Torken tömmes

Nu gäller det att sälja bort allt vete som jag pantat på då priset var uruselt (ännu i juni). Vetepriset har fördubblats från maj och så måste jag faktiskt få torken tömd så jag kan börja flisa ved för vintern. Jag änvänder nämligen samma kalluftstork för säd och för flis. Det var litet svårt att bedöma exakt hur mycket vete det fanns eftersom det är första gången jag använder den nya torken. Det fanns mycket mer än jag trodde så det blir att köra bort ett lass till för att få den tömd.

Den nya torken har ögonlocksplåt så man kan blåsa ut säden men trattarna och luckorna är inte ännu klara så jag suger i stället bort säden. Det gick så bra att jag inte vet om jag ids bygga urtappningsluckor alls. Sugtryckfläkten är en Kongskilde dubbelcentrifugalfläkt på 22 kW och den flyttar torrt vete upp till 20 ton per timme. Vanligen brukar kapaciteten vara överdriven men det här gick verkligen fort. Man behöver inte stå och hålla i munstycket utan det räcker att man då och då flyttar det framåt. Men vetet var också verkligt torrt – närmare 11 %.

Fläkten är köpt begagnad förstås – men den var som ny. Priset på en sådan är ganska tufft om man köper den från en affär. Jag hade tur eftersom säljaren var missnöjd med kapaciteten – men jag upptäckte sedan att nån kopplat mataren (den lilla runda cylindern på röret) att gå åt fel håll ! Då jag bytte riktning så fungerade den fint. Problemet med en 22 kW motor är att man skall ha stora huvudsäkringar. Men det behövs i alla fall 63 A för torkfläktarna så det gick an. Men inte skall man köra något annat tillika. Givetvis har jag byggt om den litet och satt in en lysdiod som tänds då motorn går i triangelkoppling och lyser på luftmätaren som visar hur belastad den är. Jag borde bara bygga en större indikator så man ser på långt håll hur mycket man kan suga.

Och så märkte jag att det behövs ordentliga nivåmätare i varje silo som man ser eller hör då man suger. Jag satte in sådana redan för många år sedan men det skulle behövas trådlösa indikatorer som tutar i hörlurarna då silon är full. Jag skall försöka sätta in larm via WLAN till hörlurarna. Nu blir jag tvungen att springa till silon hela tiden för att se när den är full.

Bos-Sestu traktorer

På allmän begäran 🙂 presenterar jag kort traktorerna på Bos-Sestu:

Massey-Ferguson MF-65 är den äldsta från 1960. Storebror till den legendariske Grållen (MF35). Dieselmotor Perkins 4-cylindrig på 50 hk och tre växlar framåt och en bakåt. Hemlagad hytt (bara taket och vindrutan kvar). Försedd med James frontlastare och används numera mest som skottkärra och byggnadsställning samt för att lyfta storsäckar. Den är för svag för moderna maskiner men i stort sett evig. Man bara köper en ny acku vart femte år ungefär. Frontlastaren är mycket viktig för alla möjliga arbeten men 65:an har ingen styrservo så det krävs litet teknik att köra med den (man måste köra framåt eller bakåt för att orka vrida på ratten vid last i frontlastaren).

MF-65

Massey-Fergusom MF-165 från 1970 är en modernare version med en Perkins diesel (A4.212) med fyra cylindrar och 52 hk med tre växlar framåt och en bakåt. Men den har styrservo, snabbväxel och fabrikshytt. En av världens vanligaste traktorer fortfarande. Inga problem med reservdelar men liksom 65:an i stort sett evig. Den är vår universala Lilltraktor (bara 2600 kg) och används för allt möjligt från harvning och besprutning till körning av släpvagn. Den är ett av de vackraste exemplen på engelska traktorer då de är som bäst. Men litet för svag för arbetsredskapen. Och vi köpte litet för tidigt för den har torra bromsar medan de nyare 165:orna har våta bromsar som fungerar mycket bättre. Det som retar mej mest med MF-traktorerna är tums skruvar. Jag köper inga anglosaxiska maskiner mer av den orsaken. Engelska och amerikanska maskiner borde inte få importeras till Europa alls förrän de gått över till metersystemet.

MF-165

Min pappa köpte MF-traktorerna men min första “egna” traktor var Zetor Crystal 8011 från 1975. Det var en legendarisk modell som på sin tid var helt nyskapande och som de flesta andra tillverkare kopierat (liksom Fergusongrållen). Den hade en hytt med slät golvyta och inbyggd kompressor och en mängd finheter. Det är en annan familj än de gamla Zetor-traktorerna och tillverkades i Slovakien och Polen (Ursus). Den är numera vår huvudtraktor och används både på åker och i skog. Motorn är Zetors egen diesel på 85 hk med våta cylinderfoder (lätta att byta – det har jag gjort). Reservdelar är inget problem på grund av legendariske Moto-Check i Närpes. Det är en tung traktor på 3700 kg och ganska stor. Hytten är fantastisk med extra sits bak men vår modell som var en av de första har inte taket med fläkt och luftfilter (det bygger jag om just nu). Kylaren var dålig i början och jag har reparerat och bytt den många gånger tills jag köpte en riktigt fin kylare som nu tycks hålla. Styrservon är en otrolig konstruktion med en jätteklimp som cylinder – den har jag skruvat med ofta. Inga problem med reparationer – man kan fixa allting själv. Enkel och robust. Packningarnas material har varit dåligt. Det kostar inte mycket att byta dem men kan vara en hel del arbete. Fortfarande min favorittraktor på åkern.

Zetor 8011 Crystal

Belarus 825 turbo från 1982 är vår enda fyrhjulsdrivna traktor och har blivit skogstraktor. Den har en fyrcylindrig diesel på 100 hk av Belarus egen konstruktion. En seg baddare. Litet problem har jag haft med cylindertapparna som jag varit tvungen att byta. Och kopplingen har varit usel och är bytt flera gånger. Det är en säregen konstruktion på många sätt. Hydrauliken är dubbelverkande så jag kan lyfta upp bakändan på traktorn genom att trycka ned hydraularmarna. Bakhjulen kan ställas med skruv så man får exakt den spårvidd man vill ha. Det gäller bara att dra åt skruvarna ordentligt annars tappar man bakhjulet i full fart (det hände mej). Den går mycket fort på landsvägen men har krypväxlar också (18 framåt och fyra bakåt). Liksom Zetorn är den enkel att reparera men reservdelarna har blivit dyra de senaste åren. Förr var de grisbilliga och vi hade huvudlagret i Kouvola på 50 km avstånd. Den läcker olja från hydrauliken både här och där. Det är inte mycket men den är oljig hela tiden. En tung traktor på 4100 kg och långt avstånd mellan hjulaxlarna (svänger dåligt). Men framaxeln är en ovanlig konstruktion. Den är dragande men med högsta frihöjden av alla traktorer eftersom den har vinkelväxlar ute vid hjulen och passar därför bra i skogen. Men det är en väldigt hållbar konstruktion – inte ett enda problem hittills. Hytten är mycket högt uppe men ganska liten och så finns det två ackur inne i hytten. En Nokka 3010 lastare är fäst vid ramen på den så man kan lyfta upp bakhjulen med lastarfötterna (lätt att sätta på snökedjorna).

Belarus 825 med Nokka 3010

Tröskningen inledd

Idag inleddes korntröskningen. Det var Skärviksliden i Sundby som blev först tröskmoget i alla fall.

Tyvärr har torkan beskattat skiftet ganska ordentligt. Skörden ser inte ut att riktigt orka till 2 t/ha, vilket är lite förvånande med tanke på hur beståndet sett ut. När t.ex skördekontrollföreningen besökte skiftet var allmänna omdömet att skörden skulle bli minst 3 t/ha. Vilket igen bekräftar det jag skrev i en kommentar tidigare att man skall vara försiktig med att säga något om skördens storlek innan den är bärgad. 🙂

Så går en dag ifrån vår tid

Vissa dagar hänför sig mer till rubriken service och underhåll och denna dag har definitivt varit en sån dag.

Ursprungsplanen var att sprida urin på hemåkern. Jag hade testkört pumpen igår, fixat fram slangar, smörjt urintunnan och kollat att allt fungerade och det borde vara bara att sparka igång. Första tunnan gick hur bra som helst, men när andra var halvfull stannade pumpen och det luktade misstänkt bränt. Jajamän, elmotorn hade brunnit. I och för sig är det inget att gråta över, den har snurrat åtskilliga år längre än förväntat så egentligen var dess frånfälle inte nån överraskning. Ett litet problem var dock att pumpen står monterad inne i själva brunnen och måste lyftas ut för att man skall komma åt att skruva loss motorn. I ärlighetens namn går det att ta loss motorn inne i brunnen också, men det är inte direkt tillrådligt. Det bildas stora mängder ammoniak i urinbrunnar och det är åtskilliga jordbrukare som strukit med när de svimmat av inne i brunnen.

Med traktor, frontlastare och lite list fick vi ut pumpen och lossade motorn. Motorn är fäst vid pumpaxeln med en koppling och den vill jag gärna behålla eftersom den är skräddarsydd för pumpaxeln. Kopplingen visade sig sitta som i sten och det tog nästan en timme värmande och hamrande innan den lossnade. Då var det äntligen läge att slänga motorn i bakluckan och åka in till stan för att fixa en ny. Ny motor fanns i hyllan (hurraa!) och 30 minuter senare var jag hemma igen och började montera den. Visst katten skall det köras urin ännu idag, trots lite motgångar.

Men nej. Min gamla koppling ville absolut inte passa på den nya motorn. Skjutmåttet kunde upplysa om att det här inte var nån större överraskning, axeln på motorn var 28 mm i diameter och hålet i kopplingen var 26. 2 mm är inte hela världen, men tillräckligt för att det inte skall passa.

Ny tur in till stan, denna gång till en metallfirma som borde kunna svarva upp hålet i kopplingen. Ägaren gav ett synnerligen förtroendeingivande intryck och verkade veta vad han sysslade med. Dessutom var högen med metallspånor kring svarven nästan meterhög och det känns som en merit ur min synvinkel. Han verkar ha svarvat förr. Kopplingen borde vara klar i morgon.

Det var den dagen. På 6 h har jag lyckats köra ut en tunna urin. Fast med tanke på hur lite jag fått uträttat idag har jag ändå gjort en hel del. 🙂

Om tröskor…

Eftersom det mest är tröskandet som snurrar i huvudet nu, men själva utförandet inte låter sig göras så kan jag lika gärna skriva lite om dessa pjäser.

I Lördax pratde vi lite om utvecklingen av tröskorna och eftsom en bild säger mer än 1000 ord så skall jag sätta in en bild på en gammal och – nåja – ny tröska.

Jag är inte helt uppdaterad på årtalet, men jag vet att min far ingick i ett av de första tröskbolagen som bildades i byn. Detta bör ha varit runt 1960. På den tiden var det ju inte tal om att en bonde skulle ha skaffat egen tröska, dels pga pengar, men också pga att varje hemman hade mycket mindre spannmål då än nu. Det fanns ju kor på varenda gård och dessa skulle ha betes-  och vallmark, dit gick en stor del av arealen.

Varje stomhemman i Yttermark är på ca 16 ha och det var mycket ovanligt att någon bonde hade mera areal än så på 60-talet.

Åter till tröskan. Den första Claas tröskan såg ut såhär, på bild från ca 1966.

På en punkt var denna tröska fundamentalt annorlunda än dagens, den saknade nämligen spannmålstank. Ingen spannmål hanterades på denna tid i lösvikt, utan i säckar som skulle bäras hit och dit. Alltså, till höger på bilden där min far och två barn står togs den tröskade spannmålen tillvara i säckar som slängdes ner på marken vartefter dom fylldes. Dessa samlades senare ihop med traktor och tömdes i kalluftstorken där den förvarades över vintern.

Som synes är arbetsskyddet kraftigt eftersatt på maskinen, och dessa tröskor har nog en och annan arm på sitt samvete.

Följande tröska anskaffades av tröskbolaget 1970 och var en Claas Cosmos, en grön. Denna hade både spannmålstank och säcksystem, det var bara att välja.

Tröskbolaget upphörde 1973 då min far ensam skaffade en fabriksny Massey-Ferguson 186. Jag vill minnas att den kostade runt 50.000 mark. Denna tröska överlevde generationsväxlingen och var i min ägo ända till 1995, alltså 22 fantastiska år. Den ersattes av en M-F 440, årsmodell 1983 med hytt som jag hade fram till 2007. M-F tröskorna var enastående både till sin kvalitet och funktion och hade garanterat varit gårdens märke än i dag om inte Sampo-Rosenlew kastat sig över varumärket och införlivat det med sitt eget. En lite nyare Ferguson är idag en tvilling till Sampo och tillverkad i Björneborg.

2007 skaffades en begagnad Claas som direktköp av en “byssbo”. F.ö samma kille som hade haft min förra tröska före mig, så jag litade på honom fullt ut, och har inte behövt bli besviken.

Egentligen behövde jag inte byta tröska, denna förde inte med sig just några nya finesser, men det började bli svårt och dyrt att få reservdelar till M-F, något som inte borde vara något problem till denna. Modellen tillverkades ännu 2006. Dessutom behöver man tydligen inga reservdelar (ta i trä) till Claas.

Jämför man nu då dessa två Claaströskor så kommer det fram att själva inmatnings och urtröskningsprincipen är oförändrad. Det är bara finesser, hytten och spannmålstanken som kommit till. Och förstås driftsäkerhet och effektivitet.

Idag håller hela tröskmarkanden på att gå överstyr för oss småbönder. Jag personligen anser att min Claas är i större laget för mina 35 ha men faktum är att en så liten tröska som den finns inte mera att få för pengar. Tröskorna som bjuds ut idag är rullande monster på fyra-fem meters arbetsbredd och en sådan höjd att om man snubblar på översta steget så dör man. Naturligtvis kostar dessa manicker också därefter. Effektiva är dom som sjutton förstås, men vad gör man med en mega-tröska då torken i alla fall blir en flaskhals i så fall.

Personligen tycker jag det är av yttersta vikt att triangeln tröska-vagnar-tork passar ihop, och det gör min 135 hl tork, min Claas och mina tre vagnar. En ytterst lysande lösning.

Bara det inte skulle regna……

Bekämpning inför sådd

Eftersom vi inte är en ekogård, använder vi oss av kemisk bekämpning. Detta innebär att vi besprutar växtbestånden såväl mot insekter, sjukdomar och ogräs. Dessutom avslutar vi en vall genom besprutning.
Det har vi gjort nu. Vallen besprutades igår och nu är det bara att vänta att medlet har sin inverkan. Därefter plöjer, harvar och sår vi skiftet. Ett annat skifte som också ska förnyas, kommer vi att så direkt, utan någon markbearbetning.

Gamel Fergun med sprutan.