Kategori: Hindersby

Skördeåret 2018

Så är då sista vetestrået tröskat. Det var  blåsigt och soligt idag så det var inga problem med tröskandet men vi hade litet bråttom för det utlovas regn för i morgon och nästa vecka blir det regn var och varannan dag.

Nu kan man säja att det blev inte så katastrofalt år ändå fastän den heta och torra sommaren hotade skörden. De två regn som kom före midsommaren och i mitten på juli var inte stora men de hjälpte till så att vetet grodde (den 20 juni) och klarade sej över juli månad. Jag väntade länge på det gröna vetet – det som grodde i maj hade man kunnat tröska redan i början på september – och nu var det moget. Eftersom jag fick in skörden utan större problem så lönade det sej.

Det först tröskade vetet var omkring 23 % och blev allt torrare så att det i förrgår var omkring 17 % vilket är ovanligt bra för våra förhållanden. De soliga dagarna har också varit bra för kalluftstorken och i dag på eftermiddagen var temperaturskillnaden hela tre grader mellan inkommande och utgående luft. Det betyder att vetet har torkat för då luften binder vatten så blir den kallare.

I förrgår körde vi hela dagen långt in på natten tills returskruven blev full med mull. Det var inte svårt att rengöra den men gubben var slut så vi slutade klockan tio på kvällen och körde åkern färdig följande morgon. Det blev tio hektar tröskat den dagen fastän vi först gjorde ren tröskan och började först på eftermiddagen. Sedan kom det regn men i dag körde vi de sista hektarerna. Utan brorsans hjälp hade det inte gått men nu kunde vi ha tröskan igång hela tiden.

Tröskan har gått bra efter de första problemen och nu är det bara att rengöra den och ställa undan den till nästa år. Litet problem har det varit hela tiden med den nya axlyftaren som var för lågt ned så det fastnade gammal halm på spetsen. Vi försökte bryta upp den men fjäderstålet bara for tilbaka. Nästa år skall jag värma den med acetylen och sedan bryta upp den.

Det var ovanligt mycket problem med den gamla halmen från i fjol. Jag misstänker att den inte ruttnat som vanliga år utan bara torkat den här sommaren och därför krånglade mer än vanligt. Jag kör alltså med bordet så lågt som möjligt för att direktsådden nästa år gå lättare. Det har varit besvärligt att hålla bordet på rätt höjd så jag har “pumpat” det upp och ned hela tiden. Man känner i tröskan när bordet faller ned på marken och så tar man det litet uppåt så att det inte skuffar mull framför. I alla fall fick vi nog tröskan full av mull ett par gånger. Det finns en tryckmätare kopplad till bordets hydraulik som skall mäta hur tungt bordet ligger på marken (med en oljeackumulator som hjälper till att hålla det uppe) men tyvärr är nålen på mätaren lös och den visar litet vad som helst. Nästa år skall jag försöka komma ihåg att byta tryckmätare.

Lampan inne i tanken är också för svag. Den fungerar bra då det är mörkt men på dagen ser man inte hur mycket säd det finns i tanken. Den måste bytas till en starkare lysdiodlampa. Redan i fjol bytte jag de flesta arbetslamporna till lysdiodlampor men det finns ännu kvar ett par gamla glödlampor och de borde  bytas. Man sparar mycket ström och får mycket bättre ljus.

Tröskan är ännu ny för mej och i år lärde jag mej åter ett par varningslampor – bland annat returskruvens lampa. Den gula varningsblinken är bra för den märker man fastän man inte kollar in alla varningslampor hela tiden.

Skörden blev som sagt inte katastrofalt dålig även om den inte var speciellt bra. Men vissa ställen var det nästan liggsäd och där var det riktigt god veteskörd. Synd bara att det fanns många dåliga fläckar som drog ned medeltalet. Åkervis blev det litet förvånansvärd fördelning. En del åkrar som normalt ger god skörd var inget vidare i år medan andra gav riktigt god skörd. Torkan var säkert orsaken men man hade inte väntat att den skulle slå mot skogsåkern till exempel som vanligtvis torkar upp sämre än de andra.

Nu är den gamla torken full medan vi inte behövde sätta nånting i den nya torken. Så visst är det ett dåligt skördeår. Men vi har haft sämre. Nu är det i alla fall slut och man måste börja fundera på nästa vår. Då gäller det att spruta glyfosat över allting och inte lämna nån fläck osprutad för det leder till ren katastrof på grund av baldersbrå och kvickrot. Även om det inte syntes nån kvickrot alls på sommaren så har den växt till sej nu på hösten och det finns en hel del gröna fläckar igen. Om man inte sprutar glyfosat så är det inte gröna fläckar nästa sommar utan en grön matta – eller baldersbrådjungel. Glyfosatförbudarna borde tvingas odla sin egen mat utan glyfosat så skulle de få se vad det innebär i verkligheten.

Om man försöker dra ihop skördeåret 2018 och använder sej av efterklokhetens dåraktiga visdom så skulle jag ha sått en vecka tidigare för att få jämnare grodd. Torkan kunde man inte göra något åt och inte mycket annat heller så det gick nu sisådär i alla fall. Det är trevligt att vetepriset stigit till 200 euro/ton men det här vetet säljer jag först nästa sommar och vad priset är då vete fåglarna. Jag borde ha väntat ett par veckor till med att sälja fjolårets vete men det gick inte riktigt eftersom jag var tvungen att börja tröska och torken var full.

Vetet skall lännu torkas – åtminstone i fyra lårar. Men det är ingen panik eftersom det är ganska torrt. Och om man kyler ned det allt emellanåt så klarar det vintern utan problem. Nu sätter jag punkt för det här skördeåret och börjar fundera på skogsmaskinerna i väntan på vintern 2018-19.

 

Regn och reparationer

Hösten har kommit och regnskurarna och reparationerna som sej bör då det är dags att tröska. Väderprognoserna lovar solsken och visst skiner solen men det regnar tillika. Inte mycket men så att det blir för vått att tröska. Just då det torkat upp igen så kommer nästa lilla regnskur …

Vårt tröskande kom igång och jag fick ett varv tröskat innan tröskan gick sönder. Den här gången var det nedre tappen till skakarlådan som brast. Jag misstänker starkt att den fick fel redan i fjol höstas då övre axeln brast. Troligen blev det sned belastning som fick till stånd en spricka i tappen. Det var inget problem att svetsa den men det var som förgjort att få bort skakararmen (som går snett nedåt på bilden nedan):

Allt annat gick mycket bra för man kommer bra åt alla skruvarna men det gick inte att få på en utdragare för den koniska axeln i mitten. Alla utdragare hade för långa centrumskruvar som tog emot elevatorn till vänster. Och utan utdragare får man inte bort nånting från en konisk axel. Det gick inte med vilken skruv som helst utan det måste vara en M16 med fina gängor – nånting som inte är så vanligt. Och så måste en centrumskruv ha extra bra hållfasthet också: 10.9 eller helst 12.9.

Jag har länge tänkt skaffa mera utdragare men det har inte blivit av. Nu beställde jag utdragare för flera hundra euro från Tyskland men de kommer först om en vecka. Bäst att beställa i alla fall för annars står man där igen nästa gång nånting går sönder. Men det var mycket frustrerande att inte få bort armen fastän den var så lätt åtkomlig. Det hade varit ett stort arbete att börja skruva bort elevatorn.

Jag sökte igenom alla lådor med gamla prylar för att försöka hitta en kortare skruv och det gick nästan en hel dag (med solsken) till det. Till sist hittade jag faktiskt en lämplig skruv på en muttersplittrare som jag slaktade. Sedan var det lätt som en plätt att dra bort armen. Varvid man åter kommer till det faktum att man måste satsa en massa på bra verktyg.

Sedan var det bra att Henrik kom hem på lördagen och hjälpte till att skruva ihop tröskan igen. Han måste ligga med huvudet nedåt i skakarlådan för att få skruvat fast den svetsade tappen. Den här gubben börjar var litet styv för sådana övningar. Men måste man så går det nog. Det är också bra att vara två så den ene kan plocka upp alla tappade verktyg och räcka in dem tillbaka.

Den reparationen kostade inget annat än några elektroder och en förlorad tröskdag. Därefter var det bara att köra igen – tills plötsligt all kylarvätskan rann ut på åkern. Det visade sej att nedre slamgen till kylaren hade kommit loss. Slangklämmaren hade inte blivit tilldragen alls så det var ett under att vi kunnat köra så här länge. Vätskan hade inte heller minskat i kylaren. Så det var bara att sätta på slangen och dra till slangklämmaren. Nu har vi i alla fall rent vatten i kylaren så det gäller att minnas att byta till kylarvätska innan vintern kommer.

Nu kan jag inte gräla på någon som inte dragit till slangklämmaren för då jag skruvade så råkade jag se att inte heller slangklämmaren till bränslepumpen var åtdragen. Den bytte jag själv i fjol så det gäller att inte kasta sten då man bor i ett glashus själv.

Vetet var ganska torrt då vi tröskade i går – omkring 18 %. I dag körde vi den första åkern färdig även om det regnade ganska ordentligt de sista varven. Det var bara en liten skur och sedan sken solen igen. Det var i alla fall slut för den här dagen för det hann inte torka upp på nytt före kvällsdaggen. Tydligen blir det nu att nappa nån liten bit varje dag innan det åter kommer en skur. Det tycks bli en lång skördetid i år.

Det positiva är att det gröna vetet har mognat ganska bra. Jag väntade nästan en månad på det men tydligen lönade det sej – ifall jag får tröskat inom de närmaste veckorna. På onsdagen skall det regna igen men annars lovar prognosen solsken. Fast man vet ju att det kan betyda skurar i alla fall som försinkar tröskandet ordentligt.

En ganska normal höst med andra ord.

 

Ett varv tröskat – och en lampa

Nu orkade jag inte vänta mera. I går kväll körde jag ett varv för att pröva hur tröskan går. Det gick bra även om det ännu fanns en hel del grönt och fukthalten var 24 %.  Visst hade jag kunnat vänta ännu de tre dagar som det skall vara sommar innan hösten kommer på lördag. Men det börjar snart bli oktober och dags att få undan tröskandet. Man får inget annat gjort så länge man går och väntar på att få in vetet.

Vi hade tänkt börja litet tidigare på dagen men det visade sej att tröskan behövde en ordentlig rengöring efter fjolårets regniga väder. Jag slipade också hackens knivar riktigt vassa så halmen skulle bli ordentligt hackad. Det är ju viktigt med direktsådd. Det tar en massa tid att slipa dem för de skall skruvas loss först. Och så är de så många.

Fjolårets tröskande hade satt en hel del “lim” överallt i tröskan så det gällde att skrapa och skrapa. Jag har trycktvätt men vill inte använda den med tanke på att lagren inte tycker om vatten som kommer med hårt tryck – och nån svag dusch tar inte bort limmet. Vi använder tryckluft för rengöring men den tar  inte bort limmet.

I fjol brast ju en axel till skakarna men den bytte vi redan på hösten. Så nu var enda reparationen att byta en axlyftare. Det elektriska verkar fungera efter fjolårets stora utbyte av säkringshållare och kontakter. Men man skall aldrig ropa hej innan man är över bäcken så vi får se om vi klarar av årets tröskande utan större reparationer.

Första varvet är alltid kritiskt för ofta ligger det kvistar vid skogslaggarna. Vi hittade ett ordentligt vedträ i stenfickan från fjolårets tröskande. I  år fastnade också en del kvistar på axlyftarna vilket ju är bra för då far de inte in i tröskan genast.  Årets vete är så kort efter torkan att man måste ha bordet ganska lågt.

Då vi kippade lasset i gropen och började köra upp det i torken så såg vi att vi dessutom tröskat en arbetslampa … Den måste ha blivit kvar i tröskan under sållen för annars hade den ju farit ut på åkern över sållen. Det var en lysdiodlampa och vi hittade de flesta delarna men en del lysdioder saknas så vi måste sortera den här låren nästa år. Vi odlar fodervete men jag tror inte djuren gillar lysdioder.

Det har under åren blivit ett och annat verktyg kvar i tröskan  efter reparationer och rengöringar. Jag försöker att sätta ifrån mej alla verktyg på marken och aldrig lägga ned dem inne i tröskan men det lyckas inte riktigt alla gånger. Det värsta oljudet var då vi lämnat en skiftnyckel som gick genom hela maskineriet. Underligt nog gick inget sönder på tröskan men skiftnyckeln blev krokig och då måste det ha varit stora krafter för verktygsstål kröker man inte så lätt. Fast det var för omkring 40 år sedan.

I senaste väderprognosen har lördagens regn minskat till nån ynka millimeter så visst hade vi kunnat vänta ännu ett par dagar men det börjar vara dags att få undan året skörd. Och så måste man ha nån vecka med bra väder för glyfosatsprutandet också. Med direktsådd kan man helt enkelt inte lämna bort det. Då har man enbart baldersbrå och kvickrot på åkrarna. Det skulle förstås minska på överproduktionen rejält då 90 % av skörden skulle försvinna. Visst gick det bra i år att spruta före sådd men det kräver torrt väder på våren och det är säkrast att spruta på hösten ifall det går. I fjol gick det inte.

Efter ett varv vet man ännu inget om mängden men det är klart att det inte blir någon bra skörd. Man får vara glad om det ens kommer i undre kanten på hyfsad.

En doft av dynga

Vissa tycker att kodynga luktar illa men jag känner mej bara ung på nytt och minns tiden då vi hade kossor. Jag gillar kossor (men inte då de blir sjuka). Det har varit dåligt med doften av dynga de senaste åren men i går fick vi två lass äkta kodynga som tack för klövern som Klinkas körde in från vår gröngödslingsvall.

Vi satte den ganska nära till ladan (och huset) så det var ganska stark doft i början – men den avtar snabbt. Och jag tycker ju bara det doftar ungdom. Trädgårdsmästaren i familjen var lycklig då hon får fin gödsel. Den skall ligga och “brinna” åtminstone till nästa år men blir bara bättre med tiden.

Föriga bisin sade ju “Det luktar pengar” då stadsbon förfasade sej över dynglukten. Kodyngan är inte mera så viktigt för gödslandet  – utom för ekobönderna – men förr var det enda möjligheten att få det att växa. Tyvärr äter kossorna från tio hektar men dyngan räcker bara till en hektar.

 

Snart börjar tröskandet

De flesta åkrarna är redan tröskade här i byn men vi har inte ännu börjat. Jag körde i alla fall ut tröskan i går. Visst börjar åkrarna se jämnare ut men går man nära och tittar på axen så finns det ännu mycket gröna korn i dem.

I bakgrunden kan man se andra skörden från vår gröngödslingsvall som var riktigt bra. Klövern hade växt fint efter regnen i juli. Jag är synnerligen nöjd över att Klinkas fick foder för sina kossor. Det har varit mycket frustrerande förr om åren att se prima vall ruttna bort. Trots allt är jag uppvuxen med kossor – ända tills jag var nästan 30 år gammal. Men då hade vi inga balar på åkern utan allting togs in som torrhö. Då var det också problem med fodret vissa år. Jag minns hur det efter våta somrar då höet möglade på sneisåna blev så oätligt att kossorna tog det på hornen och slängde det direkt i gödselrännan … Andra år kom det dåligt med hö och vi måste samla in all halm som foder och bara försöka få kossorna att överleva vintern.

Det har varit riktigt varmt väder och vetet har nog mognat allt mer hela tiden. Det är ingen brådska än att börja tröska men det utlovas kallare och regnigare väder och snart måste vi väl ut på åkern. I vår kalluftstork eftermognar vetet men riktigt gröna korn torkar bort till nästan ingenting så vi väntar litet än.

 

Reservdelar …

Det är svalt och skönt och jag sätter torken i skick. Ingen brådska för det finns en hel del grönt i vetet ännu. Men så dyker igen det gamla problemet med reservdelar upp. Startanordningen för en fläkt som installerades 1975 har gått sönder och det är lögn att hitta reservdelar fastän den bara är litet på 40 år gammal.

Först köpte jag en gammal kontaktor från Tyskland. Det var en Klöckner-Möller (som köpts upp av Eaton i USA) och den skulle vara ersättare för den gamla DIL0-52 som fanns i starten. Men då den kom så var den för hög och hade alla anslutningar på fel ställe – “ersättare” kantänka …

Så jag började fundera på att ersätta stjärn-triangelstarten med en “mjukstart”. Det verkade vara en god idé tills jag förstod att “mjukstarten” kunde kräva mycket större säkringar än en direktstart … För en 11 kW motor upp till 80A. Vad är det för mjukstart ? Efter mera sökande på nätet så hittade jag en gammal begagnad DIL0-52 i Tyskland. Man får hoppas att den fungerar för “mjukstart” har jag fått tillräckligt av.

Mest har jag sysslat med att förbättra mätsystemet i torken och sätta in tidsreläer till belysningen. Det är irriterande när man trött går in för att slänga sej på sängen och märker att man glömt på belysningen i torken. Det är 30 meter till andra ändan av ladugården, upp för trapporna och 30 meter tillbaka för att släcka. Sedan går man tillbaka – och ser att ännu en lampa lyser. Det går inte så mycket ström med en lampa men jag tycker inte om att de lyser hela natten för de blir ganska heta. Och torken är full av damm.

Jag har redan tidigare installerat tidsreläer i verkstaden och de fungerar fint. Det är en utveckling av trappreläer som används i flervåningshus men de jag har är multireläer som kan ställas in på en mängd olika sätt. Jag har dem att lysa två timmar eller mer. De har dessutom en finess att de börjar blinka förrän de släcker ljuset och det kan vara bra då det är riktigt mörkt. Annars står man plötsligt i beckmörker och hittar inte ens till ljusknappen.

Fördelen med dessa reläer är att de kan styras med vilken spänning som helst och jag använder en vanlig 24V transformator. Samma spänning styr också fläktarna och jag har tryckknappar på flera ställen så jag kan styra dem nästan varifrån som helst. Det sparar en hel del spring. De är också kopplade till Internet så i princip kan jag styra fläktarna från Sverige.

Men också här har det blivit problem med reservdelar dvs. de kablar jag använt till styrningen finns inte mera. Det var billiga telekablar och telefoni är som känt en förgången epok. Nu måste jag kvickt sätta upp ett stort lager med kablar ifall jag hittar restposter nånstans ännu. De fanns i alla möjliga kataloger ännu förra vintern. Förstås kunde jag använda vanliga elkablar men de är dyra och styva och mycket mer besvärliga att installera. I värsta fall måste jag börja använda datanätskablar men det är också ganska onödigt att köra med Gigabits kvalitet för simpla tryckströmbrytare.

Man måste köpa reservdelar redan då man skaffar en ny maskin eller apparat – medan det ännu finns reservdelar. Det går inte att lita på att det finns delar efter 20 år eller 30 eller 40. Och att då byta ut hela systemet blir både arbetsamt och dyrt så det lönar sej att sätta en hel del pengar på reservdelslagret. Det som inte lönar sej att köpa i lager är däremot elektronik för den blir både biligare och bättre hela tiden. Eller så blir den föråldrad inom ett antal år och måste slängas tillsammans med alla reservdelarna. Få se hur länge mitt mätsystem skall fungera ? Vissa komponenter tillverkas inte mera. Å andra sidan finns det inte heller något alternativ så jag får hanka mej fram på något sätt ännu i 20-30 år.

Utveckling börjar bli ett fult ord i mina öron. Vissa saker blir bättre men en hel del bra saker försvinner eller ersätts med rent skräp (som gummistövlar …).

Och så har vi LED-lamporna. Jag börjar bli riktigt sur på det skräp som säljes. De skall hålla i 20 000 timmar eller 40 000 eller 50 000 men så är de sönder inom ett par veckor. Mycket sämre än de gamla glödlamporna. Jodå, jag köpte LED-lampor från Kina som var rent skräp men så har jag det senaste året köpt Airam med fem års garanti och de är lika usla.

Garanti är bland de värsta lurendrejerier som uppfunnits. Vem håller reda på hur länge en  LED-lampa har lyst ?. Vem sparar kvittona i fem år ? De kan lugnt ställa upp sin garanti i den trygga förvissningen att så gott som ingen kommer att försöka få en ny lampa. Dessutom är det ju idiotiskt att behöva köra 80 kilometer för att hämta en ny lampa varje gång den går sönder.

Nu har jag ju 500 glödlampor i lager som jag köpte då de blev förbjudna. Jag undrar om de i EU-parlamentet  faktiskt de var så dumma att de inte fattade att de lagstiftade fram ett berg av usla lampor som går sönder på nolltid. Tillverkarna kan ju sälja vad skräp som helst eftersom de inte behöver konkurrera med gammaldags fungerande och billiga glödlampor. Men fastän jag har glödlampor för det här livet så skulle jag hellre använda LED i vissa sammanhang (såsom i torken) eftersom de inte blir så heta. Förutsatt att de skulle fungera litet längre än glödlampor.

Så jag återgår till att köpa kinesiska LED-lampor. De är åtminstone billigare än de usla lampor som det står Airam (eller något annat “fint” märke) på.  Hållbarheten tycks inte ha nånting med priset eller garantin att göra. Vissa billiga lampor håller längre än de dyra “märkeslamporna” (som troligen är tillverkade i Kina de också). Men det underliga är att Råd&Rön som är en bra konsumenttidskrift påstår att LED-lamporna alla är hållbara. Det är helt emot mina egna erfarenheter. Jag har förstås inte utfört vetenskapliga experiment utan bara svurit över att relativt nya LED-lampor har gått sönder.

Installationsarbetet som jag hållit på med den senaste veckan har varit både svettigt och otrevligt eftersom jag har varit tvungen att röra mej i torken. Svettigt därför att man måste ha på sej dammskydd och täta kläder och otrevligt därför att varje gång man skall spika fast en kabel så river man ned massor av damm. Leran under ladan i somras var riktigt trevlig i jämförelse.

Nu får vi i alla fall ljus i torken inför tröskandet och fjärrstyrningar och mätsystem fungerar. Väderprognoserna lovar regn allt emellanåt men sedan torkar regnet bort. Tiodygnsprognosen lovar nån millimeter men man vet aldrig. Nån gång skall det väl börja regna och om det blir lika ihållande som hettan den här sommaren så blir det en våt höst. Men tillsvidare väntar jag på att det gröna i vetet skall mogna och i dag var det både varmt och torrt väder (under 40 % luftfukt). Och vi är ännu inom augusti månad …

Det som fungerar bra är gnagarskyddet i torken. Våra fyra katter har utökats till sex så alla möss månde bäva ! Nedan de senaste tillskotten i mössbekämpargänget.