Kategori: Maskiner

Efter åtskilligt velande av och an fattades till sist beslutet och det blev traktoraffär. IH 956:an åker iväg och en Case CS 110 från 2002 får ersätta den. Min andra traktor är också en Case vilket kan väcka misstankar om någon form av märkestrohet. Jag bestrider dock ivrigt alla såna anklagelser genom att påpeka att det här egentligen inte är nån Case utan en Steyr. Den har närmare släktskap till Kalles Valtra eller Sonjas Deutz än med min gamla Case 845.

Steyr är ett anrikt österrikiskt traktormärke som köptes upp av Case IH i mitten av 90-talet. En av de sista serier fabriken utvecklade i egen regi vad 9100-serien, som efter övertagandet på vissa marknader såldes som Case CS. När modellen utvecklades var trenden att allt fler traktorfabriker slutade tillverka egna komponenter för att istället köpa in delarna och Steyr hörde till dem som gick längst i det här hänseendet. Motorn är en Sisu Diesel (samma som i Valtras Mezzo-serie), växellådan kommer från transmissionstillverkaren ZF (samma låda som i vissa Deutz Agrotron) och hytten tillverkades på underleverans av Case. Österrikarna monterade bara ihop delarna och smackade på lite klistermärken.

CS:en var en rätt vanlig traktor i Mellaneuropa men blev aldrig nån storsäljare i Finland, antagligen delvis p.g.a. de inte var så värst väl lämpade för skogsarbete.Den har rätt låg frigångshöjd undertill vilket inte är nån särskilt bra egenskap i skogen. För mej spelar det ingen större roll eftersom jag inte sökt efter nån skogstraktor. Tanken är att den skall användas främst för tyngre dragarbeten som plöjning, harvning och rundbalning samt i vägtransporter. Case 845:an kommer att fortsätta som inomgårdstraktor och i lättare fältarbete.

Just det här exemplaret har rullat c. 2300 h, främst i frontlastararbete på en pälsfarm. Effekten är 105 hk, växellådan har 24 steg, med fyrstegs snabbväxel och hydraulisk riktningsomkastare (man kan alltså växla fyra steg och ändra körriktning utan att koppla). Hyttkomforten är förstås en annan än jag är van med, men det borde den också vara med tanke på att det skiljer nästan två decennier mellan hytterna.  Lite harmar det att CS:en inte har frontlyft som min gamla IH, men det går att ordna i ett senare skede om jag känner att det krävs.

För min del får det gärna bli vår ganska omgående. Att provköra är bra, men det är först i fält som traktorn verkligen visar vad den går för. Nu börjar det värka i vårbruksnerverna så sakteliga….

Att den form av snö som uppstår vid nollföre kallas “blidsnö” är egentligen konstigt. Den gör åtminstone mej allt annat än blid.

På lördagen skulle jag köra hem ett ballass för helgen. Rutten till ballagret går längs en skogsväg där någon dragit upp ett skidspår och för att inte förstöra spåret mer än nödvändigt försökte jag köra med ett traktorhjul på vardera sidan av det. Till att börja med gick det rätt bra eftersom spåret var ordentligt preparerat och underlaget skarpt. I en kurva kom jag dock för nära kanten av den preparerade zonen och framhjulet slant ner från den preparerade snön och hamnade i den mjuka och betydligt halare blidsnön. Tyvärr hade spåret där kommit så pass nära dikeskanten att framhjulet fortsatte glida och stannade först i bottnen av det nästan meterdjupa diket. Jag försökte backa upp ekipaget igen men det gjorde bara att bakhjulet kanade på den hala snön och hotade att glida ner i diket det också.

Jag tillkallade hjälp i form av min pappa och en traktor till och vi gjorde några fåfänga försök att dra upp traktorn som bara resulterade i att den gled ännu längre ner i diket och hade nu så pass rejäl slagsida att den hotade välta. Trots att snön säkerligen dämpar fallet innebär en vält traktor nästan garanterat krossade rutor och i värsta fall ännu värre skador.

Lösningen blev att ringa Söderlunds som är byns grävmaskinsentreprenör. Dels är grävmaskinen betydligt tyngre och starkare i såna här sammanhang, dels har man betydligt större chans att kompensera och räta upp en traktor som håller på att välta om man drar den med grävmaskinens bom än om man drar den med en annan traktor. Johnny dök upp senare på eftermiddagen och traktorn var uppe på vägen igen på under tio minuter. I vissa lägen av själva räddningsmanövern lättade dock bakhjulet från marken och traktorn stod och vägde på tre hjul. Hade det inte gått att hålla den tillbaka med grävmaskinsbommen hade den garanterat vält. Tur i oturen att vi inte försökte fixa det själva, det hade inte slutat väl.

Nu är traktorn i alla fall uppe, balarna hemkörda och det mesta återställt. Den enda bestående skadan är att skidspåret nog försvann spårlöst under alla hjulspår. Men snö finns ju gott om i år, så det är förhoppningsvis inte svårt att hitta ett nytt ställe att dra upp det på.

Den senaste tiden har jag sonderat läget för ett traktorbyte. Egentligen är det en process som jag nosat på lite till och från i över ett år, men nu börjar det bli mera allvar.

Konkret handlar det om att det är min IH som ligger i läge att bytas bort. Orsaken är dels att mina två huvudtraktorer är lite väl jämngamla. Risken är stor att jag om några år står i ett läge där båda borde bytas ut samtidigt och det är ju något man gärna förebygger om det går. Dels har vissa förändringar i sättet jag använder traktorerna gjort att jag gärna skulle ha en frontlastartraktor till. Casen har övertagit utgödslingen av Forden och går nu som inomgårdstraktor, vilket gör att den är ganska smutsig och inte lämpar sig för vägtransporter. Varje gång jag hämtar ett ballass lämnar jag ett gödselspår efter mej flera hundra meter längs byvägen och det bidrar ju inte till ökad trivsel direkt. Med två frontlastare kan jag ha en ren och en smutsig traktor.

Nån splitterny traktor ryms inte i budgeten, så det får bli en bättre begagnad. Kriterierna för min del är att den skall vara 100-110 hk, ha minst 16 växlar och riktningsomkastare (betyder att man kan växla mellan fram och back utan att frikoppla, bra i lastningsarbeten).

Egentligen är jag lite kluven då det gäller hela traktorbestyret. Strängt taget är jag inget teknikfreak. Jag kan uppbåda visst intresse för lantbruksmaskiner man hänger efter traktorn eftersom de ju gör själva jobbet och därför är intressanta, men själva traktorn intresserar mej inte nämnvärt. Traktorn är mera av ett nödvändigt ont som slukar pengar och inte egentligen gör nånting, men å andra sidan klarar man ju sig inte heller utan den. Jag minns inte modellbeteckningar eller specifikationer för olika märken och modeller, det får jag läsa in mej på vartefter. Tack och lov finns det rätt gott om material på nätet även för det ändamålet, så helt bortkollrad borde jag inte bli.

Några särskilda märkespreferenser har jag inte heller, fast med tanke på att jag är den enda på Bondbloggen som inte kör Zetor borde de ju ligga rätt bra till. 🙂