Hindersby – Sida 94 – Bondbloggen

Juli: Flyghavre, flis och byggande

Min semestermånad går i allmänhet till att svära över mygg och brömsar i flyghavreåkern, att skyffla flis så svetten rinner i strida strömmar och att bygga, bygga och bygga. Men även om arbetena återkommer varje år så är åren minsann inte likadana. I år sprutade jag 20 hektar mot flyghavre och visst minskade plockandet men tyvärr misslyckades sprutningen mitt på den värsta flyghavreåkern. Möjligen för att sprutspåren inte ännu fungerar med den nya såmaskinen.

Det var inte så stor fläck men det blev 20 sopsäckar i alla fall. Flyghavren grodde bra i år på grund av regnandet och det var bra för då tog sprutandet bort en hel del kärnor. Nyttan såg man direkt på den fläck där sprutandet misslyckades. Många år försökte vi få bort flyghavren med att plocka men det är svårt. Ett stort problem var elledningarna. Man såg bra att nya fläckar kom under ledningarna så det var fåglarna som spred den. Men nu är stolparna borta och kablarna nedgrävda så nu skall vi försöka få bort flyghavren på allvar. Översvämningarna gjorde tidigare att plockandet kändes tröstlöst men översvämningarna har också nästa försvunnit eftersom ån rensades. Kvar finns ännu älgarna – och möjligen vildsvinen ?

Jag bränner flyghavren i pannan men det går långsamt och så vill den bli för varm i det här vädret. Grön flyghavre brinner ju inte så jag måste ha torr flis inmatad hela tiden. Flyghavrens grobarhet förstörs vid ca. + 70 grader så den behöver inte direkt brännas men det är lättast så.

Flisandet blev också litet annorlunda i år. Då jag planerade den nya torken så köpte jag skivor för höga luckor (125 cm) men då jag byggde så verkade de för stora och jag sågade itu dem. Det var dumt för flisen rinner inte som säden utan den tornar upp sej allt högre då man försöker skuffa ned den i flislagret. Jag använde den stora Zetorn som är så tung att jag inte alls märkte att jag skuffade ut hela väggen med luckor och allt. Den var visserligen lätt byggd med hårdkartong men det blev att bygga om alltihop nu.

Här är de nya luckorna på plats. Det skall vara rejäla hål för att få ut flisen för den rinner inte. Höjden på de nya luckorna är 110 cm och det behövs. En del av hålet som jag körde upp i fjol är ännu inte lappad. För att öppna luckorna använder jag ett system av block och flätad polyesterlina. Den är stark och smidig medan en del plastlinor blir styva i köld. Ända sedan 1975 har jag byggt luckor och linor för att öppna dem så jag börjar snart vara specialist på området. Men de nya luckorna blev så stora och tunga att jag måste byta gångjärn till kraftigare doningar. Presenningen framför flislagrets öppning är också tung så där har jag en vinsch med vev. Den enklaste och billigaste varianten klarade ändå inte tyngden så nu köpte jag en ny med ordentlig utväxling.

Nu är första flisningen klar och torkar. Det blev så mycket att det lönar sej att torka i två omgångar. Ett problem var att de nya stora maskinerna inte riktigt ryms mellan flishopen och torken så nästa vinter måste jag flytta flishopen en meter utåt. Det är inte heller så lätt för den ligger vid en sluttning och kan rasa ned helt och hållet i värsta fall. Tills vidare har flisaren kommit med nya maskiner varje år så det har blivit ändringar hela tiden men så småningom skall väl systemet börja fungera. Men fort går det …

I år blev det mycket litet byggande utomhus. På grund av branden så har jag sysslat med inomhusarbete i närmare tre månader. Nu är i alla fall det mesta avklarat och det sista större byggprojektet är imkanalen från den nya köksfläkten. Den skall byggas av stålrörsprofiler och fibercementskivor. Inne i den finns rör av stålplåt som brandisoleras med bergull. Till yttermera visso har jag satt in ett brandspjäll som stänger då temperaturen går över +72 grader så nu skall det inte gå någon eld genom rören. Det gamla ventilationssystemet från 1980 var ju rena katastrofen eftersom det spred elden och röken till halva huset. Aluminiumrören smalt dessutom i hettan. Den som har ett gammalt rörsystem från köksfläkten borde bygga om det illa kvickt. Det är bland det farligaste som finns i huset. Här har bestämmelserna skärpts ordentligt och för en gångs skull riktigt av god orsak. Bränder på spisen är nämligen mycket vanliga och för ens egen skull lönar det sej att bygga om. Förrän nånting händer …

På bilden syns fjädern som stänger spjället. Mässingsskruven till höger håller det öppet men den är känslig för temperatur och släpper då det blir för varmt. Sedan kan det vara bra att akta fingrarna då man ställer in den. Jag har plåster på pekfingret som bevisar det :-). Fjädern är stark och stänger spjället snabbt. Kunde jag konstatera. Dyr grunka men enligt min mening värd pengarna. Man vill INTE ha rör som sprider eld och rök …

I dag skall vi åka till Billnäs till Byggnadsapoteket för att köpa tapeter och målfärg. Jag har efter 60 års byggande blivit extremt misstänksam mot vanliga bygg- och färgbutiker. De säljer bara skräp som förstör huset. Plastfärger som får det att mögla och ruttna. Jag litar inte ett smack på tillverkarnas “linolje”färger utan åker heller 150 km till en specialbutik som har färger från en liten tillverkare som fått äran att restaurera Versailles i Paris efter hård kvalitetskontroll. Dessa färger är inte ens nämnvärt dyrare.

Men det allra värsta med ombyggnaden är valet av tapeter. Vi har kollat in mängder med provbitar men de har alla avvikit från katalogernas färger så mycket att nu åker vi för att se på alla tapeterna i verkligheten. Vi får hoppas att vi kan komma överens om en tapet för den skall snart limmas upp. På tisdag kommer den nya spisen och köksfläkten. Men det kan löna sej att välja noggrannt för det har visat sej att det inte blir omtapetserat de närmaste 34 åren. Då vi kan flytta in i stuvun på nytt så blir det bråttom att renovera alla uthusen och där finns mycket jobb i många år.

Österbottnisk rundtur – del Kalle

Det gick in på småtimmarna hos Christer men på lördagen åkte vi till Kalle i Närpes, i Östra Yttermark. Vi hann med nöd och näppe till middagen i Växthuset. Det såg först helt smockfullt ut men efter fem minuter fick vi bord i alla fall. Det var ett fint växthus och en fin restaurang. Han som har “Heimani skick” är Christer och det kan man ju hålla med om. Ifall nån icke-österbottning inte känner till det så kommer uttrycket från en sång av den i Österbotten världsberömda gruppen CAJ.

För att bevisa att vi varit där så sätter jag in en bild med hela gänget (minus Sonja och plus Kalles flickor).

Sedan var Christer tvungen att åka till Kristinestad medan vi andra tog en tur runt Närpes. Kalle har försökt klaga på att Närpes inte har sevärdheter men han motbevisades helt på rundturen. Förutom de helt fantastiska kyrkostallen så är själva kyrkan en sevärdhet. Troligen landets första stenkyrka från 1435 (äldsta delen). Det pågick ett bröllop då vi var där så vi fick nöja oss med att se på den utifrån. Men kyrkstallena är verkligen ovanliga. Visst finns det kvar ett och annat på många håll men här finns nästan alla kvar (omkring 150) och de är i fint skick. Det här är bara en liten del av dem och som gammal byggnadsvårdare skulle jag ha kunnat kolla in detaljer hur länge som helst.

För mej personligen var det i alla fall mest intressant att titta på “vridin” (vridläktaren). Från min gröna ungdom står besökena till Närpes teater ut med Puntila och drängen Matti (Georg Backlund var en gudabenådad skådespelare). Och så minns jag Hästupproret då till oss utbölingars överraskning plötligt ett äkta ånglok kom in på scenen ! Visst finns ångloket kvar.

Närpes teater förstörde helt mina teaterbesök efter det. De stora teatrarna verkade hopplöst fåniga efter att ha sett närpesbornas äkta teater på sitt eget språk (Hindersby teater undantagen :-). Men det var inte slut med det. Kalle fick backa då han körde förbi den gamla prästgården. Den är också en verklig sevärdhet i nivå med de finaste palats. Och i så fint skick att det riktigt gläder en byggnadsvårdares hjärta.

Efter kaffe med en väldigt god tårta så gick vi husesyn och upptäckte att Kalle hade gamla bilar litet här och var i och utanför husen. Dessutom besåg vi det hus han nyligen fått och som är en verklig pärla som stått oförändrad sedan 40-talet. Skicket är inte alls dåligt trots att förstukvisten farit litet illa. Men visst skulle det krävas en massa arbete. Klart att det kliade i fingrarna på mej men avståndet från Hindersby gör det omöjligt att börja rusta upp huset. Vi byggnadsvårdare är erkänt galna men jag har sett mycket värre exemplar som blivit riktigt fina. Taket är helt vilket har räddat huset.

Och så tog vi en tur runt åkrarna som inte alls är så dåliga som Kalle velat påskina. Torkan har onekligen varit besvärlig i Österbotten (fastän vi nästan drunknat i söder) men visst blir det skörd av det här.

För mej var det mycket intressant att se hur Carriern bearbetat – och jämföra med små områden som blivit obearbetade. Och Kalles maskinpark är ju helt imponerande. Förutom Carriern den nya fina Simulta såmaskinen, krossvälten och en ny stor Väderstadharv. Gissa om det diskuterades jordbearbetning riktigt grundligt.

Vi var en gång tidigare och hälsade på Kalle för flera år sedan men det besöket blev alldeles för kort. Nu hann vi se oss omkring mycket bättre. Men allt roligt tar slut nån gång och nu mitt i sommaren hade alla bråttom hem för att fortsätta med bondesysslorna. Lotta styrde kosan till Ytterholm, Christer tillbaka till Solf och jag började köra hemåt de 480 kilometrarna till Hindersby. En sista bild från Närpes med de finaste åkrarna vi har i landet.

Och så till att nöta vägen hela natten …

Hjärtligt tack till Christer och Kalle med familjer !

Österbottnisk rundtur

Förr träffade man österbottningar bara i Dragsvik – plus en och annan som “emigrerat” till Östnyland. Nu umgås vi dagligen på Internet och vissa åker fram och tillbaka med bil också. Jag sitter nuförtiden mest i Hindersby och hinner knappt åka till kyrkobyn efter chips och till Ring III efter reservdelar.. Så tankleveransen och Bondbloggsträffen var en ovanligt lång tur för mej. Jag fattar inte hur vissa orkar åka fram och tillbaka hela tiden (men det kan bero på att gumman är från Österbotten …).

Bränsletanken kom fram till Ylihärmä rätt smidigt men inte utan dramatik. Vi hann förstås inte till klockan två (då de stänger på fredagen) men ringde och de lovade vänta till halv tre så de kunde lyfta av den med truck. Nåja, det gick inte fort framåt med släpvagn så vi kom en minut försenade och mötte “truckpojken” i grinden. Han backade sin bil och lyfte snabbt av tanken men det var ungefär med fem sekunders marginal som vi hann. Jag hade tagit med ett långt rep, kofot och järnrör så visst hade vi fått av tanken (ca. 400 kg) för hand också men det hade tagit tid och arbete. Repet ? Jo, jag hade tänkt binda fast det vid ett träd och vid tanken och sedan gasat på Ducaton. Efter att ha öppnat bakluckan förstås.

Tanken är färdig tidigast i början på augusti sa flickan som var chef för firman och då får brorsan köra den hem eftersom han hela tiden kör upp till Munsala och tillbaka. Därefter for vi till Vexala och lastade av hans fönsterglas innan jag styrde söderut mot Solf där Christer bor. Navigatorn hittade Långmossvägen även om jag ibland började tvivla på den. Halv åtta på morgon åkte jag från Hindersby och nästan tolv timmar senare kom jag fram till Bondbloggsträffens första anhalt. Nästan exakt samtidigt kom Kalle från Yttermark – sorry, ÖSTRA Yttermark fick jag lära mej att det heter. Byn lär vara hårt uppdelad i Östra och Västra.

Ledsamt nog kunde inte Sonja komma. I östra Nyland har det regnat nästan hela juni och nu då vädret blev torrare var hon helt enkelt tvungen att jobba med höet på hemstället i Pernå. Bonden är helt beroende av vädret och nån sorts ledighet i hötiden är bara inte att tänka på.

Det saknas inte diskussionsämnen då vi träffas – tvärtom är det fullt i pratkvarnen hela tiden. Hos Christer gick vi en runda på åkrarna och en runda i den nya hallen som byggdes upp efter branden. Det mesta börjar vara på plats men visst saknas ännu mycket. Tiden gick och halva natten. Här sitter vi i kontoret ute i hallen som får fungera som kök. Husets renovering är på gång men produktionen kommer i första hand och där finns ännu mycket att göra. Det privata får vänta.

Vi filosoferade med Christer och Lotta om det egna arbetets betydelse och konstaterade att det är grovt undervärderat. Christer hade byggt den förra hallen själv till stora delar och skaffat verktyg och maskiner billigt under lång tid men kunde ju inte bygga upp allting själv så snabbt. Så det blev dyrt. Egentligen visade återuppbyggnaden vad det egna arbetet faktiskt var värt. Lotta (och hennes pappa) skruvar på sina maskiner själv. Det är helt enkelt omöjligt att ta ut reparatörer till holmen för allting. Och jag närmast bor i verkstaden med mina skrotmaskiner.

Efter branden var Christer tvungen att köpa nya maskiner kvickt för att kunna fortsätta produktionen. Då man förnyar kan man inte bara ersätta med likadana maskiner. Oftast finns sådana inte mera utan man måste skaffa nyare typer. Och försäkringen betalar inte uppgraderingar. Så det blev bara de allra viktigaste maskinerna. Men imponerande var det att se systemen.

Det här är alltså en såmaskin som sår pyttesmå frön – ett i taget. För en vetebonde som är van vid betydligt större konstruktioner var det relativt otroligt att maskinen kunde plocka små grönsaksfrön ett och ett och placera dem i ett “brätt” (= massor av små krukor). Det fungerar med pneumatik och små sugmunstycken och är trots allt en relativt enkel konstruktion. Fast maskinerna tillverkas i små serier och priset är därför högt. Varje år sår man omkring 450 000 brätt. Och allt skall planteras ut så sysselsättning finns det minsann.

Här tittar vi på en liten del av årets plantor i brätten som snart skall planteras ut. Det måste givetvis skötas maskinellt. Men arbetet är inte slut utan plantorna måste ännu vattnas och skyddas mot frost och skadedjur. Och förstås skördas och säljas. Visst har Christer berättat om det här men det var en helt annan sak att se allting i verkligheten på nära håll. Grymt intressant. Jag har hundratals bilder men får nöja mej med en till som visar de utplanterade grönsakerna då de växt till sej en hel del.

Christer är förstås den som har största sakkunskapen men jag tänkte se på hans odlande med en gammaldags bondes förundrade ögon. Fortsättning följer på den innehållsrika österbottniska rundturen …

Bondbloggarträffen 2014

Det börjar bli tradition att bondbloggarna träffas på sommaren. Efter den fantastiska upplevelsen i Åbolands skärgård hos Sonja och Lotta trodde man inte det kunde bli lika bra men det blev det. Besöket hos Christer och Kalle var intressant och (som vanligt för bondbloggarna) roligt och jag blev riktigt imponerad på bägge ställena. Men mera om det senare. Nu sätter jag bara in en del av de “officiella” bondbloggarbilderna – redaktionen får senare välja ut den bästa. Det här är bara mina bilder. En av favoriterna är den bild i haveråkern där vi försöker se allvarliga och stränga ut utan att riktigt lyckas:

Fast visst kan vi se tuffa ut också. Typerna nedan vill man inte möta på en åkerväg då det börjat skymma:

Nå, i verkligheten var det mest skoj och skratt:

Nu är vi tillbaka till vardagen fastän det är söndag. Christer med familj jobbar med måndagens leveranser med svetten i pannan och jag skall måla golvet andra gången och tömma kalluftstorken och så blir det att börja med allt vi skulle göra den här sommaren men inte hunnit med på grund av branden. Men jag återkommer.

Tärningen är lastad

Tärningen är lastad … Jag menar tanken är kastad … Äsch, tanken är lastad.

I morgon bär det av till Härmä och sedan till Bondbloggarträff med de österbottniska bloggarna. Men det är lång väg så hela dagen går innan jag kommer fram. Litet mulet väder önskar jag mej eftersom det inte finns någon kylmaskin i Ducaton. Till alla tur har jag i alla fall solen i ryggen.

Två månader efter branden

I dag är det två månader efter köksbranden. Jag började måla golvet och nu känns det som om det skulle kunna bli till nånting ännu den här sommaren. Taket är redan målat och väggarna fixar man till och med i vinter ifall det blir bråttom. Det har varit tuffa månader. Förutom vårsådden och sprutandet har all tid gått till att få stuvun (=köket) beboeligt igen.

Även om det varit en hel del jobb med att riva sotiga och vattenskadade delar så är det inget emot att välja tapeter (de gamla är ganska sotiga). Vi har gått igenom tapetkatalogerna flera gånger om men av alla tusentals tapeter så finns det ingen som vi kommit överens om. Stuvutapeten är klar men den täcker bara övre delen eftersom det kommer pärlspunt upp till 130 cm höjd. Men tamburtapeten är ett hopplöst fall.

Tamburen är ganska mörk så det borde vara en relativt ljus tapet men den borde ändå ha ett så kraftigt mönster att det syns. Den nuvarande tapeten var väldigt snygg men det bleknade (på 34 år) och nu ser mönstret mest ut som smuts. Visst finns det massor av tapeter med kraftigt mönster men man borde inte bli rädd eller yr då man kommer in i tamburen. Vissa mönster har litet de egenskaperna :-).

.Att välja tapet enligt katalogerna eller över nätet är hopplöst. Då vi tyckt oss hitta en bra tapet och beställt provbit så har färgerna varit helt annorlunda än i katalogen eller på nätet. Det blir att åka till Billnäs (Byggnadsapoteket har de gammaldags Limfärg&Handtryck-tapeterna som är de enda riktiga). Det skulle ha passat bra den här helgen för då är det antikdagar i Billnäs men jag kommer att vara i Österbotten på Bondbloggsträff. Och det är ju viktigare :-).

Vi valde skärgårdsgrått med en liten tillsats av grön umbra för att göra den mörkare. Förstås använder vi linoljefärg och av Allbäcks fabrikat som garanterat inte har några lösningsmedel eller “förstärkt” med plastolja som alla de stora tillverkarnas “linolje”färger. Också på byggnadsvårdssidan är lurendrejeriet vanligt och man får se upp så man inte målar med plastfärg med några droppar linolja i så de kan kalla det “linoljefärg”. Speciellt inte Dickursby efter det att de lurade mej att måla huset med “oljefärgen” Teho som förr var mycket bra men så bytte de ut linoljan mot nån billig plastolja och nu flagar eländet från halva huset och sitter stenhårt på andra halvan – ungefär varannan bräda. Enligt min mening var det rent lurendrejeri att inte berätta om ändringen – helst borde de ha bytt namn. Så Dickursby är portförbjudet här.

Linoljefärg torkar långsamt och det är BRA. Då hinner den tränga in i träet och man hinner lappa litet utan att det syns. De moderna färgerna är tillverkade enligt principen kvickt och dåligt. De moderna färgerna skall torka fort och täcka bra. Då flagar de också bra och blir för täta. Att linoljefärgen dras in i träet syns bra där jag skrapat fram rent trä. Därför skall golvet målas två eller tre gånger. Det stör inte eftersom det är sommar och vi bra kan vänta några dagar. Golvet skall i alla fall hålla i 30 år till. Det är mycket möjligt att det inte blir målat före det.

Det gamla golvet från 1930 är av 35 mm spont och i prima skick. En hel del spikhål finns där eftersom det sattes hårdkartongskivor utanpå i början på 50-talet och spånskivor 1980. Men det torde vara lätt att spackla de värsta hålen före nästa målning. Nu satte jag in en fris runt golvet och det blev ganska snyggt. Fris betyder i det här fallet att en golvplanka går runt hela golvet. Fördelen är att det är lättare att täta golvlisten tuntomkring och eftersom jag skruvade fast frisn så är den lätt att ta upp ifall man vill se hur det ser ut under golvet.

Och så satte jag in mössplåtar. 1980 försökte jag täta med plast (ung och dum som jag var) men den åt mössen hål i genast så rören frös första vintern. Nu går det fibercementskiva runt hela ytterväggen och innanför den tunn aluminiumplåt så mössen får jobba en hel del för att komma in. Med hydrauliskt kalkbruk i springorna i stenfoten skall det bli en hel del besvärligare för gnagarna. Farsan hade slagit cementbruk runt stenfoten men det var för hårt och sprack. Hydrauliskt kalkbruk håller bättre eftersom det inte blir lika hårt och klarar fukt (därför kallas det hydrauliskt).

Och plåtarna viker jag i min heimlaga maskin. Den består av tre stabila plankor, två gångjärn och ett par skruvtvingar.

Plåten sätts in mellan två plankor som skruvas ihop med skruvtvingarna och så viker man upp den tredje med det röda handtaget. Och så har man en fin plåtvinkel.

Men nu skall bränsletanken på den nya släpvagnen och i morgon kör jag norrut. Det kan ta 8 timmar med litet pauser och så skall allt möjligt uträttas på vägen. Det blir troligen den enda “semestern” den här sommaren.