Fasta körspår.

Har anpassat maskinparken för grönsaksodlingen så att efter att fältet är planterat så kör jag i samma spår vid besprutning, bevattning, skörd m.m. På så vis stör jag inte växterna under växtperioden. Jag brukar kalla dem för fasta körspår och för det mesta är dom också “fasta” det vill säga hårda. Men nu när det regnat så gott som dagligen och vatten samlas i spåren blir dom några centimeter djupare för varje gång som jag använder dem. Nu börjar de spår som jag använt mest bli så pass djupa att traktorns markfrigång börjar vara utnyttjad och då blir det problem med framkomligheten.

Time to say goodbye…

Till min Ford. Lilla 4000 skall få ett nytt hem. Det tar emot, och känns vemodigt, men ibland måste man göra saker som tar emot för att ha möjlighet att gå vidare. Han har blivit för liten helt enkelt. Jag behöver två traktorer. Jag klarar mej nog med en, men mycket är lättare med två, och då gärna två som har frontlastare, drar på alla 4 tossorna och som orkar med balmaskin, slåtterkross, skitspridare osv. Det gör inte lilla 4000. Att han måste åka handlar om ekonomi. Jag får inte mycket för honom, men alltid en liten bottensumma för att eventuellt ha möjlighet att kunna köpa någonting lite mer passande.

Skulle jag kunna så skulle han absolut få vara kvar för och göra lättare jobb, bli deltidspensionär, men nu är det inte så. Jag vann inte de 8 miljonerna det lottades ut förra veckan, så då blir det såhär. ( Lämnade i och för sej inte in någon rad heller, chansen blir onekligen lite större om man gör det, men i alla fall… ) Tråkigt och trist att göra sej av med en trogen tjänare, men vad göra..

Letat någonting annat har jag, och gör jag, men ännu har jag inte lyckats hitta någonting som jag fallit för. Behöver någon jag kan lita på att startar när vintern kommer. Tack vare att jag kan sätta upp ensilagebalar på vinden i år är det ingen panik med att hitta en traktor till, för jag behöver tack vare det inte starta upp Jonte varannan dag och tur är det… Han är ingenting att lita på när utomhus temperaturen går under -10 grader…

En sak i taget. Nu skall jag först se till att 4000 kommer iväg ordentligt. Han får ett bra hem dit han kommer, i alla fall nu till börjas med, sen vet jag ju inte vad som händer med honom, men nu skall han få komma till ett hem där han är önskad och kraven på honom inte är så stora. Det känns bra.

fordens sista pråmresa

 Fordens sista pråmresa…

Show is over, say goodbye…

Sluttröskat …

Det var inte länge som tröskan höll ihop efter förra reparationen men jag hann tröska det viktigaste. Nu är den inne i verkstaden i små bitar igen. Men det är ingen brådska mera. Jag hade tänkt köra över gröngödslingsvallen för att få litet klöverfrö men efter de senaste regnen är det för sent. Det hade varit bra att få de längsta klöverplantorna hackade men nu är allting så vått att det inte går. Plöjandet kan nog bli ett problem.

Det var inte så svårt att få bort kugghjulen men tyvärr måste jag ta bort tankelevatorn först så det blev en hel del skruvande. Regnet gjorde att det inte var så bråttom – det har regnat här nu nästan varenda dag i två veckors tid. Och det där med regn på hösten i skördetiden brukar vara ganska illa för humöret. Jag minns att jag redan som liten pojke märkte att det var en dyster stämning i hela huset på hösten då det regnade och säden stod ute. Ibland ända fram till oktober och november och då var det rena begravningsstämningen. Föräldraskapet gick ibland ut och tittade dystert på säden som stod i vattnet (vi hade ofta översvämningar) och så kom de in igen och satt och suckade. Mycket annat kunde man inte göra heller.

Då jag fått bort de gamla kugghjulen och jämförde dem med de nya så stod det klart att de var ganska så slitna.

Visst hade jag sett att de var slitna men hoppades förstås att tröskan skulle fungera litet till ännu – men nu var det sluttröskat för i år. Om man försöker se positivt på eländet så var det bra att jag måste byta dem nu i slutet på tröskandet i stället för i början på nästa års skörd. Fast det kan ju något annat gå sönder nästa år …

 

Oanvänd “garderings” utrustning

För några år sedan, jag tror det var 2008 var en fruktansvärd skördesäsong. Det var vått. Allting var blött och risken att köra in tröskan på åkern var stor. Första gången var det lätt att dra upp den, men andra gången visste vi inte riktigt i vilken ända vi skulle dra. Var vågar man sätta fast vajern, så att inte något skulle gå sönder? Tröskan satt djupt 🙁  som man brukar säga in till axeln. Allternativet var att dra sakta genom att koppla fast i bakaxeln på tröskan eller att börja gräva sig fram under tröskan till framaxel, för att kunna koppla fast den där :o. Den gången tog vi risken och kopplade fast den i bakaxeln och drog sakta efter några försök var den uppe.

Efter denna gång bestämde vi oss att gardera oss för sådana här situationer. Därför kopplade vi fast en vajer färdigt i framändan av tröskan som får hänga där för säkerhets skull 🙂 I år kom den ej heller i användning och det var jag mycket glad över. Tröskningssäsongen är över, vimpeln är halad och höstbearbetningen kan påbörjas.