Tröska nu igen?!

Så får den vila igen 363 dagar…

Planen är att den kanske skall få lite understödande hjälp en dag, någon gång före den dagen den åter skall igång. Den används alltså en gång, en dag, om året och startar den blir jag lika förvånad, glad och vettskrämd varje gång… år.

I år var det som vanligt lite lirkande med att få igång den. tryck tryck tryck, knarr knarr knarr… näj, den ville inte alls, men så mitt i allt började det ryka om den, fyhujedamej! Jag skuttade iväg efter valle och så drog vi ut den, inget hände, men det är ändå trevligare, om det lite vill ryka om den, att den står ute och inte inne i hallen… Det var lite kablar som inte trivdes med placeringen – det var därför som det lite rykte, pappa klättrade upp tillbaka och började försöka starta den igen. Tryck tryck tryck tryck… Startmotorn lever sin egen värld… Jag stod precis intill och hörde på det där knarkeklonkande och så mitt i allt vrålade den till!!! Jag hoppade lika högt som kalle anka brukar göra när någon smäller av en papperspåse bakom ryggen på han!

Men hurra hurra! Segern var vår! Än en gång hade den lilla rackaren vaknat till liv efter 364 dagar sedan den senast skenade runt hemåkern på Ytterholm 🙂 Fort drog jag löst draglinan som ännu satt fast i Valle. Och så bar det iväg!

 

Sampo 30

Som ett litet skållat troll skenar den runt och samlar havre! Min egna lilla tröska 🙂 Säger som mössen i Askungen, “Söt, men inte ny”… Men den duger bra till den lilla ha havre jag skall ha åt fåren.

Egentligen skulle jag inte behövt odla någon havre i år, har kvar så mycket från ifjol… Men det kan vara bra att ha lite extra i reserv, och så är det tacksamt med lite ombyte i växtföljden. Och så halmen, i år var jag nästan mer ute efter halmen än själva havren! Halm är nog det bästa strömaterialet som finns åt får om man frågar mej 🙂 Och att ha egen halm är så mycket lättare än att köpa och transportera och allt vad det innebär…

Nu är havren på torkning, halmen är bärgad och de utlovas en skvätt regn tills imorgon… igen…

 

 

AJ! och torrhö!

Aj, så illa det kan gå… 🙁

pärlans skorsstenJag skulle stränga hö och så mitt i allt kroknade pipan och föll ner… aj aj aj… Men, inte första gången…. frågan är nu bara om pärlan ska få en ny eller om den skall svetsas fast. Pärlan utan pipa ser lite halt ut…

pärlanNåja… Jag hade bara några 100m kvar att stränga så va det klart, så jag behövde inte sitta hela dagen i avgaserna…

Men hö har jag tagit. Jag slog på onsdag morgon, svängde det på torsdagen och då utlovades det vackert väder bara värre… men på fredag var det annat, då hade det mitt i allt dykt upp regndroppar på kartan över lördagen och jag fick bråttom som bara den att få höet svängt, balmaskinen ut, strängat och balat. Det var bara grannasåkern som låg omkull som jag tänkt ta torrhö på så skulle det ha regnat bort skulle inte katastrofen vara total, men nog är det så mycket roligare om man får in höet oiregnat…

Myslaget torrhö

Och det lyckades!

Men, det skulle nog ha varit kämpigt om jag inte fått hjälp av Alice och hennes sambo Tommy. Jag balade, Alice körde Jonte och Tommy kastade upp balar på vagnen. Efter ett tag kom pappa och fortsatte bala så jag kunde vara på vagnen och rada balarna. Det blev ett ordentligt lass på Tuhtin och ett litet lass på velsan. Lassen backades in under tak i fårhuset och så var det natten. Följande morgon kom det 10mm regn.

hölassTorrhö brukar jag alltid vilja ha lite. Inte så stora mängder, men några 100 balar är bra att ha. Höet var nu inte riktigt så 100% torrt som jag skulle ha velat ha det, men när regn mitt i allt utlovades så var det att bala in det. Skulle det ha varit en dag ute till skulle det ha varit perfekt. Visst var stordelen av balarna snudd på perfekta, men balarna längsmed skogskanten var rätt tunga, men inget omöjligt. Jag saltar dem ordentligt så håller de nog.

Åkern där jag slog torrhöet på är samma åker som jag i början av juni tog ensilage på, och gräset var riktigt fint och passligt att ta torrhö på nu. Jag har aldrig förut gjort så, men hittills har det varit ett vällyckat litet experiment. Jag undrade om det skulle dagga för mycket att man inte skulle få in det ordentligt torrt därför, men inte verkar det vara några problem med det, bara det inte skulle komma så hiskeligt med regn hela tiden…

Under kaparn…

Kaparn, den där man använder när man rappar omkull gräs med  ..  … Slåtterkross heter det!

Hurra då, lite regn nu också, som om det inte vore tillräckligt treeeevligt ändå här i lervällingen och blodbadet…

Nej, det är inte så farligt som det låter, orden var mina när jag efter en god stunds bökande under slåtterkrossen, äntligen fick löst den ena “sliraren” på slåtterkrossen.

Slåtterkrossen “Slirarena” är dom som ligger längst ner och slirar mot marken. Dom tar emot de värsta smällarna när man kör i sten, här på bilden hänger den ena lite löst längst till vänster. Men såhär ser den ut där under, slåtterkrossen. Ingen ny grunka, den har en hel del år på nacken, men med lite det ena som det anda i “förstahjälp” så håller den ännu. De maskiner som man kan åtgärda felen med hammare, skiftnyckel, svets, ståltråd och lite nya delar nångång är de bästa och brukar få vara med tills de blir så slut att det inte går att svetsa på, eller byta ut delar i för att det man skall svetsa fast i, eller skruva fast delen i, inte håller. DÅ är det dags att söka något annat, men tills dess får det va, om det är bra vill säga. Att byta en maskin för att den är omodärn är inget jag varken behöver eller förstår

Jag började med att tvätta den så att man skulle hitta bultskallarna, det tillredde en härlig sörja under maskinen när man började böka i det med både stövlar, knän och händer. Det var liksom inte direkt torrt från förut heller… Alternativa platser till att skruva på är inte så många, visserligen skulle jag ha kunnat backa in slåtterkrossen in i fårhuset, där jag tömt bort fårskiten, men så är ju frågan den, vill man kräla omkring i lersörja eller i halvbrunnen småfuktig fårskit?

Någon verkstadshall har jag inte ännu, men efter idag vandrade den några pinnhål uppåt i den oändligt långa lista över “saker jag vill ha”.

Nåja, efter att ha fått löst den ena sliraren, som verkligen inte heter “slirare” utan någonting helt annat vacker och fackterm-aktigt, så var jag både genomsur av svett, vatten och lervälling. Lite blod hade jag också lyckats få fram ur knogarna och humöret toppades när jag kröp fram under krossen för att tvätta lite muttrar och bultar, och inte tänkte mej för när jag steg upp, utan slog huvudet i järnet som normalt håller upp gardinet. Ja, alltså, tror väl inte det heter gardin på en slåtterkross utan någonting helt annat …Hur som helst så menar jag den där skyddspressugrejsen som ska hänga framför balken, som för länge sedan försvann efter att pappa hade någon remont på krossen…

Humöret var som sagt på topp och så började det då regna som grädde på moset. Min glädje över vatten från skyn är ungefär som en semesterfirares…

Slirare två satt liksom den första – som berget.! Bultar som aldrig varit löstagna, utan välåtskruvade med alla sorters låsbrickor som finns i en välsorterad järnhandel, och muttrar med gummitrissor och dessutom fastrostade, satt bra fast. Men skam den som ger sej sade jag högt för mej själv, varpå jag åter tvättade händerna rena från sörja och tog ny sats.

KLABANG och AJJJ!!!   ¤¤&%#”¤#/&#¤…..

Att slinta med spärrskaftet, eller nyckel när man drar för kung och fosterland, tar i ända ifrån tårna och till lika som man spjärnar emot med foten på balken, har en totalhöjd av ca 70cm, måste se roligt ut!

Jag slo mej, någonting kopiöst, men till lika kan jag ju konstatera att det måste ha sett roligt ut där jag stod som en märla, smutsig som en nyrullad gris, med foten i spjärn. Skrattar gör jag mellan visorna av barnförbjudna ord. Men en bult släppte igen… och så höll jag på, tills alla 6 bultarna var lösa och därmed också slirarena.

Söndrig slåtterkross

Svetsad förut och nu snart igen, för en som är obekant med liknande grejjer kan jag säga att det verkligen inte ska gapa sådär i högra änden. Orsaken till att det blivit sådär är att det antagligen har smällt lite för mycket i någon sten eller liknande…

svetsjobb

Lös! Hurra! Segern är min, 1-0 till mej 🙂 glädjen över att fixa någonting själv är ganska stor ibland 🙂 Men nu blev det värre, den lilla biten som ligger lös till höger, med ett hål i, skall svetsas fast. För kunnas skull skulle jag kunna byngsla dit den och antagligen nog också få fast den, men, jag känner mej själv och vet att jag med stor sannolikhet skulle få göra om hela proceduren efter ett litet tag. Så vad göra då, jo, man ringer pappa. Han har svetsat i hela sitt liv när det behövts, och kan med van hand också snabbt få svetsat dessa två hakor på slirarena. Det heter antagligen inte hakor… bla bla bla… för att förstå vad jag menar måste man ibland ha fantasi som sträcker sej långt utanför det vanliga. Pappa förstod med en gång vad jag menade när jag ringde och frågade om han “kunde svetsa fast dom där hakona under krossen som håller slirarena” ? Men så är han van att höra när jag ringer och reder ut det ena problemet efter det andra med värsta kodspråket.

Men nu är det ju så, att de ska tillbaka också… Antar att jag har kvällen bärgad, eller kanske jag väntar att regnet ger sej och att lervällingen och kläderna torkar lite…

 

Hovkrats……..

…… för däck, finns dylika att få tag på?

När nu regnperioden har inletts blir det återigen problem med jord som dras upp på landsvägen när man lämnar åkern. Grönsaksskörden pågår nästan dagligen oberoende av väder och speciellt när de första regnen kommer vill jorden gärna kleta sig fast på stövlar och däck. Stövlarna är det ju lite lättare att få rena men däcken på traktorer och släpvagnar är otroligt svåra att få rensade, dessutom är det väldigt tidsödande. Oberoende av hur man bär sig åt vill mer eller mindre av den värdefulla matjorden följa med upp på vägen och där hör den ju inte hemma. Det kan ju i värsta fall förorsaka en olycka om det blir alltför kletigt på vägen, som motorist vet man hur litet det behövs för att det skall bli känsligt. Jag har nämligen under lättviktartiden vurpat en gång på grund av sörja i en vägkorsning, den gången var det vägverket självt som i samband med saltning av en anslutande grusväg dragit upp saltblandad lera på asfalten. Eftersom vurpan skedde i tätbebyggt område var farten inte högre än en 50-60 km i timmen och förutom ett skamfilat självförtroende föranledde vurpan mest lite småskråmor och en söndrig blinkers på hojen.

Kommer jord och lera upp på vägen så finns inte mycket annat att göra än att på något vis få bort den, helst så fort som möjligt innan den körs fast. På belagd väg är det lite lättare att få bort jorden men på ojämn grusväg är det allt annat än lätt.

Redskap som jag testat är:

traktorns frontlastarskopa – fungerar bra på belagd väg men lite besvärligt om du inte har en ledig traktor för ändamålet

snöskotta – fungerar också bra på belagd väg speciellt om det inte är så våldsamma mängder

spade och borste – kan vara tidsödande om det är längre sträckor att putsa

gummiskrapa – det enda som jag tycker fungerar tillfredställande på grusväg om det inte är alltför stora mängder och du hinner få bort jorden innan den körs fast

Drömmen vore ju att ha en kompaktlastare eller dylikt utrustad med gummibeklätt schaktbladsbett parkerad vid åkerkanten. Kanske har bloggläsarna tips på hur man enkelt och billigt får bort jorden från vägen? Samtidigt vill jag be om överseende för olägenheterna från medtrafikanterna, man drar ju inte upp värdefull jord på vägen med flit och det är allt annat än lätt att få däcken rena och ibland rör det sig om åtskilliga lass per dag. Undrar också om det rekommenderas att man placerar ut varningstriangel eller märket för hal vägbana tills man får vägen putsad?

Kylda plantor.

Som jag nämnt i ett par tidigare inlägg så har problemen med axelbrottet på hydraulmotorn lett till att planteringarna inte helt kunnat utföras enligt odlingsplan. Plantorna växer dock vidare trots att det inte går att plantera så vad gör man då? Sallatsplantorna växer ju snabbt och är maskinellt planteringsbara endast några dagar får man inte dem  jorden på den tiden så är det bara att slänga dem om man inte planterar för hand eller får tillväxten stoppad på något vis. Att hålla plantorna torra eller höja ledningstalet i bevattningsvattnet kan till en viss del begränsa tillväxten men för att bromsa plantorna under längre tid utan att äventyra deras hälsa behövs andra metoder. Jag brukar helt enkelt flytta in plantorna i kylrummet och då blir det som en enda lång kall natt för dem och plantornas tillväxt stannar upp. Metoden har jag också tidigare tillämpat till exempel vid regnperioder eller då åkern inte annars varit planteringsbar. Vet inte om metoden kan rekommenderas för alla växter men för sallat verkar det fungera i alla fall.

 

Plantor på kylning i väntan på plantering.

 

Planteringsmaskinen är nu igång igen men med drivning på tre hjul i stället för fyra. Jag var lite osäker på om den alls skulle röra på sig med en motor utan drivning eller om all kraft skulle försvinna via den “spinnande” hydraulmotorn. Maskin har dock dubbla hydraulpumpar och drivs så vitt jag med mina blott elementära hydraulikkunskaper förstår som 2 + 2 hjulsdriven. En massa slangar går dock mellan de båda pumparna så någon form av synkronisering mellan pumparna verkar finnas. Föröskte via importören få lite uppgifter från tillverkaren om motorn och om det var riskfritt att köra med drivning på 3 hjul. Tyvärr så fick jag just ingen hjälp därifrån, tack vare bloggläsarna fick jag i alla fall motorn identifierad och när planteringsmaskinstilverkaren inte verkade få klart om de hade möjlighet att leverera motorn som reservdel så beställde jag ny motor via en lokal hydraulikaffär. Tyvärr meddelades att leveranstiden är 3 veckor och så länge kunde jag ju inte vänta med planteringarna. Så det blev att chansa på att maskin skulle röra sig framåt med 3 motorer. Hittade ett passande hjulnav på en av de brända maskinerna  som jag kunde reparera och förse med en fläns från den lokala verkstaden så att hjulet temporärt kunde fås på plats. Och faktiskt så fungerar maskin så pass att vi kan fortsätta med planterandet. Lite av vridmomentet verkar vara borta, motorerna “tuggar” lite när det börjar gå tyngre och farten varierar lite mera beroende på om det går uppför eller nerför, men vi kommer framåt i alla fall 🙂

Hjulnavet från en brunnen maskin passade planteringsmaskinens fälg, reparerades och försågs med fläns för montering.

 

Den söndriga motorn bands fast och får nu snurra fritt bäst den vill tills ny erhålls.

 

 

Maskinen står åter på fyra hjul 🙂

 

 

Midsommar nu igen…

Så var det midsommar på Dånö igen. Tänk så fort ett år springer iväg…

Inför den stora dagen försöker man få undan alla eftersläntrande jobb, midsommaren är som en milstolpe och tid räknas i “före” och “efter”. Bland annat som att den sista lilla potatisen som ännu varit osatt, har med milt våld knåpats ner i marken midsommarsveckan, här kör Mats vän och kollega, Krister med sin stensträngläggare i Mats blivande potatisland…

StensträngläggareStensträngläggaren är en manick som enkelt sagt tar upp jorden man tidigare kört upp i “tvåpotatisradersbäddar” med en speciell kupplog,  sedan sållas stenar och kokor ut med stensträngläggaren som lägger dem mellan raderna, så att det bara blir fin lucker jord att sätta potatisen i. Den satte sedan Mats med Kristers fyrradiga grimmesättare som passar precis i måtten till alla de andra grejerna. Jag kom mej inte att få någon bild på sättandet, jag stod nämligen och trampade ner potatisen i maskinen… Tiden har sprungit iväg, och potatisen går det inte att berätta för att den inte får skjuta groddar, så med 10cm långa groddar stockar det sej en hel del i maskinen och då är det bra att ha någon att stå och trampa och se till att potatisen inte stockar sej alltför mycket bland alla groddar som lägger sej i vägen. Men dit kom potatisen, bättre sent än aldrig sägs det och det är nog bara det man får tänka på nu, för sent blev det. 50mm regn kastade käppar i hjulen för den som inte hade ner grödorna, när det kom för några veckor sedan, och då är det inget man kan göra åt, bara att vänta att det torkar så att man kan börja köra och sedan fortsätta.

Inför den stora dagen rustas det i varje kojja… Städa, damma, sopa, sota… Ja, i alla fall på den Åländska sidan av skiftet 😉

Men det är inte bara inomhus det rustas midsommarfint, även vägarna på Dånö får sej en avhyvling…

Mats vägsladd

Mats sköter hyvlande av vägarna på Dånö, det brukar främst bli sent om kvällarna, här på bilden är klockan närmare 12 på natten, men ljust som på dagen är det för det…

Och så blev midsommar afton, stång efter stång reses och folk kommer bokstavligen från när och fjärran för att se på skådespelet. Ålänningar, fastfinländare, svenskar, några kanadensare siktades och vem vet varifrån alla kommer för att blandas i en salig soppa.

Först såg vi stången uppe vid Geta ungdoms lokal resas, fioler, kranståg, tal, kaffeservering och allt som hör till…

midsommarstången vid furulund

Sedan blev det att fara hem och njuta av allehanda närproducerade produkter, fisk från norrhavet, förädlat av grannen, potatis från Gräggnäs och åca-smör, mer behöver man inte 🙂 Någon liten sillbit från långtbortifrån skall väl erkännas att också slank ner… 😉

Sedan var det dags för Dånös egen stång. Inga kronor och grannlåter här, utan här pryds stången med blommor och blader. Efter att stången rests blev det dans och sång och allmän folksamling med prat, skratt och stoj. Helt sådär som det brukar. Alla umgås och har trevligt, unga, gamla, chefer, torpare, kändisar, knegare i en salig soppa och alla trivs och alla drar alla över samma kam.

Dånö midsommarstång

Men även den dagen blev till kväll och natt, i lugn och stilla takt och dagen därpå förflöt ungefär som den brukar. En skillnad från tidigare år var att gudstjänsten som brukar hållas utanför Dånö museum i det gröna, fick lov att flytta in i ett båthus, regnet skvalade på ganska bra den dagen och det är ju inte så tokigt nu när alla grödor är i marken. På kvällen tog jag och Mats oss en liten 4 timmars kryssnings tur över till grannlandet i väst och på den resan passade vi på att kika på några andra av Ålands midsommarstänger, som tex. den här…Eckerö midsommarstång… Midsommarstången i Storby, Eckerö. Det är ingen liten pjäs, jag är inte säker, men det lär vara Ålands högsta/längsta stång. Men det allra mest speciella med just den, är att den är uppförd på “gammalt vis”. Utan metallfot och nymodigheter. Den står stadigt med sina stöttor, stag och stenar kring rotklumpen.

Men nu börjar äntligen midsommarhelgen vara till ända. Jo, äntligen… Hur roligt det än är att vara ledig och hemifrån en helg, längtar jag till vardagslunken bland fåren och allt vad det innebär…