Vaktombyte

Efter åtskilligt velande av och an fattades till sist beslutet och det blev traktoraffär. IH 956:an åker iväg och en Case CS 110 från 2002 får ersätta den. Min andra traktor är också en Case vilket kan väcka misstankar om någon form av märkestrohet. Jag bestrider dock ivrigt alla såna anklagelser genom att påpeka att det här egentligen inte är nån Case utan en Steyr. Den har närmare släktskap till Kalles Valtra eller Sonjas Deutz än med min gamla Case 845.

Steyr är ett anrikt österrikiskt traktormärke som köptes upp av Case IH i mitten av 90-talet. En av de sista serier fabriken utvecklade i egen regi vad 9100-serien, som efter övertagandet på vissa marknader såldes som Case CS. När modellen utvecklades var trenden att allt fler traktorfabriker slutade tillverka egna komponenter för att istället köpa in delarna och Steyr hörde till dem som gick längst i det här hänseendet. Motorn är en Sisu Diesel (samma som i Valtras Mezzo-serie), växellådan kommer från transmissionstillverkaren ZF (samma låda som i vissa Deutz Agrotron) och hytten tillverkades på underleverans av Case. Österrikarna monterade bara ihop delarna och smackade på lite klistermärken.

CS:en var en rätt vanlig traktor i Mellaneuropa men blev aldrig nån storsäljare i Finland, antagligen delvis p.g.a. de inte var så värst väl lämpade för skogsarbete.Den har rätt låg frigångshöjd undertill vilket inte är nån särskilt bra egenskap i skogen. För mej spelar det ingen större roll eftersom jag inte sökt efter nån skogstraktor. Tanken är att den skall användas främst för tyngre dragarbeten som plöjning, harvning och rundbalning samt i vägtransporter. Case 845:an kommer att fortsätta som inomgårdstraktor och i lättare fältarbete.

Just det här exemplaret har rullat c. 2300 h, främst i frontlastararbete på en pälsfarm. Effekten är 105 hk, växellådan har 24 steg, med fyrstegs snabbväxel och hydraulisk riktningsomkastare (man kan alltså växla fyra steg och ändra körriktning utan att koppla). Hyttkomforten är förstås en annan än jag är van med, men det borde den också vara med tanke på att det skiljer nästan två decennier mellan hytterna.  Lite harmar det att CS:en inte har frontlyft som min gamla IH, men det går att ordna i ett senare skede om jag känner att det krävs.

För min del får det gärna bli vår ganska omgående. Att provköra är bra, men det är först i fält som traktorn verkligen visar vad den går för. Nu börjar det värka i vårbruksnerverna så sakteliga….

Det går åt skogen med skogen

Föga visste jag hur eländig den här vintern skulle bli i december då jag skrev under fullmakt för reviret om virket – även om det lutade åt en besvärlig vinter redan då. Den senaste veckan har varit den värsta. Snö i enorma mängder höll på att krossa garaget och jag fick arbeta dag och natt i tre dygn med att få bort snön. Och just då jag började pusta ut litet så kom det ett ordentligt snöfall igen. Så det har inte varit tid med något skogsarbete.

Skogstraktorn har jag nu inne i verkstaden för ett välbehövligt underhåll. Lamporna som slocknade den ena efter den andra är nu reparerade och så har jag fixat fläkten. Utan fläkt ser man helt enkelt inte att göra nånting eftersom rutorna isar fast nästan genast. Litet surt var det eftersom jag bytte fläkt för ett år sedan och det är ett elände att skruva sönder halva traktorn för att komma åt den.

Hytten på Belarus (som  lär vara byggd i Finland) är minsann inte underhållsvänlig och borde egentligen byggas om. Taket har jag redan bytt ut. Plasten höll inte i skogen så jag byggde ett nytt tak av tjock stålplåt med ett fyrkantrör utanpå för att skydda det. Jag satte också in fyra extra arbetsljus – problemet är bara att generatorn inte vill orka med så många. Man borde byta ut dem mot lysdiodlampor men de starka lysdiodlamporna är ännu väldigt dyra. De kostar över 200 euro medan man får en billig H3-lykta för 10 euro …

Den nya reservdelsfläkt jag köpte var ett missfoster. Det var samma märke som förut men nu hade de bytt kolhållaren av metall och bakelit till plast. Och den smälte ju så kolen fastnade.  Så jag bytte motor i fläkten till en gammal med de ordentliga hållarna (jag har fem söndriga fläktar i lager). Men nästa gång skall den gamla fläkten bort och två datamaskinsfläktar i stället. De är redan beställda.

Den gamla fläkten var av centrifugaltyp vilket ger bättre tryck än de nya propellerfläktarna men då jag sätter två efter varandra så får jag dubbelt högre tryck. Jag hittade Zalman ZM-F3 fläktar på 12×12 cm hos min hovleverantör i Vasa som kostar bara 7 euro/st. och ger ca. 100 kubik luft per timme. Men nästa beställning jag gör till Tyskland så blir det en bunt  Scythe Ultra Kaze 120 mm 3000 rpm  som inte är mycket dyrare (10 euro) men ger hela 200 kubik luft.

Fördelen med dessa fläktar är att de inte har kol alls och drar mycket litet ström (0,6 A)  i jämförelse med den ursprungliga fläktens 5 A. Dessutom är de mycket tysta och priset är en femtedel. Nu får vi se om den här reparationen håller vintern till slut.

Blidsnö

Att den form av snö som uppstår vid nollföre kallas “blidsnö” är egentligen konstigt. Den gör åtminstone mej allt annat än blid.

På lördagen skulle jag köra hem ett ballass för helgen. Rutten till ballagret går längs en skogsväg där någon dragit upp ett skidspår och för att inte förstöra spåret mer än nödvändigt försökte jag köra med ett traktorhjul på vardera sidan av det. Till att börja med gick det rätt bra eftersom spåret var ordentligt preparerat och underlaget skarpt. I en kurva kom jag dock för nära kanten av den preparerade zonen och framhjulet slant ner från den preparerade snön och hamnade i den mjuka och betydligt halare blidsnön. Tyvärr hade spåret där kommit så pass nära dikeskanten att framhjulet fortsatte glida och stannade först i bottnen av det nästan meterdjupa diket. Jag försökte backa upp ekipaget igen men det gjorde bara att bakhjulet kanade på den hala snön och hotade att glida ner i diket det också.

Jag tillkallade hjälp i form av min pappa och en traktor till och vi gjorde några fåfänga försök att dra upp traktorn som bara resulterade i att den gled ännu längre ner i diket och hade nu så pass rejäl slagsida att den hotade välta. Trots att snön säkerligen dämpar fallet innebär en vält traktor nästan garanterat krossade rutor och i värsta fall ännu värre skador.

Lösningen blev att ringa Söderlunds som är byns grävmaskinsentreprenör. Dels är grävmaskinen betydligt tyngre och starkare i såna här sammanhang, dels har man betydligt större chans att kompensera och räta upp en traktor som håller på att välta om man drar den med grävmaskinens bom än om man drar den med en annan traktor. Johnny dök upp senare på eftermiddagen och traktorn var uppe på vägen igen på under tio minuter. I vissa lägen av själva räddningsmanövern lättade dock bakhjulet från marken och traktorn stod och vägde på tre hjul. Hade det inte gått att hålla den tillbaka med grävmaskinsbommen hade den garanterat vält. Tur i oturen att vi inte försökte fixa det själva, det hade inte slutat väl.

Nu är traktorn i alla fall uppe, balarna hemkörda och det mesta återställt. Den enda bestående skadan är att skidspåret nog försvann spårlöst under alla hjulspår. Men snö finns ju gott om i år, så det är förhoppningsvis inte svårt att hitta ett nytt ställe att dra upp det på.

Investeringar….eller så inte…det är frågan.

Många människor söker sina rättesnören från olika texter. Det kan handla om Den Heliga Skrift  för endel, kanske Kauppalehti för någon annan. Själv söker jag ofta svaren på livets stora frågor i – Koneviesti.

Tyvärr är inte svaren där heller alltid entydiga utan kan ge upphov till ännu mera funderingar. Förra veckans nummer var i alla fall en höjdare. Inte en höapparat eller grishusinredning så långt ögat nådde utan bara artiklar som intresserar mig. Renovering av ventilbordet på en gammal grävmaskin. Intressant! Test av en Case. Intressant att se att jag fortfarande inte är intresserad. En artikel om olyckfall under reparationsarbeten. Intressant. Test av Izuzu Pick-up. Intressant.

Efter att jag stavat mig igenom ovanstående facktidskrift på vårt främmande inhemska trodde jag det var aktuellt med en paus. Då föll ögonen på ledaren och då blev det först riktigt intressant. Den handlade om huruvida man skall grundreparera en maskin eller köpa en ny. Exemplet var en tröska, lite äldre än min som hade grundreparerats. I princip hade alla rörliga delar bytts ut samt hela skärbordets botten var förnyad, inkl skidorna under. Kostnaden hos märkesservice stannade på 13000 euro, eller ca 15 % av vad en ny tröska kostar.

Är detta vettigt eller dumt, och hur står det sig när det gäller andra maskiner. Helt klart, man får ju ingenting större eller modernare genom att göra som ovanstående. Har man ingen hytt på tröskan innan har man ju inte det efteråt heller. I princip har man ju en oanvänd 20 år gamma tröska, eller traktor, eller såmaskin. Börjar man sedan räkna in bytesvärdet på den maskin man har kan resultatet bli minst sagt förvirrande.

Själv börjar jag också stå lite i skamvrån vad gäller Valtran. Zetorn är enkel, den kommer aldrig att avyttras, vi skall åldras ihop, men Valtran börjar bli ett huvudbry. En ny Valtra till mig kostar ca 65000 euro och den 10 år gamla ger mig ca 40-50.000 i inbyte. För 20.000 har jag då en tio år nyare, lite modernare maskin. (På gott och ont). Men att observera, för kostnaden 0 euro har jag den maskin jag har idag och är nöjd med. Problemet är ju bara det att gapet till en ny maskin stiger för varje år. Dessutom har drivmedlet kommit in som ett orosmoln. Det kan vara dumt att köpa en dieselmotor idag, samtidigt som en ny diesel kanske kan drivas med framtidens bränsle, men inte den jag har. Om så sker kommer det ju att smälla på backen när priset faller på min traktor.

Utrustningsmässigt saknar jag inget idag. Det talar ju för att inte byta. Ett alternativ idag är ju att vänta flera år och sedan köpa en ny som direktaffär, men 70.000 är en tung utgiftspost, dessutom inte förankrad i något som helst vett, utan bara ett habegär.

Däremot vad gäller just tröskan (Claas 48S) så tror jag benhårt på alternativet grundreparation. Detsamma gäller flera andra jordbruksmaskiner, tex såmaskin och plog. Egentligen har ju detta i all tid gjorts på plogarna, man byter bara slitdelarna och så kör man igen. Det finns egentligen inget som talar för en ny plog om man inte vill ha en större eller lyckas få den gamla bortvindad.

Så egentligen skall ovantående soppa kokas på ingredienserna habegär, snålhet, vett, dumhet och en liiiten nypa kunskap. En liten del avundsjuka kan också bra bakas in.

Undrar då hur soppan kommer att smaka?

Köpa traktor

Vi har med Mats “i hemlighet” diskuterat köp av traktor över epost. Jag blev inspirerad av hans inlägg Traktorbyte och började titta på större dragare för den Rapid såmaskin som jag köpte i höstas. Och att det är en högintressant sak för bönder visar det stora antalet kommentarer på Traktorbyte.

En traktor (förr en häst) är bondens viktigaste skrytartikel. Vem har inte upplevt känslan av att i en ny traktor trampa på gasen och känna hur hästkrafterna dovt mullrande spänner musklerna ? Cadillacar och Ferrarin kan slänga sej i väggen då en fyrhjulsdriven turbo drar iväg över stock och sten och genom stora snömassor. Då känner man att man är naturens herre minsann ! Åtminstone tills man i övermodet kört ned den i ett surhål och står där men spaden i handen och skall gräva fram den …

Men att hosta upp pengar till en stor turbo är en annan femma. Så vi har tittat på “bättre begagnade”. På nätet naturligtvis. Och det är ju ett gratisnöje. Intressant nog finns det en hel del med över 120 hästar till ett någorlunda överkomligt pris då man går tillbaka i årsmodell tillräckligt långt. Och det har jag inget emot – då slipper man den specialbyggda elektroniken som jag är djupt skeptisk till.

Min nyaste traktor är en Belarus 825 från 1984 som jag sett som “den stora traktorn”. Men den är också för liten för Rapiden som behöver nånting över 120 hk. Så jag tittar på sexcylindriga Zetor med turbo som har omkring 140-160 hk. Ursus är nästan samma traktor. Mats har hittat en flera andra märken som också har en hel del hästkrafter under huven.

Nu börjar jag vanligen fundera bakifrån: Vilken har bra reservdelsleverantör ? Där är Zetor i topp på grund av min hovleverantör i Närpes. Men vi har också Valmet-reparatör på nära håll. Tyvärr hör Valmet till de dyra märkena. Man kan också titta på nätet vilka gamla traktormodeller som har gott om reservdelar hos Olson i Ellös till exempel. Alla har ändå reservdelslagren någonstans i EU.

Traktorn får gärna ha litet bättre luftkonditionering än de gamla traktorerna. Jag minns bra hur man ibland på våren blivit stekt i hytten på Zetorn (som 1975 inte ens hade det nyare taket med fläkt) och hur man genomsvettig gått ut i vårlig snålblåst för att titta i såmaskinens lådor. Värmen på vintern behövs närmast för att hålla rutorna isfria så man ser vart man slänger stockarna.

Den gamla frontlastaren från början på 60-talet är också ganska ynklig och fungerar numera mest som skottkärra och flislastare. Så en stabilare Ålö Quicke skulle inte alls vara ur vägen. Speciellt inte med ordentlig styrning av hydrauliken. På 65:an finns det inget sådant utan man reglerar frontlastaren med tryckreglaget för lyftarmarna. Och det är närmast omöjligt att få lastaren att hållas stilla. Antingen far den uppåt eller så åker den nedåt. Det har man nu svurit över i 50 år så kanske den börjar vara amorterad.

Att köpa begagnad traktor utan frontlastare verkar inte vara så smart. Det kostar lika mycket till att köpa frontlastare skilt så det lönar sej att söka en begagnad traktor med frontlastare. Och då blir utbudet genast mycket mindre. Nu är jag inte direkt piskad att köpa traktor genast så jag kan titta mej omkring och vänta på att den perfekta traktorn skall dyka upp. Till ett överkomligt pris.

Och det är som sagt ett gratisnöje att titta på bilderna över nätet.

Traktorbyte

Den senaste tiden har jag sonderat läget för ett traktorbyte. Egentligen är det en process som jag nosat på lite till och från i över ett år, men nu börjar det bli mera allvar.

Konkret handlar det om att det är min IH som ligger i läge att bytas bort. Orsaken är dels att mina två huvudtraktorer är lite väl jämngamla. Risken är stor att jag om några år står i ett läge där båda borde bytas ut samtidigt och det är ju något man gärna förebygger om det går. Dels har vissa förändringar i sättet jag använder traktorerna gjort att jag gärna skulle ha en frontlastartraktor till. Casen har övertagit utgödslingen av Forden och går nu som inomgårdstraktor, vilket gör att den är ganska smutsig och inte lämpar sig för vägtransporter. Varje gång jag hämtar ett ballass lämnar jag ett gödselspår efter mej flera hundra meter längs byvägen och det bidrar ju inte till ökad trivsel direkt. Med två frontlastare kan jag ha en ren och en smutsig traktor.

Nån splitterny traktor ryms inte i budgeten, så det får bli en bättre begagnad. Kriterierna för min del är att den skall vara 100-110 hk, ha minst 16 växlar och riktningsomkastare (betyder att man kan växla mellan fram och back utan att frikoppla, bra i lastningsarbeten).

Egentligen är jag lite kluven då det gäller hela traktorbestyret. Strängt taget är jag inget teknikfreak. Jag kan uppbåda visst intresse för lantbruksmaskiner man hänger efter traktorn eftersom de ju gör själva jobbet och därför är intressanta, men själva traktorn intresserar mej inte nämnvärt. Traktorn är mera av ett nödvändigt ont som slukar pengar och inte egentligen gör nånting, men å andra sidan klarar man ju sig inte heller utan den. Jag minns inte modellbeteckningar eller specifikationer för olika märken och modeller, det får jag läsa in mej på vartefter. Tack och lov finns det rätt gott om material på nätet även för det ändamålet, så helt bortkollrad borde jag inte bli.

Några särskilda märkespreferenser har jag inte heller, fast med tanke på att jag är den enda på Bondbloggen som inte kör Zetor borde de ju ligga rätt bra till. 🙂