Jag förföll i fjol till att köpa moderna arbetsbyxor för 150 kronor på JULA. Visst gick de an för det priset men inte var de lika bra som svenska arméns modell M/59. Tyvärr börjar mina ÖB-byxor (ÖB=Överskottsbolaget) vara rätt så slutslitna – lappade med tre lager. Fler lager går inte för symaskinsnålarna börjar brista.
Egentligen gillar jag vadmalskläder bäst. Vadmal (valkat ylletyg) är väldigt tålig och varm även om den blir litet blöt. Då blir jag tvungen att gå tillbaka till M/39. Jag har haft två jackor av vadmal (M/39 som moderniserats till M/58) men de är nu också nästan helt slutslitna.
För ett antal år sedan så köpte jag upp en hel del från ett lager i Arboga men arbetet sliter så jag tänkte fylla på lagret. Det var inte så lätt. Friluftsmänniskor gillar skarpt de gamla armékläderna och snart finns det inte mera att köpa. De är både bekväma och tåliga.
Det gick ännu att få äkta M/39 över näthandeln men jag fick söka igenom nästan allt. Jag hittade äkta vadmalsjackor M/39 som har två bröstfickor medan M/58 inte har det. Bröstfickorna är viktiga då man använder snickarbälte för de nedre fickorna blir bakom bältet.
Bondekläder modell 1941
Det par byxor som jag använt i verkstaden är från 1941 (innanför byxliningen) och nummer 104U. De är litet för stora men det är bra så man kan kröka sej utan problem. Och varma är de. Litet för varma för sommararbete så jag köpte ett par M/59 också. Fast på sommaren kan jag använda de gamla byxorna som har en hel del luftanhål …
Vällappade sommarbyxor M/59
Man ska inte kasta bort nånting utan lappa. Det har jag gjort men nu börjar det vara svårt. Värst är det om fickorna går sönder för då tappar man verktyg och spikar och allt möjligt. Så länge byxliningen och fickorna håller så går det nog att använda dem på sommaren. Takarbetena undantagna för då spricker byxbaken om den är mycket sliten.
Som liten så beundrade jag “rotabisana” som gick i gamla lappade kläder och nu börjar jag snart närma mej mitt barndomsideal :-).
Förra årets arbeten sköt över alldeles förskräckligt. Belarus borde ha varit klar redan i november men nu gick det ända fram till februari innan jag kom ut i skogen. Visserligen var en stor del av januari riktigt äckligt varmt vilket litet satte plåster på såren då jag måste stå i verkstaden i stället för i skogen men nu är det alldeles för litet tid kvar att få ut massor med granar som hotas av barkborrarna.
Belarus med Farma 8 ute i skogen – utan att läcka olja
Det var inte dyra reservdelar precis. Bakaxelns packningar mot bakaxelhuset kostade omkring 10 euro per styck och en sats O-ringar för hydraulregulatorn gick på 2:87 euro. Men det tog en och en halv månad att skruva traktorn isär och ihop …
Jag skulle inte alls ha börjat skruva om inte bakaxelns packningar (som läckt i många år) börjat tömma omkring 20 liter olja per dygn. Det gick helt enkelt inte mer att bara köra och fylla på. Visst blev jag försenad med vinterns skogsarbete och konditionen hann gå ner nära till noll men det var nog tvunget.
Det som är riktigt illa är att de heta somrarna har fått till stånd en explosion av barkborrar. Nu är det tävlan: Ska vi eller barkborrarna hinna före ? Visserligen har priset på energived stigit över 40 euro per kubik men det är ändå bara hälften av stockpriset för gran. Och värre lär det bara bli. Måste vi börja plantera ekar och bokar i skogarna. Åtminstone måste alla björkar sparas så det finns nånting som växer då barkborrarna drar fram.
Ännu finns en och annan frisk gran kvar – men hur länge ?
Man måste plocka bort de friska träden kvickt – de torra blir inte sämre på ett år utan duger lika bra till ved nästa år. Egentligen blir det ganska hyfsat sågvirke av barkborrsträden om de inte hunnit ruttna men ingen betalar för dem och vi hinner inte själva såga allting. Kanske det skulle löna sej att skaffa ett riktigt effektivt storsågverk ?
Det är många frågor som man borde fundera på grundligt både inom skogsbruk och jordbruk. Inget är som förut. Med Anders Fugelstads ord i sången:
Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut
Och så kan man litet modernisera Tomas Ledins visa (Sommaren är kort):
Vintern den är kort Det mesta regnar bort
(Jag hör på P4plus från Sveriges Radio i hörlurarna – det fungerar förvånansvärt bra via mobiltelefonen och Blåtand. För den som inte vet så spelar P4plus gamla bitar från 50-talet framåt)
Jodå, det betyder “dyngpriser”. Jag såg i tidningen Agrarheute att gödselpriserna är i fritt fall just nu. De steg från 200 till 1200 euro förra året men är nu nere under 600 euro per ton igen – och fortsätter nedåt. Det handlar närmast om Urea (Harnstoff). Yaras priser i Finland är en annan sak men de kan väl inte hålla emot hur mycket som helst.
Orsaken till prisfallet är att jordgasen gått ned i pris ordentligt. Dessutom finns det ett överutbud på världsmarknaden samtidigt som bönderna inte köper gödsel. Transporterna är det inte heller problem med mera.
Jag hade funderat på att inte köpa bigödsel alls men om priserna faller ännu mer så kan man börja tänka om. Och om de går ned till 200 euro så är det bra att lägga upp lager för framtiden så osäkert som läget är numera. Tiden med fasta pristrappor tycks vara förbi. Man måste passa på hela tiden och inte köpa då det är som dyrast. Det kan vara överoptimistiskt med 200 euro/ton men 400 kan man kanske komma ned till ännu i år.
I en månad har jag inte gjort mycket annat än skruvat traktorer isär och ihop. Förstås hade det varit fint att kunna fara till skogs men kanske inte i det här slaskvädret. Det är nu nästan +4 grader och riktigt dåligt väder med regn och halka. Det dämpar litet längtan till skogen …
Till julaftonen hade jag lyckats skruva isär Kubotan och kunde slipa den krånglande axeln till kraftuttagsspaken. Ett jättejobb för att slipa litet men utan kraftuttag var traktorn ganska värdelös. Sedan gällde det att få ihop den igen. Utan att alltför många delar blev över.
Det gick nu inte riktigt “såm fafa trallar” (vår motsvarighet till “som i Strömsö”). Ett lager och en bricka föll ner ur växellådan och det blev att söka och fundera var de skulle vara och hur de skulle vändas. Till sist kom vi med Henrik fram till en lämplig plats med hjälp av Kubotas reservdelskatalog och flera verkstadshandböcker som hade ganska fina bilder på genomskärningen.
Packningar fick vi från Tyskland utom en till locket som Henrik tillverkade av packningsark. Till slut fick vi ihop bakaxelhuset med transmissionshuset (växellådan) och framför den hydrostatiska delen. Men så hittade jag en bricka på golvet som absolut hörde hemma på en axel inne i växellådan. Suck. Det blev att ta isär allt igen och sätta brickan på axeln och skruva ihop. Det gick ju bättre andra gången.
En halv Kubota (bakre delen)
Att få ihop fram- och bakdelen på traktorn var inte enkelt. Problemet var att hytten gjorde arbetet extra krångligt. Nästa gång skall jag allvarligt fundera på att ta bort hytten först även om det är mycket arbete med det också. Till all tur var vi två så det gick att rikta bakdelen mycket bättre. Det var alltid nånting som tog emot i det trånga utrymmet men till slut fick vi i två skruvar och då var det bäst att gå in och äta.
Egentligen är det en svensk Belos fastighetstraktor som är byggd utanpå en japansk Kubota B7100. Den är omkring 42 år gammal men toppen av den tidens teknik. Helt mekanisk med en mängd hydrauliska funktioner. Den svenska hytten är också av toppklass för den tiden med värme och mycket elektriska funktioner. Men hytten är också i vägen då man skall utföra reparationer. Det som är enkelt på en ren Kubota är ganska invecklat på Belos-traktorn. Bland annat måste behållaren för extra hydraulolja under traktorn tas bort.
Hydraulik är väldigt användbar men oljan gör alla arbeten till ett enda torkande med papper. Och varje gång man skall dricka kaffe eller äta så blir det att tvätta händerna flera gånger med linoljesåpa – som ju är bättre än de skumma kemikalier som finns i verkstadsrengöring. Man blir också så slipprig om händerna att delarna är svåra att få på plats utan att man torkar av dem och händerna grundligt.
Fram- och bakdel nästan ihop
Inne i plåtkåpan fanns ännu stag som måste kopplas ihop och två drivaxlar – den andra för framhjulsdriften. Snabbt stod det klart att staget som syns i kåpans hål absolut inte gick att koppla för ändan hamnade i vinkeln på högra sidan. Hå-hå, ja-ja, det var bara att ta isär fram- och bakdelen på nytt och fästa bakre ändan av staget först.
Samtidigt såg jag att en ring låg på golvet och hittade en skruv på bordet som alldeles tydligt måste vara inne i växellådan för den var helt ren medan alla yttre skruvar var oljiga och svarta. Nu var det bäst att dricka kaffe och börja se i handböckerna och reservdelsböckerna. Det tog sin tid men småningom kom jag fram till att skruven borde sättas i från bakaxelhuset för att hålla axeln till HÖG/LÅG- omkopplaren.
Igen måste jag skruva loss locket med hydraularmarna. Till all tur kom packningen loss utan problem. I med skruven och locket tillbaka. Fördelen med en liten traktor är att delarna inte väger så mycket så det var lätt att lyfta locket bort och tillbaka.
Åter gällde det att få ihop fram- och bakdelen. Det tog tid att få alla axlarna mitt emot varandra och bakdelen på exakt rätt höjd och riktning. Det blev både eftermiddagskaffe och mat innan slutligen allt var tillbaka så långt att de första skruvarna kunde sättas i. Jag hade stor hjälp av familjens bättre hälft som snällt nog gav mej mat och dessutom hjälpte till att oja och voja över alla problem :-).
Staget (längst bak i kåpan) äntligen på plats
Under Belos finns en extra oljetank för yttre hydraulolja (inte Kubota). Den måste bort då man vill komma åt drivaxlarna nerifrån. Det var besvärligt och man kunde se att det varit förut för den var bara upphängd med ståltrådar. Att sätta den tillbaka var också besvärligt för jag satte fast den med skruvar som det ursprungligen var meningen. Enda möjligheten var att skruva fast framändan först medan bakändan låg på golvet. Sedan lyfter man upp bakändan och trycker den hårt framåt för att få i de bakre skruvarna. Allt så trångt att man skulle behöva långa tentakler i stället för fingrar.
Extra oljetank på Belos
Hydrauliken är mycket viktig på den här traktorn som har hydrostatisk drift. Därför var det litet bekymmersamt att det fanns skräp på silen till oljeintaget. Efter 42 år kan man vänta sej litet skräp men det värsta var att det fanns metallspån också. Vi hittade inga slitna kuggar så jag undrar om det är pumpen som börjar vara dålig. Fast den har nog fungerat fint. Man vill inte heller öppna en hydraulpump i onödan. Så det är väl bara att tuta och köra …
Silen i oljetråget
Medan jag väntade på packningar så satte jag en par dagar på att gå igenom de elektriska ledningarna som också var besvärliga i de trånga utrymmena. Det finns en hel del elektriska scheman för Kubota men inget som stämmer ihop med verkligheten så det blev att öppna ledningsbuntarna och följa varje kabel skilt. Färgerna var inte heller att lita på för efter 40 år så hade en del bleknat grundligt. Belos hade byggt om en hel del av ledningarna men deras schema var också felaktigt. Nu har jag ett alldeles eget elschema som borde stämma någorlunda.
Nu är Kubotan (egentligen Belosen) ihopsatt igen så när som på bakhjulen och en del plåtar. Det är ingen brådska för vi använder den inte på vintern. Ringarna är nämligen asfaltdäck som behöver kättingar för att alls röra sej i snö. Vi har ett schaktblad till den men det är ganska ynkligt jämfört med stora Ålö Quicke på stora Zetorn. Möjligen kunde man skaffa en liten slunga eller kanske borste för de ställen man inte kommer åt med stora traktorer. Men det får vänta.
Nästan ihopsatt igen
Vi har inte provkört ännu så man vet inte om vi får skruva den i bitar igen … Men nu skall Belarus först sättas i skick så jag kommer ut i skogen. Just nu regnar och blåser det så jag är inte speciellt missnöjd att syssla med verkstadsarbete. Det är varmt ute så det blir nästan för varmt i verkstaden också. I slutet på nästa vecka blir det kallare igen och då behöver jag nog börja med skogsarbetet. Vi har bytt ena bakhjulspackningen på Belarus men där finns ännu en hel del arbete. Men mera om det en annan gång.
Det här året har varit ganska besvärligt på många sätt. Vi började med att beställa solpaneler och hann med nöd och näppe före den stora rusningen. Det hjälpte att Kymmenedalens El hotade att höja elpriserna med 400 % i januari. Då började jag skaffa fjärrstyrning till elektriciteten och bytte avtal till börsel där priset ändrades varje timme.
På sommaren bytte vi tak på uthuset för man kunde inte sätta upp solpanelerna på de 70 år gamla betongteglen som lätt kunde spricka utan att man märkte det. Det tog hela sommaren och väggreparationen blev inte ens färdig förrän det kom snö i november.
Förstås var man glad att vi hade en ordentlig flispanna på 60 kW som också värmer verkstaden. Fliseldningen började vi med 1983 och även om den var arbetsam – speciellt i början – så har vi nu ett ganska enkelt och billigt system. Det visade sej att elpriserna steg till det mångdubbla liksom i tiderna oljepriserna.
Verkstadsarbetet sköts upp så nu först står jag i verkstaden och lappar ihop skogstraktorn. I dag tog jag bort lastaren och i morgon skall jag ta bort bakaxlarna. Det är packningen som nu börjat läcka så att det går åt massor med olja varje vecka. Själva packningen kostar just ingenting men för att byta den måste bakaxeln bort från bakaxelhuset.
Under hösten har man också följt med gödselpriserna som stigit till skyarna i energikrisens spår. Redan i våras sparade jag på gödseln och kan i värsta fall klara mej med de säckar jag har kvar även om det då minsann inte blir några rekordskördar. Jag såg i Maaseudun tulevaisuus att så mycket som en femtedel av bönderna i Finland inte tänker köpa gödsel alls för nästa år …
Men jag följer med de tyska lantbrukstidningarna (tyska är mitt första främmande språk och jag läste långa tyskan i skolan) och där skriver man att priserna på gödsel måste gå ned för gaspriserna har gått ned till nivån för ett år sedan medan bönderna helt enkelt inte köper gödsel nu. Så jag väntar och ser hur det ser ut på våren. Det är klart att man inte kan köpa gödsel för de här priserna då vetepriserna igen är på väg nedåt.
Nu är det bråttom att få igång skogsarbetet (och alltså skogstraktorn) för dagarna börjar bli längre och konditionen är usel. Det vore bra att börja nu med korta dagar så man kan träna upp sej. Också inom skogsarbetet blir det förändringar. Priset på flisved har stigit så det knappast lönar sej att såga massaved alls. Flisveden går mycket snabbare att såga till och nästan allt duger.
Men så har vi problemet med barkborrarna. De har förstört stora fina granar redan tidigare men angreppen verkar öka. Nu gäller det att hinna få bort de stora granarna före barkborrarna. Visst duger torra granar som flisved men priset är bara hälften av stockpriset. Vi sågar torra granar åt oss själva men nu börjar det bli för mycket.
Verkstads- och skogsarbete är det i början på det nya året. Därefter får vi se – det kan komma nya överraskningar. Hoppeligen till det bättre. Elpriserna sjönk till nyåret riktigt ordentligt men man vågar inte riktigt hoppas att de skall fortsätta vara låga hela vintern.
Det heter “tuta och kör” men däremellan måste någon se till att maskinerna fungerar. Och denna någon är ibland jag. I förrgår kväll fick jag äntligen ut axeln till kraftuttaget koppling som suttit stenhårt fast sedan juni. Kubotan var då oanvändbar eftersom maskinerna drivs via kraftuttaget.
Alla försök att få kopplingen att fungera misslyckades och då det var bråttom med att lägga nytt tak och sätt upp solpaneler så fick Kubota stå i verkstaden och vänta på bättre tider. Tiden gick och brådskan tog bara inte slut. Så länge det gick så fick byggnadsarbetet gå före. Men till sist så blev det vinter och då blev det verkstadsarbete.
Inte bara Kubotan stod i kön utan nästan varenda maskin vi har måste fixas. Lilla Zetorn fick en kortslutning och kylarvätskan rann ut ur stora Zetorn. Belarusen hade länge läckt ut oljan ur transmissionen. På bilarna var spegeln sönder på Volvon och Ducaton gnällde över att en lampa inte fungerade (jag bytte lampa men det var något annat fel).
Förutom små reparationer var det besvärligt så länge Kubotan stod i verkstaden så den måste repareras först. I december började jag skruva sönder den. Problemet var att Kubotan har massor med funktioner inklämda i ett mycket litet utrymme. Den har hydrostatisk drift, fyrhjulsdrift, differentialspärr, hydrauluttag bak och fram (3 st.) med en extra stor oljetank för yttre hydraulmotorer, frontlyft, trepunktslyft i kategori 1 och massor med elektrisk utrustning. Egentligen är det ingen Kubota utan en svensk Belos som är byggd utanpå en Kubota.
Det värsta är den fina hytten med värme och torkarblad, lampor hitåt och ditåt och allt man kan tänka sej. Men samtidigt är det ett elände att skruva på den för hytten är i vägen vad man än försöker göra. Till sist kom jag fram till att bakhjulen måste bort och hytten lyftas upp med en verkstadskran. Jag kunde inte ta bort hytten för den var så inbyggd att det hade varit ett jättearbete att få loss den. Men med två skruvar loss i bakändan kunde den lyftas så mycket att Kubotans bakre del kom bort.
Början: Ena bakhjulet bort
Nåja, det var inte bara att ta loss två skruvar till hytten. Den ena hade rostat fast så grundligt att ingenting mellan rostlösning och slägga fick bort den. Till sist måste jag skära loss fästet på hytten så jag fick bort skruveländet och efter ett par timmars övertalning i skruvstädet så kom skruven äntligen loss. På bilden nedan syns att höger hyttfäste är uppskuret (ovanför höger lyftarm).
Hytten upplyft i bakändan
Sedan gällde det att dela traktorn på mitten. Det finns ett otal hydraulrör och stänger som måste tas loss först. För varje steg måste jag först söka på Internet för att se om det finns reservdelar ifall något går sönder. Det visar sej att det finns en hel del reservdelar också för så här gamla Kubota (B7100HST är från 1979-80) men de finns mest i USA. Det betyder att reservdelar lätt blir tre gånger dyrare inberäknat importavgifter och frakt. Och så tar det lång tid att få nånting. Ebay kan sköta om anskaffningen och papperskriget men billigt blir det inte.
Efter en hel del skruvande lyckades jag få bort bakdelen (men hur skall jag få tillbaka allt i det trånga utrymmet ?). Fördelen med Kubotan är att den är lätt men det trånga utrymmet är en nackdel. Man började längta till stora traktorer och stora skruvar. Det här är närmast för en urmakare …
Halva Kubota loss (bakdelen)
Först nu kunde man ta bort locket från transmissionen för skruvarna var under framändans platta. Men det hjälpte inte för kraftuttagskopplingen satt fortfarande stenhårt fast. Efter att ha suttit en dag och sökt efter verkstadshandböcker på nätet så kom jag fram till att kopplingen satt på en axel mellan den hydrostatiska delen och bakre delen. Efter att ha tagit bort locket så visade det sej att transmissionen var i prima skick. Men kopplingen satt fortfarande stenhårt fast på axeln.
Transmissionen till höger och bakaxelns differential till vänsterHär syns boven: axeln med löpargaffel för kraftuttaget i övre kanten
Man ser bra vad det är frågan om men inte rörde sej gaffeln på axeln. Det gick inte att dra ut axeln fastän den stack ut i framändan så enda möjligheten var att skruva bort transmissionsdelen från bakaxeln. Sedan gick det äntligen att slå ut axeln bakifrån. Det var inte någon lätt sak att skilja åt delarna för packningen var hårt limmad. Till sist måste jag skruva fast locket på transmissionen och kila loss delarna från varandra. Att bara dunka med en hammare eller ens en slägga hjälpte inte. Man kan inte heller slå sönder transmissionshuset. Kilar ger stora krafter och förstör inte delarna så lätt.
Transmissionsdelen löstagen
Axelns hål syns på bilden ovan till vänster (det mindre hålet). En stor hammare fick axeln att komma ut men först måste jag tillverka ett mothåll så att inte gaffeln eller kuggarna skulle gå sönder.
Det gick många dagar och delvis nätter att fundera ut hur man skulle få ut axeln utan att slå sönder allt för mycket. Internet är till stor hjälp för jag har mest erfarenhet av stora traktorer som är enkelt byggda. Och då axeln väl var urslagen så var det lätt att slipa den så att gaffeln rör sej lätt på axeln. På bilden nedan syns den del av axeln som var ojämn och hindrade rörelsen.
Roten till allt elände: Skrovlig yta på axeln
Varför ytan på axeln var skrovlig är svårt att förstå. Det borde inte vara rost för axeln har legat i olja i transmissionshuset. Nå, oberoende av vad det är så måste det bort. Jag satte axeln i pelarborrmaskinen och slipade bort ojämnheterna.
Slipning av axeln
Efter grovslipning så slipade jag in gaffeln på axeln med ventilslippasta. Nu rör sej gaffeln lätt på axeln. I princip är det bara att skruva ihop Kubota igen. Men först måste jag skaffa nya packningar för de gamla gick förstås sönder vid isärtagningen.
Det kan ta tid innan jag får de nya packningarna så jag körde in Belarus i verkstaden för att byta packningarna vid bakaxlarna. Utan nya packningar blir det inget skogsarbete.
Nästa reparation (Belarus) kan påbörjas
Till all tur finns det plats för flera söndriga traktorer i verkstaden. Det behövs.
