Hindersby – Sida 80 – Bondbloggen

Glatt Johanni !

Och så har vi klarat av ååtär eitt johanni (namnet på Fornminnesföreningens 60-års jubileumsbok). De yngre firar ännu men för oss gamlingar så räcker det bra med lövandet och resandet av johannistandjin (midsommarstången). I år regnade det i går då kransarna skulle bindas men det höll upp i dag på dagen då den restes. För 63:året skulle jag tro.

Den är mycket större och finare än i Lovisa men ålänningarna slår oss med flera hästlängder med sina 20-30 meters stänger.

Själv ligger jag och stönar med sommarförkylning i sängen men ni andra kan ju fira Johanni …

Stelli i sjick

I Österbotten skulle man säja “Heimane i sjick” och det kan man göra här i östra Nyland också men “stelli” är vanligare. Nu har jag ju inte “stelli i sjick” efter att i över 30 år jobbat på annat håll och bara gjort det allra nödvändigaste. Under den tiden lärde man sej att helt kallt strunta i allt annat än rena katastrofer. År 1975 sålde vi kossorna och man kan säja att jag fick ta över ansvaret efter det. Farsan var inte alls glad över det men vi jobbade båda pojkarna på annat håll så det bara inte gick att ha kossor – även om jag tyckte om dem.

I 40 år har det bara slängts in allt skräp i den stora ladan och i ladugården så det börjar vara på tiden att sätta stelli i sjick. Inte för att jag behöver imponera på några flickor utan för att pojken inte skall behöva skämmas. Det tog en massa tid att bygga den nya kalluftstorken men den är färdig och det är dags att gå igenom de gamla uthusen. Förra året gick till att bygga om stuvun så det är först nu jag tagit itu med uthusen. Torken i bodvinden är riven och nu skall hyllor sättas upp och lagret av alla sorters material (en del säjer skrot och skräp) skall sorteras in.

Jag har aldrig varit så mycket för att piffa upp fasaden – snarare tvärtom. Det är förstås en sorts omvänt snobberi att skylta med risigt utseende men jag anser att det viktigaste är att det fungerar och sedan har utseendet ingen större betydelse. Det kan vara bra med skräpigt utseende. Till exempel vår gamla rostiga Lada fick vara i fred för alla biltjuvar i Helingfors. Ingen ville ha den så vi hade kunnat lämna dörrarna öppna lika bra.

Nu måste jag i alla fall bygga om ladan för den håller åter på att sjunka i jorden. Stenar på lera sjunker långsamt ned hela tiden. Dörren fick jag såga upp då den nya stora Zetorn kom så den måste göras om. Dörren till ladan är alldeles invid i statens landsväg så den är en sorts visitkort för hela stället.

Snart skall jag bygga en ny dörr och den skall förstås målas röd liksom hela ladan. Den gamla rödmyllefärgen målade vi för omkring 60 år sedan och har hållit ganska bra på nordsidan men på sydsidan måste jag sätta upp ny brädfodring för solen har gått mycket illa åt den nuvarande. Samtidigt måste jag sätta in fönster för då försvinner de 2-3 cm bred springorna som släpper in en massa ljus. Och yrsnö på vintern. Ibland har jag haft stora drivor – inne i ladan. Men ladan skall absolut sättas i skick för den är en utmärkt och torr förvaringsplats.

På tal om målfärg så använde vi för 60 år sedan rödmyllepasta från Hangö Färg. Den kom i små tunnor av fanér och blandades ut med vatten. Nu använder vi samma rödmylla men färgen är kokad på hembygdsdagen på Kycklings med rågmjöl enligt gammalt recept. Fä se om den håller i 60 år också. Märk väl att dörren är litet mörkare. Det var pop på 50-talet att måla dörrarna i annan färg och farsan satte kimrök i den färg vi målade på dörrarna. En del tjärade sin dörrar.

Det finns en hel del att pyssla med ännu innan stelli e i sjick. Jag vet nu inte om det direkt “lönar” sej för erfarenheten visar att en ny generation börjar med att riva det som förfädren knåpat ihop. Det gjorde jag också på min tid. Man får bara hoppas att det nya blir bättre. Men torken som jag konstruerade 1975 är ännu i bruk och fungerar bra så den klarade sej hyfsat.Den tork jag nu rivit var 52 år gammal.

Man vet aldrig hur framtiden ser ut men sist och slutligen sätter man stelli i sjick mest för att det är roligt. Och så får man hoppas att framtida släktled har nån nytta av det man gjort och inte behöver riva allt.

Vilda västern i Internet

Det här handlar inte om bondens vardag med traktorer och åkrar. Men Internet har blivit en del av bondens vardag. De flesta stödansökningar görs redan elektroniskt över nätet, bankaffärerna går över nätet, man köper reservdelar över nätet och så finns ju Bondbloggen på nätet.

Men det är inte problemfritt. Jag har en bakgrund i datateknik och jobbade i över 30 år på Tekniska högskolan just med datanät. Så jag var med redan från början då det inte ens fanns något Internet men nog en hel del andra nät som nu är bortglömda. I början fanns det inga säkerhetsproblem och man kunde gå in i varandras datamaskiner hur som helst. Mest var det bara universiteten som var uppkopplade till datanätet.

Sedan kom Internet som blev var mans nät. Det var en revolution och gav oss helt nya möjligheter. Via nätet blev vi alla grannar med varandra. Men som med allt annat så har nätet också en baksida. Skolpojkar sportade i att bryta sej in i andras maskiner men det var inget jämfört med att skurkar och bedragare började använda nätet. Många länders spionorganisationer använder nätet närmast för krigföring: cyberkrig.

Vanliga människor ser inte mycket av det här. Ibland blir deras maskiner infekterade av något virus som förstör en massa data men det är småsaker jämfört med trojaner som inte alls vill synas utan bara sitter i din maskin och spionerar på vad du gör. Och det är stora organisationer som sysslar med det och får Orwells “1984” att verka barnslig och blåögd. Storebror ser dej numera överallt i form av Google, Facebook och liknande. Allt du gör där sätts i en stor databas och gudarna vet vad det sedan används till …

Det är inte små mängder skräp och bedrägeri som rör sej på nätet. Enligt vissa uppskattningar är redan över hälften av all trafik på nätet bara skräp eller bedrägeri. Och det slår också mot Bondbloggen. Skurkarna försöker sprida sin dynga på alla sätt och mycket vanligt är att skicka dyngan i form av “kommentarer”. Bondbloggen använder programmet WordPress och jag har också ett par WordPressinstallationer bland annat för Hindersby.net.

Jag ser alltså precis all dynga som man försöker sprida och det är fråga om tusentals försök varje dygn. Från Kina, Indien, Brasilien, USA och andra länder som inte har det minsta intresse av Bondbloggen. Men de försöker sälja sina droger och skräp precis överallt. Tanken är att om man skickar ut en miljard reklamer för skräpet som räcker det med att en mycket liten promilledel nappar för att det skall löna sej. Och det är gratis så varför inte skicka till alla i hela världen ?

Banditerna har program som automatiskt går igenom alla IP-adresser i hela världen och söker efter säkerhetshål. Och märker skurkarna att det finns ett oskyddat forum så ökar takten i dyngspridandet. Det kan komma tusen skräpposter i timmen – eller i minuten …

Därför måste vi ha en mekanism i WordPress (och Bondbloggen) som hindrar att vi drunknar i dyngan. Vi hade en kort tid öppna kommentarer och det kom hundratals dyngkommentarer som inte hade det minsta med Bondbloggen att göra. Så det blev nödvändigt att stänga de fria kommentarerna. Nu måste varje kommentar godkännas av en administratör. Vi som är författare kan också godkänna kommentarer men bara till våra egna inlägg. Eftersom vi inte kan sitta hela tiden vid tangentbordet så blir det tyvärr litet fördröjning i godkännandet. Och åker nån bort för en tid så kan det bli långt väntande.

Snälla läsare: Fortsätt att skriva kommentarer och försök ha litet tålamod. Vi vill gärna ha kommentarer för annars känns det som om man skrev för tomma stolar. Vi försöker godkänna kommentarerna så fort som möjligt. Vi har försökt med andra system också men de har varit ännu besvärligare för kommentatorerna. Att hitta på ett system som automatiskt kontrollerar att en kommentar är äkta är mycket svårt så vi måste ännu ha en människa som gör jobbet. Det där med “maskinintelligens” är enligt min mening bara struntprat. Maskinerna är helt enkelt stendumma även om de är snabba.

Så småningom kommer säkert nätet att utvecklas så att man slipper de nuvarande problemen. Dagens Internet var alls inte konstruerat att användas av miljarder människor och säkerheten är milt sagt dålig. Men nätet har redan blivit så viktigt för oss att vi knappast vill sluta med det trots alla problem. Nätet är världens största bibliotek som innehåller nästan allt mänskligt vetande, det är världens största butik och inte minst världens största forum där man kan diskutera med vem som helst om man kan språket.

Bondbloggen är så där lämpligt stor. Den täcker inte hela världen och inte alla områden utan bara en del av mänskligheten som är intresserad av liknande saker: Bondelivets olika sidor. Vi är tillräckligt lika för att vi skall kunna förstå varandra utan problem men det geografiska avståndet skiljer inte mera åt oss.

Så litet Vilda västern måste vi försöka klara av.

He va he !

I lördags sådde jag sista vallen (skyddszon + grönträda) och i går satte vi potatis så nu börjar den här “våren” vara förbi – och det är snart midsommar. Det var perfekt planering för potatisen. Det var uppehåll och sol både före och efter sättandet och regnade och åskade bara precis då vi satte den i jorden …

Gamla 35:an (lånad) är den trevligaste traktor som någonsin konstruerats. Tyvärr orkar den inte dra någon Rapid så det behövs litet nyare traktorer men annars är den vad man kan kalla den perfekta traktorn. Enkel och pålitlig. Det här är en 35X med Perkinsdiesel som håller i evigheternas evighet. Nån gång måste man byta ackumulator men annars bara går den.

Potatisplogen är köpis men sättrören (med sitsar) är egen konstruktion. Tyvärr finns inte sättklockan med. Det var ett gammalt cykelhjul med en koskälla som skulle plinga då det var dags att sätta en potatis. Det var brorsans konstruktion och hänger säkert på någon spik ännu :-).

Nu kommer direktbrodden upp. Det är första året jag direktsår på lerjord och det ser litet underligt ut då det kommer upp brodd ur djupa fåror i leran. I år var den så seg att välthjulen inte lyckades stänga fåran men det tycks växa i alla fall.

Det är också första året jag sprutar före sådd. Tydligen fungerade det åtminstone i år alldeles utmärkt fastän jag använde minimal dos. Vanligen hinner man inte spruta eftersom lerjordarna är alldeles för våta tills de helt plötsligt är alldeles för torra men i år tog det lång tid innan regnskvättandet slutade så man kunde börja så. Kvickroten skall vara i god tillväxt då man sprutar och i år var den minsann det.

Jag punktbesprutade mest bara kvickrotstuvor och baldersbrå. Här ser man tydligt skillnaden mellan besprutade och obesprutade ogräs. Där det fanns kvickrotstuvor skulle vetet inte ha haft en chans att konkurrera för kvickroten var tät och över 20 cm lång redan. Men besprutningen hade mycket god effekt i år. Nu blir det intressant att se om effekten håller i sej för jag tänkte lämna en del obesprutat vid den normala ogräsbesprutningen (där jag använder ganska låga doser). Men det finns en del tistlar på ett par åkrar och där måste jag spruta sent.

Och så en bild från vallfrösådden (timotej och klöver). Nog undrar man om det kan växa nånting här … Men kanske de 2 mm regn som kom i går samlas i skårorna och får de små fröna att gro i alla fall ?

Egentligen tänkte jag vänta tills brodden var så lång att den täcker eländet men det kan vara bra med en bild redan nu så man kan jämföra senare. Här är en direktsådd åker innan brodden skymmer såbottnen. De svarta prickarna är lera som fastnat vid välthjulen och skrapats bort. Det var nämligen alldeles för vått i svackorna vid sådden men vi ville inte vänta för det höll på att bli juni.

Även om jag är bekymrad över tillpackningen av den våta jorden så verkar årets sådd inte vara så katastrofal. Men allt beror på sommarens väder. Det får inte regna för litet och inte för mycket på våra känsliga lerjordar.

Nu gäller det att rengöra och olja in såmaskinen och sedan börja bygga.

Brodd

Jag måste sätta in bilden av den första brodden. Det är något alldeles speciellt då den sticker upp ett par centimeter ur den svarta myllan. Den representerar det nya hoppet som tänds varje vår hur besvärligt föregående år än varit.

(Märk väl att det inte är en av våra åkrar – vi har allt direktsått i år och det ser betydligt mera skräpigt ut …)

Nu ska hela rasket bort

År 1964 spelades 34:an med Per Myrberg till lust och leda. I hela 39 veckor fanns den på Svensktoppen. Och efter det spelades den också – spelas ännu.

Ja nu är det slut på gamla tider
nu är det färdigt inom kort.
Nu ska hela rasket rivas,
nu ska hela rasket bort.

Två år tidigare, 1962, byggde vi en kalluftstork på bodvinden och det är den jag nu har rivit. Den användes för att torka säden fram till 1983 och blev därefter flistork. Numera torkas flisen i den nya stora torken så det var dags att riva den gamla torken för att få rum för allt skräp som samlats i ladan, i ladugården och i stallet. Sedan 1975 har jag bara burit ut skräpet för att “senare” sorteras. Och senare börjar vara nu i år (40 år senare).

Då jag tog bort plåtarna så fick jag en mindre chock. Visst hade flisen torkat litet dåligt under de sista åren men alla luftkanaler var ju fullständigt tilltäppta !

De fanns tillpackade sågspån och damm ända upp till plåten. Närmast huvudkanalen (till vänster fanns det ännu litet luftutrymme men längre bort inget alls … Man undrar över att flisen torkat över huvud taget.

På baksidan av en skiva hittade jag “ritningen” till den gamla torken. Inte speciellt invecklad …

Bodvinden torde vara ett bra ställe för förvaring eftersom den är torr. Under årens lopp har lagret med elmaterial, rördelar och annat växt ordentligt så det behövs mera utrymme. För att inte tala om gamla datamaskiner och annan elektronik. Vi bor så långt borta från staden att det inte går att köra efter varenda liten pryl. Förstås få man hemleverans för handel på nätet men det tar en hel del tid och kostar också. Och varför kasta bort en mängd material som går alldeles utmärkt att återanvända.

Lättare virke och skivbitar skall också förvaras på bodvinden. De lager som jag har är överfulla och då hittar man inte nånting. Egentligen börjar bodvinden åter användas för sitt ursprungliga ändamål. Då jag var liten så fanns där virke och annat material. Under torken finns den gamla ladugården som användes före 1945 då den nya tegelladugården byggdes. Men där är så lågt till tak att inte ens den gamla traktorn ryms under så det går inte att använda för maskiner. Det får bli skrotlager och den stora ladan som till och med stora Zetorn och tröskan ryms in i skall tömmas på smått skräp.

Flistorken har hindrat upprensningen av de andra utrymmena men nu kan dessa också städas upp. Inget litet jobb men det skall väl gå så småningom bara man får en början.

Härmed inleder vi Städåret 2015 !