Nu kan jag berätta hur det gick att torka höstens veteskörd. Principen är att låta den ligga i torken (kalluft) över vintern då vetets fukthalt är under 20 % och dess temperatur under noll. Det betyder att bakterietillväxten har avstannat (det möglar inte).
I fjol så var vetet ganska torrt redan vid tröskningen så ingen torkning behövdes alls på hösten. Däremot blåste jag kall luft genom säden för att få ned temperaturen.
På våren måste man vänta tills det blir sol och torr luft flera dagar i sträck. Det är bättre att vänta innan man börjar torka för då säden blir varm så borde den torkas ned ganska fort. I år gick det utmärkt. I diagrammet nedan ser man att jag började torka den 9 maj (den första toppen på det blå diagrammet) och slutade den 12 maj.
Elförbrukning 8-12 maj 2023
Toppen går över 12 kW därför att jag använde två fläktar och all elförbrukning finns med. Den högsta toppen är omkring klockan sex på eftermiddagen då vi vanligen äter så matlagningen är med i elförbrukningen. Det gula diagrammet visar elpriset som var riktigt lågt mitt på dagen då fläktarna var på. Den gröna linjen visar temperaturen som var hög mitt på dagen. Det är viktigt för varm luft binder mera vatten än kall luft. Man ser att vi torkade ungefär mellan klockan 12 och klockan 7 på eftermiddagen. Det var lägst luftfuktighet på eftermiddagen – ibland under 30 %. Helt perfekt väder för torkning.
Den 13 maj blåste jag ännu litet på vetet men på bilden nedan ser man att torkningen börjar vara avslutad. Den svarta linjen (inkommande luft) börjar vara nära de andra linjerna som visar utkommande luft för de åtta torklårarna. Då skillnaden är stor mellan in- och utgående luft så torkar säden men då skillnaden är liten så torkar den inte mer.
Torktemperatur för inkommande (svart) luft och utgående per lår
Då Henrik mätte vetets fukthalt så var det 12 maj redan under 14 % i alla lårar och under 12 % i två av dem. Det är bäst att ha litet marginal ifall torkningen blivit ojämn. Allt skall vara under 13 %.
Jag uppskattar att elpriset för torkningen i år totalt var omkring 80 cent …
Även om det tillkommer elöverföringsavgift och elskatt så är det nog den billigaste torkning jag varit med om. Så det lönade sej att installera solpaneler och övergå till börselpriser.
Det betyder inte alls att jag sitter i traktorn. Nä, i dagens “jordbruk” gäller det att sitta klistrad framför datamaskinen och försöka ta reda på vad skrivbordsherrarna menar med alla sina regler. Visserligen har jag bytt olja i traktorn men förrän jag vågar mej ut på åkrarna måste jag se om jag kan fylla i stödansökan på något sätt – och det går bara via nätet från och med i år. Nedanstående bild visar en av de viktigaste nutida vårbruksmaskinerna:
Viktig nutida vårbruksmaskin
Visst har jag arbetat med datamaskiner i 50 år men tycker ändå att det känns fånigt – man borde vara ute på åkrarna och köra traktor … Att sitta framför en skärm och försöka fundera ut hur man fyller i en blankett är nog höjden av improduktivt arbete. Tyvärr måste man göra det i alla fall.
Nu vill jag inte alls kritisera de som gjort upp stödansökningsprogrammen. Tvärtom har de gjort ett fint arbete med att få till stånd ganska lättfattliga blanketter. Men de kan ju inte ändra på reglerna som är dem givna. Så det är ett par hack högre man måste gå för att kritisera det sjufalt förbaskade systemet.
Jag skrev redan tidigare om hur invecklade reglerna är och hur svårförståeligt det byråkratiska språket är (se Ordbruket förnyas) men det värsta är inte reglerna utan det faktum att de slogs fast (så man kan lita på dem) först den 9 maj 2023. De borde ha kommit för ett år sedan eller helst ett och ett halvt år sedan. Då hade man hunnit odla utsäde för alla de underliga reglerna och hunnit förbereda sej på en annorlunda såddplan för 2023.
Nu står vi här ganska så oförberedda långt inne i maj. Förstås kom det utkast till nån sorts regler redan tidigare men de dåliga erfarenheterna av tidigare förändringar har lärt att man inte skall lita på nånting. Det kan komma nya direktiv längre fram. Ho vet om det inte kommer förändringar ännu efter sådden …
På sätt och vis har byråkraterna satt in en mekanism för förändringar ännu på hösten i och med att höstanmälan blivit mycket viktigare. Efter skörden kan de sedan konstatera att en del direktiv gick fullständigt i putten och andra behöver ändras. Jag förstod att det redan råder en ganska stor enighet om att vissa alternativ är nästan omöjliga att förverkliga. De är mest önskedrömmar och har inte mycket med verkligheten att göra.
För oss leder den här situationen till att vi måste lägga en hel del i träda för att uppfylla kraven på växelbruk. Nu har jag inget emot växelbruk men man går inte över till växelbruk med nån veckas varsel … Tvärtom måste man planera och förbereda minst ett år i förväg. Nu har jag faktiskt kört med växelbruk men det gillas inte enligt de nya reglerna. Allting nollas från och med i år. Så tio hektar vall räknas inte alls med utan jag måste träda 33 % av fjolårets veteåkrar. Om reglerna hade kommit förra sommaren så skulle jag ha kunnat så höstvete men det gick alltså inte i det här systemskiftet. (Höstvete går för övrigt mycket dåligt på våra åkrar)
Förra våren borde reglerna ha varit slutgiltiga så att jag hade kunnat så in i vall nya åkrar – men det gick alltså inte. Dessutom borde jag ha kunnat bryta den nuvarande vallen men det gick inte heller enligt det gamla systemet.
ÖVERGÅNGEN till det nya systemet var fullständigt uruselt planerad – om den nu alls var planerad. Om avsikten var att förstöra all tillit till politiker och tjänstemän så har man däremot lyckats över förväntan. De enskilda reglerna kan man ha litet olika åsikter om men det absolut värsta var hur övergången genomfördes.
I år firas makttillträdet för Gustav Vasa 500 år. Han var en riktig skurk och dalabönderna fick ångra sej bittert att de gav honom sitt stöd för han tog in utländska knektar som tog livet av de som vågade protestera. Sedan tog han närmare 20 000 bondgårdar till sin egendom (inte kronans) varav tre i vår by. Trots det så funderar man i mången mörk stund då man kämpar med dagens byråkrater om det ända hade varit bättre med Gustav Vasas brev till fogdarna (=dagens byråkrater) som ofta avslutades med “Härefter rätten och packen I eder”. Men vi har sett vad en enväldig tsar (Putler) kan ställa till med så vi får väl stå ut med våra råddskallar …
Nu har i alla fall vintern börjat tappa sitt grepp (segt har det varit) och i dag sken solen och det var varmt och torrt så jag började torka fjolårets veteskörd. Luften fukthalt var omkring 30 % på eftermiddagen och solpanelerna gav maximal effekt (10kW). Dessutom var elpriset riktigt lågt (2,5 cent/kWh) så det blir en billig torkning. I morgon går elpriset på eftermiddagen ner till 0,15 cent/kWh.
Solpanelerna ger maximal effekt
Lägg märke till att panelerna gav nästan 90 kWh i går (Yesterday 89,24 kWh) då det inte kom några moln alls. Det är första gången som jag kunnat pröva dem på allvar och det verkar fungera som det var avsett.
Hela dagen i går satt jag framför datamaskinen men måste gå ut ibland för att få luft och då hjälper det att se på våra blåsippor som nu spritt sej över hela gården. Jag gillar blommor så jag blir genast på bättre humör.
Blåsippor ute i backarna står …
Men man kan se att sipporna lidit av den kalla vintern som kom tillbaka i slutet på april. Ett par dagar i april var det +20 grader hos oss men sedan blev det svinkallt. Förr om åren har blåsipporna varit mera intensivt blå – nu hukade de sej och vågade inte riktigt slå ut. Som ni ser så ligger alla fjolårslöven kvar och det är därför som vi har så mycket blåsippor. Om man börjar kratta bort löven så förstör man lätt blåsippornas tillväxtpunkter (har jag fått höra av trädgårdsmästaren).
En olycka kommer sällan ensam. Vår lilla bråkstake Ruff vom Fjomp har växt till sej i styrka och snabbhet (men inte förstånd). Nu kommer han upp i närmare 100 km i timmen – ser det ut åtminstone. Det var problem att få en bild av honom för han stod knappt still en sekund. Till all tur så finns det många intressanta dofter och sedan blir han så trött att han slocknar i sin korg.
Ruff von Fjomp
Jag har fortfarande inte någon såddplan men jag har försökt få igenom olika kombinationer på stödblanketten. Mest får jag ett utropstecken i “Vipurådgivaren” och aja-baja, går inte. Växtföljden är det värsta. Visst får jag igenom nånting men då blir det mycket litet veteodling (1/3-del av totalarealen). Resten blir träda fastän proportionerna borde vara tvärtom.
Jag får väl lita på att unga husbonden kan hitta på nånting. Han försökte på skoj använda det mycket omtalade AI (elektronhjärnan) för ansökan men det gick inte. Den kunde nog ge en massa text om vetenskapliga frågor (troligen helt felaktiga) men ifråga om stödansökan gav den upp direkt och meddelade bara att det klarar den inte alls av. Byråkratreglerna var så infernaliskt invecklade.
Så säj inte att att byråkraterna är dumma – de golvade AI direkt !
Förra veckan var det info om stödansökan. Nästan allt förnyas – och blir ännu krångligare. En del saker blir ungefär som förut men för att inte göra det för enkelt så byter allting namn – igen. Det finns för mycket byråkrater då de har tid att krångla till allting hela tiden. Man kan inte tro att de bara försöker mobba oss. Men då man sitter dagarna i ända och filar på regler och villkor så kan småsaker bli alltför viktiga.
Nu vågar jag inte säja vad som blivit bättre och vad som blivit sämre för hela alltihop är fortfarande en enda röra. Närmast gäller det att försöka undvika större misstag. Problemet är att det snart blir det vårsådd och då borde man veta vad som gäller. Rådgivarna fick en del frågor som inte de heller kunde besvara så det ser dystert ut. Troligen får vi gå till sådd delvis i blindo.
Om jag förstått det rätt (och det är osäkert) så kan man ändra val av åtgärder varje år (utom i vissa fall) så man binder sej inte för fem hela år om man gör något misstag. Likaså kan man anmäla åtgärder som man sedan i höstanmälan konstaterar att “det bidde ingenting” utan att man blir hängd, dragen och kvarterad som på den gamla goda tiden då nån retade upp kungen.
Fogdarna (granskarna) skall heller inte åka omkring lika mycket till gårdarna och det förstår jag bra då jag ser på satellitbilderna. Man kan snart söka efter en tändsticksask som man tappat via satellit. Storebrorsorna ser allt. Orson Welles kan dra nånting gammalt över sej – hans “1984” är barnslig jämfört med den moderna tekniken och fogdarna.
Ett av de värsta problemen är att gallra bort sådant som inte har någon betydelse. Nu är alla viktiga saker ihopblandade med en massa små detaljer. Producentförbunden har varit bra på att plocka fram det väsentliga men nu går sammandraget på 6 sidor med två spalter per sida. Några lagar och förordningar kommer man aldrig fram till – det är bra om man kommer genom sammandraget. Jag tycker synd om rådgivarna som skall försöka översätta eländet till förståeligt språk. I 35 år har jag läst invecklade tekniska artiklar men det juridiska och byråkratiska språket slår nog det tekniska med flera hästlängder ifråga om obegriplighet.
Ett litet utdrag ur den KORTA sammanfattningen av villkoren
Jag misstänker att man efter en tids fruktlösa försök att förstå eländet så kastar man allt och sår som förut. Sedan får man på hösten se vad det blivit. Då kanske reglerna också blivit “preciserade” och man har insett att vissa saker bara inte fungerar i det verkliga livet. Där finns en del som man direkt kan se att är omöjligt. Det finns knappast utsäde för alla “mångfaldsåkrar” för utsädet borde ha odlats för ett år sedan – tycker man som bonde. Andra är utslag av önsketänkande såsom “precisionsodling”. Tekniken fixar jag nog men nyttan är mest obefintlig och ekonomiskt är det helt olönsamma åtgärder.
Som gammal elektronikingenjör så var jag förstås intresserad av metoder för “precisionsodling” men det är mest pappersåtgärder. Nån verklig nytta är det inte av “automatiken”. Möjligen om man har minst 500-1000 hektar i ett skifte. Den teknikguide som jag använder med GPS för att sköta besprutningen är uppgjord i Ungern där pustan går tiotals kilometrar åt alla håll utan några riktpunkter. Då behövs GPS. Men automatisk styrning tvivlar jag på – lika bra kan jag sitta och vrida på ratten själv. Vårt RTK-GPS korrigeringssystem i Hindersby har i princip en precision på en centimeter men inte fasen kan man styra traktorn så exakt. GPS med RTK är nog bra men automatstyrningen borde man strunta i ifall man inte tänkt ta sej en tupplur mitt i sprutandet.
GPS-guide vid besprutning
Se också Höstarbetena klara . Nu har jag en ny GPS-antenn som passar med RTK och har bättre precision. Fast automatstyrning har jag inte så det godkänns väl inte av stödbyråkratin.
Fånggrödor undrar jag över. Vi har haft klövervall insådd i vetet men om det duger är osäkert. Våra gröngödslingsvallar har haft våldsam klöverväxt flera år men det duger väl inte heller. Det skall i framtiden vara minst fyra växtarter och man får uttryckligen INTE komplettera på våren. Så adjöss med vår gröngödslingsvall.
Växttäcke vintertid ska väl gå för med direktsådd så plöjer och harvar vi inte alls. Men skyddszonen gick i putten så den måste vi odla upp. Växtföljd har jag inget emot men desto mera emot de detaljerade reglerna. Nu blir det huvudvärk över vad som får odlas och när. Till yttermera visso så gäller det skilda regler för växtföljd per skifte och växtföljd per gård. Fogdarna leker med reglerna men vi som skall folja dem får huvudvärk.
Nu har också EFA blivit IPA – inte för att jag förstår någondera. Fyra procent skall i alla fall vara “icke-produktivt”. Nån gång senare efter sådden skall jag ta reda på vad det nu betyder … Och så har vi undantagen för 2023 … Man har alldeles tillräckligt men odlingsproblem och det behövs inte nya byråkratiska bekymmer. Byråkratin är också liksom vädret ganska oberäknelig.
Vi ska få veta hur det egentligen är först då stödansökan öppnas nån gång i maj. Och med det här kalla vädret så kanske vi inte hinner så före det. Nytt utsäde hinner vi i alla fall inte skaffa. Egentligen väntar jag på stödansökningprogrammet för det har varit ganska tydligt och bra så varför skaffa sej huvudvärk nu redan. Jag avundas inte de stackare som skall programmera in de råddiga reglerna men de får ju betalt för det. Jag önskar dem lycka till.
Nu sitter jag i Medåker i Sverige. Då vi kom så var det ren sommarvärme och över 20 grader varmt men nu är det kallt och regnigt och mest höstliknande väder. Det vädret kommer till Hindersby på torsdagen så det är ingen brådska med vårsådden hos oss. Fast här är vårbruket också sent – vanligen börjar de ett par veckor före oss men ännu syns inga traktorer på åkrarna.
Nu är det mest att gå igenom maskinerna så att de är i skick då det är dags för sådd. Med direktsådd blir det betydligt senare än med harvsådd. Snart blir det väl varmare väder och om det inte kommer regn så kanske vi är ute på åkrarna i mitten på maj.
Det har varit dåligt med skrivandet. Det har funnits en hel del att skriva om men efter en dag i skogen så blir det inte av för jag somnar över tangentbordet. Visst har konditionen blivit bättre men dagarna har också blivit längre och då man far till skogs klockan sex på morgonen och kommer hem nio på kvällen så räcker inte orkorna till.
Nå, det har inte blivit skogsarbete varje dag även om det sist och slutligen varit ganska hyfsat väder. Det såg illa ut i januari och februari då åkrarna låg nästan bara och det började slå igenom på skogsvägarna men så kom ett par ordentliga köldknäppar och skogsvägarna har varit fina ända tills nu. Men det har varit bråttom för man visste aldrig hur länge vädret höll i sej. Vi har kört ut anefter som vi har huggit så det finns inga hopar under snön (tror jag). Brorsan har blivit riktigt duktig med den lilla lastaren och har lyckats baxa upp de stora svarvstockarna trots att den är svag och har kort räckvidd.
Förra sommaren satte vi upp solpaneler och bytte tak och alla arbeten sköts framåt så mycket att jag bytte packningar för bakaxeln på Belarus först i januari och skogsarbetet började först i februari. Sedan harmade det att man måste deklarera i slutet på februari då skogsvädret blivit hyfsat. I början på mars tänkte jag sätta fart på huggandet men då föll lastaren framåt mot hytten för de nedre fästkrokarna hade brustit. Bara litet plåt blev skrynklig men det var nervpirrande att köra hem på krypväxeln med lastaren rakt upp. Sedan gick det fem dyrbara dagar till att svetsa ihop ett nytt nedre fäste.
Här syns sprickan i fästet – på andra sidan hade biten fallit bort
Fästet var tillverkat av 25 mm stål men det räckte inte till. Om lastaren lyfter 500 kg längst ut så blir kraften på nedre fästet över 30 gånger större: 15000 kg. Dessutom kränger lastaren svårt då man kör över stubbar och stenar. Maskinerna far nog illa i skogen. I år högg vi dessutom i stenbackar.
Det nya fästet svetsade jag ihop av 20×120 mm järn – två varje sida – så det borde hålla. Det är överdrivet tjockt men intressant nog är det brist på flatjärn så jag kunde inte köpa klenare. Valsverket i Ukraina som stått för en stor del av järnen är ju sönderbombat. För att hindra lastaren att kränga så mycket så spände jag fast de nya järnen med fyra 20 mm bultar. Om man drar till dem ordentligt så borde det nedre fästet inte kunna röra sej alls.
De nya fästjärnen
Den nya fräsmaskinen som jag köpte i fjol togs nu i användning och det var roligt att kunna borra ordentliga hål i grova järn utan att remmarna slirar hela tiden. Fräsen har växellåda med kugghjul och klarar upp till 40 mm hål i järn. Synd att jag inte hade den då jag svetsade ihop fästet till den nya lastaren.
Den nya fräsen invigd då lastarfästet reparerades
I mars kom det köldknäppar och vi körde flitigt upp breda spår. Skogsvägarna blev så bra att vi också kunde köra genom ett område som för 120 år sedan varit åker och ganska sankt. Eftersom vi inte varit där på många år så fanns det gott om torra träd. Nu är priset på energived hyfsat så vi körde ut dem. De ger bra ved utom de som legat på marken – dem flisar vi åt oss själva även om det mest blir damm.
Jag har trott att granbarkborrarna tagit livet av träden men nu börjar jag tänka om. För ett antal år sedan dikades skogen där och dikena är grymt stora. Det är möjligt att träden hade så ytliga rötter då de växt upp i sankmark och inte klarade av de nya dikena som sänkte vattennivån med omkring en meter. Om man därtill lägger de senaste heta och torra somrarna så är det inget under att granarna torkade bort.
De skogsområden som varit svåra att komma åt – sanka eller steniga – hade en hel del riktigt stora träd. Jag fotograferade först ett träd med 70 cm rotdiameter för att utse det till årets “bålaträä” (båla = stor) men så hittade vi allt fler lika stora.
Ett av många bålaträädär. Motorsågen har 15″ (38 cm) svärd.
Det verkliga bålaträä var nog det som det blev tre svarvstockar (58 dm) plus två vanliga stockar från. Det växte vid stenbacken nära ett dike på södra sidan. Det fanns en mängd nästan lika stora träd runt omkring så det blev långt och utan kvistar. Alla träd har jag fällt med motorsåg, kvistat och kapat. Förstås har jag använt lastaren vid fällning och flyttning av stockarna. Som liten var jag med då man för hand rullade stockarna upp på parsläden men de var betydligt mindre.
Motorsågarna som jag använt är en Jonsered 2147 och en Jonsered 2252. 2147:an är redan gammal men en av de bästa motorsågar vi har haft. Den har en grym fart på sågkedjan och skär så in i norden. Dessutom startar den nästan på första rycket. På 2252 som i princip är litet starkare har jag 15″ svärd för de riktigt stora bamsingarna. Den är modernare men inte bättre och krånglar ibland vid starten. På tal om hårda bud så blev 2252:an under ett träd där lommen slog upp och sedan föll ned på motorsågen. Visst brukar jag ta bort sågen men den kom i knipa så jag måste lämna den och stiga åt sidan för att inte hamna under roten. Fästet till bränsletanken brast och handtaget kroknade men med litet ståltråd så kunde jag fortsätta såga ända till slutet på vintern.
Svarvstockar 58 dm och över 28 cm i toppen
I mitten på mars så började också ena bakhjulet på Zetorn att läcka så det blev att ta en tur till Lindfors Däck i Kuggom där de fixar ringen medan man väntar – inte illa. Det var inte första gången för i fjol hade vi den andra bakringen sönder. Då måste vi ta loss hjulet i skogen men nu kunde vi komma hem till verkstaden.
Åter ett hjul som man måste ta bort
Det är inte så stor sak att ta bort ett bakhjul då man kan lyfta upp traktorn med stödfoten till lastarn. Vi har ju bägge lastarna fastsatta vid bakaxeln på traktorerna. Det är nästan rutin att plocka bort ett bakhjul.
Av de stora 150 år gamla granarna var nog en del rötskadade men mindre än jag fruktat. Det värsta var en stor gran uppe på stenbacken som hade hela 15 meter röta – brunrötan kan gå långt upp i stammen. Visst borde man ta bort de gamla granarna tidigare men vi har inte hunnit. Å andra sidan verkar det litet fånigt att hugga 70 år gamla granar – det blir ju bara pinnar av dem. Och står de dessutom så glest som gallringsrekommendationerna anger så är de fulla av kvistar. Sådant virke vill åtminstone jag inte ha.
En sorglig syn – rötaEn gammal björk som inte blir till kvalitetsvirke
I mars hade snön börjat smälta bort men så kom det omkring 30 cm snö i slutet på månaden och det blev vinter på nytt.
Den 24 mars 2023 …… och den 1 april (inget skämt)
Början av april var ganska kall och vissa nätter var det kring -17 grader. Vi måste köra upp spåren på nytt men det blev bra skogsvägar och vi fick ut en hel del virke på grund av kölden. Eftersom jag mest är bakom kameran så finns det inga bilder av mej men jag måste sätta ut en för att bevisa att jag faktiskt varit i skogen den här vintern:
Artikelförfattaren har fällt ett (litet) träd
En vecka in i april gick det bra med skogsarbetet men nu börjar solen mjuka upp spåren – speciellt vid virkesupplaget. I skogen håller vägarna ännu men vid sidan av vägarna finns det ingen tjäle under snön. Så nu avslutar vi skogsarbetet för den här vintern. Några träd skall ännu fällas vid virkesupplaget.
Nu sätter jag in bilderna på virkeshoparna från vintern 2023. Det blev mycket energived men också stockar. Massaved blev det nästan inte alls. Och allt är bara gran.
Resultat från skogsarbetet 2023
Den stora hopen närmast kameran är energived liksom därpå följande hop (4 meter och 3 meter skilt). Längre inåt skogen finns våra hopar med flisved för eget bruk. Där finns också torra stockar av god kvalitet men jag är rädd att vi inte orkar såga så mycket för eget bruk.
Till sist måste jag presentera vår nyaste familjemedlem som kom i slutet på mars. Han håller i gång dygnet runt även om han sover allt emellanåt. Det var inte min idé men allt motstånd var förgäves. I värsta fall får jag och våra fyra katter flytta ut i stallet …
Solen skiner och solpanelerna ger full ström. Det tycks nog stämma att solpanelerna fungerar bättre på vintern då det är kallt. Förutsatt att solen skiner förstås. I december och januari var det så tjocka moln att det inte kom någon ström alls från panelerna.
Nu är solen inte uppe så länge men elproduktionen börjar före klockan nio på morgonen och slutar först närmare sex på kvällen. I går som var en riktigt solig dag så blev dagsproduktionen 55,45 kWh. Också i dag med mera mulet väder så kom vi upp till 1000 Watt mitt på dagen.
Snö på panelerna hindrar förstås elproduktionen men solen får ganska snabbt snön att rasa ned från panelerna. Vi har den gamla vanliga taklutningen på “tridideils rööst” som motsvarar omkring 33 grader. Benämningen kommer från att man delade husets bredd i tre delar och ställde upp en stolpe med den längden under “kroppååsn”. Förr gick det enkelt att ta ett snöre och vika det tre gånger.
2 december ingen elproduktion2 februari: Solen börjar smälta snön
Om man ser på det ekonomiska resultatet så är det besvärligt att bedöma hur mycket vi har sparat för mätaren mäter bara hur mycket effekt vi tar emot – inte hur mycket vi själva producerat. Men elkostnaderna har åtminstone inte ökat jämfört med ett år tidigare.
Det intressanta är hur kostnaderna fördelas. Grundavgiften för 3x63A ändras ju inte utan står för en tredjedel av totala kostnaden. Tyvärr kan jag inte sänka den för vid torkning och tömning i kalluftstorkan så behövs en hel del effekt. Det är bara en liten del av året – kanske några veckor som så stor effekt behövs men jag måste betala i 12 månader ändå. Här behövs det ändring. Samtidigt vill jag inte ha svagare ledningar utifall jag ställer upp mera solpaneler. En tredubbling av solpanelerna behöver 3x63A. Vi får se hur priserna utvecklas.
Den inköpta elenergin stod i januari 2023 för litet över en tredjedel av totalkostnaden och resten gick till grundavgift, överföringsavgift och elskatt. Nu har vi sparat energi genom att sätta på tvättmaskin och diskmaskin då elpriset (enligt Nordpools elbörs) har varit lågt (vanligen efter klockan tolv på natten). Motorvärmarna till traktorerna sätter vi på en halv timme förrän vi startar dem (via fjärrstyrningen). Då det har varit varmt väder så räcker till och med 15-20 minuter.
Eftersom vi har flisvärme så är det bara motorerna till skruven och fläktarna som behöver elström på natten och det är inte många hundra Watt. Dessutom går de inte hela tiden utan bara då panntermostaten slår på. Kaffekokaren är på 1000 Watt men den använder vi bara korta stunder och numera då det är ljust.
Kort sagt så har vi inte inkomster från solpanelerna men vi sparar en hel del så de höga energipriserna märks egentligen inte alls. Att solpanelerna fungera så bra på vintern var en positiv överraskning. Full effekt i början på mars då solen lyser är inte illa. Snön hindrade elproduktionen men inte i så många dagar eftersom solen kvickt smälte bort den. Bra att ha branta tak.
Börspriserna är låga på natten då solpanelerna inte ger elström men ofta högt på dagen då panelerna producerar mest. Därför blir den ekonomiska nyttan större än vad kWh-siffran verkar ange. Man bör alltså inte räkna med månadens medelpris utan måste dela upp det timme för timme.
Det var litet diskussion efter Christers tidigare inlägg. Jag kan tänka mej att det såg illa ut i Österbotten på 50-talet men här i södra Finland stod träden ganska tätt. Vi hade inte tjärbränning och kolning i så väldigt hög grad här.
Min pappa var hela sitt liv aktiv inom skogsvårdsföreningen och hade sina åsikter om skogsbruk som inte direkt passade ihop med “experternas”. Han brukade säja att man skall lyssna på skogsteknikerna – och sedan göra precis tvärtom (litet tillspetsat). Fast han kom nog överens med dem i alla fall och vann många pokaler i stämplingstävlingarna som man hade på den tiden.
Men kalhyggesprofessorn som var hemma från Korsmalm ungefär tio kilometer härifrån kom han inte överens med. Det var Gustaf Sirén som senare flyttade till Sverige där han passade bra – hela Sverige kalhuggs mycket värre än hos oss. Det har i sin tur lett till en kraftig motreaktion som vill stoppa allt huggande. Typiskt är att ordet “kalhygge” har blivit “hygge” i rikssvenskan. Det tog tid innan jag insåg att kalhyggen blivit så vanliga att allt huggande blivit kalhyggen.
Visst har vi sysslat med kalhygge hos oss också. Moofa (min farmors far) var så lat att han högg ner allting på samma ställe som vi nu kallar “Ruutån” så han inte behövde köra så långt i skogen. Jag har också haft ett par mindre kalhyggen för omkring 30 år sedan. Men det har jag slutat med.
Vårt skogsbruk har inget med nån sorts ideologi att göra. Tvärtom tycker jag mycket illa om alla skrivbordsbyråkrater som vill ha förbud och en massa idiotiska regler. Man tycker att det borde vara självklart att skogsägaren bestämmer hur skogsbruket skall skötas. På sina ställen kan kalhyggen vara nödvändiga men inte överallt. Jag kalhugger inte mera.
Det jag sett av användningen av stora skogsmaskiner är att det är lika bra att ta bort allt för de förstör ungskogen ganska effektivt. Även om jag har hört om riktigt skickliga förare som klarat av att plocka bort stockträden utan att slå sönder ungskogen. Det ger ju en vinst på 10-20 år i omloppet om man lyckas hålla kvar fin ungskog.
Skogsbolagen vill gärna att vi förser dem med virke och sedan sköter om plantering och gallring på egen bekostnad. Men det tänker jag inte göra. Vi gör allt arbete själva och lämnar bort det där med plantering och gallring så att det som kommer in är nästan det som blir kvar i plånboken.
Det finns numera tiotals olika namn på “kalhyggesfritt” så man vet inte vad någon menar mera. Vi plockar i alla fall bort de stora träden så att det kommer in ljus för föryngring. Det är knepigt för om man släpper in för mycket ljus (som vid kalhygge) så kommer det långa gräset som kväver allt. Så vi börjar försiktigt från norr med smala remsor. Föryngring kommer det omkring 20 meter in under stora träd så man får återvända och fälla mer då småträden kommit upp till minst 1-2 meters höjd. Då klarar de gräset.
Gallring sysslar vi med bara då det är nödvändigt och det ser man på kronorna. Om kronan skjuts upp för mycket (mer än halva längden på trädet) så bör man gallra. Annars är det bara bra om träden står tätt för då kvistar de sej själva. Enligt SLU:s (Sveriges Lantbruksuniversitet) forskning så får man också mest kubik i en helt ogallrad skog. Det vill inte kalhyggesdogmatikerna höra talas om för de vill bara ha stock till industrin. Men med de höga energivedspriserna så gör det inget om träden är snedväxta eller till och med torra – det är kubikerna som gör det. Nu är priset på energivirke över 40 euro/kubik och då behöver man inte bry sej om kvaliteten.
Dessutom har en annan studie vid SLU visat att i en ogallrad skog finns det ungefär lika mycket stockträd som i en gallrad ! De kraftiga individerna ta överhanden även utan gallring. Om det ser fint ut eller inte gör detsamma i plånboken. Fast också jag uppskattar en snygg tallskog, Christer.
Man kan inte precis säja att vi har gles och usel skog. Just nu tar vi ut stora granar som det kommer två svarvstockar ifrån (28 cm i toppen och 58 dm längd) från varje träd. Det finns redan ungskog under dem så de måste kvickt bort. I biten bredvid som kalhöggs för 30 år sedan är det uselt med föryngringen. Där finns det mest björksly men nu kommer litet gran. Nå, det är en stenbacke så det inverkar också. Det var ett misstag av mej att hugga den kal.
Kolla in flygfotot nedan. Det behövs inte röda streck för att visa var vår skog finns. Den är betydligt tätare än den omgivande skogen som följer det “moderna” skogsbruket. Också de planterade områdena är så glesa att det närmast blir kvistig massved av träden – inga fina sågstockar.
Den del av heimskooin som vi hugger i
Man ser direkt skillnad mellan granar som stått tätt och de som stått ensamma. Ensamvargarna kan var stora och tjocka men de är korta och har kvistar som ibland är bara tio centimeter från varandra – och är fem centimeter tjocka … De som växt tätt ger ofta fyra stockar upp till 24 meters höjd. Kvistfria.
SvarvstockarGleshuggd skog som väntar på föryngring
Ovan har vi tagit bort en del stora granar för att få föryngring men mer än så här bör man inte ta bort för då kan det förbaskade gräset komma och kväva de små plantorna.
Här är föryngringen på väg
Det är lönsamt att själv göra allting i skogsbruket men det är också roligt. Jag har nu varit nästan en månad ute i skogen och känner mej redan mycket bättre. Man är inte riktigt lika dödstrött på kvällen (men somnar nog mycket bra). Jag gillar att vara i skogen – men bara på vintern. På sommaren finns det för mycket flygfän och så är det för varmt för att man skall orka göra nånting. Och promenader sysslar jag inte med.
Det går inte alltid så bra. Häromkvällen så tappade jag bakhjulet på traktorn men till all tur i oturen var det utanför verkstaden. Med stödfötterna och bommen på lastaren svängd åt andra hållet så lyfte vi upp traktorn och satte tillbaka hjulet. Jag måste verkligen säja att det är kvalitet på de gamla ringarna (50 år). Det såg ut som om axeln hade gått igenom ringen men den var hel och vi behövde inte ens pumpa upp den …
Ett hjul för litet …
Det var navlåset som hade installerats fel. I brådskan att komma ut i skogen så såg jag inte efter att hacken i axeln kom på rätt ställe. Belarus har nämligen ställbar hjulbredd. Man lossar bara på bultarna och skruvar hjulet inåt eller utåt. Nu borde det hållas fast. I närmare 50 år har det fungerat bra.
Hjulet är tillbaka
Det är fördelen med att ha lastaren fäst vid bakaxeln. Man kan backa alldeles fram till träden då man fäller och så kan man lätt ta bort och sätta på bakhjulen ute i skogen. Det har hänt sej att ringarna gått sönder och då behöver man få hjulet ut ur skogen.
Vädret i januari var uruselt men februari har varit ganska fint. Vi har haft ett par nätter med -15 grader så skogsvägarna är körbara. Solen värmer men inte inne i skogen.
Det är så fint att det inte är sant …
Det är bråttom i skogen på dagarna och hemma med deklarationen på kvällarna. Men nu börjar deklarerandet vara klart och i morgon är det full rulle i skogen. Vi borde få omkull 1000 träd per vinter för att omloppstiden skulle bli omkring hundra år. Det är inte omöjligt: 10 träd per dag och 100 dagar – bara litet på tre månader. Nåja, gubben är ingen ungdom mera så det är kanske inte realistiskt. Men det är roligt i alla fall och så har pojken litet att syssla med då jag inte orkar mera.
Att byta träden mot pengar är inte så lönsamt för inflationen just nu äter upp pengarna så det kan kvitta om granbarkborrarna tar livet av en del. Men nu hugger vi torra träd så mycket vi orkar och säljer som energived.
