Förr hade man alltid problem med torrhöet. Så fort det blev hötider så började det regna. Nu är det inte problem med torrhöet men regnar gör det … Outgrundliga äro EU-byråkraternas vägar. Nu måste man slå vallen och köra bort den. Det kan bli stora högar i skogarna eller så måste man börja bränna eländet. Jag tycker i alla fall att det är synd på så fin klöver som vi har i år. Få se om jag får igång den gamla slåttermaskinen.
Men i fredags hade vi den stora kusinträffen som kommer ungefär vartannat år. Som ni kanske läst så hörde min mamma till Mickelsflickorna. De var åtta flickor och två pojkar som hängde ihop som ler och långhalm hela livet. Släktkalasen var livliga tillställningar där alla pratade i munnen på varandra och skrattade mest hela tiden. Det tycks ha gått i arv och ljudnivån var hög fastän kusinerna redan börjar bli på äldre sidan.
Trots att det togs en massa bilder så är det omöjligt att hitta en där alla syns. Kusinträffen hölls i år hos brorsan i Hindersby – han står längst till vänster med yxan.
Fastän alla kommer från bondlandet så är det numera bara jag och Reino (andra från höger) som är bönder. Han meddelade också att snart så åker släktens sista kossor iväg på sista färden. För omkring 40 år sedan byggde han en ny ladugård men det går inte ihop mera. Fastän det är 41 år sedan våra kossor for iväg så är det grymt nostalgiskt för mej att se hans bild av sina djur.
Han hade den mindre trevliga uppgiften framför sej då han kom hem efter träffen att avliva en ko som blivit förlamad och måste skickas till destruktion. Det kändes tufft också för mej fastän jag inte hade något med saken att göra. Jag mindes hur hemskt det var att dra ut döda kor från ladugården och gräva ned dem i skogen. Det fanns inga destruktionsanläggningar på den tiden.
Kossor är väldigt sympatiska djur och ganska stora individualister. Man lärde sej så småningom känna till deras egenheter. Jag minns en som var mycket skicklig på att placera en klöv på foten vid mjölkandet. Då hade man inga stålhättor i stövlarna så det kändes minsann. Att slå på kossan var som att vifta med en fjäder. Den bara vände på huvudet och undrade om det var en större fluga.
Vi åkte ned till gamla folkskolan och såg på gamla fotografier i Hindersby biografteater – och litet nyare videor. Jag kan tänka mej att medföljande personer som inte var födda inom släkten blev litet uttråkade för vi diskuterade länge om vem som var på fotona – tre av systrarna var i ungefär samma ålder och såg väldigt lika ut i yngre år.
Fotografiet ovan tycker jag om. Det är från 1914 och vi hade stora problem att veta vem av flickorna med stora vita kragar som var Jenny och vem som var Linda. De kallades också Mickels tvillingarna fastän de inte ens var födda samma år. Min mamma är minstingen i mitten. Hon kallades på skämt för bortbytingen för hon hade riktigt svart hår hela sitt liv. Pojken bakom är Arvid som dog tragiskt samma år på hösten. Han föll i urinbrunnen och blev uppdragen men fick en infektion som på den tiden inte gick att bota.
Det var en stor familj och den som höll ordning och grälade (ofta på min mamma) var “famo” (min morfars mor) längst fram på nästa bild.
Det här fotografiet från 1929 ger en fin bild av de stora familjerna förr. Morbror Ernst och Georg bak till höger är ingifta med Karin och Elna framför dem. Jag hann tyvärr aldrig bekanta mej med mormor och morfar för de dog då jag var riktigt liten. Inte heller Elna längst till höger som dog som ung redan 1939. Men de andra mostrarna och morbröderna kände jag mycket bra för släkten träffades ganska ofta. Min pappa hade bara en syster och hon dog som liten i spanska sjukan.
Min mamma som är den svarthåriga i mitten lyckades alltid ställa till det och luggades ganska ofta av famo men förbättringen uteblev. I alla fall var hon liksom de andra mycket arbetsam och dessutom fysiskt stark. På höåkern slog hon alla karlarna genom att först komma till ändan på tegen hur de än försökte. Mickels var ett stort ställe och allt arbete skulle göras för hand så flickorna fick slita hårt många gånger. Min mamma tyckte att det värsta var att hacka torv. År 1920 flyttades Mickels i storskiftet ut till Mosan som var ouppodlad äng för det mesta. Diken skulle grävas och dikestorvorna hackas sönder.
Tidigare släktled har arbetat hårt för att odla upp landet. Nu har vi överflöd men det har inte funnits så länge.
Förra veckan gick till släktarbete. Jag satte upp en ny nätsida mickelsny.hindersby.net dit jag så småningom skall flytta allt material om Mickels. Den visar ganska bra utvecklingen från slutet på 1800-talet till mitten på 1900-talet då det skedde stora förändringar. Min morfar och hans far var med och startade handelslaget, andelsmejeriet och andelsbanken.
Det kanske var mera släkthistoria än ni tål – det är mest de egna som är intresserade. Nu sysslar jag med verkstadsarbete och byggande men mera om det senare.
