Maskiner – Sida 18 – Bondbloggen

Den sårbara tekniken

Igår hände då det som vi varit rädda för; roboten fick ett sådant fel att den stod stilla många timmar. Men tack vare bra service så fick vi igen igång roboten på kvällen.

Ett 7 timmar långt uppehåll mellan mjölkningarna är ingenting om man mjölkar två gånger om dagen. Men har man en robot som mjölkar hela tiden så blir det nog problem med ett så långt uppehåll, för trots att roboten mjölkar hela tiden, så tar den ju bara en ko åt gången. Listan på omjölkade kor växte förstås hela tiden och en ko som är lågt i rangen kan få vänta många timmar på att få bli mjölkad också efter att roboten kommit igång igen.

Med tanke på detta och för att undvika problem med juverhälsan bestämde vi oss för att starta den gamla mjölkstationen. På så vis kunde vi mjölka alla på kvällen och därmed kunde både vi och korna sova lite bättre på natten. Skulle vi inte ha gjort detta, hade jag haft emot mig en hel brass med stinda juver då jag gick ner till ladugården i morse. Visserligen blev det lite “dubbelmjölkning” eftersom roboten ju inte “visste” att korna var mjölkade utan den mjölkade dem anefter som de gick in till roboten. Men vi räknade med att detta är ett mindre problem än för fulla juver.

Jag måste nog säga att det var riktigt roligt att igen få mjölka på riktigt. Vi mjölkar nog behandlingskor och nykalvade i spann (de går alltså inte till roboten), men hela besättningen har jag inte mjölkat sen 11 juli. Visserligen kunde väl omständigheterna ha varit lite annorlunda, men bra gick det och korna verkade inte heller ta någon större stress över de lite annorlunda omständigheterna. Vetskapen om att jag inte heller behövde stiga upp halv 5 följande morgon gjorde inte saken direkt värre! 🙂

Tacka vet jag det att vi var så smarta att vi lämnade stationen så gott som intakt. En plats mindre har vi nu då robotens vacumpump står där, men förövrigt är stationen orörd. Det var just med tanke på dylika situationer som vi lämnade den och i ärlighetens namn har den nog inget värde hos någon annan heller. Den är så gammal att ingen heller skulle vilja ha den och med tanke på var vi bor så bara måste vi ha ett reservsystem så att vi säkert får korna mjölkat om och när det blir tekniska strul med roboten.

Nervsläpp!

Snön ja, historierna om den fortsätter även om det varit barmark och +8 grader flera dagar. Men då, när det var snö, och jag sku ha igång Jonte sa han bara “bjum bjum bjum”. Jag förklarade vänligt men bestämt för honom att det är ju ändå bara tre grader kallt och jag orkar bannes inte med något sånthär marras och bla bla bla… Men nehej, bjjuuuummm-stop. Det var allt vad jag fick ur honom den dagen.

Men va sku jag ha honom till då? Balar hade jag lyft upp på vinden. Jo, jag hade tänkt mej att köra ner en bal till åkern åt tackorna före jag skulle fara över till Geta en sväng. Då skulle pappa, som är fåraherde när jag är borta, inte behöva fundera på det gänget i alla fall, men nu startade inte jonteskrället. Inte för att jag blev det minsta förvånad….

Hur som helst, en boll behövde jag, och det skulle jag också se till att få dit! Alternativen var ju fler, så någon nöd var det egentligen inte, men lite småkorkad var jag att jag började på med det sent på eftermiddagen och följande dag skulle vi packa oss iväg Mathias och jag. Så tid hade jag inte i överflöd. Mörker, balar, får, barn och mina dåliga nerver är inte en bra kombination helt enkelt. Så jag flög på närmaste, första, bästa lösning – Valle var närmast och fick den stora äran. Han startade som vad som helst. Ramen för redskap hade jag i frontlyften. Först tänkte jag att jag skulle flytta den och sätta den på hydraularmarna istället, men lat som jag var, (och snött med tid) så tänkte jag att månne int att den ska kunna lyfta upp bollen så pass mycket att det går bra ändå. Vad ska den annars va till den där frontlyften om den inte används…

Den vill liksom va lite lång i nosen med en vanlig tryckstång och någon kortare har jag inte gett mej på. Jag byngslade på “sockertången”, greppade en boll så långt ner det gick, och se joo-o, nog lättade den med kanske 5-7cm ovan jord… Det är inte det att den inte skulle orka, det är det att med redskap i nosen och för lång tryckstång så lutar hela alltihopa rejält framåt…

Men, att komma med bollen dit jag skulle ha den var ju inte direkt en färd på autobahn. Upp och ner, sten, rötter och diverse skulle passeras. Jag backade. Då kom i alla fall bollen eftersläpandes och hörtade inte upp som den antagligen skulle ha gjort om jag kört framåt. Men direkt nöjd var jag inte när jag kommit släpandes, backandes tillbaka.

Jag svor och funderade en liten stund för mej själv. Sen bestämde jag mej. En lastare… OCH DE NU!

Reservdelspriser.

Kalle beskrev tydligt hur svårt det är med reservdelar numera. Har ett par exempel på hur huvudlöst det kan vara som jag väljer att beskriva i ett eget inlägg. Exemplen är nåt år tillbaka så några euron kan uppgifterna kasta då jag nu inte har kvittorna tillhanda.

För några år sen brast gasvajern till fotgasen på Samen, och naturligtvis på en fredag 🙁 Ringde och beställde en ny nästan omgående trots att det meddelades att det rörde sig om en utgift på 165 euro. Med hjärtklappning över de påkomna utgifterna körde jag i alla fall vidare med hjälp av handgasen den dagen. Följande dag tyckte jag att det var så pass besvärligt att köra utan fotgas så jag beslöt att se om inte en provisorisk reparation skulle gå att göra, det skulle ju i alla fall ta några dagar innan den nya vajern skulle komma. Sagt och gjort så demonterade jag vajern och tyckte att den inte var så märkvärdig. Rotade lite i sonens kvarlämnade mopeddelar och hittade rester av en gasvajer till Tiger Aquan som var av lämplig längd. På andra ändan satt en kula som jag inte kunde flytta från den gamla vajern men i dotterns smyckesskrin hittade jag en pärla med hål i som var av lämplig storlek, den lödde jag fast och VOILA så hade jag en hel vajer. Totalkostnad för reparation blev två timmar arbetstid (enligt lönsamhetsbokföringen låg timlönen på knappa 3 euro då när det begav sig), lite el och tenn till lödningen, vajern och pärlan har jag inte ännu fått nån faktura på. Originalvajern avbeställdes omgående och den provisoriska reparationsvajern den håller än 🙂

Följande exempel är en trilskande termostat till luftkonditioneringen i hytten på Samen. Frågade traktormontören vad en dylik skulle gå lös på, ca 185 euro blev svaret. Han såg väl hur blek jag blev så han tillade snabbt att det borde gå att använda termostat från ett kylskåp vilket torde vara billigare. Vid nästa stadsresa passade jag på att fråga hushållsmaskinservicen vad termostatet skulle kosta och om det fanns på lager. Joo, termostat fanns nog för ca 32 euro men jag borde ta reda på inom vilka temperaturer det skall gå att reglera. När jag kom hem plockade jag ut termostatet men fann inga noteringar om regleringsområdet men i övrigt fanns det en hel del siffror på höljet. Prövade att knacka in siffrorna i “internätet” och hamnade hos en reservdelsförsäljare i England. Priset i pund motsvarade ca 23-24 euro + fraktkostnad. Sände ett mail och beställde men fick till svar att dom ville ha betalt i förskott. Lite försiktig är man ju med att lämna ut kreditkortsuppgifterna men företaget verkade trovärdigt och summan var ju överkomlig så jag tyckte det var värt att ta risken. 3 dagar senare låg ett litet paket i postlådan, fraktkostnaden beståd av ett porto på ca 7 euro! Totalkostnaden för denna reparation rörde sig också om ca 2 timmar arbete, lite surftid på nätet och knappa 30 euro för termostatet inklusive frakt.

Hur man resonerar vid prissättnignen på märkesreservdelarna förstår jag inte……. Tilläggas kan också att samma dag som paketet kom från England fick jag ett motsvarande paket från Närpes, portot på paketet från Närpes gick lös på 13;50 alltså nästan dubbelt högre än på paketet från England så det verkar nåt lurt med prissättningen hos posten också!

Som ytterligare grädde på moset besparades jag säkert ett antal resor till reservdelsförsäljningen också för knappast hade jag fått rätt termostat första gången.

En olycka kommer sällan

ensam. Först gick bakrutan på stora Zetorn i tusen bitar (rent bokstavligt) och jag hann inte köra många varv med tallriksharven så tappade jag en mutter. Ingen stor sak tycker man men det var en engelsk harv och de eländiga typerna använder gammaldags tums muttrar. Jag har en massa skruvar och muttrar i lager men bara metriska. Så det var bara att hoppa i bilen och köra tvåhundra kilometer till Ring III för att köpa en ny mutter för 1:90. Hela den dagen gick förstås förlorad nu då det mörknar så tidigt.

Då jag skulle skruva fast muttern så såg jag att framringen var flat. Nästa dag blev det att skruva loss framhjulet och åka och byta till ny ring. Litet hann jag köra – mest för att se vad som nu skulle gå sönder. Lustigt nog gick det bra och jag kan i morgon börja dagen med maskiner som borde fungera.

Ibland undrar man när man egentligen hinner få något arbete gjort men varje år har det blivit klart i alla fall – om än haltande och med mycket tid i verkstaden. Maskinerna skulle sällan gå sönder om man bara lät dem stå oanvända förstås.

Sedan gör ju stora maskiner en hel del arbete på kort tid. Tallriksharven efter stora Zetorn kör jag nästan på vägväxeln så det går undan. Efter frosten gick det riktigt bra för det vara torrare och ingen lera fastnade på tallrikarna. Det allra värsta är lera som kittar fast i allting och blandad med halm så blir den som sten. Förra hösten var eländig i den meningen – mycket värre än i år.

Så gick det också snabbt att byta ringen – medan jag väntade. Jag har i tiderna bytt ring för hand med ringjärn och det var ett besvärligt arbete som man ibland fick göra om då innerslangen gick sönder vid monteringen. De nuvarande maskinerna gör ringbytet enkelt. Räkningen på 770 euro var inte så trevlig men jag visste redan då jag köpte traktorn att ett ringbyte var nära. Traktorn hade stått ute året runt och ringarna var fulla med torrsprickor.

Jag var också nöjd med frontlastaren på den stora Zetorn. Den har dubbelverkande cylindrar så det var bara att lyfta upp framaxeln och skruva loss hjulet. Inget bråk med domkrafter och stubbar och blankor.

Så det var en riktigt vanlig dag sist och slutligen.

Trippelmontage och Födelsedag

Lillvalle ser riktigt tuff ut med sina 10 tossor…

Det var enda möjligheten för att få kålhäckarna från åkern…

Det här är kållandet. Det ser grönt ut, nästan så man skulle tro att all kål är kvar, men så är inte fallet. Det finns dock kvar en liten ruta kål. Det höll inte att gå där när de skar in kålen, så det måste de lämna, men rutan är inte så stor, skulle kanske ha kommit 3-4 häckar kål därifrån, skulle också ha varit en putsad pall, men när man inte kommer dit ens med stövlar, så vad göra… Bara att köra hem de överblivna häckarna.

Hipp hipp hurra! Det är Storvalles födelsedag!

Imorgon, för 10 år sedan, fick Mats hem sin “Storvalle”. Den var sprojlans ny direkt från fabriken. Dagen var stor och fylld av glädje. Jag var inte med på den tiden, men jag har hört historier om det… Sin första egna traktor köpte han begagnad som 19åring, men före det hade han kört traktor med morfar på Dånö ända sedan han var så stor att han var kapabel att få ner pedalerna. Mats har i alla tider varit djupt intresserad av traktorer. Historierna om när han som liten kläpp blev dragen i pulka till dagmamma eller dagis och höll frågesport med sin mamma om vems hjulspår som fanns i snön längsmed vägen hör till de bättre. Eller som när han som lite äldre cyklade runt till alla firmor i stan som kunde tänka sej ha en traktor på backen och kanske någon broschyr inne på hyllan som man fick ta med sej hem och studera. Mats är nämligen uppväxt i Mariehamn, men så fort han kom ur skolan hägrade mormor och morfars jordbruk i Geta – paradiset fyllt av blod, svett och tårar 😉 Ni bönder, ni vet, endel föds med jordbrukaryrket i ryggmärgen och älskar det mer än någonting annat. Att satsa och köpa sej ny traktor vid en ålder av 23 är inget man gör om man inte är född med olja i ådrorna.

Sedan den dagen har det varit många turer med den traktorn… Den har varit mattes allt i allo och fått kämpa många dagar i både lera och snö. Grattis Valle!

Hopplöst projekt?

Nu efter frosten har marken torkat upp något, eller rättare sagt jorden släpper lite bättre från rötterna. I gengäld så har blasten blivit svagare och svårare att greppa så inte vill det bli till något med skörden. Tiden går och det börjar kännas alltmer hopplöst att få morötterna skördade. Blasten är ändå inte såå dålig men lånemaskin, som jag är oerhört tacksam för att ha tillgång till, klarar inte av uppgiften när det blir så här besvärligt. Min maskin som förstördes i branden borde nog ha klarat det lite bättre och jag har ju planerat att skaffa en ny men då försäkringsbolaget inte ämnar betala mer än en knapp tredjedel av kostnaden så har det inte varit möjligt att investera. Det är ju ändå en utgift motsvarande en bättre personbil det är frågan om.

Så skrev jag förra veckan……. sen tog John Blund över och när jag ett par dagar senare skulle fortsätta med inlägget hade något hänt med bondbloggen så att “trafiken” blivit så långsam att nedladdning av bildmaterial tog en evighet, tröttnade på att vänta så det blev inget inlägg då heller. Nu efter kommunalvalet verkar ordningen vara återställd så jag gör ett nytt försök…….

WP_001523 — Blasten håller förvånansvärt bra trots den sena skörden men tyngden från jorden som degar fast vill dra rötterna ur lyftremmarna.

WP_001518 — Kanske borde man bli keramiker i stället…..

WP_001543 — I två dagar löpte upptagningen någorlunda men sen slog vintern till, hur det nu blir med fortsättning av skörden återstår att se.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA — Sätter in en arkivbild som exempel på hur det brukar se ut när vi skördar 🙂

Lök

Lökskörden har vi nästan klar, återstår ca tusen kilo men dom kilorna blir väl nog antagligen kvar på fältet då vi hade kallare än minus tio grader natten till söndag. Snötäcket på ett par centimeter räcker knappast till för att skydda löken.

WP_001506 — Barnbarnen förstod också att nu måste alla hjälpa till då solen för en gångs skull visade sig. Tack vare deras hjälp fick vi rödlöken skördad 🙂

????????????????. — Men vad gäller gullöken räckte tiden inte riktigt till, ett par tre timmar till hade vi behövt för att få den klar.

Pumpor

Under veckoslutet höll temperaturen sig mest på minussidan så några tankar på skörd behövde man inte ha, passade på att tömma växthusets värmesystem på vatten och lite pumpor gick det också åt när det nu är tid inne för att skära ut “griinagåbbar”.