Maskiner – Sida 13 – Bondbloggen

Ibland växer det…..

….nästan för bra.

Tänkte så här lite i efterskott beskriva höstens skördearbete. De vill inte riktigt bli tid till aktuella blogginlägg alla gånger, men bättre sent än aldrig sägs det ju 🙂 Nu är det mörkt och regnigt och bättre hälften njuter av värmen söderöver så det är bäst att ta tillfället i akt och blogga lite när man får ha datorn för sig själv 🙂

Helt smärtfritt har inte skördearbetet förlöpt i höst men det är inte vädrets fel i år, vi har ju haft en fin och torr höst fram till nu. En del är fortfarande kvar på åkern men palsternackorna har jag i alla fall skördade så jag kan ju börja med dem så får vi se var vi landar. Som jag nämnde i mitt inlägg om skördeutsikterna så har årets palsternackor sett fina ut hela säsongen. Och visst blev det en god skörd också till sist.

Palsternackorna växte sig nästan lika långa som odlaren själv..... — Palsternackorna växte sig nästan lika långa som odlaren själv…..

….och det visade sig ställa till lite problem vid skörden. Fram till den första nattfrosten i månadskiftet september-oktober var det inga problem då blasten hölls upprätt men efter köldnätterna lade sig blasten och snärjde in sig från rad till rad så att det blev stockning i maskin.

Öppningen där blasten ska igenom är inte särskilt stor.......... — Öppningen där blasten ska igenom är inte särskilt stor……….

..... och det blir lätt lite för trångt när stora blastmassor skall igenom. — ….. och det blir lätt lite för trångt när stora blastmassor skall igenom.

En liten videosnutt kanske beskriver det bättre 🙂

Stockningarna i maskin ledde förstås till att det som jag hade tänkt att vi klarar av på en eftermiddag istället fordrade nästan två dagars arbete. Samt att flickorna fick lite styrketräning 🙂 Med facit i hand borde jag ha försökt konstruera någon form av blastskärare som skulle ha kapat bort lite av den överflödiga blasten innan den gick in till blastningsenheten. Men det fanns det inte tid till då längre och som sagt det fungerade fint så länge blasten stod upprätt och gav ett jämnt flöde av material.

Nåjaa, palsternackorna fick vi in till sist och det är frågan om om inte årets skörd av dem är den bästa jag haft under de närmare 40 år jag odlat dem.

De va de, palsternackshäran teiji :) — De va de, palsternackshäran teiji 🙂

Ett steg till för nästa generation

Idag blev unga husbonden officiellt insatt i LPA:s rullor. Och han har lyckats riva en hel del av Ribackhuset som jag började bygga 1977. Så visst är han på god väg att ta över. Det är snart 40 år sedan jag själv började syssla aktivt med jordbruket – före det hjälpte jag bara till litet. Men den nya kallufttorken på ladugårdsvinden planerade jag helt och med det kan man säja att jag tog över ansvaret. Den byggdes 1975 men planeringen började 1-2 år tidigare. År 1975 sålde vi kossorna och gick över till veteodling. Då jobbade jag för fullt i Otnäs även om jag var tjänsteledig nästan varje sommar.

Min pappa var litet skeptisk till sädodlingen – mjölken hade gett stabila inkomster men det började bli nödvändigt med stora investeringar i ladugården och varken jag eller brorsan kunde binda oss till mjölkning varje morgon och kväll även om vi kunde hjälpa till vid sådd och skörd. Nu efteråt kan man säja att det fungerade någorlunda. Inkomsterna sjönk en hel del men med små utgifter och mycket eget arbete med maskiner och reparationer så har det gått runt.

Då tyckte man ladugården var gammal men den var i bruk i bara 30 år (1945-75). Torken har varit i bruk nästan 40 år redan. Hur det går för nästa generation vete fåglarna så osäkert som allting är men farsan brukade säja att folk behöver alltid mat. Och klarar man av att själv göra det mesta så behövs inte så mycket pengar. Helt nöjd kan man konstatera att barnen inte alls har tummen mitt i handen så månne de inte klarar sej.

Ungdomarna har fullt upp med att bygga hus och skaffa familj så jag får väl sköta jordbruket ännu något år men några större beslut gör jag inte mer utan samråd. Att börja ta ledigt är inte att tänka på ens – det finns massor att göra så det gäller att ligga i allt vad man hinner och orkar. Nästa generation har så mycket att göra att de inte hinner ta över hela jordbruket ännu. Det börjar i alla fall finnas en mängd yngre bönder i byn nu så det där med åldrande bönder skall man ta med en nypa salt. Det är också så att äldre bönder orkar jobba mycket längre än då allting skulle göras med armkraft. Så länge vi orkar vrida på ratten och dra i spakarna kan vi få till stånd en hel del (också elände :-).

Även om det är för tidigt med ett fullständigt generationsskifte så kan man inte vara annat än nöjd och hoppas på välgång för nästa släktled.

Tungtransport

Förutom på Heisala och “fasta” Pargas, skördar vi ensilage också på den holme som ligger sist på förbindelsebåtsrutten. Att ta sig dit med maskinerna och arbeta går ju relativt enkelt genom att åka förbindelsebåten. Men att ta skörden hem därifrån är sedan en annan femma.

Visserligen har vi ju all rätt att åka förbindelsebåten, men det tar ju en hel del av däckutrymmet att ha en frontlastartraktor och släp ombord. Alla gånger finns där inte heller utrymme för en så stor kombination och då måste det bara vänta till en annan tur. Dessutom går det inte med vilken tur som helst att åka ut eftersom det tar en stund att få allt lastat, i praktiken har Antte eller hans pappa åkt ut med t.ex. 5.45 turen och kommit hem igen kl.10.

Som sagt så får förbindelsebåten användas, men det finns också ett speciellt fartyg som är gjort för dylika uppdrag nämligen tungtransportfartyget Pontus. Pontus är till för alla här i skärgården, med den går det att transportera allt från djur till byggnadsmaterial och allt där emellan. Den är dessutom byggd så att den ska klara av att ta iland också på andra ställen än bryggor.

På väg hem med ett par lass ensilagebalar

Igår och idag har Antte och hans pappa kört hem balar från Pensar med Pontus. Igår körde de tre turer och idag lika många till. Lite balar blir där ännu kvar, men de rymms bra på ett släp så dom hämtas hem med Ankan i ett senare skede.

Pontus fungerar genom att man bokar den i god tid och sen har man den till förfogande enligt överenskommelse, väldigt smidigt och bra system. Tack vare den tog det bara en dryg dag att köra hem 170st ensilagebalar 🙂

Plöjningstävling

Jag var på plöjningstävling. Inte och tävlade, nej, det är inget för mej. Det var Ålands veterantraktorklubb som ordnade veterantraktorplöjning och traktorer runtom hela Åland deltog. Blåste gjorde det och jag föredrog nästan att sitta vid vedbrasan och äta grillkorv och dricka kaffe, men till lika var det fascinerande att se på deltagarna. De räknade, ställde höjder, justerade, mätte, körde en meter, ut och mäta, lite rikta och ställa om plogen, in tillbaka, köra till änden och på exakt ställe lyfta plogen, ut och titta, mäta avståndet, räkna ut att det blir en perfekt slutfåra, in i traktorn och vända, justera, sänka plogen köra nån meter, ut och mäta … ja, ni förstår…

Inte ser det klokt ut egentligen såhär om man inte vet vad det är frågan om, traktorer hullerombuller… Men alla hade en egen ruta och den skulle plöjas efter bästa förmåga. Både far och son Sjöblom var saliga och att hålla koll på var dom båda fanns var ett program för sej…

Erik granskar noga innan det bär iväg till andra änden — Erik Hamnström granskar noga innan det bär iväg till andra änden

Svart blir det.

Att plöja är lite som att sätta punkt. Nu är det färdigt för detta år och alla misstag man gjort plöjer man ner för att samla kraft och ta nytt sikte inför nästa år.

På vägen hem körde vi förbi en åker med en parkerad john deere med en 5 skärig växelplog bakför, det var lite som att färdas från a till ö på en halvtimme. Det gick ju nog förr också, visserligen, och principen är den samma. Jorden skall vändas med botten upp. Nog är det fantastiskt med dessa entusiaster som håller liv i traktorer som är äldre än dem själva, men nog föredrar jag en hytt med mjukt säte, vindrutetorkare och skapliga lampor så man inte behöver hänga stormlyktan i frontlastaren när det börjar skymma…

Hösten kom – och vintern

Det har varit en lång sommar men nu kom hösten. Inte bara det utan snön kom också. Marken är vit även om väderprognosen lovar varmt för nästa vecka. Det har varit bråttom de senaste dagarna att hinna köra över åkrarna med tallriksharven. Vädret var fint men regnet som utlovades till fredagen fick fart på mej. Nästan allting är klart – bara ett par små åkrar är kvar.

Det gick bra att köra med tallriksharven även om det blev litet sent. Jag sprutade nämligen glyfosat mot kvickroten på varenda åker och då måste man vänta omkring tre veckor för att det skall hinna verka. Och i år lyckades besprutningen bra. Kvickroten var helt död överallt. På ett par ställen måste jag köra en gång till men nu är allt brunt. Däremot är den fortfarande otroligt seg. Inte ens de tandade tallrikarna orkar skära igenom kvickroten där den är tät. Så det eländiga fjolåret kommer att synas ännu nästa år.

Det värsta med tallriksharv är då leran fastnar. Blandad med halm och seg kvickrot blir den så hård att man får hacka i en timme innan tallrikarna snurrar igen. Det är vid en viss fukthalt som leran blir som kitt. Nu var det bara ett par ställen som var besvärliga. Då det är riktigt vått så fastnar leran inte och om det fryser på litet så går det utmärkt att köra. Men det krävs nerver att vänta på frosten för om det blir för kallt så fryser leran till sten.

I stora drag körde jag allting på tre dagar. Men så gick det lika mycket tid till att reparera harven. Den gamla Ransome (engelsk) som jag köpte för 5000 mark för 20 år sedan har fungerat bra. Tallrikarna är stora, tandade och hållbara men lagren var urusla. Dessutom var det speciallager som man inte får tag i för ett mänskligt pris mera. Så jag har svarvat ned lagerbussningarna och installerat standardlager i stället. I år gick det sista ursprungliga lagret. Men med tanke på väderleksprognosen så började jag inte bygga om det utan tog bort en hel axel. Det blir litet ojämnare men inte så farligt.

För den nya stora Zetorn är harven alltför liten. Jag kör nästan på vägväxeln för att halmen skall blandas in ordentligt. Men det är tufft för lagren som av bilden synes.

I den stora traktorn märker man inget och harven är ju täckt av halm och lera.

Nå, det var bara att skruva bort axeln, ta isär den och byta lager. Det börja man kunna redan eftersom det går ett eller flera lager sönder varje år. Jag har funderat på att skaffa en annan tallriksharv – den här köptes bara för att kolla om det alls fungerar. Men den har trots lagerbytena fungerat hyfsat i 20 år. Jag tittar förstås på en Väderstad Carrier men den är dyr och så har den små tallrikar. Det sämsta med den här harven är att det blir så ojämnt. Torra höstar har jag kört över med spadrullharv för att jämna ut.

Och så hade jag litet sällskap på åkern. Vi har haft en flock svanar här nu i flera veckors tid. Fast jag misstänker att de lämnar oss nu då jag kört över “deras” åker med harven.

Vad jag minns från det jag var liten så syntes inte många svanar och inte heller så mycket gäss som nu. Nästan varje dag kommer det plogar som är på väg söderut. Ibland riktigt lågt över trädtopparna. Det är stora fåglar …

Inte 2 utan 3

För ett par veckor sedan blev vår traktorpark väldigt enformig. Alla traktorer på gården är numera röda, då Deutzen(även kallad gööna tattårn av vår tvååring) byttes bort. Alla är alltså röda, en är Case och dom andra tre är Massey Ferguson 165S, 5470 och 6455.

Före 6455an kom till oss, så diskuterade Antte med sin systerson om traktorbytet och pojken sku inte att förstå varför vi ska ha ännu en Fergu till?? Nå, efter fortsatt diskussion kom det fram att han trodde att vi hade köpt en 165a till, men då han förstod att det var frågan om en lite nyare modell godkändes bytet 😀

Deutzen började ha lite väl mycket “krämpor”, ifjol var den ur spel flera veckor på grund av ett elproblem som var svårt att fixa och dessutom fungerade inte kraftuttaget som det skulle trots servicen. Så den blev lite onödigt osäker och dyr i drift.

Nu är det ju inte frågan om några grymmt stora traktorer och det behöver vi inte heller. Viktigaste är att de håller ihop och funktionerar då när det behövs, så man inte behöver gå och vara nervös hela tiden och bara vänta att något igen ska gå sönder.

Våran tvååring verkar i alla fall vara nöjd trots att gööna tattårn inte längre finns med 😀