Maskiner – Sida 17 – Bondbloggen

Höjden av lastbarhet

Häromdagen körde jag hem ett par lass rundbalar inför påsken. Rundbalar är överlag ganska hårda och formstabila, men om de är gjorda av väldigt vått eller kortstråigt foder kan de bli lite mjuka (som stora mozzarellaostar). Det här gör att de blir en aning opålitliga i transporten, det finns en viss risk att man kan hamna att stanna längs vägen för att möblera om i lasset. Just det parti foder jag använder för tillfället hör till den mer opålitliga kategorin.

Hemvägen från åkern går längs riksväg åtta och det kändes inte helt lockande att riskera att få stanna upp längs den för att korrigera lutande balar. Därför valde jag att ta en liten omväg längs gamla riksvägen som löper parallellt med riksåttan. Den vägen är lite längre, betydligt krokigare men också mindre trafikerad vilket kändes som en fördel i sammanhanget.

Sedan jag senast körde den vägen med traktor och lass för några år sedan har vägen förändrats en hel del, bl.a. har en järnnvägsövergång ersatts med en underfart. Den där underfarten är väl inte direkt den högsta i kommunen, men det borde inte vara några problem att få ballasset att rymmas. Borde inte.

Transporten gick hur bra som helst, de befarade formsvagheterna i balarna lyste glädjande nog helt med sin frånvaro. När underfarten dök upp inom synhåll noterade jag varningsskylten med texten “3,5 m”. Inga problem, traktorn är c. 2,7 och lasset är bara lite högre än den. Fast vänta nu, exakt hur mycket högre är det?? Ungefär samtidigt som traktorn rullade in i tunneln insåg jag att det åtminstone är en halvmeter som skiljer. Det här kan bli trångt..

Som tur är hände inget och eftersom nån annan trafik inte syntes till beslöt jag mej för att stanna och kolla hur mycket marginal jag hade. Den var betryggande, måste ju röra sig om minst 3-4 frimärken.

Och tur var väl det. Det hade varit måttligt roande att gå till byahistorien som “han som kilade fast ett ballass i järnvägsunderfarten”. Stället hade förmodligen fått heta “Björklunds undergång” i åratal…

Notera annars märkena i taket på tunneln. Nån har kommit från andra hållet och inte haft fullt så tur som jag hade.

Det går framåt

Ingenting är så illa att det inte för nånting gott med sej. Nu var jag tvungen att svetsa ihop den gamla lastaren och det gick trots allt relativt fort. Hade inte Zetorn gått sönder så hade den väl legat sönderskruvad än. Det gick en vecka med svetsandet men nu är kuggarna klara och övre fästet för lyftbommen i skick igen. På söndagen satte vi upp vridbommen och huvudbommarna.

Här saknas ännu lyftcylindern där stången blev krökt i samband med haveriet så den måste jag ta till Liljendal och ha gossarna på Mecanil att räta ut. I går tog jag bort alla gamla rör och satte in nya slangar hela vägen från ventilbordet. På så sätt kan jag minska antalet kopplingar med mer än hälften. Rör är dessutom besvärliga att reparera – slangar är bättre. Man börjar bli van med slangreparationerna. Vinkelslipen på och så kapar man bort den felaktiga slangen (vanligen ena ändan) och drar man på en hylsa och en koppling. I bästa fall är det gjort på tjugo minuter och så kan man åka tillbaka till skogen. Fast vanligen blir det ett par koppar kaffe först :-).

Det finns inte mycket ursprungligt kvar på den gamla lastaren nu mera. Jag har bytt eller förstärkt det mesta. Eller byggt om alldeles. Den var för svagt konstruerad. Men räckvidden är fin och funktionerna hyfsade. Ventilbordet finns ännu kvar av det ursprungliga men det skall bytas snart. Man får nya ventilbord för riktigt bra pris. Jag vet inte om jag vill ha elstyrda funktioner som på den nya lastaren. De gamla spakarna är bättre att arbeta med än de nya strömbrytarna.

Så är det förstås frågan om när det inte mera lönar sej att lappa ihop en gammal maskin. För en bil är det enkelt – då plåtarna är slut så skall man byta. Men en jordbruksmaskin kan man i allmänhet svetsa på i all evighet. Och då man svetsar själv så kostar det bara några kilo elektroder och de vanliga OK 46:orna är inte så dyra som specialelektroderna jag använde för kuggarna. De nya lastarmodellerna är inte egentligen bättre till sin funktion. Och man kan lätt byta ut hydrauliken på en gammal. Så gamla 3010 får ännu hänga med så länge den håller ihop (med litet reparationer här och där). Och nu börjar jag vara skicklig på att ta isär och sätta ihop den så det är inget större problem att ta den i bitar och lappa den.

En betydande förbättring skall jag ännu sätta in och det är ordentliga slangskydd. Det blir grova U-järn som håller fastän man dänger bommen mot en stor tall. Det borde man inte göra men det händer allt möjligt i skogen med kvistar och i mörker. Där skall det vara starka saker …

Igen en katastrof

Det gick alldeles för bra med skogsarbetet så lagen om alltings jäklighet slog till och så skar motorn på Zetorn ihop. Ibland kallas den Murphys lag men han hittade på den långt efter att den användes här hos oss. Murphy var (förstås) ingenjör och insåg snabbt att “Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet”.

Men nu var det Nisses korollarium (följdsats) som slog till: “Om det går bra så kommer nånting snart att gå sönder”. Och det gjorde det. Det var också en fortsättning på Hur dum får man vara ? för jag borde ha kollat kylarvätskan oftare. Men då den vanligen inte minskar så blir man slö. Och så visade temperaturmätaren fel. Det är tyvärr inte första gången som det händer. Då vi i slutet på 70-talet använde Zetorn att köra JF-tröskan (det var en tröska som inte hade egen motor utan skulle monteras runt en traktor) så kom det så mycket agnar mot kylaren att motorn blev överhettad. Också då visade temperaturmätaren fel.

Till all tur hade jag kört ut de stora stockarna och nästan allting från dikeslinjen. Men en lastartraktor behövs i alla fall så jag började svetsa den gamla lastarn som gav upp andan år 2011. Den har varit på verkstadslistan länge men det har alltid varit bråttom med något annat. Det vill inte bli gjort nånting förrän det är absolut nödvändigt.

Så jag fick åka efter reparationselektroder för att lappa ihop de kuggar i vridtornet som hade brustit. Det är ingen enkel reparation för belastningen är hård – speciellt som den gamla lastaren bara har en kuggstång. De nya har dubbla kuggstänger på bägge sidorna om kuggkransen så belastningen blir bara hälften så stor i dem. I alla fall så köpte jag ESABs specialelektroder 68.82 som är tillverkade just för sådana reparationer. De var oerhört dyra med ett kilopris över 200 euro men visst är de fina …

De bara fräser litet och svetsen ser alldeles proffs ut – till och med för en elektrodstekare som jag. Hoppas svetsen håller i praktiken också.

Tre avbrutna kuggar måste repareras och det gjorde jag genom att svetsa sträng på sträng med ESABs 68.82 som just är avsedd för reparation av kuggar och liknande. Den torde vara ganska seg.

Och här börjar det likna kuggar. Ett par strängar till och slipning så får vi se om lastarn börjar svänga.

Nu är det inte klart med det utan huvudbommens fäste i vridpelaren gav också efter och måste repareras. Så jag har verkstadsarbete för en tid ännu. Då lastaren en gång är sönderskruvad så tänkte jag också förnya alla slangar, dvs. ersätta de gamla krokiga och lappade rören med slangar. Samtidigt kan jag minska antalet kopplingar med hälften. På vissa linjer så fanns det åtta kopplingar mellan ventilbordet och hydraulcylindern …

Så det är verkstadsarbete ännu nån vecka misstänker jag. Zetorn har till all tur utbytbara cylinderfoder så det gäller att beställa nya och skruva isär och ihop. Och sedan står det en bil och väntar på sin tur. Visst är det roligt med verkstadspyssel men någon måtta kunde det vara …

Skogspartner.

Det sägs att man helst inte skall jobba ensam i skogen men det har jag nog gjort för det mesta, speciellt nu sen Erik kom bort. Efter att han började köra processorn brukade han komma ut till skogen vid 15-tiden då han avslutat morgonskiftet för att titta till vad jag höll på med. Oftast lastade han på det jag huggit under dagen så att jag kunde åka hem direkt efter avslutat arbete, det uppskattade jag för att svettig sätta sig i en kall traktor är ju inget vidare.

En annan “partner” som jag alltid haft med mig är motorsågen av just märket Partner för att nu följa rekommendationerna om en partner i skogen 🙂 Egentligen hade jag till och med två men den ena (reservsågen eller egentligen Eriks såg) förlorade jag i branden, den andra som jag har kvar råkade jag ha i skogen vid brandtillfället. Den har nu något år på nacken och börjar få en och annan ålderskrämpa så jag har börjat fundera på att pensionera den. Det flesta ålderskrämporna är egentligen småsaker som relativt enkelt kan repareras. Men ett problem som jag haft på sistone och som gör skogsarbetet väldigt riskfyllt är att förgasarspjället fastnar i nästan fullgasläge vid gaspådrag i liggande (fällskärs-) ställning. Man vill ju helst att sågen går ner på tomgång så att kedjan stannar när man släpper gasen. Har försökt se över förgasaren men inte hittat nåt fel men på något vis kärvar spjället, kanske kunde returfjädern spännas på något vis eller så borde hela förgasaren bytas ut. Inte en helt oöverkomlig utgift det heller förstås, men sågen börjar som sagt bli gammal så vem vet hur länge den håller.

Dom gula Partnersågarna är som sagt dom jag hållit mig till och varit relativt nöjd med, sällan har dom krånglat i övrigt. Men så har dom ju också gjorts i Sverige, men där görs dom inte längre och dom är inte heller så allmänna i handeln numera. Så därför har jag funderat på att byta märke. Funderar om bloggläsarna har några egna erfarenheter av de olika märkena som säljs idag?

Här om dagen behagade startsnöret gå av när jag kom till skogen för att påbörja dagens arbete. Naturligtvis råkade jag inte ha den insexnyckel som fordrades för att ta loss startapparaten med mig......... — Här om dagen behagade startsnöret gå av när jag kom till skogen för att påbörja dagens arbete. Naturligtvis råkade jag inte ha den insexnyckel som fordrades för att ta loss startapparaten med mig………

....... lyckligtvis råkade jag ha så pass mycket virke liggandes i skogen så att jag fick ihop ett lass att ta hem. Man vill ju ogärna komma hem tomhänt :) — ……. lyckligtvis råkade jag ha så pass mycket virke liggandes i skogen så att jag fick ihop ett lass att ta hem. Man vill ju ogärna komma hem tomhänt 🙂

Som ett barn på tivoli

Vad ska flickan med så stor lastare till i förhållande till traktor? Det finns ju en mindre modell som skulle passa bättre…

Först va de gubben som tog emot beställningen som undrade, sen var det gubbarna som monterade lastaren som funderade. När pappa sa: “- ja, hon ska lyfta upp ensilagebalar med den på hövinden och behöver lyfthöjd”, till lika pekade han på mej, där stod jag med min lilla ficklampa i handen och stirrade på alltihopa, lite likadant som ett barn gör första gången på ett tivoli. Jag beskådade lastbilen som montörerna kom med. De lyfte upp och vecklade ihop hela taket som en jätte, lättare persienn, de hade allt med sej tryckluft, kopplingar av ALLA storlekar och modeller, skruvstäd, maskiner och manickar och mojänger. Lantlolla-lotta hade ju aldrig sett något liknande, sådär “live”. Frös gjorde jag, sent va det, och jag såg antagligen inte mycket ut för världen. De va en liten känsla om att : “jajja, skyll int på oss sen när de brakar omkull” eller “jajja, spelar roll, bara vi får de här gjort så vi kommer vidare”. Men, bra jobb gjorde dom för det! 2,5 timmar tog monteringen, sen var det bara att börja köra och lyfta 🙂

Och det har jag gjort. Jonte står parkerad och valle lyfter balar 🙂 Valle startar som en ängel! Annat det, än krångelbyx som för sej själv lite på sidan av under tak, och väntar på vår och jobb.

Lyfter upp ensilage bal — Lyfter upp ensilagebal

Men jo, det kommer man inte ifrån, lite raj raj blir det med en boll upp över öronen. Man skall absolut inte köra i några större, sneda, lutningar eller vinda på så rysligt när man har en boll högt i skyn. Att jag skulle välta med en traktor är väl inte omöjligt, men osannolikt. Jag avskyr när det lutar det minsta och är så rädd att allt ska stjälpa om jag har lastaren mer än 20cm ovan jord, så jag lyfter aldrig mer än jag måste, och kör aldrig med hög lastare. Men lyfta balar går bra. Vikt i bakändan, en boll i kilpi-klyven, så hålls baken ner och så står man stadigt på rak, plan, gjuten mark och lyfter rakt, fram och så upp på kanten. Sen puttar man in balarna lite så de inte kommer nerdruttande. På bilden ser det kanske ut som om balarna skulle kunna drutta ner rakt på fåren, så är inte fallet, alla fåren befinner sej under vindtaket. Det här går hur bra som helst, men när sommaren kommer och man inte kan ha en boll hängandes i kilpin vart än man ska och lyfta bör jag hitta på någon smidig tyngd att sätta på bakänden så den hålls där den är tänkt, det vill säga med två bakdäck, med markkontakt.

Fint vinterväder

Ibland kan man inte klaga (hur man än skulle vilja). Nu är vädret i det närmaste perfekt för skogsarbete. Ingen snö på länge och -15 grader (bara -8 på dagen). Vintervägarna är hårda och bra och jag har börjat köra ut stockar. I dag kunde man riktigt njuta av vädret och skogsarbetet. Inga södernresor kan vara bättre än det här.

Det blev litet avbrott då svängmekanismen på lastaren slutade fungera. Det var i princip kvickt ordnat men då traktor och lastare var varma inne i verkstaden så fixade jag en hel del annat som blivit uppskjutet alldeles för länge. Bakrutan var viktig för det har varit usel sikt vid lastning och det kan vara direkt farligt. Polykarbonatskivan visade sej vara utmärkt. Den är klar som glas men ändå böjlig vilket var bra för hydraularmarna skulle ha spräckt glas genast då jag startade traktorn. Nu ser jag fötterna på lastaren och dessutom lamporna till elventilerna. På bilden syns polykarbonatskivan inte alls – och det är så det skall vara (nåja, då den blir smutsig så syns den nog).

En sak som retat mej länge var knapparna till elventilerna (de gula små och runda). De är svåra att använda med handskar eftersom det händer allt möjligt då man i misstag snuddar vid dem. Värst var knapparna till stödbenen bakom spakarna så jag lödde loss ledningarna och byggde en skild låda (med stora gröna och röda knappar). Materialet var billigt på Biltema. Tryckknapparna är tyvärr av dålig kvalitet så det kan hända att jag måste byta dem – men de får vara tills de går sönder. En fördel med de nya knapparna att man nu kan sänka och lyfta bägge stödbenen med en hand.

Och så var det nödvändigt att montera lampor framåt. I skogen är de vanliga strålkastarna för lågt så jag köpte lysdiodlampor (LED) och monterade i takkanten ovanför vindrutan. Priset var tufft – tio gånger högre än gammaldags arbetslampor – men hållbarheten borde vara tio gånger längre också. Numera börjar arbetslampor med lysdioder vara helt användbara – jag är riktigt nöjd med de här. Och ändå är de bara 15 och 10 W vilket betyder avsevärd inbesparing på strömsidan.

Men för att få lamporna inkopplade måste jag bygga en ny central i hytten. Den behövdes också till den nya fläkten och för uttag till lastarens elventiler samt till radiostyrningen av vinschen. Det är ingen vacker konstruktion – men stark och torde fylla sin funktion. Där finns två dragströmbrytare för lysdiodlamporna och fläkten, tre säkringar och två uttag.

Och så satte jag ett gummi runt svängpelaren för att hindra vatten att rinna in i oljebadet för svängkuggarna. Jag fick svar från Farma att det numera finns en plåt som skall hindra vatten att rinna in – men jag tror mera på gummi (tack till Matts för idén). Gummiremsan är fastspänd med en stor (200 mm) slangklämmare.

Nåja, “int ein daa uutan förlustär” (inte en dag utan förluster) som förra bisin sa. I dag började en hydraulslang läcka vid gripen så det blev litet avbrott i stockkörandet. I stället tog jag stora Zetorn och körde spår. Det hade nämligen snöat litet och redan ett par cm lös nysnö isolerar en hel del. Så man måste packa till den. Och så började jag fälla granar igen.

På kvällen blev det fliskörning. Det går åt ungefär en liten skopa per dag – kanske en halv kubik. Sådant kan man sköta på kvällen fastän det är mörkt. I kväll var det i alla fall ett strålande månsken – nästan bättre än de mulna dagarna i december. Man blev riktigt lyrisk och tänkte som Jeremias i Tröstlösa: “En borde inte sova då natta faller på …” (skrivet av Levi Rickson 1915 på närkesmål). Tur att man inte bor i en stad.