Maskiner – Sida 39 – Bondbloggen

Man vet inte hur bra man har det

Återkommen till vårt fibernät från ett uruselt trådlöst nät som ibland fungerade, ibland inte så är det skönt att kunna använda nätet utan att stå på ett ben på taket (sådär bildlikt talat). Men jag fick stå med datamaskinen tryckt mot fönsterrutan för att få kontakt och det var inte speciellt trevligt att skriva inlägg på det sättet.

Liten MF-30 framför jätte med 10 meters skärbord

Vi var alltså på ELMIA lantbruksutställning – Maskin och Fält – i Jönköping på torsdagen. Det var en stor mässa men nog tycker man det mesta var gammalt. Numera så har man sett allting som där visas på nätet för länge sedan. Katalogerna finns också på nätet och man kan beställa över nätet.

Förr var det en stor familjetillställning att åka till lantbruksutställningen. Det var också bästa sättet att få information om nyheter. Allting fanns där på ett ställe så man behövde inte köra runt halva landet för att samla ihop broschyrer. Och så kunde man ju äta ärtsoppa och titta på mer eller mindre tivoliaktiga begivenheter.

Det har som sagt ändrats nu. Först tröttnade jag på de inhemska utställningarna och började åka till ELMIA men nu är den också gammal. Tiden har snart kört förbi de stora utställningarna. Nätsidorna blir bara bättre och man får all information man behöver från dem. Det är möjligt att den här utställningen var den sista för mej.

Och så är maskinerna helt ointressanta. Den 30-fots skördetröska som syns på bilden är inte till någon nytta i verkligheten. De andra maskinerna var också mastodonter som man knappast kan vända med i hela Hindersby. Knappast kan de sälja mer än ett fåtal exemplar ens i Sverige. Så varför inte visa förståndiga maskiner ?

Det fanns nog en hel del småskaliga maskiner också men mest i katalogerna (som jag redan sett på nätet). Det fanns inte ett enda intressant företag som jag inte kände till från förut. Fast det kan ju bero på att jag blivit så gammal och garvad redan …

I alla fall talade jag med Lantmännen Maskin om den begagnade tre meters Rapid såmaskin som finns till salu i Uppsala. Kanske det blir en ny färjetur inom ett par dagar …

Nya tallrikar på täppan

Jag känner att jag behöver lugna ner mig tilsammans med Bondbloggen en stund. Jag har suttit och tittat lite på Idol från Sverige och jag måste säga att det går mig kollossalt på nerverna. Dendär typen av massproduktion av idoler går så diametralt mot allt vad jag tror på inom underhållningsbranschen. Visst, deltagarna är duktiga, själv skulle jag gärna vara lika bra på det jag gör, men själva forumet får ett gammalt punkarhjärta att slå i falsk otakt. Att “lediganslå” en tjänst som kändis och sedan låta folk söka den, det tycker jag är lika obegripligt som att uppsöka en rörmokare när man har ont i blindtarmen.

Nu har gubben gnällt färdigt för i kväll, till ämnet:

Trots ekonomiska kriser och andra sorger uppfylldes målet i år också. Mitt återkommande mål är ju att få en maskin förnyad per år och i år blev det affär på en Väderstad tallriksharv. Den inhandlades något begagnad och direkt av en bondebekant, varför priset inte stod att jämföra med en ny. Den uppmärksamma läsaren kan dra sig till minnes att jag inte är någon klar lättbearbetningsentusiast, utan är en ProPlöjare, men några års experiment med lånade och inhyrda tallriksharvar har gett mersmak, och framför allt är det den inbesparade tiden och dito bränslet som attraherar. Tills vidare har jag bara prövat att harva efter ryps och grönträdor för den konservativa delen av mig har inte vågar hoppa över plöjningen i spannmålsåkrarna än, men det kanske modet kommer med erfarenheten. Får se!

Maskinen är alltså en bogserad Väderstad Carrier , 350 bred, med två tallriksrader och gummipacker. Just gummipackern var, och är, jag tveksam till, dels för att jag inte tror att den är tillräckligt aggressiv på mina stenleror, dels för att det är ett helsike att få den ren nog att köra ut på landsvägen med (Den funkar samtidigt som transporthjul). Nu kör jag ju s.g.s aldrig på vägen så det problemet är kanske inte så stort, och åtminstone i torra förhållanden verkar gummivälten att ge ett bra resultat. Dessutom har den den fördelen att det kletar så våldsamt vid den när det är lerigt, att man helt enkelt inte kan köra då, och det är bara bra att maskinen förstår att hållas hemma om inte husse begriper att det är för vått på åkern.

Höstbearbetningsfaciten för i år kommer alltså att bli, plöjning där det vuxit vete plus en Round-Up besprutad grönträda. Tallriksharvning efter rypsen och landskapsåkrarna endast körda med trädeskrossen, i väntan på nästa års regelverk. Det kan vara bra att ha beredskap för eventuella grönträdor ny säsong.

Snö har det också kommit lite av här, men inte så det stör ännu. Natten till idag kom den första snön, men den var borta efter halva dan idag. Nu hoppas jag bara att det skall dröja innan vi ser något mera av den vita föroreningen i naturen igen. Jag är inte helt klar med plöjningen ännu och några maskiner skall ännu tvättas, däribland plogen, innan jag har intresse att ställa in maskintvätten i sitt vinterlager. Antar att vintern kommer för tidigt i år också, det brukar den undantagsvis alltid göra.

Speciellt för en bonde som tycker att “vara ute i god tid” betyder att man gör saker rätt år

Välkonstruerat: Allting gick sönder tillika

En av orsakerna till att jag aldrig börjat jobba som ingenjör i industrin är att vi fick lära oss att konstruera maskiner där allting går sönder tillika. Om ett lager håller dubbelt längre än resten av maskinen så är det ju rent slöseri – eller hur ? I så fall är min engelska Ransome tallriksharv ytterst välkonstruerad. Fem lager gick sönder inom ett par varv på åkern …

Nå, jag betalade bara 5000 mark för harven – men inte är den mera värd heller. Tydligen var de gamla MF-traktorerna de sista bra maskiner som tillverkades i England. Nog skall lager hålla i 40-50 år minst. Själva harven är ganska trevlig men nu har den bara ett enda ursprungligt lager kvar (av åtta) och det ger väl upp andan snart det också.

Att byta lager är inget problem – utom då det är icke-standard. De här lagren är gjorda för fyrkantig axel … Så vad gör man då ? Jo, man svarvar ned lagrets axelbussning till standardmått (50 mm) och sätter dit standardlager. Problemet är att jag inte har någon svarv – nästan den enda verkstadsmaskin jag inte har.

Men nu råkar grannen, Niss-Arstu Holger, vara mycket verkstadsintresserad och han har en gammal stabil Arboga-svarv som väger nästan ett ton. Han har byggt alla möjliga maskiner själv men nu börjar åldern (90+) och besvärliga höftleder göra det svårt att stå böjd över svarven. Men huvudet är i prima skick och med litet handledning lyckas jag svarva ned lagren till lämplig diameter.

Sedan gäller det att bygga om lagerfästena för de ursprungliga passar naturligtvis inte. Med svets, pelarborrmaskin och litet allmän händighet lyckas det och snart kan man skruva fast de nya lagren. Tre lager måste jag bygga om innan jag kom ut på åkern igen. Det är lätt att byta reservdelar men det tar betydligt mera tid att bygga om en maskin. Så det behövs en titt på priserna för begagnade tallriksharvar vilket höjer motivationen riktigt ordentligt. En Väderstad Carrier (begagnad) går över 100 000 kronor.

Jag kom ett helt varv runt åkern och så var två lager till sönder. Men nu börjar Lantbruksvädret hota med snö så det är ingen tid att lappa ihop skräpet mera och då tar man till nästa åtgärd: Den söndriga axeln skruvas bort och så kör man med det som finns kvar på harven – det är i alla fall tre fjärdedelar :-).

Då det är panik så kör man så länge det finns nånting som skrapar i jorden bakom traktorn. Nu visade det sej att det på harven är framaxlarna som arbetar och att bakaxlarna närmast bara jämnar ut. Så resultatet blir inte så illa – bara litet ojämnt. Det är i alla fall utmärkt före – torrt och fint.

Tallriksharv är ett bra redskap. Jag körde tio hektar på sex timmar och då åt jag också under den tiden. Det gick att köra på hög treans växel och då var motorn inte ens ansträngd. Vilken skillnad jämfört med plöjandet …

Tanken är att blanda in halmen i jorden så den börjar ruttna snabbare. Dessutom blir man av med halmhoparna som håller fukten väldigt länge på våren. Jag tror inte riktigt på ren direktsådd för den blir alldeles för sen då halmen håller fukt. Men med en lätt bearbetning på hösten borde det gå att så i vanlig tid på våren. Och att köra ett varv med tallriksharven går mycket snabbt (ifall den håller ihop …).

Solros-slaget

I lördags prövade jag något jag aldrig gjort förr. Frosten hade slagit till i mitt solrosfält (miljöträda) och det blev dags att avlägsna växtresterna från åkern. Detta gjordes med trädeskrossen, som obönhörligt pulveriser allt som kommer i dess väg. Dels kände man sig som en brasiliansk sockerrörsarbetare bland dom långa pinnarna, dels var det en tragisk påminnelse om hur förgängligt allt är. För två veckor sedan var detta en strålande vacker gul solrosåker, som efter bara en frostnatt förvandlades till växtavfall.

Eftersom växterna var runt 1.50 långa och flera cm i diameter så fick trädeskrossen jobba hårt för att pulverisera dem. Det blev inte heller bättre av att det duggregnade och var allmänt kletigt, men nu är det i varje fall gjort. Ja, eller nästan gjort för jag upptäckte att det höll till en stor koloni med för mig okända småfåglar på ett område. Dom hade fattat tycke för solrosfröna tydligen, så jag lämnade kvar några 10-tal kvadratmeter för att dom inte skall bli alltför hungriga dom närmaste dagarna. Eftersom mina fågelkunskaper lämnar en del att önska* så har jag ingen aning om det var fåglar som skall stanna här eller flytta, men jag bjuder ändå gärna på lite uppehälle i mån av möjlighet.

ORSI-trädeskross i arbetsläge

I dag söndag har jag tagit ett krafttag med plöjningen och fått några hektar undangjorda. Det märkliga är att det på nedre delarna av hemmanet nästan verkar något för torrt trots att jag nog tycker det borde ha regnat alldeles tillräckligt. Mer om plöjningen i kommande inlägg

*= Mina fågelkunskaper är ungefär som Kokkola-ornitologens, dvs jag indelar fåglar i tre klasser, nämligen små-fåglana, sjö-fåglana och krååkona.

Pannan slocknad och flismataren sönder

I morse halv sju då lastbilen kom för att hämta vete (han skulle komma sju men jag har lärt mej att de kommer en halv timme tidigare) så märkte jag att pannan slocknat. Dessutom var den full med (obränd) flis – riktigt hårt packad. Där finns en termostat som skall stoppa skruven ifall elden slocknar men den har alldeles fel skala – den skulle ställas in på 200 grader då det var 40 … Så den stängde inte utan skruven matade in flis i pannan tills lagret gick sönder och kättingen av.

Om man vill se något positivt i eländet så kunde det vara att det inte var -30 grader kallt men annars var det bara krångel hela vägen. Kugghjulet orkade jag inte dra bort med den stora utdragaren utan jag fick ta till storsläggen – bokstavligen. Då det inte går med lämpor så måste man slå tills något går sönder och så börjar man lappa ihop det igen. Med utdragare och slägga samt mycket svett och svavel så fick jag i alla fall bort kugghjulet efter ett par timmar så jag kunde byta lagret som spruckit. Förstås har jag en bunt standardlager hemma – det är alldeles för bevärligt att åka härifrån de djupa skogarna för att hämta varje lite pryl skilt.

Men det var inte slut med det. Jag hade förstås fyllt på flis i går kväll så både behållare och rör var fulla med flis. För att få tillbaka skruven på plats blev det att ta till storsläggan igen. Men jag kunde inte slå direkt på axeln för då hade jag nitat fast kugghjulet slutgilstigt utan måste sätta en träbit emellan. Den flög bort vid varje slag så det tog en hel del tid innan jag fick skruven på plats. Sedan var det bara att skyffla ut åtskilliga säckar flis ur pannan innan det gick att tända på nytt. Den som hade planerat styrcentralen för flismataren var inte riktigt populär här hos oss i dag …

Dit for den dagen. Klockan är sex på kvällen och jag fick nyss igång pannan igen …

Inga bromsar

I dag har jag kört ut en dikesvall med skopan. Det är ett ganska tungt arbete så Zetorn fick jobba hårt. Då märkte jag också att bromsarna tar dåligt – nästan inte alls. Det är inte så underligt att jag inte märkt det förut för man använder nästan aldrig bromsarna för att stanna en traktor. Det är sällan jag kör på vägen eftersom åkrarna börjar alldeles utanför verkstaden och på åkern rullar inte traktorn så bra utan den stannar bara man trampar ned kopplingen.

Det är helt annorlunda än att köra bil. Speciellt på asfalt kan bilen rulla långt om man inte bromsar. På en traktor används bromsarna mest som styrbromsar. Med tunga redskap är det omöjligt att styra traktorn bara med ratten. Ibland hänger framhjulen uppe i luften så enda styrningen får man med styrbromsarna. På en traktor finns det alltså två bromspedaler – en för varje bakhjul. Om man trampar på den högra bromsen så svänger traktorn ganska ordentligt åt höger – om inte redskapet bakom hindrar det.

Med en skopa (schaktblad kallas det officiellt) bakom svänger en traktorn minsann inte så lätt speciellt om den är full med mull och lera. Då behövs styrbromsarna och sådana hade jag alltså inte. Så det blir att skruva sönder traktorn (bakhjulen bort) och byta bromsbelägg. Jag har redan ställt bromsarna så mycket det går. Det blir verkstadsarbete alltså.

Men visst kan man köra också utan bromsar – det är bara besvärligare eftersom man måste backa och svänga. Till all tur är det nu så torrt att det inte är något problem – nån nytta är det med den torra sommaren. Nu skall jag ännu köra med tallriksharven – sedan blir det verkstaden.