Kategori: Maskiner

Kalla maskiner

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg störs inte korna nämnvärt att att kvicksilvret kryper ordentligt under noll. Skötaren ojar sig lite när det börjar gå mot -20°C, men med varma kläder klarar han sig någorlunda bra också. Värmehalare (eller skoterhalare som vissa kallar det) tilltalar mej inte, de är ofta för otympliga. Många tunna lager är som bekant bättre än ett tjockt och om man planerar klädseln lite kan man ha det någorlunda varmt och ändå vara någorlunda rörlig.

Det som däremot ställer till mest problem när det blir riktigt kylslaget är de maskiner som måste igång. Traktorns batteri är inte direkt i toppform när det är kallt, hydrauloljan flyter trögt som sirap och alla lås, hakar och liknande fryser fast. För att underlätta i viss mån försöker jag att göra allt som går med en och samma traktor på vintern för att slippa tvinga igång flera motorer. Vintertid är det Casen som går mest och i år har den ny motorvärmare och nytt batteri, på vilket det dessutom sitter en underhållsladdare som kopplats till motorvärmaren. Lägg därtill ett laddat reservbatteri, startkablar, varmluftspistol för frusna hydraulkopplingar och kosanbrännare för riktigt svåra fastfrysningar så borde inget kunna stoppa mej den här vintern. Fast man skall aldrig säga aldrig. Kung Bore är kreativ.

Förutom de nämnde förberedelserna försöker jag planera traktorarbetet. När man väl värmt upp och startat traktorn uträttar man alla arbeten som skall göras i en följd och sen stannar man den och låter den stå. Att starta den flera gånger per dag sliter bara på den i onödan. I år har jag försökt lägga om utfodring och utgödsling så att jag i bästa fall skall kunna köra igång traktorn bara varannan dag. Får se om det lyckas.

Fast det oaktat får vädret gärna hållas lite mildare. -5 till -10 är bra. Kan inte Kalle skriva en väderönskelista till tomten igen, det gick ju så bra förra gången? 🙂

Vedklyvning

Fredagen ägnades till stora delar åt vedarbete. Vi värmer vårt hus med traditionell klabbeldning så vedklyvning och eldning hör till vinterrutinerna. Eldar gör jag mer eller mindre dagligen, men klyvning och sågning infaller bara nån gång i månaden. Jag har inget egentligt vedlider, utan veden lagras i tremeterslängder under pressenning. Var fjärde-femte vecka kapar och klyver jag ungefär en kippvagn med klabbar och parkerar den en bit från pannrumsdörren.

Kapning och klyvning sker med en klabbmaskin vilket underlättar avsevärt jämfört med rent handarbete, låt vara att klabbmaskinen nog också tar loss svetten. Först baxar man upp stocken på ett transportband. Transportbandet för stocken in till kapsvärdet, som är ett helt vanligt motorsågssvärd som drivs hydrauliskt (på klippet med ohyggligt ovass kedja). Svärdet kapar stocken och den avkapade klabben ramlar ner till “klyvsektionen” där en hydraultub pressar den mot ett motstål som klyver klabben i två eller fyra delar. Efter det åker de med en transportör upp i vagnen.

Klabbmaskiner finns i en uppsjö av olika koncept och versioner, de är en hel vetenskap och framförallt en vetenskap som delar mänskor ganska rejält. Om någon tror att finländska män, framför allt på landsbygden, är dåliga med att visa känslor och temperament rekommenderar jag att besöka ett gubbdagis på landet och föra in samtalet på klabbmaskiner. Debatten blir garanterat eldig och engagemanget är helt klart i klass med segelentusiasternas båtprat. Dessutom kan man nostaligiskt lista olika klabbmaskiner genom tiderna (“Minns du den där gamla Nokka-Pilke vi hade på 80-talet, ojojoj….”) och debattera deras för- och nackdelar.

Den klabbmaskin jag använder är en bolagsmaskin. Vi är 8-10 gårdar som delar på den, vilket fungerar ypperligt. Dels är det sällan bråttom att få klabbat och dels är det ett arbete som fördelar sig ganska jämnt över hela året, så maskinen är som gjord för samägande. En maskin som nästan ingen använder kan det ju inte gärna bli gräl om. 🙂

“Det som göms i snö..”

.. eller “liten tuva knäcker ofta stor dragkrok”.

För några dagar sedan skulle jag hämta hem lite rundbalar. Det är redan många år sen stödfoten på balkärran tackade för sig och jag har istället använt mej av en klassik klabb under dragkroken när jag hakar loss vagnen. Det är flexiblare och enklare. Den här gången lurade klabben dock mej.

Eftersom fältet var snötäckt märkte jag inte att jag parkerade vagnen på en rätt stor ojämnhet. När jag sen öppnade dragkroken rullade vagnen ner av ojämnheten, halkade av stödklabben och kilade fast dragbommen mellan dragkroken och traktorkroppen. Med en inte särskilt välavvägd blandning av list och våld som innefattade lastremmar och en telefonstolpe (tack för lånet, elbolaget, jag tror den rätar upp sig av sej själv) fick jag loss den, men tyvärr gick stagen som skall lyfta upp dragkroken av på kuppen.

På vägen hem ringde jag Smidefix, en järn- och stålfantom i grannbyn som brukar kunna fixa det mesta, och han lovade ordna nya stag åt mej. Dragkroken på Casen är nämligen inte fabriksmonterad utan tillverkad av nåt litet finskt företag som gått i konkurs flera gånger om sen de bultade fast den på min traktor, så reservdelar finns inte. Såna gånger är bysmederna bra att ha.

Ordet smed är kanske lite missvisande. Det för tankarna till en svartmuskig karl som står och hamrar glödande järn i ljuset från ässjan. Fortfarande hittar man nog både städ och ässja hos många av bysmederna, men svets, vinkelslip, svarv och andra moderna verktyg har blivit viktigare redskap än hammaren och städet. Många av dem är universalarbetare inom metall och tillverkar allt från specialdelar till maskiner och underleveranser till industrin till rent konsthantverk. Hur som helst är det rasande bra att de finns. De flesta jordbrukare klarar nog av att svetsa och reparera en hel del, men för vissa mer kvalificerade arbeten är det bra att få köpa in experthjälp. Stängerna var klara igår och levererades direkt i postlådan, så nu återstår bara för mej att få dem monterade.

Snökedjor

Vinterföret kan som bekant vara ack så förrädiskt. Det gäller även för traktorförare, speciellt när man börjar röra sig i terrängen. Några vinterdäck för traktor finns inte. Visserligen finns det dubbar man skruvar in i däcken med borrmaskin, men de används inte särskilt allmänt. Har traktorn fyrhjulsdrift  och föraren sunt förnuft brukar man klara sig.

Räknar man med att köra under riktigt dåliga förhållanden, speciellt om det rör sig om bakhjulsdrivna traktorer, kan det vara bra med snökedjor. Det är alltså kedjor med taggar som man trär på de vanliga traktordäcken. De gör körning på bara vägar rejält obekväm, men i snö och is är de enormt bra. Min bakhjulsdrivna Ford brukar förses med kedjor till vintern och faktum är att den ibland överraskat mej med att nästan ha bättre grepp än den fyrhjulsdrivna Casen utan kedjor.

Monteringen skall om allt lyckas gå rätt enkelt. Man breder ut kedjorna på marken, binder fast kedjan i traktorfälgen och genom att därefter köra traktorn framåt kommer den själv att “dra på sig” kedjorna. Med lite justeringar borde det sen vara bara att knäppa fast låsen. I praktiken brukar det vara en del pillande och bökande, kedjorna hamnar snett, trasslar in sig  eller nåt liknande. Om det stämmer att jultomten ogillar kraftuttryck så här inför julen är det tänkbart att just påmonteringen av snökedjor kostat mej en hel del klappar genom åren.

I år gick det dock ganska bra. Nu är kedjorna på och Forden redo för snöröjning och skogskörningar.

Generatorn i standby-läge

Då har vintern kommit, även till Heisala. Snö och -12 grader ute, brrrr, men ändå rätt så skönt i jämförelse med sommarens +30 grader. 😛
Med hösten och vintern kommer det också hårda stormar och de senaste dagarna har minsann varit ganska blåsiga.Stormar det, så stormar det inte kan man göra något åt den saken, men man kan ju gardera sig för de olägenheter en storm för med sig. Därför har vi en traktordriven generator.

Som tur är har vi inte behövt använda den under den senaste tiden men den är nog så placerad att det är “bara” att koppla fast de i traktorn. I praktiken fungerar den så att den kopplas i ena “ändan” fast i traktorns kraftuttag, producerar därigenom elektricitet och i andra “ändan” kopplas den till vårt elskåp. På så sätt får vi elektricitet till ladugården och huset.

Riktigt med det samma som elen bryts behöver man nu inte springa ut och koppla fast generatorn, utan man kan nog vänta en liten stund och se ifall elen kommer tillbaka. Allt för längen kan man dock inte vänta, för utan elektricitet fungerar inte t.ex. vattenkopparna eller kraftfoderkioskerna. Inte heller mjölken kyls ner i tanken. Är det nu sen ännu under mjölkningen som elen bryts, så står även mjölkningen stilla och det tycker inte korna om. Då de är vana att bli mjölkade en viss tid, så blir det ytterst obekvämt för dem att vänta med fyllda juver.
Hemma hade vi inte någon generator, för i värsta fall (alltså om elen blivit bort över säg sådär 10 timmar) hade man kunnat mjölka korna för hand. Hur många gårdar som i dagens läge har en generator, kan jag inte uttala mig om. Med tanke på vårt läge, alltså var vi bor och hurudan djurmängd vi har, så skulle det vara ganska ansvarslöst av oss att inte ha en sådan och försäkra elförsörjningen också under elavbrott. Men i mindre besättningar kan jag nog förstå att man inte har en. Den är bra att ha, men förhoppningsvis kommer den inte i användning, i alla fall så hemskt många gånger denna vinter.

Service dags

Idag servades den viktigaste maskinen på vår gård, mjölkmaskinen. Den går två gånger om dagen, så slitaget är ganska hårt. Sedan den blev installerad har den varit igång över 18 000 timmar. Den hör till kategorin “maskiner man liksom inte tänker på”, men man märker minsann om den slutar att fungera!

Servicen görs en gång om året och den utförs av en professionell montör. I servicen ingår bl.a. genomgång och vid behov byte av diverse olika gummidelar och slangar samt en grundlig rengöring av maskinens “inre”. Dessutom testade montören hur jämt pulsatorerna går.

Några större överraskningar hittade montören inte, men visst var servicen på sin plats. Nu torde maskinen klara sig ett år framåt igen.

Under tiden servicen pågick kalvade Ädisa. Kalvningen förlöpte utan problem och hon fick en fin kokalv. Kalven får överraskningsvis heta Hädisa. Även i andra ändan av mjölkstationen (vi har kalvningsboxarna på var sin sida av mjölkstationen) var det full rulle. Där fanns nämligen Umbra med sin i går kväll födde Herman.