Maskiner – Sida 4 – Bondbloggen

Det var mycket bättre förr

Orsaken till att jag tycker det just nu är att jag skall byta trycklager på paketbilen (Fiat Ducato). Det är tredje Ducaton som jag har (från 2006). De tidigare modellerna var någorlunda mänskliga och det fanns ganska gott om utrymme i motorrummet men den här är rent ut sagt hemsk. Den är fullproppad med rör och ledningar och allsorts manicker som mest tycks vara till för att krångla. Motorlampan lyser ibland (indikerar fel) och jag har försökt hitta felet men utan resultat. Det fina elektroniska felsökningssystemet OBDII ger en massa felkoder som säjer absolut ingenting. Men motorn går bra så jag har struntat i lampan.

Trycklagret kan man däremot höra mycket tydligt helt utan felkoder. Det skriker och rosslar som en galning så fort man trampar ned koonan (kopplingen). Inga problem med felsökningen där. Men däremot är det värre att byta det. Jag har till hälften skruvat bort alla grunkor som finns ovanför växellådan men så blev det så fint skogsväder att jag lämnade verkstadsarbetet och for till skogs i dag. Det har ju varit regnigt och blött en tid så man måste ta vara på det fina vädret. Nästa söndag blir det igen varmt så då kanske jag fortsätter med bilen.

Verkstadshandböcker är en liten utgift i jämförelse med alla andra kostnader så jag har köpt alla jag kommit över. Nu är det inte mera böcker utan allt finns på CD eller på nätet. Bättre har det inte blivit för de är ofta dåligt gjorda och det är svårare att hitta nånting än i en pappershandbok. Och så måste man ta ut dem på papper i alla fall då man börjar skruva. Inte kan man ligga med datamaskinen under bilen …

Stor hjälp har man däremot av olika forum på nätet där vissa sätter in mycket bra beskrivningar med foton och allt. Ifråga om Ducato så är de tyska nätsidorna bland de bästa men så finns där också en stor mängd Ducato. Det som jag saknar är datoriserade reparationsverktyg men jag köpte nyss en OBDII-anslutning med Blåtand (trådlös) som gör att man kan koppla Androidmobilen till felsökningssystemet. Det finns en mängd “appar” dvs. program som läser av alla parametrarna från bilen och visar dem på skärmen. Om det är ett bra program så kan man kanske hitta felet med det.

Men jag saknar i alla fall gamla Lada (som ju var en kusin till Fiat). Den körde vi med från början av 70-talet ungefär 30 år framåt. Allt som allt sju bilar. Den var enkel och man kunde reparera allt själv. Reservdelarna var billiga. Tyvärr blev de nyare modellerna sämre och reservdelarna gick upp i pris så man måste gå över till Volvo för att få biligare reservdelar. På Lada har jag bytt koppling flera gånger och har ännu ett specialverktyg som jag själv gjort av ett spoljärn för att lättare få bort översta skruven på växellådan. Det var inte stor sak att skruva bort växellådan, lägga den på golvet och byta kopplingen. Sedan satte man växellådan tillbaka och det var klart. Det enda som jag fick fundera på en stund var hur man pillade bort växelspaken som satt fast med en intressant gummipropp. Men då man visste knepet så gick det fort.

På tal om moderna maskiner och allt elände de för med sej så läste jag en typisk historia i Land Lantbruk (nr. 9/2017). Två bröder i Västmanland hade år 2000 köpt en tröska med alla möjliga moderna rackerier – i ungdomligt oförstånd. Som gammal elektronikingenjör skulle jag aldrig köpa nån maskin med “modern” elektronik för de har stora mängder barnsjukdomar. Så också denna tröska. Den hade en skärm som tappade minnet och utan den fungerade tröskan inte alls. Det visade sej att det var en mycket ovanlig skärm som inte fanns som reservdel. Som jag alltid sagt så köp inte nånting ovanligt utan hellre något gammalt och vanligt. Och köp inte nånting som är helt beroende av elektroniken.

Efter 15 år var tröskan (elektroniken) slut och utan reservdelar. Det var inte någon billig tröska utan tysk kvalitet: Deutz-Fahr. Det är inget fel på elektronik i och för sej men all ny elektronik hör till riskzonen för den är ofta skräddarsydd vilket ger reservdelsproblem. På bilarna finns det numera en mängd elektroniska styrenheter som ofta byts ut alldeles i nödan eftersom felet finns på annat håll. Och de är inte billiga – ännu. Det blir förstås bättre men jag tippar att det tar 10-20 år ännu innan elektroniken i bilarna blivit “mogen” i den meningen att det är standardmoduler som kostar kanske ett tiotal euro och som finns på hyllan i vilken butik som helst – åtminstone på nätet.

De invecklade systemen med sladdar och rör blir vanligen enklare med tiden de också. På sätt och vis är elbilarna de allra enklaste. Åtminstone kan de göras enkla med standardmoduler. Men där är problemet ackumulatorerna. De är alldeles för usla i praktiken oberoende av vad de skriver i tidningarna om “fantastiska uppfinningar” vilket ofta bara är ett sätt att visa att reportern inte fattat nånting.

Kanske jag nån gång i framtiden kan medge (motvilligt) att bilarna blivit bättre men just nu svär jag bara ve och förbannelse över “utvecklingen” som gjort bilarna invecklade och jäkliga att reparera. Liksom med traktorerna fanns det en tid då det tillverkades bilar som var nästan eviga och inte ens behövde repareras – annat än att vissa slitdelar skulle bytas då och då. Och så kunde man reparera dem. Så det var mycket bättre förr …

Byggande och virke

I över 60 år har jag byggt så gott som vartenda år. Det var kojor i början men blev allt större hus med tiden. I slutet på 1970-talet byggde vi ett nytt hus åt föräldrarna (som nu pojken byggt om åt sej själv). Sedan blev det ny verkstad på 12×14 m med 4,20 m höjd innanför och en helt ny kalluftstork på 12×14 m i två våningar där mellantaket var körbart med 10 tons maskiner. Dessutom rustade vi upp det gamla huset 1980 och nu senast rustar vi upp den gamla folkskolan som är byggd 1899 men fortfarande kärnfrisk medan andra skolor blivit mögelhus och rivs efter 20-30 år. I Sverige pysslar vi med vårt gamla torp från 1856. Förutom ramarna till verkstaden och torken är allting byggt i trä.

Så man har hunnit göra alla misstag som man kan göra. Jag har byggt med “moderna” metoder och “moderna” material då jag som ung och dum trodde på “byggexperterna” men återvänt till gamla metoder och gamla material. Numera bygger jag med beprövade metoder och beprövade material. Då vårt kök brandskadades för några år sedan så rev jag bort alla moderna material som jag satt dit 1980 och återgick till målat trägolv och pärlspont. Visst fanns där plast i väggar och golv men till all tur hade mössen ätit sönder det mesta så vi undvek mögelhusens öde.

Virke har vi från egen skog och det sågar vi själva med Logosolen. Då vet man vad man har och kan välja ut det bästa. Det virke som man får köpa är bara skräp och kommer inte in i våra hus mer – med undantag för nån prydnadslist möjligen. Vi har kvar en hel del virke från torkbygget. Då vi sågade 5×25 cm plankor så blev det en mängd klenare virke också. Det är tätvuxen kvistfri tall. Problemet är att det är så fint virke att jag inte nänns använda det i många fall så jag måste såga nytt sämre virke också :-).

Det riktigt skär i själen då man ser hur folk som blivit lurade av reklamen kastar bort och bränner upp fantastiskt fina gamla fönster. Förr valde man ut fönster- och dörrvirke redan i skogen. Man barkade de utvalda raka och tätvuxna träden (oftast tall) så att kådan skulle impregnera dem och lät dem stå i upp till sex år efter det. Sedan sågades virket och fick lufttorka (i skugga) i ett par år. Då fick man otroligt fina fönster som håller i all evighet – om de inte målas med den äckliga plastfärg som nu säljs för den stänger in fukten i träet. Missföstå mej rätt: Industriell produktion behövs för nybyggen men att riva ut gamla fönster av ypperlig kvalitet för att sätta in massproducerat skräp är rent kriminellt.

På 1950-talet togs i Sverige den gamla virkesklassificeringen bort på industrins begäran och efter det har allt blivit sämre. Det byggs snabbt och dåligt numera med dåligt virke. Jag har som tumregel att man aldrig borde köpa ett hus som är byggt efter 1950-talet.

Skillanden i virke har jag upplevt tydligt. Plankorna i torken är tunga och starka men i verkstaden använde jag kvistig tall som växt snabbt invid en mosse. Där tappade jag en planka på 5×15 cm från mellantaket och den brast … Sådant virke vill man inte ha i husen. Hållfastheten är mycket sämre än för det tätvuxna virket. Numera säljer vi det snabbvuxna och sågar det tätvuxna åt oss själva eftersom det inte betalas för kvalitet.

Intressant nog kommer de gamla beprövade metoderna och materialen tillbaka i Sverige och det har börjat komma också i Finland. Men fortfarande byggs det mögelhus som måste rivas inom kort. Jag är medlem i Svenska byggnadsvårdföreningen och köper numera bara material från de speciella byggnadsvårdsbutikerna. Vi har bland annat Byggnadsapoteket i Fiskars och Borgå gamla järnhandel (som tyvärr nu måste flytta från det gamla fina stationshuset).

Vi har också Lovisa gamla trähus som varje år samlar tusentals personer. Tyvärr så finns det för litet kunskap om gamla metoder och vissa fåntrattar river bort mellantaken och lämnar väggstockarna bara för att få “gammaldags” utseende. Men man hade aldrig stockarna synliga i gamla hus utan limmade tidningar på dem om man inte hade råd med tapeter. Och man lackade aldrig träpanelen. Hus utan mellantak användes bara så länge man hade eldhärden mitt på golvet och röken gick ut genom en lucka i taket. De eländiga inredningstidningarna är rena kulturvandaler.

Under julen fick vi en lektion i faran med modernt byggande då brorsan fick regn inne i köket. Ett rör till diskmaskinen hade kommit loss och vattnet sprutade med fullt tryck inne i mellanväggen i övre våningen. Troligen var det tryckstötarna från diskmaskinens magnetventil som förorsakade eländet. I Ribackstugan lossnade också ett rör under diskbordet som hade en modern “snabbkoppling” men där rann vattnet ned under styroxen i golvet. Mellantaket är av lättbetong och under fanns bara pannrummet med golvsil.

Vattenskador hör till de värsta i nutida byggnader. Det är bara värre om hela huset brinner upp. Då vi hade köksbranden så var vattenskadorna från släckningen värre än brandskadorna. Så man börjar fundera om man alls skall ha vatten inne i ett hus … I England är ibland vattenutrymmena placerade i en tillbyggnad liksom köket. Åtminstone skall rör aldrig dras inne i väggar och golv ! Inte elkablar heller. Det går bra att placera dem under listerna. Kanske man borde flytta kök och våtutrymmen till ett skilt hus. I Medåker har vi inget vatten i huset (utom kaffevatten) och det går riktigt bra att promenera till bastun och dasset utomhus också på vintern. Folk är onödigt mjäkiga nuförtiden.

Så jag är direkt på kollisionskurs med allt modernt byggande. Det är dåligt, farligt och dessutom dyrt. Ifråga om de moderna materialen så går filosofin ut på att man säljer obeprövade material med mördande reklam: “Nytt, underhållsfritt, fantastiskt !” och sedan går det åt fanders då garantin gått ut. Och man “modifierar” litet och så heter det att “det gamla var dåligt men NU är det nytt och fint …” . Och man säljer igen tills garantin gått ut. Och så vidare … Jag använder bara beprövade material som använts i minst 60 år.

Spånskivor hör fan till ! Jag har bytt spånskivorna i golvet i stallet (mitt arbetsrum) två gånger redan. De är som svampar och sväller upp direkt av vatten, börjar lukta och blir mögliga. Aldrig mera spånskivor ! Vanligt trä tål en hel del vatten bara det kan torka upp. Så plastmattor är också på NIX-listan. Nog har vi prövat nya material under de senaste 60 åren – och befunnit dem usla. Tyvärr misstänker jag att eländet fortsätter eftersom “allt kan säljas med en mördande reklam” som Ulf Peder Olrog sjöng redan på 40-talet.

Sanningens ögonblick

Den senaste tiden har gått till verkstadsarbete nästan dygnet runt. Ibland vaknar jag mitt i natten kallsvettig och undrar om jag nu säkert har mätt riktigt och inte glömt nånting. Och idag kom sanningens ögonblick för nu lyfte jag upp fästet på traktorn. Och det gick att sätta på även om det var litet sniduvint (snett) men det visste jag från början för traktorns fäste är inte alls rakt på någon led. Med hjälp av jäärnstavur (järnspett) och milt våld så fick jag det i alla fall på plats. Milt våld i den här storlekens konstruktioner betyder att man slår allt man orkar med släggan.

Nu skall ännu stödfötterna och ventilbordet monteras förrän jag kan lyfta upp själva lastaren. Fästplattorna för fötterna och processorn skruvas fast. Jag har inte så många dagar tid för sedan blir det åter kallare.

Blir det att återuppta plöjningen?

Efter närmare ett par veckors “vinterväder” har vi nu fått höstväder med regn och rusk och tillika har det torra och av lite snö upplysta omgivningarna förbytts i väta och mörker anefter som snön regnat bort.

Samtidigt börjar marken åter tina upp och bland annat min bloggkollega Kalle frågar sig i ett facebookinlägg om det snart går att återuppta plöjningen. Det är en sak som också jag undrar över. Om nu åtminstone i mitt fall oktober ännu är skördemånad så brukar jag räkna november som plöjningsmånad men det blev ju en kortvarig plöjning hittills. Sen plöjning är inte främmande för mig och visst har jag också tidigare återupptagit plöjningen efter att marken åter tinat upp. Oftast har det då kommit lite snö som förhindrat alltför djup tillfrysning men nu i höst frös nog marken ganska djupt. Exakta uppgifter har jag inte eftersom jag ännu inte placerat ut mina tjälmätare. Jag tippar ändå att vi hann få 15-20 cm tjäle under den kalla perioden. Men som sagt värmegrader och regn med blåst kan nog tina upp även ett 20-tal cm djup tjäle men en grov uppskattning från min sida skulle vara att ännu en vecka fordras innan det blir aktuellt att tänka på plöjning. Ska vi tippa på att det går till lillajul om vädret fortsätter som idag.

Hur som så tilltalar det nu aktuella vädret till varken skidåkning eller skogsarbete och som sagt ännu inte plöjning så under tiden kan man förslagsvis läsa om och se en favorit i repris med en video som jag bandade för 5 år sen.

Jag har också nu som då fått förfrågningar om videomaterial som publicerats här på bloggen och eftersom det inte alltid är så lätt att hitta dem så tänkte jag pröva att lägga upp dem på¨youtube så jag bytte ut länken till videon i inlägget så får vi samtidigt testa hur det fungerar. Går det bra och intresse finns så ska jag försöka lägga upp mera videomaterial på youtube anefter tid och lust finns.

Alternativa sysslor.

Full vinter med rejäl kyla verkar Nisse ha. Här på plattlandet har vi just ingen snö och som lägst har temperaturen just och just tangerat -12°C.

En halvannan vecka med minusgrader utan snö betyder att tjälen tar sitt grepp om jorden och plöjningen ser nog ut att lämna på slarv till våren. Jag har ännu inte satt ut mina tjälmätningsrör så exakta värden har jag inte att tillgå men uppskattar att vi fått en 15 cm tjäle redan och det blir antagligen att svettas lite med järnstången innan de rör som jag tar upp på våren är jordade igen.

Snöläget på farsdag 13.11.2016. Barnbarnen gillar snön bättre än maskinerna på åkern.

Det blev också så snabbt kallt att jag inte heller hann tvätta av redskap och maskiner då packhallen har varit upptagen med tvätt, sortering och paketering av purjo och andra grönsaker. Normalt brukar det om höstarna gå att tvätta utomhus och köra in maskin i hallen över natten för att torka innan de sätts i vinterförvar.

Att en del sysslor man normalt brukar utföra i väntan på vintern blivit ogjorda betyder förstås inte att man är sysslolös. Jag har faktiskt inlett skogsarbetet med att röja lite längs åkerkanter och dylikt, mest för att se att utrustningen fungerar samt att avverkningstekniken är i behåll efter sommarvilan. Och så har jag kört lite entrepenadkörningar med slyröjaren som jag lovat tidigare i höstas. Det gick faktiskt riktigt bra att köra nu när det var närmare tio minusgrader, stelfrusna buskar och ris rent av pulvriserades trots något slöa bett. Många markägare har efter augustiregnen förstått att vattnet rinner bättre i putsade vattendrag.

6.11.2016 Före släntröjning......... — 6.11.2016 Före släntröjning………

.......och efter, nu har vårflödet fritt fram men sorkarna var inte så värst glada :) — …….och efter, nu har vårflödet fritt fram men sorkarna var inte så värst glada 🙂

Kylan gav också möjlighet till snötillverkning så senaste lördag lastade jag lite konstsnö för att få skidspåret i skick och jag har också tagit tillfället i akt att inleda skidsäsongen Det är inte ofta man har möjlighet att i hemknutarna inleda skidsäsongen till farsdag och jag har några skidäventyr inplanerade för säsongen så man är glad över att få varva skogsarbetet med lite skidåkning. I den här åldern verkar det dessutom krävas mera träning för att komma i form.

12.11.2016 Lastning av snö på dyngvagn för spridning i skidspåret.

Grönsaksbonden efter 12 km säsongpremiär.

Just nu som jag skriver detta kommer det rejält med stora snöflingor så kanske det lilla snötäcke vi har består en tid trots att det utlovats en varmare period nu framöver.

Svetsdags

Dags att svetsa ihop 400 kg stål till lastarfästet. Det blev litet avbrott med en hel del andra jobb och så var jag en vecka i Sverige. Nu är i alla fall hålen borrade i alla plattorna – det måste göras medan man ännu orkade lyfta upp dem till pelarborren.

Det blev en hel del diskussion om mina ritningar och jag började fundera på nytt och rita om. Genom att flytta lastaren framåt kunde jag hålla processorn tillräckligt nära traktorn och fick rum för bättre stödplattor. En platta på 20 mm håller inte mycket utan det är vinklarna som är det viktiga. Nu lyckades jag få övre processorfästet bakom övre stödplattan och behöver bara ta ur ett par centimeter ur stödplattan för processorn. Den får absolut inte flyttas mera nedåt.

Fästet bakifrån.

Fästet från sidan.

Hacket i sidoplattan visar att lastaren är flyttad framåt. Det ger inga egentliga nackdelar men tyngdpunkten blir bättre. Det är bara bakrutan som inte kan öppnas så mycket men det är inte så viktigt. Oljefiltret utanpå processorn går nu att öppna också då den är fäst vid ramen vilket inte var fallet ifråga om den ursprungliga monteringen. Man fyller också på olja den vägen så underhållet blir lättare. Att flytta processorn nedåt är helt uteslutet för den vill redan nu ta i stubbar och stenar. Jag har brutit av kedjan för svängning ett par gånger då jag backat och inte sett hindren. Ofta är hela området kring processorn täckt av kvistar då man kör ludna granar genom processorn.

Det var litet problem med att skära kanterna för den dubbla V-fog (X-fog) som jag svetsade i 20 mm fästplattan. Det var betydligt svårare att skära snett än rakt genom plattan fast man kunde tro att det är lätt att skära av kanten. Jag var tvungen att sätta fullt flöde på acetylenet med det största skärmunstycket (nr.4 i AGA X11). Det var förvärmningen som inte fungerade så bra då munstycket var snett riktat. Det gick bra ett par centimetrar men sedan måste plattan värmas på nytt. Jag kollade på nätet och visst kan man skära snett också riktigt snyggt men med dyr utrustning med tre munstycken …

Till sist hittade jag ett bra tips att sätta ett järn som stöd för munstycket och det gick mycket bättre än med AGA:s stödrulle.

Det ser inte så vackert ut men man kan lätt knacka bort dropparna med huggmejsel.

Här ser man skillnaden mellan rullstöd (nedre sidan) och linjalen i förra bilden (övre sidan). Till höger är kanten slipad litet med vinkelslip men till vänster är den enbart skuren. En riktig svetsare får väl slaganfall av den dåliga skärningen men med många sliptrissor lyckas jag så småningom få till stånd en svetsbar fog.

Svetsningen kan börja och jag har skruvat fast ett mellanstycke vid plattorna för att få dem på exakt rätt ställe. Mellanstycket behöver jag egentligen inte eftersom lastaren kommer direkt på den här plattan. Det är avsett att fästa lastaren vid en vagn. Då jag dragit två bottensträngar på var sin sida om mellanstycket kan det skruvas bort. En svetsfog får alltid till stånd en dragning och då jag svetsat bottensträngen på ena sidan så vänder jag plattan och svetsar bottensträngen på andra sidan så att bitarna dras tillbaka. För den här X-fogen på 20 mm platta behövs det två breda svetssträngar och sedan två sidosträngar.

Till svetsandet använder jag 4 mm elektroder OK46. Jag svetsar med den gamla transformatorsvetsen som farsan köpte på 50-talet. Jag har också en ny inverter men den var en besvikelse för det är betydligt lättare att svetsa med den gamla. Intressant nog diskuterade vi svetsar med vår granne i Medåker som är svetsare till yrket och han tyckte också att gamla svetsar är bättre än de nya med elektronik och rackerier. MIG tyckte han inte alls om för svetssträngen blir så hård att den är besvärlig att bearbeta. Så jag håller mej till den gamla transformatorn och OK46 fastän OK48 lär ha bättre hållbarhet. Det kan hända att de är bättre för riktiga svetsare men för en klåpare som jag är OK46 (rutil) lättare att använda.

Strömstyrkan är litet oklar för den gamla transformatorn har en mindre exakt skala – det är bara en koppartråd som går upp och ned tillsammans med transformatorns kärna. Noggrannheten är väl kring 30-50 A. Jag körde 4 mm elektroder med 200 A (tror jag). Åtminstone sprakade och spottade de alldeles tillräckligt så det kan hända att strömstyrkan var litet högre men jag ville inte dra ned den för att inte minska inträngningen i plattorna. Tjocka plattor kyler ganska effektivt svetssträngen och den får inte bli för kall. Sedan kom jag på den lysande idén att över nätet beställa en tångamperemätare med max hold, dvs. den håller kvar visningen av maximala strömstyrkan. Då kan jag efter svetsningen se ganska exakt vilken strömstyrkan varit – får man hoppas. Det är svårt att se på mätaren tillika som man svetsar.

Det blev långa strängar och lustigt nog tog det mest på bakbenen. Man måste spänna alla muskler för att föra elektroden jämnt och precist framåt utan avbrott och det tar på. Jag försökte få en så bekväm ställning som möjligt men det var svårt eftersom jag inte orkade lyfta upp plattan på bordet. Och ju mera jag svetsar ihop desto tyngre blir fästet.

Så här ser svetsen ut förrän den är slipad. Inte så vackert men man får hoppas att det håller. De streck som man ser ovanför svetsen är då jag ritsar med den nya pinnen så att den skall tända ordentlig förrän jag börjar svetsa.

Nu är det bråttom att svetsa ihop fästet för det har blivit kallt och lär bli ännu kallare. Litet misstänksam är jag för ett kallt oktober och november slår sedan tillbaka så vi får en alldeles för varm vinter med dåliga vintervägar i skogen. Jag skulle föredra en varmare höst och en kallare vinter.