna var också långa så man tyckte första inte att de var så grova.

Den yngsta generationen skogshuggare är redan i farten

En traktor fungerar men det är redan en annan i verkstaden. Belarusen hade vatten i oljan så jag tog bort topplocket och kolvarna för att försöka hitta läckan, Topplockspackningen bröts sönder en aning så man ser inte om där har funnits något fel men där fanns knappast något större fel. Kolvarna var hela men en kannring hade brustit. Cylinderfodren verkar också vara hela så nu gäller det att kolla packningarna i nedre delen av fodren. Det har inte varit någon större läcka men man vill inte köra med vatten i oljan.

Lagerskålarna för vevstakarna var litet nötta men inte så farligt. Jag hade också bytt olja ganska ofta efter det jag märkte att det fanns vatten i den. Nu byter jag förstås en hel del delar då motorn en gång är isärtagen. Delarna är ganska billiga.

Det har inte blivit så mycket tid för verkstadsarbete för mars är mötenas månad. Det är styrelsemöten inför årsmötena som vi gärna håller inom april före vårbruket. Och så förbereder vi premiären för den video som spelades in år 1994 “Tjörkveein” (Kyrkvägen). En halv kilometer från oss fanns nämligen Tjörktalln där folk samlades för att sedan vandra till Pyttis kyrka genom skogarna. Stigen syns ännu mycket bra på vissa ställen och vi har märkt ut den och vandrat den flera gånger. Den användes senast för 400 år sedan då Lappträsk blev en egen kyrkosocken år 1575.

Nu gäller det att beställa kallare väder. Redan den minusgrad vi hade i morse gjorde att vägarna på förmiddagen var bättre än i går på eftermiddagen. Väderprognoserna lovar en del kalla morgnar nästa vecka men det stämmer inte alltid. Jag borde ännu få ut åtta lass stockar och ungefär lika mycket propsar och ved.