Kategori: Hindersby

I mitt anletes svett

Det här börjar vara den värsta sommaren som jag kan minnas. Visst var det hett också 2013 (Potatiskällaren nästa) och 2010 (Aah – svalka) men nu har hettan varat ovanligt länge. Allt sedan mitten av maj har det varit stekhett nästan utan uppehåll. Jag börjar lida av långvarig överhettning och man är alldeles slut redan innan eftermiddagshettan kommer. Inte orkar man göra nånting och inte skriva heller för hjärnan känns som potatismos. Nu på morgonen är det litet svalare och med dörrar och fönster på vid gavel hela natten börjar det bli drägligt.

Temperaturerna den här sommaren kan jag tyvärr inte se fastän jag har haft mätsystemet igång hela tiden. Åskan i fredags tog nämligen livet av min mätdator och jag har inte fått systemet att fungera än. Det var mycket som strök med i byn. Nätet fungerade inte på två dagar och jag fick jobba hårt för att alls få igång det på nytt. Två växlar tog åskan och även om det är igång igen så är det ganska provisoriskt och måste repareras grundligare.

Jag stod bakom ladan och grävde då den första smällen kom. Blixten slog ner alldeles nära och katten som jag har som sällskap hoppade högt – liksom jag. Nu kan jag inte enbart beklaga åskan för det kom sedan ett häftigt åskregn som gav oss närmare 30 mm även om det var kortvarigt. I det här vädret är det enda som kan ge regn just åska.

Men det var inte bara elektroniken som gick sönder. Vi hade två elavbrott och eftersom jag höll på att reparera fibernätet så var jag inte hemma. Panna slocknade och då strömmen kom tillbaka så matades obrunnen flis in i pannan tills skruven pressades bakåt och lagret (som jag nyligen bytt) gick sönder. Jag hade fyllt på flissilon och allt skall nu skyfflas ut igen. Skruven sitter nämligen stenhårt och jag måste troligen skruva isär den för att få bort den packade flisen. Vanligen har jag reservlager men det förra gick sönder under vårsådden i maj och jag har inte ännu hunnit skaffa fler. Visst har jag en brytare som skall stänga av matningen om skruven skuffas bakåt men den är urkopplad sedan förra bytet av brännhuvud. Det är sällan tid att göra nånting ordentligt utan nästa katastrof får en att lämna allt på hälft så fort det fungerar behjälpligt. Och så får man lappa ihop allt på nytt och på nytt …

Vi har nu former för cementbalkarna under ladan och i morgon kommer cementbilen. Det tog en massa tid att få bort de gamla stenarna så jag har inte gjort nånting annat den här sommaren utom det allra nödvändigaste inom jordbruket – och så katastrofreparationer på nätet. Allt är uppskjutet tills vi får cementarbetet gjort  för det skall sedan torka i en månad.

Under arbetets gång har de ursprungliga planerna ändrats en hel del. Dels måste jag gräva flera nya broar och diken för att få bort vattnet under grunden och dels minskade balkarnas längd. Mitt under ladan blir det bara en kort cementbalk för där har de gamla stenarna hållit bra och det som hållit i 90 år bör man helst inte röra enligt den gamla goda principen om att inte fixa det som inte behöver fixas.  Rör man om nånting i onödan så ställer man bara till elände. Jag minns bra hur det byggdes om i början på 60-talet. Många hus som stått i hundra år utan problem “förbättrades” med cement, mineralull och plast varpå man for genom golvet följande år …

Stenar på lera fungerar bra men sjunker så småningom i jorden och efter hundra år måste man göra nånting. Nu gjuter jag cementbalkar under stenarna men gör INTE cementgolv som bara dra upp fukt ur jorden (plast under hjälper inte). Stenar kommer utanpå balkarna och sedan sätts det gamla trägolvet tillbaka. Sten och trä är mina material och de vet man att fungerar. Sten suger inte upp fukt liksom cement. Trä skall inte vara i kontakt med jorden och skall vara under tak så det torkar upp emellanåt. Då håller det i hundratals år utom i solen där det måste bytas ut vart hundrade år. Tryckimpregnerat tänker jag alls inte börja använda. Dyrt och svårt att bli av med. Man skall se till att konstruktionen är rätt så håller vanligt trä precis lika bra. Öppna balkonger och altaner skall inte byggas av trä. Punkt. Vill man använda trä så skall man sätta tak över.

“Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett” är ren poesi och handlar inte om värme utan mera om arbete. Tyvärr börjar en del av mänskligheten tappa bort arbetets betydelse. De tror att allting kommer av sej självt till butikerna på något magiskt sätt. Uppvaknandet kan bli mycket brutalt. Därför är jag skeptisk till medborgarlön även om den kan ha vissa positiva drag. För varje år gör vi av med jordklotets resusrser allt snabbare och lever över våra tillgångar. Det måste ta slut med förskräckelse. Jag är varken för Slösa eller Spara (även om jag mera lutar åt Spara). Det är mera en fråga om förnuftig användning av de resurser vi har – inte någon ideologi. Ideologier är helt värdelösa om man inte beaktar verkligheten. Tyvärr är det numera viktigare att tycka än att veta. Att strunta i fakta är på modet och det leder raka spåret till fördärvet.

Att sitta och “läppja på en kall drink” är definitivt inte min grej. Snarare då att hälla i sej stora mängder saft eller vatten då man genomsvettig kommer in från grävandet. Inte tänker jag heller byta det svettiga arbetet mot nån semester. Det som kallas semester är TRÅKIGT – rent ut sagt mördande SLÖTT. Men litet omväxling skall vi ha för i augusti åker vi på kanaltur till Dalsland. Om det nu finns så mycket vatten kvar i kanalen att båten hålls ovanför bottnen. Kanaler gillar jag för de var 1800-talets motorvägar och på dem fraktades grymma mängder med material och människor. Tekniken är enkel men genial. Jag såg en engelsk dokumentär om Oxford kanal och en gammal gumma kunde manövrera slussportarna även om de vägde 2 ton … Men redan de gamla romarna var ju mästare på att bygga akvedukter och leda vatten till helt otroliga platser. Som gammal bonde och ingenjör är jag helt fascinerad av den gamla tekniken som i många hänseenden är bättre än den nya kortsiktiga slösa-tekniken.

Nu gäller det att ännu binda ihop en form med ståltråd medan det är skugga utanför väggen. Då solen börjar gassa där så är det rent livsfarligt att arbeta på det stället. Den kalla och regniga nordiska sommaren har vi inte sett mycket av i år men man minns ju ännu fjolåret …

 

 

Plocka stenar

Det var inte lätt att få bort stenarna från grunden till ladan men det gick med gripen på skogslastaren.

Endel stenar hade blivit ganska sneda under de 90 åren och måste tas bort.

Nedan försöker jag få grepp om stenen.

Efter ett par misslyckade fösök fick gripen tag om stenen och ena ändan kom upp. Sedan var det bara att lyfta ut den.

Det här var stenar som var lättillgängliga men vid ytterväggen fanns det en sten mellan två golvstockar och den var besvärlig. Förvånansvärt smidig var i alla fall gripen och jag lyckades få ned den mellan stockarna. Gripen trycker också med stor kraft mot stenen så den får tag om den ifall den är det minsta skrovlig. En slang gick sönder och måste bytas men det var inte oväntat. Mest orolig var jag att lyfta för mycket så att lastaren tog i bindningarna på ladan. Det gick i alla fall bra då Henrik stod och såg på från sidan och visade hur långt ifrån bindningen lastaren var.

Slut på torkan

Nu verkar det vara slut på den olidliga torkan. Förstås eftersom det är hötid … Det kom ett regn till midsommaren och nu har vi igen 30 mm i mätaren. Tyvärr kom allt alldeles för sent. Utsädet grodde delvis en månad efter sådden. I går sprutade jag mot flyghavre (det måste man göra minst en vecka efter ogräsbesprutningen). Växtligheten hade blivit riktigt mörkgrön – troligen för att gödselkornen först nu hade lösts upp och var tillgängliga för brodden. Men glest och ojämnt är det.

Jag körde igen med GPS och såg hela tiden på precisionen. Programmet visar hur långt från körlinjen det anser att man är. Jag körde exakt enligt sprutspåren så jag var på den riktiga körlinjen medan programmet inte var det. Det visade sej att GPS:n visade fel upp till 3 meter även om den ibland kom ned till nästan noll meter felvisning. Man kan alltså inte köra enbart efter GPS utan behöver sprutspår. Däremot är GPS:n bra att ha då man undrar vilket sprutspår man skall följa. På ett oregelbundet skifte är det inte alltid så självklart. Speciellt inte i år då spåren efter traktorn syns mycket dåligt på grund av torkan. För att våga köra enbart med GPS så behöver man egen radiofyr och den kostar nån tusenlapp så det får vara tillsvidare.

Vallarna gick det bra med i år. Allt är skördat till foder – också den “ekologiska” arealen som man på grund av torkan också fick skörda. Det känns bra att vallen är till nytta för det har verkligen stört mej att den bara skall ruttna bort. Vallen led också av torkan men det blev i alla fall några lass med balar eftersom vi hade 12 hektar i vall i år. Det fanns också en del klöver på sina ställen. Nu då det börjat regna så finns det hopp om en viss återväxt till sensommaren.

Det blev bråttom att gräva diken inför regnet så att vattnet inte skulle rinna in under ladan. En bro till måste grävas ned 20 cm för att få bort vattnet. Det visade sej att en rörskarv hade läckt in jord i röret och två rör var helt fulla med lera.

Genom det här röret har det inte runnit mycket vatten per timme …

Alla rören var hela så jag lyfte försiktigt bort dem med gripen och grävde ned diket 20 cm innan vi satte tillbaka de (tömda) rören. Sedan tänker vi sätta ett litet mindre plaströr inne i cementrören för att hindra att läckor i skarvarna fyller röret på nytt. Förstås satte vi takfilt över skarvarna i alla fall.

Vi kör med tunga fordon över bron så jag vill ha kvar cementrören där. De håller mycket bra om de är inbäddade i lera. Det kom en hel del regn förra natten men dikena förde bort allting utan problem. Nu kan vi börja arbeta med att gräva en ränna för den nya cementsockeln utan att den fylls med regnvatten. Prognoserna lovar regn nästan varje dag. I dag skulle det inte komma men en häftig skur fick i alla fall leran att vara blöt och besvärlig. Till all tur kan vi gräva rännorna under tak inne i ladan.

 

 

 

 

Ha kvar sprutspåren !

Nu har jag äntligen kunnat spruta mot ogräs. Tidigare har det varit så torrt att brodden knappast hade tålt en besprutning men den repade sej efter regnen för midsommar. Det kom bara 25-30mm här men det satte igång tillväxten i alla fall. Sedan har det blåst så in i norden att man inte kunnat spruta förrän nu – och nu var det verkligen fint sprutväder. Det blev förstås nattarbete för då är vinden svagast.

Då man kör över åkrarna med sprutan så får man en bra överblick. I år var det ganska sorgligt för brodden är gles och svag – speciellt på leidärduntana (lerkullarna). Där det fanns mera mulljord var det litet bättre.

‘Bilden ovan är från vår värsta leråker men det är inte ovanligt att det ser ut så här under torra år. I år hjälpte inte halmtäcket som annars bevarar fukten. Det kom inget regn alls i maj efter sådden och först litet före midsommaren kom de första regnen. Då grodde nog utsädet men en månad för sent. Det hinner knappast bli färdigt till hösten. Nedan ser man skillnaden mellan det som grodde i maj (glest) och det som grodde nu (riktigt bra men för sent).

Jag var speciellt orolig för gröngödslingsvallen som jag hade plöjt upp och harvat men den blev inte så illa. Ojämn som allt annat men inte katastrofalt dålig. Bäst blev den mot skogen där det hölls fukt bättre. Vanliga år är det till och med svårt att så där på grund av fukten.

Den tomma remsan till höger är ett sprutspår som lämnats med avsikt. I år körde jag med ett nytt GPS-program MachineGuide då jag sprutade. På Brennendjin hade jag inte ens lämnat sprutspår. Den åkern är så krånglig med en massa stenar och åkeröar att det inte hjälper att lämna sprutspår. Nu tänkte jag pröva GPS som “målar” de områden som är sprutade.

i fjol körde jag med eFarmer men jag tyckte inte om att all data laddades upp till deras server nånstans i Holland. Jag vill ha lokal lagring av åkrar och spår så man inte är beroende av nån trådlös anslutning. Därför prövade jag nu MachineGuide som lagrar allt lokalt. Bägge programmen fungerar ganska lika och båda är ganska invecklade men MachineGuide är kanske en aning enklare.

Första åkern fungerade bra och likaså andra men på den tredje så började programmet flytta traktorn hit och dit på åkern. Utan sprutspår hade jag inte klarat sprutandet. Noggrannheten var nere i 20-40 meter … Jag vet inte om det var GPS:en eller programmet som fick fnatt. Jag beslöt i alla fall att fortfarande lägga sprutspår vid sådden. Problematiskt med båda programmen är att fortsätta på samma åker följande dag. Jag fick inte föregående dags spår tillbaka och fick jag fram dem så fick jag inte programmet att fortsätta. Tekniken är inte riktigt mogen än.

Så här såg spåret ut fastän jag garanterat körde efter sprutspåren så det var heltäckande.

Men i det stora hela hade jag nytta av GPS – i all synnerhet kombinerad med sprutspår. Noggrannheten för GPS (utan extra korrigeringssignal) är för dålig för att man skall kunna förlita sej helt på den. Det är ett problem på hösten då nätterna är mörka för vanligen så måste man köra på natten då det blåser mindre.

Glyfosatsprutningen nu på våren var emellertid mycket lyckad. Inte ett spår av kvickrot eller baldersbrå och det var mycket litet annat ogräs också. Men jag vet att ogräset kommer med fart då det börjar regna så jag sprutade M-sulfuron (Ally) och MCPA på allting – men med liten dos. Det enda ställe där det fanns litet mera ogräs var på f.d. gröngödslingsvallen som inte var besprutad med glyfosat nu på våren. Jag misstänker att det var glyfosat + ovanligt lång torka som tog kål på kvickroten.

Som vanligt så lyckades jag få sönder två tryckmätare. Den nya sprutan kommer för nära hytten då man lyfter. Visst – man behöver inte lyfta den så högt men det behövs bara en gång så är tryckmätaren mos. Nu tröttnade jag fullständigt på eländet och byggde om hållaren för tryckregulatorn (med tryckmätare) så att den absolut inte kan ta emot hytten. Dessutom beställde jag delar för att koppla en slang till mätuttaget så jag kan placera tryckmätaren vid stänkskärmen på bakhjulet. Då ser man den mycket bättre också. En lämplig 1/4″ slangkoppling fanns inte i det här landet men till all tur kan man köpa via eBay och snart kommer den hem för 1:50.

Som vanligt så hade jag sällskap på åkern. En trana tog det lugnt och flyttade sej makligt åt sidan då jag kom. Vi har haft en hel del tranor här i sommar och det är ovanligt.

Sådden gick bra i år och det gjorde sprutandet också. Man behövde minsann inte vara rädd för att åstadkomma hjulspår i åkern – man såg inte ens var man hade kört.  Tyvärr kan tröskandet också gå fort eftersom det inte växer just nånting i torkan …

 

5G på landsbygden

Det skrivs en del om hur snabbt och bra 5G kommer att vara men så lämnas helt och hållet bort fortsättningen som börjar med MEN … Jag satte mej in litet i 5G eftersom det skall lämnas utlåtande om regeringens strategi för digital infrastruktur 2025. Det var inte någon strategi utan en samling önskedrömmar s.k. “visioner”. Mest gick allt ut på att vi skall få 5G som löser alla problem. Vi skall få hastigheter upp till 10 Gbit/s.

MEN i verkligheten kommer det att bli så att 5G på 700 MHz-bandet är detsamma som LTE, dvs. gamla 4G. Sedan öppnas det ett nytt frekvensband omkring 3,5 GHz som ger litet mera kapacitet för de gamla frekvensbanden är snart helt tillproppade då trafiken ökar exponentiellt. MEN högre frekvens ger obönhörligen kortare räckvidd så landsbygden får inget 5G. Utom ifall nån operatör plötsligt börjar bygga massor med basstationer – vilket de knappast gör annat än i städerna.

För att få 10 Gbit/s (delad mellan ett antal abonnenter) måste man emellertid gå upp till 26 GHz (millimeterband). Och där har vi samma problem som med satellit dvs. löv stoppar signalen, väggar stoppar signalen och du själv stoppar signalen. Det måste vara helt fri sikt till basstationens antenn. Så i praktiken blir det aldrig nån 5G på millimeterbanden i mobiltelefonen utan bara mellan fasta antenner. Gammaldags radiolänk alltså.

Men hur matar man en basstation för 5G som klarar av 10 Gbit/s ? Jo, med fiber för det är det enda som ger tillräcklig kapacitet. Så man måste ha fiber för att få 5G. 5G-bastationens räckvid är ett par hundra meter och den måste kopplas till en kopplingspunkt på fibern. Man kan inte koppla upp sej till en fiberkabel som till en vattenledning med ett enkelt T-stycke. Det hjälper alltså inte fastän det går en fiberkabel invid farstuknuten – att sätta in en ny kopplingspunkt kan kosta tiotals tusen euro. Men har du fiberanslutning så går det att koppla till en 5G-bastation.

Inom jordbruket är i alla fall 5G:s räckvidd för kort. Vi behöver åtminstone ett par kilometers räckvidd. Det kan vi få med LTE (4G) om det finns rum för trafiken på de lägre frekvensbanden. Vi borde alltså flytta bort den tunga trafiken från det trådlösa nätet till fibernätet som inte hickar för nån trafikmängd.

ALLTSÅ: För att få 5G så måste fibernätet byggas ut till nästan varje hus. Det berättar ingen. Och en strategi som går ut på att förverkliga alla dessa önskedrömmar som finns i förslaget måste naturligtvis koncentrera sej på hur man bygger ut fibernätet. Det gör förslaget inte. Det är så verklighetsfrämmande att jag inte ens ids lämna in ett utlåtande. Det skulle i alla fall hamna rakt i papperskorgen för ministern tycker inte om att man kritiserar hennes påhitt.

Det är i alla fall bra för varje bonde att veta vad det är frågan om och att inte tro på rosenröda “visioner”. Ingen idé att vänta på 5G. Satsa hellre på fiber och 4G. 5G kommer att fungera för ett litet antal företag och hushåll som har fiberanslutning i närheten. Det är redan bra om en del av den tunga trafiken fås bort från 4G som vi bönder kan använda i traktorn.

Trådlösa förbindelser håller på att bli dyrare och snart är vi på samma nivå som i Sverige där 100 Mbit/s kostar 800 kr. (80 euro) per månad trådlöst och kring 250 kr. (25 euro) med fiber. Trådlösa förbindelser behöver vi i fordonen men allt som kan skickas via fiber bör flyttas dit. Tyvärr kan vi inte än använda egna trådlösa basstationer för 4G på samma sätt som WLAN på olicenserade frekvenser men det vore bästa lösningen för ett jordbruk. Då har man egen 4G-basstation som är kopplad till den egna fiberanslutningen. Eller 5G om ett antal år.

Strategin pratar en hel del om självkörande bilar men vi skulle förstås gärna ha fjärrstyrda traktorer. Det kanske vi får men det blir nån gång i framtiden …

 

Te stoor ledun

Den här sommarens stora byggarbete är ombyggnaden av den stora ladans golv. Dels har det sjunkit i jorden och ruttnat, dels måste golvet sänkas för att den nya (begagnade) tröskan skall rymmas in. Den är nämligen 30 cm högre än den gamla som rymts in med nöd och näppe. Nu står den nya i den varma verkstaden och det är onödigt dyrt utrymme som behövs till annat. Ladan är dessutom ett utmärkt utrymme för maskiner eftersom den har trägolv med en massa luft under. Ingenting rostar i ladan.

Ladan är byggd omkring 1929 av “Moofa” – min farmors far Anders Johan Gustavsson Bosas (1857-1936). Det var en liten gubbe som mest hela tiden hade sin kära snugga (krokiga pipa) i munnen. En gång körde han omkull med kärran så att hela lasset och han själv flög huller om buller – men pipan hade han kvar i munnen.

Då Moofa byggde ladan så fick han utstå spott och spe av byns gubbar: “Kva ska tu me ein slikan täär stoorär ledu til ? Hadd tu tenkt fåå så mytji höö ?” (Vad skall du ha en så stor lada till ? Har du tänkt få så mycket hö ?) . På den tiden var hömängden mycket mindre och gubbarna tyckte det var rent storhetsvansinne med en så stor lada. Men Moofa var stolt över sin fina lada och försummade inte ett tillfälle att säja “Set he i te stoor ledun” (Sätt det i den stora ladan).

Ovan en bild från 1930 då ladan var alldeles ny – inte ens målad röd. Boningshuset som då ännu hade bara en våning var mycket mindre än ladan.

Här ser man ladan (bakom min farmor) några år senare. Den är nu rödmyllad. Ladugården (bakom minfarfar) var då ganska liten och låg. Den finns ännu kvar men med en våning till ovanför. Bodan till höger är riven.

Redan efter kriget behövdes hela den stora ladan och på 60-talet var den smockfull med hö samtidigt som de andra ladorna också var fulla. Före kriget hade vi omkring nio kor men 1945 byggdes den stora tegelladugården och antalet mjölkande ökade till 25. Morsan som var mejerska skötte om dem noggrant och vi hade oftast 1:a klass mjölk. Även efter 1975 då kossorna såldes var ladan i flitigt bruk som förvaringsplats för maskiner. Nu hittar jag ännu saker som fördes ut “ti te stoor ledun” för 40 år sedan.

Ladan är ungefär 8×22 meter och nästan 8 meter hög. Det var stort på den tiden. Inuti har den bindningar (tvärstockar) 3,3 meter över golvet vilket har räckt till för alla maskiner vi haft i 90 år. Bara den nya tröskan SR2055 är för hög. Det var inte illa planerat av Moofa i slutet på 1920-talet.

Fönsterändan är upplyft och har en cementbalk under mitten redan så nu är det den andra ändans tur. Det gamla golvet från 1930 består av två lager bräder med ena brädan under springan mellan de övre så det är alldeles tätt. Utanpå det golvet satte vi på 70-talet ett lager med två tums blankor så golvet är nu 10 cm tjockt. Det är annars bra men på ett ställe innanför dörren har det ruttnat och satt sej omkring 15 cm. Nu tar jag bort golvet nästan helt och skall gjuta tre cementbalkar längs husets väggar och i mitten.

Om man ser efter noga i kanten på det upptagna golvet så syns de tre lagren med golvvirke. Väggarna är mycket glesa som de skall vara i en hölada men nu kommer det en hel del drivsnö in på vintern. Jag skall täta väggarna men då måste jag också sätta in fönster så ladan inte blir helt mörk. Golvet tänkte jag få upp de närmaste dagarna och sedan skall det grävas diken för cementbalkarna. Jag tänkte beställa färdig betong om jag hittar nån bil som kan lasta av den 10 meter in i huset.

Det är arbete inomhus i skuggan men idag var det ändå för hett. Men till Johanni skall det bli kallt och regnigt (förstås) så man behöver bara härda ut ett par dagar till …