Maj månad är den huvudsakliga såningsmånaden även om sådd av grönsaker direkt på åkern fortsätter till mitten av juli för att avslutas med sådd av kinakål. Beskrev jordbearbetningen redan i fjol men eftersom det efterfrågats videomaterial från maskinarbeten lägger jag in lite skakigt videomaterial (inte så lätt att filma med en hand samtidigt som man hanterar maskinerna). Trots att bearbetningen görs i ett svep är det ett drygt arbete och som synes blir man oftast tvungen att utnyttja hela dagen.
Efter fräsningen är det dags att byta till såmaskin för att så fröna grunt i de frästa bäddarna. Vissa odlare kopplar såmaskin till fräsen men jag föredrar att göra sådden separat. Fördelarna är att ytan hinner torka något så att jorden inte fastnar lika lätt i såmaskin och risk för skorpa blir mindre. Sen är det ju lite lättare att hantera ett redskap åt gången och den typen av såmaskin som jag använder fordrar också att traktorns kraftuttag är kontinuerligt inkopplat för att vacum i såenheten skall hållas intakt. Det betyder ju att kör jag på sten och behöver byta bett i fräsen så störs inte såningen. Sådden av morot beskrev jag i fjol men fixade till en videosnutt på sådd av palsternackorna också som komplettering.
Avslutade fjolårssäsongen lagom till valborg med skörd av de övervintrade palsternackorna. Tänkte ett tag att det blir att gräva upp dem för hand med grepen men när det blev flera regnvädersdagar som förhindrade arbetet så gavs det tid för lite funderingar om lite rationellare metoder. De funderingar som jag hade i tidigare inlägg och den skiss jag gjorde åt den lokala verkstaden resulterade i följande resultat:
Det fungerade relativt hyffsat även om vi fortfarande blev tvungna att plocka upp dem för hand, men grävandet slapp vi i alla fall. Och vädret var det inte heller något fel på, dessutom betydligt ljusare än i november 🙂
Efter lite ryggarbete.........
....fylldes några lådor med åtråvärda palsternackor 🙂
Några lådor till blev det i kyllagret och jag kunde dra sträck för fjolåret. Blev till och med att fira med en pizza och en kall, det var ju ändå valborg 🙂
Det har varit mycket diskussion om däckbyte i media på sistone och då är det väl mest kring byte till sommardäck på bilarna som diskussionen gällt. När bör man eller måste man byta har man funderat kring? Väldigt mycket funderande kring något som tar några minuter och normalt görs ett par gånger i året, eller?
Vad gäller mina radodlingar så kan det vissa dagar innebära att jag hamnar att byta däck två till tre gånger per dag och då försöker jag också planera dagens körningar så att jag undviker onödiga byten. Här är det inte fråga om byte mellan sommar- och vinterdäck utan om byte av däck med olika bredd, bärförmåga och dylika egenskaper.
Byte till radodlingsdäck inför palsternacksskörden.
Så stor sak är det inte att byta däck på traktorn, med hjälp av pallgaffeln kan man byta ett hjulpar åt gången. Så värst länge tar det inte heller om det går som det skall, Erik brukade prata om ett “7 minuters pitstop”. Trots det vore ju drömmen att man hade en rätt utrustad traktor för varje arbete några dagar framöver, men det vore väl som att ha en bil för vinter- och en annan för sommarföre. För bilens del brukar jag delegera däckbytet åt äldsta dottern då mågen jobbar på däcksverkstad 🙂
Elektronisk stödansökan.
Deadline för stödansökan kom ohjälpligt emot i år också och vis av kommunikationsproblemen året innan vågade jag inte spara det till sista kvällen. Så efter morotspackandet på söndagskvällen tog jag itu med att mata in uppgifterna. Och i år flöt datatrafiken verkligt fint, uppgifterna registrerades direkt utan väntetid. Vid 4-tiden hade jag allt klart, skrev ut de 17 sidorna för genomläsning innan uppgifterna skulle sändas iväg. Jag är så pass invand att läsa text på papper så jag korrekturläser hellre den än texten på dataskärmen. Så långt allt väl, vet ej om jag “nickade” till en stund under genomläsningen eller vad som hände men när jag skulle skicka iväg blanketterna fungerade det inte längre. Prövade också att logga in på nytt, men nää. Nåå, ingen panik det återstod ju nästan 20 timmar av inlämningstiden. Tog en promenad kring torpet och njöt av soluppgången i den -2,5°C gradiga gryningen innan jag gick till sängs i väntan på att kontaktproblemet skulle ordna sig.
Vacker soluppgång över årets sallatsåker.
Och visst hade det gjort det 🙂 Så i år har jag inga invändningar vad gäller den elektroniska inlämningen, det gick så bra att jag till och med satte ner lite extra tid på att få så exakta arealer som möjligt av de olika grönsakerna. En sak som jag oftast brukar lämna till korrigeringsanmälan som skall lämnas in den 15 juni.
Kartprogrammet uppskattade jag till den grad att jag också satte ner några timmar på att finjustera gränserna, ta bort lador och åkerholmar som hängt med trots att de tagits bort från åkern för flera år sen. Har inte kollat om det är möjligt att använda kartfunktionen året runt ty det vore ett bra hjälpmedel för odlingsplaneringen om så vore, och i så fall kunde jag spara in kostnaderna på uppdatering av kartprogrammet som hör till odlingsplaneringsprogrammet. Flygfotona innehåller ju en hel del detaljer som inte finns inritade på kartprogrammet som jag använder till odlingsplaneringen.
Sällan man “överöser” myndigheterna med beröm men måste nog jag också “skryta” lite över ett lyckat hjälpmedel som definitivt underlättar blankettjobbet och besparar mig från en 50 km’s resa till landsbygdssekreteraren. När elektronisk “postgång” fungerar så är det helt klart en bra sak. Tänker tillbaka till tiden då vi gick med i EG och tyckte redan då att visst kunde odlingsplanen, som jag redan då gjorde digitalt, som sådan sändas till myndigheterna utan att skrivas ut till papper för att åter matas in av landsbygdssekreteraren i myndigheternas datasystem.
Vintern började sent. Ännu närmare jul grävde jag ned plåtar vid växthuset (mot sorkarna) och skötte en mängd utomhusarbeten som vanligen tar slut i november då det fryser på och kommer snö. Så det blev januari innan jag kom igång med verkstadsarbetet på skogsmaskinerna. Viktigast var att få nytt fäste för den nya lastaren. Jag tycker inte om vagnsfäste utan vill ha lastaren stadigt fast i traktorn så man kan köra med den utan vagn – verkligt trevligt då man fäller.
Men det var inte lätt att få in traktorn i verkstaden som var belamrad med “material” (läs: skrot). Så jag var tvungen att bygga nya stora hyllor för att ställa undan allting. Man tröttnar i längden på att ha allting på golvet och bära det fram och tillbaka.
Den gamla skruvhyllan (röd till höger) har länge varit för liten och skruvarna har legat i lådor på golvet så nu byggde jag en ny skruvhylla. De man får köpa är både dyra och dåliga så då jag hittade reservdelslådor för en euro styck i Borgå så köpte jag hundra och byggde en hylla. Lådorna kan delas upp i tre-fyra fack så nu har jag rum för över 300 olika skruvsorter. Och tro mej – det behövs …
Hela mars gick åt att skruva sönder Zetorn och byta bromsar – men mest till att svetsa ihop det nya fästet för skogslastaren. Den har varit fast i hydraularmarna och även om det fungerat så är nog ett stabilt fäste i traktorns ram det enda rätta. Litet sorgligt såg det ut då hela bakändan på Zetorn var sönderskruvad:
Efter att ha skurit, svetsat och smärglat ett par hundra kilo järn (och skrapat mej i huvudet långt och länge) så började det nya fästet ta form:
I slutet på mars var det klart och då började det vara panik att få nästa års flisved ut ur skogen.
Sedan var det lastaren på kvickt och till skogs. Det såg illa ut i mars med varmt väder men till all tur (för mej) så blev det kallt i april och vägarna höll så jag fick ut flisved och vindfällen. Tyvärr var det ingen tjäle alls i år så jag kom inte åt alla vindfällen för jag vågade inte köra där det inte fanns uppkörda (och frusna) spår. Det slog igenom vatten då man körde på åkrarna bredvid spåren.
En riktigt jäklig vinter alltså. Och den tredje i rad …
Som vanligt så åkte vi till Sverige i slutet på april. Inte för att vi hade haft tid men det blir aldrig tid för nånting på jordbruket. Hemkomna har vi panik i växthuset och att få vårbruksmaskinerna igång. Men det har varit kallt och regnigt så det blir knappast vårsådd så snart. Vattnet står på åkrarna ännu här – speciellt på våra lerjordar så man skall absolut inte ge se ut på dem. Då blir de som asfalterade. Hellre vänta för länge än köra på våta lerjordar har jag lärt mej den svåra vägen.
Tidigare berättade jag om min klippmaskin som gick sönder. Nu har jag hittat åt mej en ny, men det var inte gjort i en handvändning… Jag hörde mej lite runt om var man kunde hitta bra maskiner, fler av tipsen som kom emot handlade om ett företag i vårt kära grannland som är rätt känt och har ansetts vara pålitligt och bra. En beställning skickades iväg, och redan samma dag kom ett svar med mail där dom bekräftade min order och var glada att jag valt just dem osv osv… Så var det bara att vänta. Jag väntade en vecka, en månad, två månader och ingen klippmaskin kom. Lite småsur skickade jag efter två månader ett mail och undrade vart min maskin tagit vägen. Svar kom följande dag där personen i andra änden tyckte det hela var märkligt, allt var i sin ordning med beställningen och han kunde inte förstå att jag då redan inte fått min maskin. Han beklagade sej djupt och ännu djupare över att de inte hade möjlighet att skicka ut grejer till utlandet fören efter nyår pga diverse orsaker…
Jaha ja, tack ska du ha då, skrev jag lite småputtrigt. Men bad honom ändå läsa innantill i tidigare mail vad det var för maskin jag ville ha och skicka den fortast möjligt när det gick. Så väntade jag hela januari, februari och halva mars. Men då brändes mitt sista tålamod, jag skickade ett mail och berättade att nu SKA jag ha maskinen bums eller så kan dom behålla den. Det gick en vecka… inget svar. Då kan dom ha sin maskin, finns nog andra som vill sälja!
Så var jag tillbaka på ruta ett och började söka vidare.
Tänkte till lite, sökte upp ett annat bolag på nätet, som har återförsäljare på Åland, såg deras utbud, bestämde mej för den lättaste och smidigaste maskin de hade, ett samtal till Jomala ringdes och så var maskinen beställd, några dagar senare fick jag samtal att nu fanns maskinen i Jomala och så var det bara att fara där via när jag ändå var på Åland. Simsalabim så smidigt!
Nu är maskinen hemma och jag har provkört och är helt nöjd. Den är liten, snabb och rätt lätt. Jag får bra grepp om den även om jag har små händer och så stannar bettet fort när man stänger av. Det enda jag inte är så begeistrad i är att bettet är bredare på den här än vad det var på min gamla maskin, men det är vanesak, så jag vänjer mej säkert.
Siffrorna på prislappen på en sånhär manick är inget man tar ur bakfickan varje dag, men förhoppningsvis skall den hålla ihop några år 🙂
Vecka 8 var montörerna från fabriken här igen för att åtgärda några små brister. Vår installation ansågs krävande då vi har så många olika produkter som skall tvättas och sorteras och det har medfört att allt inte riktigt fungerat till min belåtenhet. Men fabriken har verkligen varit mån om att allt skall fungera så deras “after sales” är jag mycket nöjd med. I och med att det var sportlov följande vecka hade vi det lite lugnare då många storkök var stängda så servicestoppet hade inplanerats med tanke på det.
Många gånger ställer man sig ju lite tveksam till att köpa utrustning lite längre ifrån och man försöker ju också gynna inhemska produkter så långt det är möjligt, det anses ju lättare att få service och reservdelar på så vis. I det här fallet fanns dock inga inhemska alternativ och när jag haft problem, som ju alltid uppstår när man tar nya maskiner i bruk, har servicepersonalen välvilligt hjälpt till även de gånger när normal arbetsdag tagit slut och dom gått till puben. Språket kan ju medföra lite problem men för egen del löper engelskan nästan bättre än finskan och deras försäljare för Norden är svensk så till honom kan man ju vända sig om det kärvar till sig. Min tidigare anläggning kom också från samma leverantör så helt främmande har det inte varit.
Komplettering av kontrollpanelen med några brytare.Modifiering av tratt
Lite finländsk matkultur har montörerna fått stifta bekantskap med i och med att frugan ordnat med lunch, förutom den finländska husmanskosten lät vi dem testa på lite specialiteter också. “Wilkie” och Kevin har monterat anläggningar världen över och säkert fått äta både ett och annat men memma var en ny rätt som dom inte smakat tidigare. Till först undrade dom nog om det var någon form av vidareförädling av det slam som uppstår vid rotfruktstvättningen 🙂 Montörerna provsmakar memma 🙂
Tillverkaren tyckte att den lösning vi planerade i över ett halvt år var intressant och ville gärna presentera den på sin hemsida då det i Norden och öst-Europa finns efterfrågan på dylika anläggningar. I mellan- och väst-Europa är odlingarna mer specialiserade och betydligt större anläggningar efterfrågas där.
Presentationen på engelska hittar ni i följande länk: pressinfo
