Kategori: Östensö

Mats och Sonja om året med Bondbloggen

Lördax med Pia Hellsten och Marcus Rosenlund lyfte luren och kollade läget med Sonja och Mats. Det blev snack om motorsågar, bloggåret som gått och som håller på att avslutas.

– Jag har fått respons från olika människor och bloggandet blev mer givande än jag trodde först, säger Mats.

Carin Göthelid är producent för Bondbloggen och hon berättar mera om själva bloggen och bakgrunden till den.

– Den här bloggen visade sig fylla en nisch, den behövdes.

Carin berättar att redaktionen grubblat mycket på utvecklingen av Bondbloggen. Mats, Sonja, Kalle och Nisse fortsätter skriva blogginlägg efter tid, möjlighet och intresse men Bondbloggen söker nu ett gäng nya huvudbloggare.

– Man ska inte ha ribbskräck, poängterar Carin.

Är du intresserad av att blogga på Bondbloggen eller vill du tipsa någon bekant du tycker skulle passa som bloggare? Läs mera om uppdraget här!

Blått knä

Kalle skrev för nån dag sedan om olyckor i lantbruket. För mej som har kreatur tillför de förstås ytterligare ett spänningmoment på den fronten. Även om jag kommer bra överens med mina djur håller jag ett extra öga på Trisse och vissa mer temperamentsfyllda kor när jag rör mej i ladugården. Trots det finns det ju gånger när olyckshändelsen kommer från ett helt oväntat håll.

Häromkvällen gick jag som vanligt kvällsrond i ladugården för att kolla att allt var ok innan jag gick till sängs. Kalvarna hade lagt sej till ro i sin halmbädd och jag försökte att kryssa mellan dem för att inte väcka dem eller tvinga nån att stiga upp i onödan. Bra tänkt.

Precis när jag passerade en av de lite äldre kvigorna (jag hann inte riktigt se vem det var) fick hon för sig att resa sig upp. När nötkreatur reser sig gungar de framåt med hela kroppen i en rörelse som går förvånansvärt långt framåt och reser sig upp med bakbenen först. Kvigan gungade framåt exakt när jag passerade och lyckades få mitt knä mellan sin panna och väggen. Att avbryta rörelsen gick inte utan hon tryckte helt sonika in knäet mot väggen med hela sin kroppsvikt bakom. “Usch, så förargligt”, sa jag. Eller kanske det var nåt aningen kraftfullare uttryck som slank över läpparna.

Kvigan ville absolut inget illa och var inte ute för att skada mej. Det var en ren olyckshändelse och hon är inte heller särskilt storvuxen. Trots det är knäet rätt blått och jag går lite som Zeb Macahan (vilket i och för sig är ganska tufft). Man får vara hur förutseende man vill, men alla smällar går inte att förhindra eller förebygga.

När de små blir stora

Det är tungt när barnen växer upp och börjar klara sig själva, oavsett om man är en ko eller en mänska.

Mina dikor sköter sina kalvar upp till ungefär 6 månaders ålder då kalvarna avskiljs från korna och får flytta in i en annan avdelning. Det är en uppslitande men nödvändig fas. Dels behöver korna samla krafter och lägga på hullet för nästa kalvning, dels behöver kalvarna komma bort från tjuren för att undvika inavel och alltför tidiga betäckningar.

Kalven Linda har faktiskt redan börjat på med avvänjningen alldeles på egen hand. Hon har tydligen bestämt sig för att hon egentligen är för stor för mjölk och börjat minska konsumtionen. Hon klarar sig tydligen helt bra på ensilage, till mor Ussas stora sorg. Ussa står allt som oftast vid kalvfållan och lockar, men Linda ligger för det mesta lugnt kvar på sin plats i halmbädden och är absolut inte intresserad av nån digivning. Ibland ger hon efter och diar lite, men betydligt färre gånger per dag än tidigare. Ussa tycker det här är jobbigt eftersom  hon dels har rätt stark modersinstinkt som nu inte får utlopp på samma sätt som förr, dels spänner säkert mjölken i juvret en del. Det senare problemet minskar automatiskt med tiden, när mjölken inte går åt avtar produktionen helt naturligt. Dessutom finns ett antal ivriga små mjölktjuvar som gärna norpar åt sig några extra litrar om det erbjuds och Ussa är en snäll ko som utan problem låter också andra kors kalvar dia.

Ur min synvinkel är det här egentligen bara positivt. Att avvänja kalvarna från korna är jobbigt för djuren eftersom diandet upphör och mor och kalv samtidigt förlorar kontakten med varandra. Att de på det här sättet först minskar digivningen och i ett senare skede skiljs åt är egentligen mentalt mycket bättre för dem. Trots det kan jag inte annat än tycka lite synd om Ussa, det är en jobbig vecka för henne.

Begagnad såg

Hos oss har vi kör vi med två motorsågar eftersom min pappa också jobbar en del i skogen på vintern (hittills i år de facto betydligt mer än jag). Bägge sågarna är av lite äldre modell och den äldre av dem har en tid visat tecken på trötthet. Därför börjar det bli dags att leta efter en ersättande såg och häromdagen slog vi till och köpte en begagnad s.k lättsåg.

Som namnet säger är den av en lite lättare kaliber än de traditionella motorsågarna. De är främst tänka för sågning av klenare virke och för den som i huvudsak hugger ved är det onekligen merparten av det som fälls klenvirke. Lättsågen är klart mindre till både vikt och omfång än de sågar vi haft och jag har tidigare avfärdat de här som snarast leksaker. En riktig såg skall vara tung som ett smidesstäd och ryta när man drar på gasen. Pappa var dock lite intresserad av dem och jag måste så här långt medge att den verkar ha sina fördelar. Den är klart lättare att bära med sig och t.ex. när man kvistar sitter den perfekt i handen. Som bygg- eller snickarsåg måste den här typen av sågar vara ypperliga. Eftersom vi inte har så värst mycket skog används sågen nästan lika mycket i andra jobb (vedhantering, byggande, trädgårdsjobb o.s.v.) som i skogen och i de här arbetsmomenten borde de vara helt ok.

Jag är fortfarande inte helt övertygad, men måste motvilligt medge att den här sågtypen också verkar ha sina fördelar. Och skulle det riktigt krisa till sig har jag ju min trogna tungviktare att ta till.

Lättsågen fram, den "riktiga" bakom.

Tankhuset klart!

Yess, idag levererades tankhuset och sattes på plats i samma vända.

Jag hade bokat kran och fick en mobilkran som definitivt räckte till för jobbet. Det hade gått med betydligt mindre utrustning också men den här råkade vara ledig. Killarna från Optima dök upp en stund före kranen och hann förbereda lite innan det blev action på allvar. Bassängen hamnade på plats i ett huij och tanken därefter. Påbyggnaden var lite lurigare eftersom den skulle bultas fast i bassängen och därför måste fås i exakt rätt läge. Med lite finjusteringar lyckades även det och nu sitter de två delarna ihop.

Eftersom jag inte själv har nån som helst delaktighet i det här, varken i byggande eller planering, är det väl inte skryt om jag säger att killarna gjort ett strålande jobb. Tusen tack!

Sandbädd

På tisdagen meddelade Optima att min skyddsbassäng börjar bli klar för leverans. Betongbaljan väger sina modiga tre ton, så det kommer att behövas en kran för att få den på plats men det gick som tur att ordna. När kranen ändå är här får den samtidigt lyfta in farmartanken i bassängen.

Det är viktigt att skyddsbassängen kommer att stå rakt, dels för att det ser snyggare ut och dels för att tanken borde stå så rakt som möjligt. För att vara säker på att det lyckas är det bäst att ordna en sandbädd. Jag skrapade bort snön med schaktblad, högg bort en del buskar och ett träd som stod olämpligt till och hämtade ett par kubik fint grus hos en lokal bergskross.

Jag jämnade ut bädden med spade och ögonmått och innan bassängen ställs på plats skall det ännu jämnas upp med vattenpass och bräda. På skoj slängde jag ändå vattenpasset på bädden för att kolla hur bra mitt ögonmått  stämde och resultatet var väl helt ok. 😉

För övrigt var marken förvånansvärt nog knappt frusen alls i ytan. Tjälen måste vara närmast obefintlig i år.