Kategori: Maskiner

Att åka på en blåsning

Idag såg vädret lovande ut och Jonas och jag satsade på att åka på en blåsning. Det handlade om rybsleveransen som inte blev av i början av veckan, där rybsen skulle blåsas in i köparens lager med transportfläkt.

Jonas åkte i förväg, riggade upp utrustningen och började suga upp rybsen. Till sin förvåning märke han att fläkten nog drog in varan men inget kom ut i andra ändan. Sånt känns lite olycksbådande. Det visade sig att det kommit vatten in i utmatningen och vingarna hade frusit fast. Inget hade gått sönder eftersom maskinen bara slirat på drivremmen, men det tog ju en stund att tina upp isen med värmeblåsare. (Den här gången blev alltså t.o.m. fläkten blåst!) Därefter gick återstoden av blåsandet bra, så rybsen är nu efter en del störningar äntligen levererad.

Att rybsen såldes till en ekomjölkgård är en hälsosam påminnelse om hur viktig mjölkproduktionen faktiskt är för det finska jordbruket. I de flesta regioner i Svenskfinland är mjölken på tillbakagång och korna blir färre och färre, vilket gör att många av oss tänker sig att mjölken inte kanske längre är så viktig som den var förr. Faktum är dock att mjölkproduktionen fortfarande med god marginal är den absolut största grenen inom vårt jordbruk och något av en ryggrad i verksamheten. T.ex. idag var vi tre gårdar som levererade rybs till den här mjölkgården, så visst är också vi tre beroende av en fungerande mjölkproduktion trots att ingen av oss har mjölkkor.

Med andra ord är det också möjligt att du om du om nån månad dricker inhemsk ekomjölk konsumerar en mikroskopisk del av den rybs jag odlade i somras. Hoppas det smakar. 🙂

Tillbaka till verkstaden

Visst åkte jag till skogen idag men fick komma hem med svansen mellan benen. Båda motorsågarna strejkade. På Jonsereden gick topptrissan sönder på svärdet och den gamla Stihlen gick inte alls att starta för startanordningen hade frusit fast på grund av pudersnön som letar sej in överallt.

Det var inte så lätt att komma fram med traktorn heller och att lyfta upp träden som blivit under snön var nästan övermäktigt. Kvistarna var för tunga och man kunde inte såga av dem för man såg dem inte under snön. Och till råga på allt så frös fläkten på Belarusen fast igen. Det blir nog att börja plocka fram uppfinnarmössan och sätta in nya fläktar för den här konstruktionen är helt felaktig. Inte får en fläkt frysa fast bara för att det kommer litet yrsnö.

Jag har ett lager med sönderbrända dyra fläktar som frusit fast tidigare och måttet börjar vara rågat. Troligen slaktar jag en gammal datamaskin (jag har ett dussin i ladan) och återanvänder fläktarna därifrån. De är gjorda för 12 Volt och drar mycket litet ström. Jag satte redan in två (nya) datamaskinsfläktar i Zetorns tak. Och så är de billiga som reservdelar, tysta så man inte ens hör dem och vissa ger ganska mycket luft.

Inte skall man tro att det går att börja skogsarbetet så där utan vidare – en hel del skall repareras (eller byggas om) och så skall sågarna putsas med tryckluft så man får bort allt skräpet. Men i morgon …

Maskinflyttarrumba

Efter att ha övat bakhjulen bort – bakhjulen på med MF165 så tänkte jag ställa in skogsvagnen i verkstaden för den måste repareras. I fjol lyckades jag köra mot ett träd så ena styrcylinderns fäste slets loss från ramen. Styrning på skogsvagnen är väldigt bra – om man inte glömmer den i ena ytterläget och det finns stora stabila träd kvar i skogen.

Men för att få in skogsvagnen måste jag först flytta en massa skräp som samlats i verkstaden (det skulle vara bättre att inte syssla så mycket där så skulle det hållas mera städigt). Och då jag nu en gång började flytta på saker och ting så blev det undan för undan nödvändigt att flytta en hel massa. Den ena flytten kräver att nånting annat först skall flyttas som kräver att något tredje först skall flyttas som kräver … Och så vidare.

I en perfekt värld har varje sak en egen plats och man kan komma åt den utan att flytta en massa andra saker. I verkligheten ökar antalet maskiner och saker hela tiden och allt radas in där det finns en ledig plats. Förstås borde man städa bort en massa onödiga saker men tiden, den tiden.

Nå, till sist hade jag vagnen in och tanken var att köra in Belarusen för service och småreparationer. Men där var också utrymmet fullt med saker som borde repareras först. Bland annat kättingarna till MF165. De går snabbt att ta bort men det tar tid att sätta på dem igen – speciellt som sex tvärlänkar hade brustit i det hårda snökörandet. De gamla kättingarna borde inte alls sättas på mera men jag har inte tid att åka och köpa nya just nu.

Med flispåfyllning och mat och kaffe så var den här dagen slut. Sådär indirekt är vädret – speciellt snön – orsaken till det mesta eländet. Hela gårdagen gick till att skotta snö från taket. Den började nämligen smälta nerifrån och rinna in i huset eftersom det blev en isvall vid takkanten liksom i fjol. Aj-aj, nu då jag läser det inlägget så gissa om det blev insatt någon värmekabel på sommaren …  Den här bloggen är ganska eländig eftersom allting blir kvar – som till exempel alla löften man slänger ur sej. Det är inte bara barn och ungdomar som borde tänka sej för vad de skriver på nätet.

PANG – nya året inskjutet

Det nya året började med en smäll – bakringen på MF165 exploderade då jag körde snö. Det var inte något lätt arbete i de snömassor vi har. Och så är ju ringarna från 1970 och har alltså 40 år på nacken. Det var inte direkt någon överraskning att en ring gick sönder så murkna som de var. Framringarna är bytta för många år sedan.

En sorglig syn och även om det på sätt och vis var väntat så visst blev man sur. Jag hann faktiskt köra undan den värsta snön och schaktbladet blev på ett ställe där det inte är i vägen så nu hoppas jag att jag får ny bakring innan det kommer mera snö.

“Int ein daa uutan förlustär” (inte en dag utan förluster) som föriga bisin sa (föriga bisin = förra gubben är en figur som sagt både det ena och det andra – används allmänt här då man inte vill eller kan nämna något namn).

Israpport

I takt med att vintern håller sitt grepp om oss, växer också nervositeten. Tills vidare har förbindelsebåten klarat av isen, men vi måste vara förberedda på att den kan sluta trafikera i princip när som helst. En del saker kan vi själv åtgärda, det gäller t.ex. att se till att vi har tillräckligt med foder tillhanda och att all utrustning som behövs för ev. mjölktransport över isen är i skick.

Men isen är igen det största problemet. I fjol kortade förbindelsebåten av rutten, men trafikerade till Heisala hela vintern. Det var vår räddning, för då var isen så ojämn och tunn att vi inte hade fått mjölken transporterad på något sätt.
I år är läget lite bättre. Visserligen finns det ett isolerande snötäcke på isen i år också, men vattnet var i år mera nedkylt än i fjol då isen lade sig. Detta har medfört det, att trots att isen är tunnare där som drivorna ligger så är den ändå överlag jämnare än ifjol.

Igår var vi (Antte mätte och jag körde “mönkijän”) ute och mätte tjockleken och resultatet varierade från 12 cm – 20 cm. I praktiken bär denna is inte tyngre fordon än snöskoter och “mönkijä”.

Nu har det utlovats ganska kallt väder för de kommande dagarna. Därför var en familjebekant från grannholmen och plogade upp en inofficiell “väg” på isen. Idén med detta är att om det blir så kallt som de har lovat, så skulle isen på “vägen” växa då där inte ligger något isolerande snötäcke på den. På så sätt blir isen kanske tillräckligt tjock för att klara av en traktor med mjölklass, om det skulle behövas.

“Vägen” är alltså ingen bilväg som fritt kan användas, utan den är till för att försäkra våra mjölktransporter vid ett ev. uppehåll av förbindelsebåtstrafiken. Nu är det bara att hoppas att isen växer och framför allt att vi inte kommer att behöva använda oss av “vägen”.

Snöröjning

Till vintern hör ofelbart snöröjning, åtminstone på våra breddgrader. Vägen in till gården skall hållas öppen och även en del av gårdsplanen och körvägar runt byggnader behöver hållas fria. Är man riktigt nitisk kan man också hålla öppet längs de stråk man kör foder och virke, men det börjar nästan bli lite överkurs.

Redskapen för snöröjningen är mångahanda, hos oss kör vi med en gammal snöslunga. “Gammal” är sagt i ordets riktiga bemärkelse, det handlar nämligen om en prototyp från Wärtsiläs maskinfabrik som i tiderna fanns i Jakobstad. Slungan är tillverkad nån gång i slutet av 70-talet och kom aldrig i produktion, åtminstone inte då. Som jordbrukare klarar man sig egentligen bra med ett schaktblad eller snöskopa i frontlastaren, men slunga har också sina fördelar. Är det en riktigt snörik vinter har den en stor fördel i att den kastar snön långt från vägen och hindrar på så sätt vallarna vid vägkanten att bli alltför stora och hårt packade.

Slungandet hör till min pappas favoritsysselsättningar vintertid, så “slungtraktorn” har stationerats hos honom för att vara nära till hands för snabba utryckningar. Själva slungandet är, åtminstone med den nyckfulla dam vi använder, något av en konstform. Körhastighet och rotationshastighet på slungan skall anpassas enligt snömängd, snökonsistens, underlag, månens faser, allmänna konjunkturläget och jag vet inte vad.  Kanske det var därför den inte kom i produktion… Men när man hittat rätt läge är det riktigt trevligt att röja snö, man ser ju tydligt vad man får uträttat och det är alltid kul.