Skogstelefon

Jag har haft min gamla (föråldrade) Xcover vattentäta mobiltelefon med gammaldags knappar och ingen pekskärm alls. Det andra exemplaret redan. Men nu gick glaset sönder och även om den ännu fungerar så är den inte lämplig i skogen mera. Så jag söker ny telefon för utan telefon är det inte bra att arbeta ensam i skogen.

DSCN6252

Trender struntar jag blankt i och allt skräp de stoppat in  i mobilerna vill jag helst slippa – inklusive kameran. Jag har ändå min vattentäta Nikon i fickan hela tiden. Kamerans avtryckare skall nämligen vara på ett bekvämt ställe och inte på nån eländig pekruta ! Jag lyssnar gärna på musik men alla hörlurar och Blåtand har varit rena besvikelsen. De fungerar uruselt om de fungerar alls. Dyra och dåliga. Reklamen för dessa prylar är rena lögnen från början till slut. Jag skrev tidigare om hörlurar och testade olika sorter men de ligger alla på hyllan då jag är i skogen. Speciellt Blåtandens funktion har varit usel. Den får inte kontakt och man skall stå där och starta och stänga eländet hela tiden. Inget för skogen.

I alla fall är jag illa tvungen att köpa nytt och utbudet är stort men deprimerande. Jättestora skärmar som inte behövs alls i verkligheten. Det finns faktiskt riktigt små tuffa mobiler men de har alla det problemet att de fungerar bara med 2G.  Det finns faktiskt riktigt bra 2G-mobiler men det nätet håller på att försvinna. Så är det alltid att då grejerna börjar bli bra så byter de system … Och man har alla barnsjukdomarna på nytt.

Förr var Ericsson bland de bästa men sedan kom Samsung  – som nu har stora tekniska problem med batterierna som börjar brinna. Dessutom är de sydkoreanska mobilerna dåliga och dyra jämfört med de kinesiska som kommit starkt. De säljs ännu inte i butikerna här men på nätet kan man köpa riktigt fina Androidtelefoner från 40 euro uppåt. Designen är kanske inte så fin men det struntar jag blankt i.

Intressant är att de tuffa (“rugged”) mobilerna börja bli allt vanligare. Förr var de stora, klumpiga, dåliga och riktigt dyra men nu får man tuffa telefoner för nästan normalt pris. Och i skogen skall de vara tuffa. Små är de däremot inte ifall man vill ha annat än 2G.

Utanför vår lilla värld är mobiler med dubbla SIM-kort vanliga och det skulle jag behöva. Jag var förra veckan i Medåker (Sverige) för att tömma vattnet inför vintern och då hade jag som vanligt problem med den trådlösa kommunikationen. I princip borde våra SIM-kort fungera också utomlands (kallas roaming) men bägge telefonerna dog. Den ena fick jag igång på nytt efter att ha stängt av och startat om den men i den andra måste jag byta till svenskt SIM-kort. Det är inte alls bra att knycka bort bakstycket hela tiden för att byta SIM-kort. Så småningom blir det glest och dåligt. Så jag vill ha dubbla SIM-kort. Det kan vara bra också hemma ifall man har dålig fältstyrka i skogen. Med dubbla kort kan man få kontakt med åtminstone ett nät.

Just nu tittar jag på en mobiltelefon av märket Doogee T5. Det är en helt obekant tillverkare här men de lär vara stora utomlands. T5 är en både vattentät och stark telefon. I en video kan man se dem knäcka nötter och skiva morötter på telefonerna. Nåja, reklam är reklam men de är ganska starkt byggda – och stora. Trots att skogstelefonen inte behöver vara supertunn så är den ändå besvärlig då man skall jobba om den blir alltför stor. Min gamla Xcover 12×5 cm är vad jag tycker tillräckligt stor men de nya “smarta” telefonerna är omkring 15×8 cm – mest på grund av den stora skärmen. Då är skärmen 5″ men för mej kunde den gärna vara 4″. Jag ser ändå inte på film i skogen …

Priset är under 200 euro och det är hyfsat för en tuff telefon med Android 6.0, 3GB RAM och 32GB ROM. Dubbla SIM-kort och dessutom SD minneskort finns förstås. Android 6.0 är faktiskt en betydande förbättring av batteritiden. Jag har kört 6.0 på min MotoG (som jag inte tänker ta ut i skogen) och den klarar ledigt 10 dagar utan laddning. Jag använder den förstås mycket litet. T5 har ett stort batteri på hela 4500 mAh och lär klara sej utan laddning i 20 dagar – klart godkänt.

Helst köper jag riktigt billiga telefoner för de går alla sönder i skogen förr eller senare men de måste hålla ihop en tid för det blir också dyrt att köpa nya hela tiden. Så jag satsar litet på en tuff telefon. Det är som med klockor – man vet aldrig hur länge de håller. Mina klockor brukar ge upp andan då jag hackar is med järnstavur för jag glömmer alltid att ta av dem och sätta i fickan då jag börjar hacka. Lustigt nog har en av de allra billigaste klockorna (armbandsur) hållit nu i flera år. Jag köpte en ny förra veckan fastän den nuvarande klockan fungerar ännu. Bäst att ha en i reserv …

Men jag kan inte förstå att nån ids betala 600 euro för en mobiltelefon … Speciellt som man vet att priset halveras ungefär om ett halvår. Egentligen är mobiler urusla. Liten ruta och bökiga att använda. Men allting går att sälja med en mördande reklam som Ulf Peder Olrog sjöng redan på 40-talet. För att citera Wikipedia:

“Konserverad gröt är titeln på en visa av Ulf Peder Olrog. Visan tillkom på 1940-talet, under andra världskriget, då många fabrikörer gjorde pengar på surrogatmat som exempelvis kaffesurrogat tillverkat av rostade bönor. I visan säljer några skrupellösa herrar konserverad gröt framställd av vassla och sågspån.”

 

 

 

YESS ! Bob Dylan fick Nobelpriset !

Och vad har Bob Dylan med Bondbloggen att göra ?  Inte mycket men för den här bonden desto mer. År 1962 då hans första album kom ut gick jag på femte klassen i mellanskolan i Lovisa svenska samlyceum. Det lade jag ännu inte märke till men då nästa album kom 1963 med Blowin’ In The Wind och Don’t Think Twice It’s Allright kom ut så var jag såld. Jag har lyssnat på Dylan i traktorn och i bilen sedan dess – i över 50 år.

Det var en riktig chock att Bob Dylan fick Nobelpriset. De senaste åren har den ena pristagaren varit mera underlig än den andra och man har vant sej vid att Nobelböcker läser man inte. De senaste pristagare som jag läst har varit Selma Lagerlöf (Nobel 1909)  och Mihail Sjolochov (Stilla flyter Don, Nobel 1965) som bägge skrev om bondelivet. Selma skrev om Värmland och Mihail om donkosackerna.

Bob Dylan har starka rötter i folkmusiken och lovade folkmusiklegenden Woodie Guthrie på hans dödsbädd att fortsätta med hans arbete. Men Bob Dylan var en mycket komplex person med mycket egen poesi. Där har Nobelkommittén rätt i att Dylan är mera poet än sångare. Han har inte precis en vacker röst men desto mer fascinerande.

Men jag har inte lyssnat på Bob Dylans låtar efter 1966 så jag är enbart en beundrare av “den unge” Bob Dylan. De senare låtarna passar säkert bättre för Nobelkommittén än för mej. Jag antar att de är tillräckligt underliga för att kvalificera honom för Nobelpriset :-).

Jag lämnade Dylan ungefär tillika med Joan Baez – en annan av mina favoriter. Bäst att bara minnas honom från den tid då han var ung – liksom jag. Lyssna på Like A Rolling Stone och på Joan Baez Diamonds and Rust som handlar om Dylan. Hon sjunger desto bättre även om Bob Dylan tyckte hennes “poetry was lousy” (poesin var usel).

Hennes text till Diamonds and Rust är i alla fall en ypperlig beskrivning av Dylan. För henne och för mej är Bob Dylan ett spöke från en förgången tid – men på ett positivt sätt.

Grattis unge Bob Dylan !

380 kg stål

Nu har jag äntligen kommit igång med bygget av fästet för den nya skogslastaren (skogskran som man säjer i Sverige). Förra veckan hämtade jag 380 kg stål i de grövsta dimensioner jag hittade från Borgå. Det blir det största stålbygget jag sysslat med – större än fästet för den gamla lastaren i början på 90-talet. Och då ändrade jag bara ett färdigt fäste så att det passade Belarus 825.

Det har blivit många dagar framför datamaskinen där jag har mitt CAD-program som jag använder för ritningarna. Det är ett av de ytterst få program som jag faktiskt har betalt för. Eftersom jag kör Linux så är annars alla program gratis. Jag laddar ned nya program och versioner varje dag från nätet. Linux är inte bara ett operativsystem – det är en världsomspännande klubb med de bästa programmerarna som finns. Linus Torvalds satte igång en rörelse som blev större än han någonsin kunnat ana. Han bor sedan många år i USA men vi kan vara stolta över att han kommer från Svensk-Finland. Personligen känner jag honom inte men jag är studiekamrat med hans föräldrar Nicke och Micke. Och Nicke Torvalds känner ni säkert. Han är EU-parlamentariker och har en kolumn i Landsbygdens Folk. Han gör ett fint jobb för vårt jordbruk i Bryssel.

Orsaken till att jag betalat för mitt CAD-program är att det är ett mycket viktigt verktyg då man bygger – både i trä och i stål. Jag använde en hel del gratis-CAD men då jag hittade BricsCAD så var det så bra att jag tyckte att det var värt priset som ju är en bråkdel av vad AutoCAD kostar. Under årens lopp har de flesta byggnader och maskiner blivit ritningar i min datamaskin. Fördelen är att det är mycket lätt att planera. Man kan se hur det fungerar bland annat genom att på skärmen lyfta stödfötterna och vrida lastaren.

Så jag har mätt och ritat och ritat och mätt igen. Klockan tre på natten vaknar jag ofta och tänker att “Nä, det där fungerar ju inte …” Det är underligt att man alltid kommer på en massa saker klockan tre på natten ! Det är säkert det undermedvetna som jobbar bäst då man sover. Som datamänniska skulle jag säja att det är processerna i bakgrunden som jobbar – inget nytt för den som jobbat med Linux som är ett mångprocessystem där hundratals processer är igång tillika.

Nåväl, det var nödvändigt att få till stånd en ritning innan jag kunde köpa stål. Så allt sedan den nya lastaren kom i juni (se Ny lastare) så har jag planerat och ritat fästet. Det är inte vackert men jag hoppas det är starkt. Jag är riktigt sur på den gamla Nokka-lastaren som är alldeles för svagt kontruerad och som jag svetsat otaliga gånger. Men sedan brister den på nytt alldeles bredvid. Är grundkonstruktionen  för svag så hjälper det inte att lappa.

Men nu har jag använt flatjärn på 20×200 mm till det nya fästet så det skall inte brista i första taget … Men tungt blev det. De tyngsta bitarna orkade jag bara med nöd och näppe lyfta. Då de är ihopsvetsade så är det inget man för hand lyfter eller ens svänger.

DSCN6196

Därefter skall alla hål borras för då de här bitarna är ihopsvetsade så borrar jag ingenting mera. Jag har ingen magnetfotsborr som jag kunde smälla fast i stålskivorna och borra vertikalt. Så det gäller att ha så bra ritningar att det inte behövs nya hål senare.Nästan hela förra vecka gick åt till att mäta och fundera och ändra i ritningarna.

BricsCAD-belarus_farma8

Men nu är de första hålen borrade och jag hoppas verkligen att de är på rätt ställe. Som man ser av ritningen ovan så är alla fästplattor fastskruvade. Jag har absolut tröttnat på att skilja åt hela lastaren för att komma åt att ändra i fästena som jag fick göra med gamla Nokkan. Den egentliga ramen består av en platta ovanpå med fästhål för lastaren och fyra plattor på sidorna som skall passa fästet på traktorn. Och de skall svetsas ihop så om jag gjort något allvarligt misstag i planerandet så blir det att köpa 380 kg stål till och börja på nytt :-).

Just nu håller jag på att borra hål – stora hål. Det blev en hel del funderande på en ny pelarborrmaskin eftersom min gamla bordsmaskin är litet för klen för 35 mm hål. Den klarar bra av 21 och 23 mm hål och i nödfall 25 mm  men sedan är det stopp. Den har koniskt fäste av typ Morsekona 2 (MK2) men för 35 mm borrar behövs det MK4. Så jag tittade på nätet och visst finns det borrmaskiner som klarar 35 mm. De är inte ens så farligt dyra. De billigaste är under det jag betalade för stålet.

Men ju mer jag tittade på alternativen desto osäkrare blev jag. Så småningom kom jag fram till att det inte lönade sej att skaffa en ny billig pelarborr. Den jag har är över 40 år gammal och made in Taiwan. Men dålig har den inte varit och den har fungerat bra i alla dessa år – och är ännu bra. Skall det vara en ny pelarborr så skall det vara en svensk Arboga eller Strand eller liknande. De nya maskinerna har matning och automatisk gängning som byter riktning då gängan nått rätt djup. Men de är dyra. Så jag väntar på en begagnad Arboga. Det finns en hel del till salu för hyfsat pris men förstås inte just nu. Man måste vänta litet om man skall ha billigt och bra begagnat.

Så jag köpte färdiga lappar med 35 mm hål. Sedan skär jag upp öppningar i stålplattorna med gassvetsen. De blir inte vackra men jag svetsar fast hålplattorna vid stålfästet så jag får snygga och täta hål utan borrmaskin. De flesta hål blir bara 21 mm så det behövs inte så många lappar. Huvudsakligen är det fästtapparna vid traktorfästet som behöver stora hål och de är bara fyra stycken (=åtta hål).

Som sagt så är det fråga om tunga plåtar så man lyfter inte dem i onödan. Jag har planerat en travers i verkstaden men inte hittat nån lämplig. Det finns traverser till salu för rena skrotpriset men de är på 30-40 ton och helt överdimensionerade för vår verkstad. Nu får jag nöja mej med den lilla motorlyften som borde klara 400 kg och som går på hjul. I värsta fall måste jag köra traktorn in i verkstaden och lyfta med frontlastaren eller den lilla Farman. Fast upp i pelarborren får jag inte det färdiga fästet. Då skulle en stor pelarborr som står på golvet vara bättre.

DSCN6202

Att borra så här grova stålplattor är inte så enkelt. Man måste först borra men en liten borr och sedan förstora hålet med en grov. Och först och främst se till att hålet kommer på rätt ställe … Där gäller det att ritningarna är riktiga och så skall det mätas var hålet kommer. Till det behövs det ljus – mycket ljus – och vattenpass att se till att plattan är exakt i rätt läge. Med tuschpenna och stålrits får man ganska bra noggrannhet. Det är kanske inte så noga med en millimeters avvikelse men man bör försöka få hålet så precist som möjligt. I en tunn plåt kan det göra detsamma om borren går rakt igenom men i en 20 mm platta skall den gå vinkelrätt.

DSCN6219

Det blir en hel del spånor med så här grova plattor.

DSCN6209

Och ännu mera med den grova borren.

DSCN6211

För så här grova arbeten behövs det absolut skärvätska. Den smörjer borrens skär och kyler den. Blir borren för het så tappar skäret härdningen och borren är förstörd. Skärvätskan minskar friktionen och borren blir inte alls så het. Det bästa skulle vara en pump med ständigt flöde av skärvätska men det går också med en sprayflaska även om det tar mera tid då man måste lyfta borren och spruta skärvätska allt som oftast.

Nu är de understa plattorna borrade och det gäller att få hålen för de övre plattorna på rätt ställe. Det går att justera litet ännu vid svetsandet men det blir lättare att svetsa om hålen är på rätt ställe.

Det är förvånansvärt torrt väder nu i höst. Egentligen borde jag vara ute och gräva men snart kommer vintern och då skall lastaren vara igång. Så det är bara att borra och svetsa.

 

Potatissommar

Nästan varje höst kommer det några dagar med sommarvärme och då passar man förstås på att ta upp potatis. I år var det ren sommar på söndag och solen brände på ryggen då man tog upp potatisen. Vadmalsjackan och stickasjoortån måste tas av – speciellt som det var vindstilla. Det var helt enkelt en av de bästa  höstdagarna. Och så gick det undan med upptagandet eftersom det yngre husbondefolket var med.

DSCN6205

Som av bilden synes så var det frågan om huruvida det var ett potatis- eller ogräsland … Den här sommaren har helt gått i äpplets tecken. Trädgårdsmästaren har haft bråttom att plantera ut så många som möjligt av de närmare 600 åppelträd som hon ympat. Det är inget litet jobb så potatislandet har fått sköta sej självt. Dessutom var det på fel ställe. Redan då vi satte potatisen så fastnade halm i sättplogen som måste lyftas titt och tätt. Och där fanns kvickrot som under sommaren växte ut till en tjock matta. Nästa år skall potatislandet flyttas till ett bättre ställe.

En bra sak har det i alla fall varit i år och det är att vildsvinen lyst med sin frånvaro. Tydligen gillade de inte vårt val av potatissorter eller så hittade de bättre ställen på annat håll. De har inte försvunnit helt för det fanns spår efter dem i Aaltjärri som är en skogsåker men de långa fåror som åkrarna var fulla av tidigare år har inte synts till i år.

Och nu är potatisen upptagen !

 

Klöveråret 2016 förbi

Det har varit oväntat mycket bekymmer med klövern i år – mest för att den tokvuxit. Som jag tidigare skrev så klarade vår gamla slåttermaskin inte alls av eländet. Fem meter så var det stopp och man måste backa och lyfta bettet. Till sist så köpte jag en ny slåttermaskin (en grisbillig polsk trumslåtter). Jag såg också på begagnade maskiner men de var betydligt dyrare. Jag har aldrig kört med en sådan förut så jag var inte beredd att sätta mycket pengar på slåttermaskinen.

Det gick att slå klövern med trumslåttern men inte med en gång. De tjocka klöverstjälkarna snodde sej runt trummorna och de var starka som rep. Så jag var tvungen att först kapa av klövern ungefär på hälften och sedan köra en gång till utmed marken. Då var stjälkarna så korta att de inte mera fastnade runt trumman.

DSCN6125

Bekymren var emellertid inte ännu över. Jag plockade fram den gamla hösvansen och började köra bort den slagna klövern. Men svansen var förstås sönder så det blev svetsarbete. Den är litet för svagt kontruerad och då vi körde hö för 40 år sedan så svetsade vi och körde och körde och svetsade … Knappast vet dagens ungdomar vad en hösvans är så jag sätter in en bild.

DSCN6192

Då man släpper ned svansen på marken så öppnas den och man backar tills den är full av hö varefter man stannar och lyfter svansen och då slår gafflarna ovanför och på sidorna fast. Ganska smart egentligen. Viktigt är att INTE lyfta medan man backar för då träder rören i jorden och kröks. Vi fick nog räta ut många rör då vi körde hö för fullt.

DSCN6154

Visst gick det att köra ihop klövern men jag märkte snart att det skulle bli ett hundratal svansar för jag fick inte ens en sträng per svans. På söndagen hade vi talko på gamla folkskolan och jag klagade min nöd varvid Klinkas förbarmade sej över mej. De har en stor ladugård och vallmaskiner så Tore körde ihop min klöver i storbalar. Det blev en hel del arbete för honom och han måste lämna traktorn på åkern över natten då det blev för mörkt. Jag räknade inte antalet balar men det var många. En hel del är redan bortkörda då bilden nedan togs.

DSCN6198

Det bästa är att Klinkas kommer och kör bort klövern också nästa år men då före midsommar så den går att använda som foder. Nu var den redan för gammal. Jag är litet efterbliven ifråga om kossornas foder för då vi hade kossor (fram till 1975) så hade vi bara hö som vi körde in direkt med svansen. Balare har vi aldrig använt. Men det bästa är att klövern kommer till användning. Det som finns kvar nu i år måste jag troligen kompostera (på en annan åker) och det harmar att slösa med fin klöver. Alltså det som var fin klöver. Men åkern är skyddszon och allt skall bort. På gröngödslingsvallen får förstås klövern bli kvar och den blir fin gödsling och ökar mullhalten då den blir veteåker nästa höst.

Jag hade aldrig kunnat tro att det kunde bli sådan växt på den här åkern som består av styv lera och räknades som en av våra sämsta åkrar. Men lerjordarna behöver vall. Då vi hade kossor fanns det inte sådana problem med tillpackad yta som vi nu har. Gröngödslingsvallen är på en annan lika besvärlig åker och det skall bli intressant att se hur det växer efter det vallen bryts där.

Nu har jag satt undan tröskan och sprutan och bara jag kört bort balarna från skyddszonen så börjar det bli tid att ställa i ordning vinterns maskiner. I går hämtade jag redan över 300 kg järn för lastarns fäste …

 

Första frosten

Hösten kom. Supervärmen (+25 grader) tog slut och vi hade vår första frost i går morse – men inte mycket, bara -0,4 grader. I alla fall var det ganska sent för den första frosten. Och det har bara varit torrt. Nån millimeter lovas till lördag men få nu se …

Jag gräver vattenslang och teckdiken till växthuset så maskinerna får stå. Nu är det spaden som gäller. Det har varit litet blött inne i växthuset vid en viss sorts väderlek då det kommer stora mängder kondens. Och så skall groningsavdelningen isoleras med bubbelplast så den håller värme bättre. Det förlänger växtsäsongen en hel del.

DSCN6139

Trädgårdsmästaren var ett par dagar i Sverige på äppelutställning i Västerås och Julita. Och så skulle våra egna äppelträd (nyplanterade) i Medåker vattnas. Det har varit grymt torrt i Sverige också. Och varmt – på sina håll har värmerekordet för september slagits. Det har varit varmare än under de senaste 186 åren. Brunnen var nästan tom.

Idag har jag kört bort flera lass kvistar från trädgården. Vi har en mängd pilar som växt ut över åkern bredvid och måttet var rågat då de höll på att dra loss spegeln från tröskan. Vi planterade pilarna på 70-talet för att få snabbt vindskydd och tänkte ta bort dem då vi fått de mera värdefulla träden att växa. Då Mia låg i barnvagnen så promenerade vi i Mustila och knyckte små plantor av intressant träd. Man måste ju stjäla skott för att de skall växa … Hoppeligen är brottet redan preskriberat. Men pilarna står kvar ännu och håller på att tränga undan allt annat. Nu sågade jag bort en massa kvistar och fällde en pil. De skuggar också växthuset.

DSCN6150

Fastän jag körde bort flera stora lass så finns det mycket kvar ännu. Vi har nu stora hopar med kvistar som borde brännas – också från tidigare gallringar – men man vågar inte tutta eld på dem i den här torkan så vi måste vänta tills höstregnen börjar.

Jag har skaffat nya vägtrummor för de gamla cementringarna som vi satte ned med farsan för 60 år sedan börjar ge upp på sina ställen. Troligen är det de nya tunga maskinerna som är boven för det var inga problem med de små MF65 och MF165 som vi körde med förr. Den nya stora Zetorn är mer än tre gånger tyngre. Det är första gången jag köper plasttrummor (utom i skogsdikandet men då skötte reviret om anskaffandet). De små trummorna är ganska billiga men över 30 cm så stiger priset kraftigt.